Årets svensk 2019: Jens Ganman, samhällsdebattör
Bild: Marlene Lavenlay
Jens Ganman har en irriterande vana att spetsa öronen. Att verkligen lyssna på det du säger. Man märker det redan efter en minut.
Han lägger huvudet bara en aning på sned. Hans ögon söker dig under en nästan obefintlig lugg. Blicken är inte klentrogen, snarare till lika delar intresserad och luttrad.
Han tänker lyssna. Men han tänker inte bli besviken. Inte en gång till.
Det är det första intrycket. Det andra intrycket är mer överraskande.
Jens Ganman låter inte som en svavelpredikant. Inte ens som en vän av ordning. Han talar mjukt, letar orden, resonerar. Under ett par timmar släpper han knappt ifrån sig en enda snärtig generalisering. Han återkommer till det han betraktar som sina egna svagheter.
Han har uppenbarligen tänkt på sina svagheter en hel del.
Ganman påminner mig om den legendariske Aftonbladetskribenten Olle Svenning. Som ung i branschen brukade jag allt som oftast träffa på Svenning i radio- och tv-paneler. Han var alltid generöst älskvärd när man möttes öga mot öga. Öppen för omprövning och långt till förkastelsedomarna.
Men så satte han sig framför ett tangentbord …
Jag brukade tänka på Olle Svenning som en gremlin, en av de lurviga, mysgulliga små djuren i 80-talsfilmen, som blev galna mördare om man hällde vatten på dem. Den mjuke, artige, vidsynte intellektuelle kunde på ett ögonblick bli en bakslug rabulist som i spalterna tog till vilka finter som helst för att träffa de ömtåligaste mjukdelarna.
Jens Ganman bär på en liknande dubbelhet. Den jury som utser honom till årets svensk inser förstås att det är ett beslut som kommer att leda till alla möjliga utbrott, från alla möjliga håll. Han har inte gjort sig överdrivet många vänner. Får han entusiastiska anhängare avhåller han sig aldrig särskilt länge från att ge dem en örfil. Han skriver gärna på Facebook och i sin blogg om sin »bruna svans«, med lika delar ironi och klarsynt avsmak.
Dagarna innan vi ses har han skrivit en rad om att fler av Socialdemokraternas kärnväljare antagligen kommer att bestämma sig för att Sverigedemokraterna är ett bra alternativ.
Så långt nickade de alternativmedieläsare som då och då framhåller Ganman som en frejdig oas i en öken.
Men så hängde han på en raljant rad om att Sverigedemokraterna ju dessutom, till skillnad från Socialdemokraterna, är helt öppna med sin antisemitism.
Där sprack det. I en mening stötte han bort alla inblandade.
– Sverigedemokrater blev tokiga. Jag skrev till dem: »Ni applåderar som Duracellkaniner när jag skriver att Miljöpartiet är öppna med sin islamism, men skojar jag med er, vill ni hänga mig från en lyktstolpe«.
– Alla är likadana. När man driver med deras motståndare är det kul. När man driver med dem själva är det dåligt underbyggt, inte sakligt korrekt, alltför generaliserande, och så vidare.
Det är precis de där fraserna som återkommer bland Ganmans många kritiker, oavsett var de finns. Hans egna överdrifter och generaliseringar utlöser ofta starkt känslomässiga och minst lika svepande förkastelsedomar.
»Vad Jens Ganman lärt sig av nazistiska Der Stürmer«, är en rubrik som går att finna på nätet.
Ganman kommer ofta på tvärs med den trubbiga och fläckvisa nervositet som inte minst drabbat storbolagen inom sociala medier. I somras stängde Facebook av Ganman med motiveringen att en tre år gammal satir över en dag i Göran Greiders liv – den fritänkande socialdemokraten åker helikopter mellan radio- och tv-studiorna och skriver politisk centrallyrik – bröt mot plattformens regler vad gäller »trakasserier och mobbning«.
Läser man texten är motiveringen obegriplig. Tonen är inte värre än något som kunde hittas i humormagasinet Svenska Mad, när Lasse O’Månsson höll i pennan.
Inte bara Jens Ganman själv, utan även reaktionerna på honom är, med andra ord, tidstypiska. Nervositeten finns på ytan. Alla de fula p-orden – polarisering, populism, propaganda, provokation – ligger redo att användas.
Vad är det egentligen som gör honom så provocerande?
***
Det slutade inte bra för Maths O Sundqvist, »Kungen av Jämtland«. Han började med ett litet bussbolag och satt till slut på ett aktie- och fastighetsimperium med ett bruttovärde på runt 20 miljarder kronor. Så kom finanskrisen 2008 och Sundqvist tvingades lämna ifrån sig nästan allt han hade till Carnegie, som då hade tagits över av Riksgälden. I september 2012 hittades han död under en fyrhjuling i en av de jämtländska skogar som han fick behålla i uppgörelsen.
I efterhand framstår den framtvingade överlåtelsen inte som särskilt vacker. Mats Odell, själv finansmarknadsminister när krisen slog till, talade några år senare om Carnegies och Riksgäldens »helt regelvidriga hantering«, men då var Sundqvist redan död.
Det var han inte i december 2009, när Jens Ganman lät publicera sin bok om miljardären. Titeln var just »Kungen av Jämtland«.
– Min mamma kom från Klarälvdalen i Värmland. Det är där jag är född. Min pappa kom från Östersund och det var där jag växte upp. Det var därför jag inte kunde motstå Maths O Sundqvists fantastiska och bitvis ganska bisarra saga. Han var många saker, men inte minst en manifestation av jämtarnas mindervärdeskomplex. Han fick bära många förväntningar på sina axlar: bonnpojken från Kaxås som skulle visa stockholmarna var skåpet skulle stå.
Det var inte ett lätt projekt. Varken Sundqvist själv, nystukad av finanskrisen, eller hans närmaste medarbetare Helene Olausson, ville ställa upp och berätta något. Uppgörelsen med Carnegie innehöll en munkavleklausul. Men viktigare än det var att Sundqvist inte litade på att Ganman skulle måla honom i enbart smickrande färger. Boken var ingen skandalbok, men Sundqvists nederlag och hans ställning som lokal idol gjorde minsta kritik känslig. Hans många jämtländska anhängare såg varje tillstymmelse till granskning som illojal. Det ryktades redan i förväg om stämningar.
När Jonas Malmborg skrev minnesord över Maths O Sundqvist här i Fokus beskrev han honom som »riskbenägen, girig, fåfäng och burdus. Men också ödmjuk, enkel, generös, blyg och mån om att ge något tillbaka«. Det är också ungefär så han framträder i Jens Ganmans bok. Men tio år senare är det kanske snarare det indirekta porträttet av Jämtland och jämtarna, snarare än det av Maths O Sundqvist, som lever kvar.
Jens Ganmans engagemang för sin hembygd lyser igenom raderna.
– Det finns stora likheter mellan Värmland och Jämtland. Det har skett mycket arbetsutbyte mellan landskapen. Men det finns också skillnader. Värmlänningarna har större självdistans, jämtlänningar är mera nationalistiska och patriotiska, säger han.
Jämtarnas mentalitet kommer ur historien. Under tidig medeltid var Jämtland en självstyrande bonderepublik med ett fungerande allting, Jamtamot. Sedan började dragkampen. Landskapsvapnet, med en älg som angrips av en falk och en hund, tolkas ofta så att falken är Sverige och hunden är Norge. Älgen är förstås Jämtland, som slits mellan rovdjuren. Det är inte en orimlig tolkning. Från mitten av 1500-talet och hundra år framåt bytte Jämtland statstillhörighet 13 gånger. Det skapade en motvilja mot centralmakten, inte minst »storsvensken«.
– Ju äldre jag blir, desto mer bitter blir jag över stad-landperspektivet. Vi norrlänningar blir alltid Åsa-Nisse i medierna. Det finns en sanning i det där, men det är inte hela sanningen. Polariseringen mellan stad och land är lika viktig som den mellan infödda svenskar och invandrare. Den kommer att bli mycket viktigare de kommande åren.
Maths O Sundqvist och idoliseringen av honom var en manifestation av den konflikten. Det ligger nära till hands att se Jens Ganman som en annan.
Här finns ett svar på vad det är med Jens Ganman som provocerar så.
Sverige har en offentlighet som nästan uteslutande präglas av den kultur och de etikettsregler som präglar urban, övre medelklass. Många journalister kommer från landsbygd, men gör en kulturell klassresa. Jens Ganman har inte gjort det. Han bor kvar i Östersund, men viktigare än det är att han, så journalist han är, inte låtit sig insocialiseras i medievärlden. Han skriver och resonerar snarare som det görs vid otaliga kaffebord runt om i landet. Drastiskt, en aning opolerat, utan någon särskild respekt för de outtalade normer som utgör väggar, golv och tak i åsiktskorridoren. Skeptisk till storsvensken, oavsett om den finns i riksdagshuset, Dagens Nyheter eller Sveriges Radio.
Egentligen fanns det där redan när Jens Ganman kom med sin debutroman »Mess« 2004. Den boken slogs tre förlag om och filmrättigheterna såldes. Den gången kittlades recensenterna – urban övre medelklass, förstås – av Ganmans hyllning till pudelrocken. Ingen annan modern musikgenre har så låg status som bonnigt lågklassig.
Men ett par saker var annorlunda då. En var att pudelrocken var en ofarlig klassmarkör som kunde exotiseras till ett ironiskt skämt. En annan att den urbana, normsättande medelklassen ännu kände sig trygg.
Det var sex år innan Sverigedemokraterna skulle träda in i riksdagen. Hela tolv år till brexitomröstningen och Donald Trumps valseger. Populismen var något Berlusconi sysslade med i Italien. »Folket« hade fortfarande en god klang, inte en underton av hot.
Tiderna ändrades, men Jens Ganman stod kvar i landsbygdens lågstatusmylla. Han följde inte med in i borgen, när storsvenska grindvakter och ordningsmän retirerade och hissade vindbryggan. Han blev inte bestört och förskräckt. Han fortsatte till och med att skämta.
Det är klart att leendena förbyttes i ilska.
[caption id="attachment_614593" align="alignnone" width="991"]
Från Jens Ganmans arbetsrum.[/caption]
***
Kolumnen i Östersunds-Posten som utlöste en kampanj mot Jens Ganman har tio år på nacken nu. I ärlighetens namn är den ingen blodtryckshöjare längre.
»I dag ska vi reda ut begreppet rasism (på 2 500 tecken)«, börjar den och skjuter in sig på det »absurda debattklimatet« om flyktingar och flyktingpolitik som den intellektuella vänstern drivit fram:
»I många år har den hyssjat ilsket åt alla som försökt peka ut att det kanske är svårt att integrera antidemokratiska, homofoba, misogyna människor och kulturer i ett samhälle som definitivt fortfarande har sina brister, men som i alla fall tagit officiellt avstånd från de mest medeltida värderingarna.
Vad har man vunnit på det?
Ingenting.
Förutom att debattklimatet när det gäller flyktingar i Sverige blivit fullständigt infekterat och reducerat till slagord och meningslösa plakatargument.
Samtidigt som utopin om det multikulturella samhället står fast – inga andra alternativ tillåts ens diskuteras – och det är vi svenskar som ska anpassa oss till omvärlden.
Aldrig tvärtom.
Och hoppsan – där blev jag själv rasist... se så enkelt det är.
Jag kanske borde ha knutit handen i byxfickan i stället.
Eller gjort som många politiker gör: stå för en sak utåt – en helt annan mellan skål och vägg.«
– Jag skrev den nio år för tidigt. Och på sätt och vis bekräftade det som hände att det jag skrev var korrekt. En grupp journalister började ringa runt till arbetsgivare, vänner och bekanta och uppmana dem att ta avstånd från mig. Vid sidan av kolumnen spred de uppgifter som var helt osanna. Jag skulle vara rasist, eller till och med nazist. När jag konfronterade dem med det bad de om ursäkt. Sedan fortsatte de.
Från det ögonblicket var Jens Ganman en vattendelare. Han blev en av alla dessa signalbojar i den svenska offentligheten, som ska rundas för att markera den egna förträffligheten.
Det var främst två erfarenheter som gjorde att Jens Ganman inte kunde låta bli invandringsfrågan. Den ena var det han såg, när han arbetade ideellt på flyktingboenden:
– Jag arrangerade kulturevenemang för flyktingar. Då fick jag se det vinstdrivande asylsystemet inifrån. Det var bisarrt i sig. Men det som verkligen upprörde mig var hur utbrett det var med falska identiteter och falska åldersangivelser. Resultatet var att många kvinnor och barn råkade illa ut på boendena. Jag kunde välja att låtsas att jag inte sett det, eller börja skriva om det.
Den andra erfarenheten hade att göra med Sverigedemokraternas frammarsch i hans egen hembygd. Han såg människor han kände, odla sympatier för partiet.
– Då blir det otroligt schizofrent att inbilla sig att det här är människor som kommit från yttre rymden.
– Hos mig är i praktiken alla som börjat rösta på Sverigedemokraterna tidigare sossar. Sossarna har glömt bort sina väljare i glesbygden. Det är inte raketforskning. Men flödet från S till SD har skapat en jättekonstig mentalitet i Östersund. Man kan nästan ta på den. Folk undrar vem man kan lita på. Ingen vill tala om det, men polariseringen finns.
Ganmans övertygelse var och är fortfarande att det enda sättet att hantera utvecklingen är att möta den rakt på och öppet.
– Det finns fortfarande de som tycker att de här samtalen ska förpassas till slutna Facebookgrupper. Det är farligt. Folk säger att man inte ska normalisera Sverigedemokraterna. Jag tycker tvärtom: Man ska göra allt för att normalisera partiet och dess anhängare. Bjud in dem till alla debatter, tvinga dem att ta ansvar. Det är mycket större risk att både partiet och deras väljare radikaliseras om vi inte gör det.
Kollegorna som ringde runt för att sätta Ganman i kylskåpet var bara början. Det misstroende de kände för Jens Ganman kom Ganman att känna för stora delar av journalistkåren.
– Tog man upp missförhållandena på asylboendena på redaktioner på Sveriges Radio, där jag jobbade en del då, var reaktionen »Usch, det där kommer bara att spela Sverigedemokraterna i händerna«. Jag blev oerhört provocerad av mina kollegors fromleri.
För tre–fyra år sedan ställdes det ömsesidiga misstroendet på sin spets. Det kulminerade då Ganman i januari 2017 publicerade en intervju med en journalist på en av de största dagstidningarna. Mot löfte om anonymitet berättade journalisten om ett arbetsklimat med starka, ofta outtalade regler om vad som går för sig att rapportera om, vilka vinklingar som är acceptabla, om vad man helst förbigår med tystnad och om vikten att visa lojalitet mot skrået, om man inte ska råka ut för social utfrysning.
– Det handlar mycket om det som på engelska kallas »lying by omission«, det vill säga att inte berätta sådant som känns obehagligt. Men det fungerar inte längre, när alternativa medier genast kan skriva om det som förbigås.
Intervjun är ett yvigt, rätt oredigerat samtal, men snuddar vid den svårfångade men starka sociala kontroll som de flesta svenskar känner igen.
– Det blev ett väldigt liv om att den intervjuade var anonym. Trots att det hör till vanligheterna inom journalistik. Det antyddes eller påstods till och med att jag hade hittat på alltihop. Så stark var oviljan att ens tala om skråmentaliteten bland journalister.
Den intervjuade journalisten var bara en i raden som berättade ungefär samma historia för Ganman. Efter intervjun hörde fler av sig. Men många journalister försökte också ihärdigt få Ganman att berätta vem den anonyme var. De skickade gissningar och bad Ganman att bekräfta. Det gjorde han förstås inte.
Det var några år efter att statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson hade myntat uttrycket »åsiktskorridoren«. Ann-Charlotte Marteus hade ett knappt år tidigare skrivit sin uppmärksammade artikel »Det är jag som är åsiktskorridoren« i Expressen. Ändå upprörde Ganmans intervju. Kanske för att den så direkt tog sig an självcensur och journalistisk repression. När debatten om att bojkotta Bokmässan i Göteborg, på grund av Nya Tiders närvaro, blossade upp på hösten 2017 kunde man ana att Ganmans artikel satt spår. I Svenska Dagbladet skrev Sam Sundberg ett reportage om stämningen bland svenska författare och kulturskribenter.
»De svävar på målet, stakar sig. Ber om källskydd. En namnkunnig kulturskribent erkänner att hen inte vågat publicera de texter hen skrivit om mässan. Det är alldeles för infekterat förklarar hen, och ber i nästa andetag om att få vara anonym i artikeln.«
Slutsatsen kunde vara tagen ur Ganmans kritik av den journalistiska självcensuren:
»Det är hjärtknipande att se hur nervösa alla dessa välmenande människor blir när Bokmässan förs på tal. De är inte rädda för Nya Tider. De är rädda för varandra.«
Hade den artikeln om självcensur och grupptryck skrivits utan att Ganman gjort sin anonyma intervju?
Kanske. Kanske inte.
Jens Ganmans relation till det egna skrået har inte blivit varmare sedan dess. Hans satir drabbar inte sällan publicister inom public service, som Jan Helin. Dyker något nytt modebegrepp upp i den journalistiska mittfåran är Ganman där och petar. Han hade en hel del att göra med att Sveriges Radios vd Cilla Benkö övergav talet om att public service skulle ägna sig åt »agendasättande journalistik«. Så sent som i somras stoppade Radio Jämtland en intervju med Ganman på grumliga grunder. När han, efter att det hela blivit för genant, ändå blev inbjuden, urartade det hela i ett två minuters gräl om varför den första intervjun stoppats.
Till sist lade Radio Jämtland ut musik för att bryta.
Det hjälpte antagligen inte att Ganman redan hösten 2017 skrev en längre artikel med rubriken »Sveriges Radio – rapport från värdeavgrunden«, som till stor del berörde hans erfarenheter som anställd vid just Radio Jämtland.
– De är så väldigt ömhudade på Sveriges Radio. Det är så lågt i tak inne på public service i så många avseenden att folk inte skulle tro mig om jag samlade alltihop och berättade det precis som jag sett det. Jag skulle framstå som tokig.
– Jag började som inbitet public service-freak och på sätt och vis är jag fortfarande det, för det jag oroar mig för är att de fortfarande gravt underskattar sin publiks bitterhet. De missbedömer hur starka krafter det är som vill lägga ner och styra public service. Om de inte begriper och rättar till sina egna felsteg, blir medvetna om sin egen tendentiösa hållning och breddar sina smala perspektiv, kommer det att kosta så mycket mer.
***
Det krävs faktiskt ett eget litet stycke för det här ordet. Inget under vårt samtal får Jens Ganman att bli lika upprörd:
»Värdegrund«.
– Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag hatar det där ordet. Det är fascistiskt. Det är aldrig någon som verkligen definierar det och det är just där makten ligger. »Värdegrund« är vad den som håller i taktpinnen bestämmer att det ska vara i dag. Det är ett orwellskt ord. Ett redskap för att frysa ut dem som säger och gör sådant man inte vill höra eller läsa. Jag tycker att det är oerhört sorgligt att det blivit etablerat i hela statsförvaltningen.
Så var även det sagt.
Satir och humor är samhällets expansionskärl. Det som inte får plats i den vanliga debatten måste ta vägen någonstans. Där kommer humor och satir in.«
Jens Ganmans stiliserade cirkeldiagram är hans satiriska signatur. Det är främst de han använder som SVT-programmet Svenska Nyheters »huspopulist«, en titel som andas en aning av public services nervositet. Men Ganmans texter balanserar också nästan alltid mellan allvar och absurditet. Och det är oftast satiren som gör Ganman till måltavla för de upprörda. Han förstår varför:
– Jag tänker att mitt tonläge alltid är lite för högt. Men det finns en poäng med det. Jag lyssnade på Magnus Thoréns dokumentär om konstnären Dan Park på P1 och då slog det mig att Park har satt den bortersta gränsen för satir. Hade inte han funnits hade jag kanske varit ytterst. Fanns inte jag skulle Henrik Schyffert utgjort den satiriska utposten. Då hade vi haft ett helt urvattnat satirklimat.
Ett par av de personer jag talar med om Jens Ganman gör snarlika reflektioner: Jens Ganmans tuffa tilltal fyller en positiv funktion. Han kan kanalisera en frustration och bitterhet som annars skulle puttra samman till något riktigt obehagligt, utanför storstädernas städade medelklassreservat.
– Många förväxlar nu regelmässigt satir med hat och hot. Det gör mig vansinnig att människor godtyckligt slår fast att den som driver med dem hotar och hatar. Där möts fascister och antifascister. De har ingen tolerans för humor. Allt är kränkande.
– Intoleransen mot humor beror på att skrattet inte ljuger. Du kan aldrig ta tillbaka ett spontant skratt. Den som frustar till avslöjar sig. Skrattet avslöjar förresten både den som blir utskrattad och den som skrattar. Det var det som hände när folk skrattade åt Stefan Löfven i partiledardebatten i tv, då han försökte tala om arbetsrätten, när frågan gällde ökningen av våldtäkter. Publiken visade vad de tyckte var absurt. Löfven att han var verklighetsfrämmande. Det var nog där regeringens fall började.
Frågan är oundviklig. Kan satir bli för bitter för att fungera? Jens Ganman dröjer lite innan han svarar
– Bitterheten skiner väl igenom i allt jag gör.
Han blir tyst ett ögonblick.
Han kommer från Panshirdalen, en smal klanbaserad miljö. Jag kommer från norra Klarälvdalen, en smal klanbaserad miljö. Man kan skratta åt det, men det är faktiskt sant. Jag känner verkligen igen det här med klansamhälle, stora släkter och social kontroll.«
Den »han« Jens Ganman talar om är den integrationsföreläsande före detta polisen Mustafa Panshiri. De slog sig samman 2017 för att i bokform undersöka Sverige, särskilt med inriktning på migration och integration. De började med att åka till Japan.
– Mustafa brukar säga att det märkliga när man kommer till Sverige är att man får höra att det inte finns några spelregler, utöver de mest grundläggande. Det är bara att köra. Och så blir det helt fel. Då upptäcker man att det finns en hel massa regler, men att svenskar inte berättar om dem. Det var bland annat det där vi ville åt och vi såg likheter med den strikta och slutna japanska kulturen.
Boken »Det lilla landet som kunde« kom ut på egenutgivningsförlaget Vulkan 2018. Det berodde inte på att den refuserades av andra förlag utan på att Ganman och Panshiri inte ville ha någon annan avsändare än sig själva. Boken är fylld av möten: med Jimmie Åkesson och Henrik Arnstad, med inflyttade somalier, Fi:s dåvarande partiledare Victoria Kawesa och Henry Moreland Seals, mannen som tog »Black lives matter«-marschen till Tokyo.
Anslaget är udda. I vissa stycken drivande, som när Jens Ganman i praktiken skäller ut Victoria Kawesa. I andra stycken storögt förvånat och självprövande.
– Vi kunde gå till en intervju med övertygelsen att vi skulle punktera andras förutfattade meningar och gå därifrån med insikten att vi snarare avslöjade våra egna förutfattade meningar. Det var en jättejobbig process.
Håkan Lindgren skrev i Svenska Dagbladet att Ganman kan konsten att göra levande personporträtt och inte är rädd att närma sig känsliga frågor, men att intervjuerna är »lite för pratiga utan att nå fram till något som bränns«. Sakine Madon, nu politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, var mer oförbehållsamt positiv: »Panshiri och Ganman ifrågasätter allt och alla, inklusive sig själva. Nyfiket och ärligt har de lyckats skriva en alldeles briljant bok.«
Mötet med journalisten, författaren och antifascisten Henrik Arnstad – Ganman poängterar flera gånger hur trevlig och tillmötesgående Arnstad var – upplevde författarna som så surrealistiskt att de var mållösa när de gick därifrån. Victoria Kawesa behöll lugnet när Ganman själv tappade fattningen. Ganman hade trott att Kawesa skulle vilja stryka hela intervjun. Det gjorde hon inte:
– Hon var smart och lät allt stå, för hon begrep att det fick oss att se ut som idioter, inte hon. Det var obehagligt för mig att lyssna på mig själv när jag lät mig provoceras.
I pocketupplagan av boken, som snart kommer, är intervjun med Kawesa utlyft. Inte för att den visar Ganman i dålig dager, försäkrar han, utan för att Kawesa sedan länge lämnat offentligheten. Med eller utan Kawesa är det en ovanlig debattbok just i det att den blickar lika mycket inåt som utåt. Ganman och Panshiri verkar ha ambitionen att förklara Sverige för svenskarna. De inser rätt tidigt att det är mycket de själva behöver få förklarat.
Nu är en uppföljning i gång, i form av en film. »Lortsverige 2.0« är arbetsnamnet och från början var det tänkt just som en modern version av Lubbe Nordströms klassiska reportage om smuts och misär i Sverige. Nu har kvällstidningarna redan varit där och nosat, så Ganman och Panshiri söker lite andra vägar, utan att lämna huvudspåret. För att säkra oberoendet sker finansieringen mest genom crowdfunding.
Jens Ganman har knappt hunnit berätta det innan han suckar och återkommer till det där om »vägs ände«.
– Jag började ju egentligen med musik. När »Mess« kom hade jag en bubblare på Svensktoppen. Nu håller jag på att spela in en skiva igen. Jag vill nog tillbaka till det.
Finns det någon tillfredsställelse i att i vissa avseenden kunna säga »vad var det jag sa?«. Att mycket av det du fick löpa gatlopp för när du skrev det för tio år sedan, nu är accepterade som ett rimliga och motiverade frågor?
– Nej. Jag beklagar uppriktigt att jag i vissa fall kan säga »vad var det jag sa«. Det märkliga grupptänk som präglar detta land är obehagligt. Liksom historierevisionister som Emanuel Karlsten som skrev i Göteborgs-Posten nyligen att »ingen« trodde att flyktingkrisen skulle vara smärtfri och att »alla« förstod att det skulle kräva enorma insatser.
– Det är jävligt fräckt av honom, med tanke på att sådana som Henrik Schyffert och andra bereddes stort utrymme i massmedia med sina infantila samhällsanalyser. »Det kostar bara en pizza och ett Netflixabonnemang …« etc. Det var ju faktiskt detta som var etablissemangets huvudberättelse: det sekteristiska »Wir schaffen das«. Efter oss syndafloden.
Ännu en suck.
– Men jag är nog färdig. Jag har nog sagt det jag ville säga.
Tro det om du vill.
Juryns motivering:
2019 var året då Årets svensk kunde säga »Vad var det jag sa?«. Han är en mångsysslare, som givit pudelrocken ett skönlitterärt ansikte och gjort cirkeldiagrammet till ett satiriskt bräckjärn. I ett land där etikettsreglerna ofta trumfar sakfrågorna tvingar han oss att konfrontera vårt eget hyckleri och ger en röst till dem som inte äger offentligheten. På frågan »vem ska granska granskarna«, svarar han glatt »jag!«. Tonläget är högt och skruven rejäl. Viljan att med hjälp av humor och envishet komma närmare sanningen kan ingen ta miste på. Årets svensk är Jens Ganman.
FAKTA: Årets svensk
Utmärkelsen Årets svensk ska tilldelas en person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre. Det kan, men måste inte innebära att personen gjort sig känd i offentligheten. Det centrala är att vinnaren visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade. Det är naturligt om Årets svensk har gjort sig fiender, inte bara vänner, för det är svårt att åstadkomma något värt att belöna, utan att det har ett pris.
Priset delades ut av SVT 1984–88 och av Sveriges Radio 1997–2003.
Juryn för Årets svensk 2019
Johan Hakelius, politisk chefredaktör på Fokus.
Nina Solomin, journalist, författare och kommunikationsansvarig för »Expertgruppen för biståndsanalys«.
David Eberhard, överläkare i psykiatri på Danderyds sjukhus.
Birgitta Stymne Göransson, styrelseledamot med inriktning på lifescience, innovation och tech.
Katarina Barrling, docent i statsvetenskap på Uppsala universitet.
Magnus Ranstorp, docent i statsvetenskap vid Cats inom Försvarshögskolan.
Joel Halldorf, docent i teologi på Uppsala universitet.
Bella Goldman, Marknads- och kommunikations-direktör för Lidl Sverige.
Eva Trouin, privatmarknadschef Swedbank.
Alla vinnare:
- Parlamentariker: Mia Sydow Mölleby
- Medicin: Christopher Gillberg
- Samhällsbyggare: Michael Pirosanto
Om Fokus
Innehåll. Det är vad Fokus handlar om. Varje vecka vill vi ge våra läsare nya kunskaper och så frön till nya tankar om politik, kultur, ekonomi, vetenskap och samhälle i stort. Vi ställer höga krav på hur vi gör det. Analys, snarare än löst tyckande. Oberoende och självständighet: politiskt, men också i förhållande till vår egen bransch och kollegor. Ett intresse för samtiden, utan att vara samtidens fångar. Uppriktighet, även när den gränsar till det oförskämda. En vilja att beskriva världen som den är, snarare än att tala om hur den borde vara. Språk och stilistik i klass med de bästa internationella förlagorna.
Utgivning sker via förlaget FPG Media AB.
