Årets svensk 2020: Karin Hildebrand, IVA-läkare

Det började som katastrofer brukar, med en avvikelse, en lätt krusning på ytan som varnade om att något höll på att gå fel. Ett mystiskt virus i Kina hade dykt upp, långt från Sverige, men ändå otäckt. Det var mitten av januari 2020 och ännu okänt hur stort utbrottet var. Några var sjuka, ingen viss­te väl särskilt mycket mer.

Karin Hildebrand noterade nyheten om det nya viruset, men jobbade på som vanligt i sin dubbla roll som iva-läkare på Södersjukhuset i Stockholm, och donationsansvarig för Stockholm och Gotland.

Den 24 januari reste en kvinna in i Sverige från Asien. Hon hade besökt Wuhan, var symtomfri men bar ovetande på viruset. På sjukhuset i Jönköping konstaterades covid-19.

Sex veckor senare befann sig Sverige mitt i en pandemi och Karin Hildebrands och alla vårdkollegors yrkesvardag förändrades i grunden.

Det blev ett år som inget annat, när intensivvårdspersonal över hela landet jobbade dygnet runt på liv och död i kampen mot en okänd sjukdom som – i januari 2021 – har tagit mer än 10 000 svenskars liv.

I ett pandemiisolerat Sverige, svältfött på information och med den dagliga presskonferensen från Folkhälsomyndigheten som huvudsaklig källa till läget i landet ska iva-läkaren Karin Hildebrand inte bara komma att rädda många liv, hon kommer också att spela en alldeles särskild roll, som ett slags covidvårdens visselblåsare. Hon gör det, inte för att hon vill, utan för att hon känner att hon måste.

Med henne får covidvården ett mänskligt ansikte, och den självklara röst hon blir för vårdpersonalen och de svårt sjuka på intensivvårdsavdelningar runt om i landet får den som lyssnar att förstå allvaret.

Södersjukhusets (Sös) första covidpatient inkom den 9 mars. Dagen därpå konstaterades samhällsspridning i Stockholm. Ytterligare några dagar senare klassade WHO coronautbrottet som en pandemi. Samma dag öppnades en helt ny infektionsavdelning på Sös, och besöksförbud infördes. Utrustning saknades, och i slutet av mars började man producera egen utrustning i form av visir och skyddsförkläden.

Trycket ökade explosionsartat i april. Under bara några veckor tvingades Södersjukhuset att ställa om och skapa 100 nya vårdplatser. De 16 iva-platser som Karin med kollegor brukade vårda utökades till 60, genom att operationssalar tömdes och omvandlades till iva-rum.

Den 21 april blev den tyngsta vårddagen 2020. Då vårdade Sös nästan 220 covidpatienter. Det hade då gått knappt sju veckor sedan den första covidpatienten togs emot.

Januari 2021. Vi sitter på var sin ranglig stol, mitt på golvet i en tom operationssal på Södersjukhuset, dricker förvånansvärt gott kaffe ur pappmugg som en vänlig kvinna från kommunikationsavdelningen hämtat åt oss. Nu observerar hon oss under tystnad från ett hörn av operationssalen.

Det är ett övergivet rum som just nu tappat sitt syfte. Det är svårt att föreställa sig att här har liv och död gått om varandra hela våren, här har människor som levt ett helt liv ihop hållit hand för sista gången. Sagt farväl. Eller kommit tillbaka till livet efter att ha varit nedsövda och uppkopplade till apparater.

Ibland kommer någon överlevare från pandemiåret 2020 förbi covid-iva. För att säga tack, för att minska overklighetskänslan. Här låg jag, här fanns jag nästan inte mer. Här kom livet tillbaka, här är människorna som räddade mig. Så här ser de ut, bakom maskerna.

Karin berättar om året som gått, året som gjort att en rutinerad läkare som hon numera reagerar på ljudet av ambulanser, av sökare som piper, sirener.

När det var som värst på Södersjukhusets covid-iva så intensivvårdades 56 patienter.

Runt omkring oss finns ledtrådar till vårens händelser utplacerade längs väggarna, delar av intensivvårdsutrustning som väntar på att tas i bruk igen. Ventilatorer, sängar, masker. Mitt i salen tronar en metallstubbe där operationsbritsen ska vila, under de bländande vita lamporna.

För ett år sedan opererades det som vanligt här inne.

Sedan kom covid.

Rummet gick från operationssal till intensivvårdsrum. Personalen kryssade runt stubben, till de tre vårdplatserna. Trångt, varmt av apparater, svetten rann under masker och skyddsutrustning.

***

Sös hastbyggda covid-iva har varit Karin Hildebrands värld i stort sett hela 2020, och hon visar oss runt. Vi snurrar genom korridorer och hissar så fort att ingen av oss skulle hitta ut igen om vi inte blev ledsagade. Karin Hildebrand har bråttom. Inte för att hon har det egentligen: hon är ledig denna trettondag jul och är noga med att säga att journalister träffar hon inte så här på arbetstid.

På jobbet jobbar hon med att vårda patienter.

Men att skynda sig genom korridorer är ett invant beteende. Hela hennes yrke går ut på att vara blixtsnabb.

– Jag är intresserad av det som kräver omedelbar närvaro, vare sig det är livshotande sjukdomar eller allvarliga samtal, att få använda hela min kapacitet när någon är jättesjuk, eller att vara närvarande i ett svårt samtal.

Karin Hildebrand fiskar upp ett väl inplastat munskydd i farten och trycker det i handen på mig  »här, sätt på dig det här i stället«. Jag fingrar på mitt larviga lilla tygstycke från en känd svensk designer vars namn står i hörnet. Det ser ut som att jag täckt för näsa och mun med en fräck liten stringtrosa. Jag har suttit på treans buss med den här, det är samma dag som rekommendationen om munskydd i kollektivtrafiken trätt i kraft och jag har stirrat argt på alla dem som inte haft skydd alls.

Det här munskyddet hjälper inte mot något, va?

– Jag som ville vara snäll och inte säga det, men – nä, tyvärr! säger iva-läkaren samtidigt som hon travar vidare i korridoren.

Tiotusentals steg varje dag i korridorerna på Södersjukhuset.

Tempot är högt.

När det var som tuffast jobbade de 15-timmarspass. Sov gjorde Karin Hildebrand ibland. Mot slutet av covidvåren knappt något alls. I dag är hon uppe i fem-sex timmar i alla fall. Men andra vågen tär den med.

April 2020. Ibland måste man göra sådant man inte vill, för att ingen annan gör det.

Karin Hildebrand bestämde sig, efter några veckor i pandemikaos.

Allt hon tar del av i medierna stämmer, men det är ändå inte rätt bild. Något viktigt saknas i berättelsen. Allvaret. Spridningen bland de unga. Det omänskligt tuffa arbetet, kaoset på iva.

Först i taxin på väg till tv-huset och Aktuelltstudion ringer hon till sin chef.

»Bara så att du vet så kanske jag kommer dyka upp i nyheterna och prata om hur det är på jobbet«, säger hon.

En timme senare är hon iva-läkaren Karin med hela svenska folket.

Mod. Det är att övervinna rädsla, och göra något riskfyllt för att nå ett viktigt mål.

I april hade Karin Hildebrand gått i flera veckor med en växande känsla av panik.

– Det fanns en diskrepans mellan vad vi upplevde på iva och vad vi såg ute i samhället. Jag kände inte igen mig i nyheterna. Jag var rädd att om vi inte förändrar beteenden snart så går det riktigt illa. Jag bar på bilder från insidan och kunde ge känsla och färg åt det.

– Dels var det den här väldigt snabba spridningen, som kändes okontrollerad, dels var det bristen på utrustning och rädslan att behovet av sjukvård skulle överskrida kapaciteten, att efterfrågan skulle vara större än tillgången. Jag var rädd för en explosionsartad smittspridning och jag stod mitt i kaoset, jag tänkte att jag kunde göra det mindre abstrakt.

Dagen som Karin Hildebrand sätter sig i taxin för att åka till Aktuelltstudion och intervjun som ska göra henne till hela Sveriges covidläkare så har 477 personer dött i covid-19 i Sverige, 76 av dem det senaste dygnet.

Där i taxin känns det smått overkligt, det hon är på väg att göra.

– Jag blev så modig plötsligt. Är det här jag? Men frågan var viktigare än jag själv, så jag tänkte »Nä nu tar jag min ryggrad och åker dit«. Det är enda gången som jag har klivit utanför boxen. Men någon måste ut och berätta, det är en skyldighet. För mig fanns inget lustdrivet i det – jag hade inget att välja på.

Därför ville Karin Hildebrand inte heller be om lov att gå ut och berätta om hur situationen var. Hon kontaktade inte pressavdelningen, frågade inte ledningen. På så sätt blev hon en sorts visselblåsare för den svenska covidvården.

– Någon måste göra det, när ingen annan hade klivit fram. Jag upplevde det som någon form av samhälls­ansvar – en skyldighet.

Det var första gången hon klev fram på det sättet.

– När det är saker som ligger utanför mig själv och inte handlar om mig och mitt välmående så är det enklare. Den här frågan handlade om jättemånga människor, annars hade jag aldrig vågat.

»Det har varit mycket diskussioner om hur många som dör i covid-19, det här är gamla människor med flera sjukdomar, det är svårt att säga vad de dör av«, sa Anders Tegnell, statsepidemiolog på Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferens.

I Aktuelltstudion på kvällen den 6 april intervjuar programledaren Nike Nylander en glasklar Karin Hildebrand: »Vi ser fler än vi förväntat oss, unga personer utan riskfaktorer som drabbas hårt av covid-19 som behöver intensivvård. Även unga patienter blir väldigt svårt sjuka.«

Hon är djupt koncentrerad, närmast vibrerar i stolen. Rösten är ändå lugn, behaglig, med tydlig hemvist i Norrbotten. Luleå är hon född och uppvuxen i, och det hörs.

Efteråt ringde hennes pappa.

– Han tyckte inte att »jag gjorde bort mig fullständigt«. När pappa säger så innebär det att det var helt okej, säger hon och skrattar.

Men hon räds ändå en reaktion. Har tankar om att någon skulle tycka att hon fick oförtjänt uppmärksamhet.

– Jag har funderat mycket och oroat mig mycket.

Men Sös-personalen har varit stolta över henne, vd har ringt och tackat. All denna oro till ingen nytta alls. Hon sammanfattar sin egen kluvenhet: »>Jag räds inte svåra frågor, men jag är konflikträdd«.

Under året blir hon återkommande gäst i SVT-studion. Hennes rättframma sätt och rapporter från insidan har en unik kvalitet av det vi kan kalla, i brist på bättre, no bullshit.

Några veckor efter hennes första medverkan i Aktuellt säger Tegnell att covidläget befinner sig på »en platå«. Senare samma dag finns Karin Hildebrand återigen i Aktuelltstudion. »Jag kanske skulle vilja nyansera ordet platå. Jag tänker att platå kan indikera någon form av stabilitet, att läget är lite under kontroll. För oss i vården är belastningen extremt hög och platå betyder att den är fortsatt extremt hög«, säger hon till programledaren.

Det är samma dag som Sverige passerar 2 000 döda i covid-19.

Coviddöden kastar en lång skugga, som också faller över vårdpersonalen. En ny studie ska undersöka förekomsten av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) hos covidvårdande sjuksköterskor och hur PTSD kan behandlas. Många som jobbat med covidvård beskriver mardrömslika situationer som påminner om krigstrauman.

Det är den svåraste av situationer som är jobbet i vardagen. Ändå finns det inget som blivit vardag med covid-19. Också den tuffaste iva-medarbetaren har överrumplats av den svåra uppgiften.

– Jag vet att det finns krisstöd på jobbet. Det har funnits länkar på intranätet och uppmaningar att prata med sin chef. Men när arbetssituationen är intensiv så är tiden en bristvara. I våras kunde vi knappt hålla jämna steg på jobbet, att ringa krisstödjare då känns helt uteslutet, säger Karin Hildebrand.

– För mig är det alldeles för tidigt att överblicka konsekvenserna.

Men att hon påverkats negativt, det vet hon. Från början fanns en oro och en väntan på att covidutbrottet skulle börja. Sedan följde en jobbig period med väldigt många svårt sjuka patienter, då iva-läkarens känsla av otillräcklighet dominerade. Nu dominerar en annan känsla.

– Just nu tycker jag att döden är tuffast, alla döda och de närståendes sorg. Men jag vill aldrig vänja mig av med den känslan. Det är en viktig egenskap som läkare, att man har ork att vara en hel människa i de situationerna, att ta in vad det innebär att förlora sin make efter X antal års äktenskap. Det krävs en människa för att möta en människa, och jag vill vara hela jag i den situationen, jag vill ha ork att ta in den sorgen, säger hon.

Hur orkar man då?

– Belöningen är när mötet i den här situationen ändå blir okej. När jag känner att närstående mitt i det förfärliga är nöjda med samtalet, att jag kunnat förklara på ett sätt som är begripligt. Men den psykiska utmattningen som jag känner, den har ett pris.

Karin Hildebrand arbetar inom den elitstyrka i vården vars normala livsluft är kris. Hon är specialist i internmedicin, kardiologi och anestesi och intensivvård, och har ansvar för organdonationer för Stockholm och Gotland.

Hon har – kanske mer än någon annan – förberett sig på coviddöden. I sitt arbete som ansvarig för organdonationer har hon erfarenheter som få ­– av livets svåraste samtal.

Covidvården har haft en mängd etiska frågor kopplade till sig som ännu inte diskuterats tillräckligt.

Vem som får vård när man måste välja. Vem som klarar behandlingen och vem som inte gör det. Anhöriga som inte sett sina nära efter månader av karantän och som plötsligt hamnar i en situation där döden är nära förestående, utan att kunna förbereda sig det minsta. Och så vårdskulden, alla dem som väntat länge, kanske för länge på att få vård för alla de sjukdomar som fått vänta under covidkrisen.

Att verka i gränslandet mellan liv och död, det är covid­årets allra tyngsta uppgift. Men ingen läkare fattar ensam beslut om att vård ska upphöra.

– Vi är alltid flera läkare inblandade, där vi tittar på flera olika alternativ. Men ibland vänder det inte, och fortsatt intensivvård gagnar inte patienten. Oavsett vad vi gör så kommer de inte att överleva, det blir ett förlängt lidande. Då bestämmer vi att det är dags att avbryta intensivvården.

Samtalen med de anhöriga sker dagligen.

– Vi ringer upp närmaste anhörig varje dag, vi håller dem fortlöpande informerade. När vi bedömer att det går inte längre så ber vi dem komma in, både för att träffa sin närstående, och i möjligaste mån vara med när man avbryter, men också för att göra situationen begriplig, säger hon.

– Ansvaret för avbrytandet är vårt, men det är viktigt att de närstående har någon form av acceptans för det. Ofta finns ett nej till döden, ett nej till sorgen, till förlusten, men i de flesta fall ser de vad vi ser. Det är nästan alltid så att närstående förstår. Men det är en förlust av en älskad människa, och ofta behövs det tid. Det kan vara någon som inte har sett en anhörig på flera månader och sedan ringer jag och säger att det inte går längre. Då behöver vi träffas och prata och de behöver träffa den närstående och se med egna ögon.

Tidsaspekten och att närstående inte kan vara på plats har blivit försvårande faktorer.

– I vanliga fall har folk träffats i närtid och anhöriga kan bedöma och med egna ögon se att de är svårt sjuka och döende, men under covid är allt mycket mer chockartat. Det ställer andra krav på oss.

Som donationsansvarig har Karin Hildebrand haft många samtal om döden, där det känts oerhört meningsfullt för de närstående vars anhöriga kunde bidra med liv till andra människor.

– Det är en viktig fråga – att döden inte var helt meningslös, för döden är ibland oundviklig, oavsett vad vi gör kan vi ibland inte rädda en människas liv.

Coviddöden, i all sin meningslöshet, blir svårare att acceptera.

Hon lutar sig mot sin moraliska kompass, säger att hon jobbat mycket med den.

– Jag är ganska klar över vilket typ av ansvar vi som människor har mot varandra.

Hon har haft svåra samtal vid många tillfällen under sitt yrkesliv, och gjort många olika etiska avvägningar eftersom hon också arbetar med organdonation.

– Både yrkesmässigt och privat är jag intresserad av etik, jag duckar inte för utmanande etiska frågeställningar.  Jag vet vad som är centralt för mig – den sjuka männi­skan. Jag har störst skyldighet mot den som är svagast och har minst möjlighet att uttrycka sig. Det finns en tydlig karta jag jobbar med. Inget av det jag gör ska kunna skada en patient, och inget i det jag säger får upplevas som integritetskränkande, säger Karin Hildebrand.

Hon växte upp i Luleå, där hon trivdes bra, och spelade basket på elitnivå, men läkarstudierna tog henne till Stockholm och Karolinska institutet. Via specialisttjänstgöring på kardiologen på Södersjukhuset vaknade intresset för anestesi och en ny specialisering. I dag har hon tre specialiseringar.

Hon funderar trots det ändå länge och väl på vad hon ska svara på frågan om vad hon är bra på.

– En ganska hög arbetskapacitet, det har jag nog. Sedan är jag en bra lagspelare. I frågor som gäller patienter har jag inga problem med att vara bestämd, men någon chef kommer jag aldrig att bli, säger hon.

***

Juli 2020. Södersjukhuset återgår till normalläge efter drygt tre månader med förhöjd beredskap på grund av covid-19. Karin försöker koppla av, har semester, umgås med sin kille och de två tonårsbarnen under några veckor.

Det tar någon vecka att få ordning på sömnen som försvann i maj, att landa i sig själv. Men till sist, under några veckor, känns allt mer normalt.

Tills det inte är det igen.

Oktober 2020. Smittspridningen tar ny fart. Den 9 november har Sös än en gång gått upp i förstärkningsläge, det fortsätter året ut.

Trycket på intensivvården är åter extremt, men den här gången utan förstärkningspersonal; ordinarie iva-personal ska klara anstormningen.

Andra vågen blir ännu tuffare för den slitna vårdpersonalen. Det är färre covidpatienter på iva än under våren, men ändå går personalen på knäna.

Karin är tillbaka i Aktuelltstudion för att begripliggöra vad som händer. Andra patienter än covidpatienter kommer nu åter till Sös. En del av rädslan från våren har släppt. Då sökte inte ens mycket sjuka vård, av rädsla för covid, och att uppta platser. Det har ändrat sig under andra vågen. Det innebär större svårigheter att bemanna i vården. Trycket är i det närmaste omänskligt.

Samtidigt är verktygen bättre. Om våren innebar att famla i blindo så är kunskapen om sjukdomen nu så mycket större, och därmed chansen att tillfriskna. Med hjälp av kortisonbehandling och förebyggande arbete mot blodproppar har riskerna sjunkit. Patienter vårdas i bukläge för att förbättra syresättning utan mediciner.

Januari 2021. Inget är över än, och vaccineringen har bara börjat.

Karin Hildebrand är trött. Hon vill inte recensera Sveriges hantering av covid jämfört med andra länder. Hon har åsikter, massor med åsikter. Men det är inte hennes jobb att tycka om det, inte heller hennes ansvar, säger hon.

Skulle vi ha agerat annorlunda?

Hon vill inte skälla på någon.

– Rent allmänt är jag rädd för polariseringen som blivit kring covid, att den tar ljus från frågan. Vi måste göra budskapen mer förståeliga, tydlig kommunikation är viktig, säger hon.

– Mer tid ägnas åt polariseringen än sakfrågan, diskussioner om vem som ska vaccineras när det viktiga är att vaccineras.

Så det här med att bli utsedd till Årets svensk.

Karin Hildebrand skruvar på sig. Årets svensk är på ett sätt så svensk det går att bli. Jag gillar inte att ta plats, upprepar hon genom våra samtal. Det handlar inte om mig. Jag är oviktig. Och det är inte synd om mig. Kom ihåg det. Inte. Synd. Om. Mig.

När  Fokus politiske chefredaktör, tillika ordförande för Årets svensk-juryn, Johan Hakelius ringde henne för att berätta om utnämningen så trodde hon först att det var ett skämt.

– Jag blev glad men samtidigt osäker på om det stämde, det var så otroligt förvånande. Jag trodde nog inte riktigt på det förrän du hörde av dig om intervjun. När jag förstod att det var så blev jag genast mer obekväm. Känslan jag har är att min person inte är viktig utan att det är laginsatsen som är viktig. Jag är ointresserad av ljus på mig, men stolt att representera sjukvården. Alla som jobbar inom sjukvården har hanterat det här med ett otroligt engagemang. Jag är en liten, liten del av det stora.

När pandemin är över önskar hon att erfarenheterna under pandemin kan bidra till en bättre sjukvård.

– Vi är ett av de länder i Europa med lägst antal iva-platser per capita. Sjukvårdspersonal har i flera år försökt få uppmärksamhet för detta. Brist på personal och vårdplatser hade vi redan före pandemin. Jag hoppas att vi drar lärdomar som kan resultera i en annan organisation som är bättre för patienterna, och som är mer hållbar för personalen, säger hon.

– Det är också viktigt att vår sjukvård är organiserad så att även dem med minst resurser kan navigera i sjukvårdssystemen; alla ska känna sig lika hemma i dem.

Många gånger under pandemiåret har hon gått hem med tårar i ögonen. Livet utanför jobbet har satts på vänt. Men familj och vänner har funnits där.

– Jag fyller på med mina barn, mina vänner, och min kille, sedan springer jag också.

Året har haft många stunder som känts som de värsta. Samtidigt har de alltid inneburit att sammanhållningen och lagkänslan har stärkts.

Arbetsgemenskapen, där de burit varandra, gör att det går att orka en dag till.

– Det finns så väldigt många fina kollegor, den känslan har stärkts under pandemin. Vi är ett fantastiskt lag, säger hon.

Hon minns en natt i april då hon var ensam läkare. Ambulanserna kommer in med fyra patienter samtidigt, samtliga svårt sjuk i covid, varav en av dem en gravid kvinna som behöver förlösas. Då känner hon att det inte gick att hantera längre. Hon ringer och väcker en kollega som trots att han jobbat ett långt pass tidigare ändå skyndar sig in. Det är ögonblicken då de ställt upp för varandra som hon vill minnas. Resten får komma sedan.

– Det är för tidigt att prata om det för mig. Det är fortfarande övermäktigt, för många beslut, för mycket död, för många ledsna anhöriga. Det är för mycket hela tiden, och vi står mitt i det. Jag har ingen nykter blick på det, det är dag för dag. Senare ska jag lyfta blicken.

Hon hoppas på en vår med smittal som sjunker och ett vaccin som får effekt på smittspridningen. Och en fjällsemester. Hon drömmer om att åka norröver, hemåt.

– Jag vill åka skidor. Det skulle jag må bra av. Helst Lappland. Till Björkliden längtar jag.

Veckan efter att vi har träffats på Sös passerar dödstalen 10 000 i Sverige. Danmark har då 1 800 dödsfall i covid-19, i Finland är siffran strax över 600 och i Norge 500 under samma period.

Under året som gått har 2 000 covidpatienter vårdats på Södersjukhuset. Stabsläget på sjukhuset fortsätter. Nyheter om nya mutationer av viruset, och en ännu snabbare smittspridning, gör starten på det nya året mörkare.

Karin Hildebrand fortsätter hålla fokus på det hon kan påverka.

Jobba. Sova. Hålla hårt i den etiska kompassen.

Luta sig mot gemenskapen på covid-iva.

***

Under ett år då litet annat än covidpandemin fått plats i offentligheten stod hundratals undersköterskor, sjuk­sköterskor och läkare inom intensivvården i det främsta ledet i kampen mot viruset. Pressade av skoningslösa arbetstider, utrustningsbrist och ofullständig information tog de egna initiativ, använde sitt professionella och medmänskliga omdöme och uppvisade en övermänsklig uthållighet. En av dem tog sig också tid att berätta offentligt om arbetet och om de brister som gjorde uppgiften än svårare.

***

Alla pristagare av Årets svensk 2020

Årets Svensk, Ekonomi: Peter Carlsson, vd Northvolt

Årets Svensk, Kultur: David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, Södertörns Högskola

Årets Svensk Samhällsbyggnad: Svante Axelsson, nationell samordnare Fossilfritt Sverige

Årets Svensk, Innovation: Helena Samsioe, vd Globhe

Årets Svensk, Miljö: Elsa Bernadotte, operativ chef, Karma

Årets Oxenstierna: Sofia Wallström, GD IVO

Årets Svensk Medicin, Mikael Dolsten, chef medicinsk forskning och utveckling, Pfizer

Årets Parlamentariker: Emil Källström, ekonomisk-politisk talesperson, Centerpartiet

***

FAKTA: Årets svensk

Utmärkelsen Årets svensk ska tilldelas en person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre.

Det kan, men måste inte innebära att personen gjort sig känd i offentligheten. Det centrala är att vinnaren visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade.

Det är naturligt om Årets svensk har gjort sig fiender, inte bara vänner, för det är svårt att åstadkomma något värt att belöna, utan att det har ett pris.

Priset delades ut av SVT 1984–88 och  av Sveriges Radio 1997–2003.

***

FAKTA: Tidigare vinnare

2006: Masoud Garakoeioch Shanaz Garakoei

2007: Sven-Erik Bucht

2008: Anita Dorazio

2009: Johan Rockström

2010: Robyn

2011: Christopher Kullenberg

2012: Jonas Gardell

2013: Gunnar Strömmer

2014: Johan von Schreeb

2015: volontären

2016: Amineh Kakabaveh

2017: Anders Arborelius

2018: Hamid Zafar

2019: Jens Ganman

Juryn för Årets svensk 2020

Johan Hakelius, politisk chefredaktör, Fokus (ordförande).

Katarina Barrling, docent statsvetenskap, Uppsala universitet.

David Eberhard, överläkare psykiatri, Danderyds sjukhus.

PM Nilsson, politisk redaktör, Dagens Industri.

Claes Pihl, vice president, Research, Development & Innovation, Husqvarna.

Nina Solomin, journalist, författare, kommunikationsansvarig Expertgruppen för biståndsanalys.