Sverige, där varje avsteg från den smala vägen är ett steg mot fascism

Vi kommer till regeringsbildningen, men vi ska börja med den legendariske antinazisten Torgny Segerstedt, eller åtminstone med ett seminarium i hans namn. Det hölls av Segerstedtstiftelsen på Jonsereds herrgård, utanför Göteborg, i höstas. Tillställningen var inte stor, men den blev omtalad. Svenska och norska publicister möttes för att diskutera demokrati, yttrandefrihet och andra ämnen av samma slag.

Det resulterade i en andra unionsupplösning.

Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner startade det hela. Kanske delvis i ett slags överkompensation. Tidningens ledarsida, under Alice Teodorescu, är en nagel i ögat på väns-terliberaler, till den grad att det dragits i gång namninsamlingar för att försöka få henne sparkad. Kultursidan i samma tidning är noga med att markera sin distans till kollegorna längre fram i bladet.

Norrmännen, skrev Björn Werner, visade upp »djupt konservativa värderingar som provocerade många svenskar på plats«:

»Som om den norska församlingen befann sig långt inne i en blåbrun konsensus där samarbete med populistiska partier blivit till normalitet och mothugg från kritiserade minoriteter ett förkastligt störningsmoment i det offentliga samtalet. En förvrängd spegel av det svenska tillståndet.«

Bland norrmännen var det Werners formulering om »en blåbrun konsensus« som väckte mest anstöt. Att bli skylld för att kollaborera med fascister är kanske mest ett målande retoriskt grepp i Sverige, men i ett land som varit ockuperat av nazister är det något mer.

Quisling är inte bara ett ord på norska.

Anki Gerhardsen, kolumnist i Aftenposten, sammanfattade sin upplevelse från seminariet i en artikel med rubriken »Jeg trodde ytringsrommet i Norge var trangt. Det var før jeg møtte den svenske korrekthetspisken.«

Det gjorde förstås inte saken bättre. Att ens tala om »ytringsrommet«, eller »åsiktskorridoren« som det heter i Sverige, är provocerande i breda lager av svensk intelligentia. Att hänvisa till åsiktskorridoren kan i sig vara att trampa utanför åsiktskorridoren.

Jens Liljestrand på Expressen hade varit på samma seminarium och högg på resonemangen om »ytringsrommet«:

»Det är så utslitet att inte ens de mest desperata swishtiggande högertrollen i mitt svenska twitterflöde skulle orka rapa upp det, inte för att de inte tycker så, utan för att det är så fasansfullt lamt.«

Norrmännen på konferensen, åtminstone vissa av dem, nådde alltså inte ens upp till svenska högertrolls kvalitetskrav.

Nu blev det inte riktigt bra i Liljestrands artikel heller, för Gerhardsen kunde återkomma i Expressen och rätt utförligt och övertygande visa att det hon påstods ha sagt på seminariet, faktiskt inte blev sagt. Hon var helt enkelt felciterad och felrefererad av Liljestrand, på ett sätt som förvrängde hennes poänger.

Antagligen kände sig varken Expressen eller Liljestrand alltför generade över den saken, för det här är den typen av strid där de som deltar, ofta på båda sidor, tycker sig hantera större sanningar än de bokstavliga:

Kanske sa personen i fråga inte ordagrant just det, men man vet ju vad personen menade.

[caption id="attachment_517889" align="alignnone" width="750"] Polarisering. »Jag märker hur snabbt vi radikaliseras i vår svenska ekokammare«, skrev Jens Liljestrand efter seminariet i Jonsered. Foto: Håkan Berg[/caption]

Vad var det här egentligen för sorts bråk? Vad handlade det om?

Från norsk sida fanns en underton, inte alldeles olik skadeglädje. Den är inte så svår att härleda.

Svenskar har i åratal berättat för norrmän – i än högre grad för danskar – hur de bör behandla sina uppstickarpartier. Det svenska omdömet har genomgående varit att grannländerna gör fel. De är alldeles för tillåtande. Omdömet har fällts från hög höjd: den svenska positionen har grundat sig på att Sverige saknat ett Dansk Folkeparti, eller Fremskrittsparti.

Sverige har helt enkelt betraktat sig som lite bättre, lite mindre vulgärt, som ett något anständigare land, än sina nordiska grannar.

Oftare än inte har den svenska tonen varit direkt uppfostrande. Det har handlat mindre om att bryta argument mot varandra, än om att undervisa icke-svenskar i hyfs och moral.

Är det konstigt att norrmännen känner ett uns av tillfredsställelse, när de ser vad som sker i Sverige nu?

Och de svenska inläggen i det här syskonbråket?

Ja, inte går det att spåra någon ödmjukhet inför att Sverige numera har sitt eget framgångsrika populistparti. Än mindre en acceptans. Allra minst någon ursäkt för att det svenska tonläget tidigare varit lite väl mästrande. Inte heller finns något nyväckt intresse för de nordiska grannarnas erfarenheter, nu när Sverige uppenbarligen kunde ha nytta av dem. Den svenska exceptionalismen, sårad av det faktum att Sverige inte längre kan betrakta sig som det anständiga undantaget, går snarare på offensiven. Jens Liljestrand beskriver skarpt i sin artikel hur en process av självförstärkande självgodhet fungerar. Svenskarna bor på ett eget hotell och åker dit efter första dagens seminarium:

»Redan i taxin börjar vi svenskar prata i munnen på varandra om de förfärliga, naiva, inskränkta norrmännen. Jag märker hur snabbt vi radikaliseras i vår svenska ekokammare; efter några glas på en bar raljerar vi vilt och hänsynslöst om våra nordiska systrar och bröder.

Vad norrmännen samma kväll och natt säger om oss i sin exil ute i Jonsered vet jag inte. Men när vi möts igen i gryningen på lördagen är det som att en skyttegrav löper genom seminarielokalen.«

Det är ur den här stämningen som Björn Werners artikel växer fram. Och kanske är det därför inte så förvånande att hans artikel slutar i en makalös svensk trosbekännelse.

Norrmännen och många andra europeiska länder, skriver Werner, har plågats av krig och ockupation. Det gör att de är otillräckligt negativa till nationalism. Det är förklaringen till »blåbrun konsensus«. Sverige, däremot, kan tack vare sin fredliga historia se klart i dessa frågor och har därför goda möjligheter att axla rollen som »humanitär stormakt«.

»Vi har«, slutar Björn Werner, »som få andra länder på jorden, de erfarenheter som krävs för att blicka framåt, inte bakåt.«

Skärmytslingen i Jonsered och dess efterverkningar är värd sitt utrymme i den här texten, för den är en miniatyr av det politiska klimatet i Sverige 2018. Det här året i svensk politik har handlat just om »det svenska tillståndet«, en omskrivning för att Sverigedemokraterna finns och avkräver omgivningen ett förhållningssätt. Det har ställt den svenska exceptionalismen på sin spets. Det vi har sett är försök att rädda Sverige som undantag, som den enda anständiga avvikaren i en blåbrun värld. Det var den urladdningen seminariet i Jonsered blev åskledare för.

Björn Werners slutkläm gör att man lockas att ta till Bibeln för att förstå vad det är för självbilder som drivit svensk politik 2018. Det är som om svenskarna fått för sig att Jesus, i Matteus 5:14–16, talar direkt till just dem:

»Ni är det ljus som lyser upp världen. En stad uppe på ett berg kan inte gömmas. När man tänder en lampa ställer man inte ett sädesmått över den. En lampa ställer man i ett lampställ så att den lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser allt gott ni gör och hyllar er Fader i himlen.«

[caption id="attachment_517890" align="alignnone" width="750"] De anständiga. Regeringsbildningen kan ses som en kamp för att bevara den »humanitära stormakten« Sverige. Foto: Henrik Montgomery/TT[/caption]

Hur många samtal i självsvängning, av det slag som Jens Liljestrand beskriver från taxin i Jonsered, tror ni har hållits under de månader som en regering försökt att formera sig?

Det måste vara hundratals, bara i riksdagskretsar. Tusentals, kanske tiotusentals, runt om i Sverige.

När sverigedemokraten Mattias Karlsson i höstas bröt ut i sina Facebookbarnsligheter om »seger eller död«, fångade han oavsiktligt stämningen i hela den svenska samhällstoppen, inte bara i sitt eget parti.

Den mest svenska av hållningar till en tid som ömsar skinn, har varit förnekande, fördömande, oförsonlighet och oavvisliga krav på stamlojalitet.

Och om den ena sidan av den ekvationen är den sårade, närmast messianska, svenska exceptionalismen, är den andra sidan något som närmar sig historisk determinism.

Sverigedemokraterna har nästan försvunnit ur offentligheten under hösten, eftersom ingen vill ha med dem att göra i regeringsbildningen. Det har smittat av sig på opinionsstödet, som stagnerat eller sjunkit, men partiet verkar ta det med ro. Övertygelsen om att man är i förbund med historien är spridd inom Sverigedemokraterna. Det är ett av skälen till att man gärna skulle se ett extra val. Det finns en föreställning om att partiets rörelseriktning bara kan gå åt ena hållet.

Övertygelsen vilar på erfarenhet. Partiet har växt i en så hisnande takt att den drygt 36-procentiga ökningen i årets riksdagsval, från 12,86 procent till 17,52 procent, var en besvikelse. Men ännu viktigare är kanske att partiet sett hur dess främsta fråga, invandringen, till sist fick fäste i politikens mitt. Flera av de förslag som de andra partierna hade stämplat som oanständiga, bara månader tidigare, genomfördes i brett samförstånd under trycket av flyktingkrisen. I en rad angränsade frågor – lag och ordning i förorterna, hedersvåld, verkställighet av utvisningar och en hel del annat – har det gått till på samma, eller liknande sätt.

För sverigedemokrater, och vid det här laget för en hel del andra, är det alldeles tydligt vad som skett: verkligheten har tvingat sig på politiska partier som velat glömma att den fanns. Det rätta och rimliga har slagit sig igenom en mur av etablissemangsdekadens och fått marken att skaka under fötterna på murens väktare.

Kort sagt, Sverigedemokraterna upplever sig vara i armkrok med historien. Nästan precis på samma sätt som Socialdemokraterna upplevde det för hundra år sedan. De tycker sig ha rätt i sak, tycker att fakta är deras vänner och – det underskattas ofta i beskrivningen av Sverigedemokraterna – anser sig ha rätt och moral på sin sida. Arbetarepartiet kunde ha tålamod för hundra år sedan, för det rådde inget tvivel om att segern var säkrad. Det enda som kunde diskuteras var hur lång tid det skulle ta att nå segern. Sverigedemokraterna lever i en liknande föreställning i dag: frågan är inte om de är vinnare, utan hur längde det ska dröja innan de erkänns som vinnare.

Denna självsäkerhet gör den svenska exceptionalismens försvarare än mer rasande och än mer ovilliga till kompromiss. »Ledande politiker i Sverige får inte ge efter en millimeter för Sverigedemokraterna«, skrev en av Dagens Nyheters ledarskribenter häromdagen. Seger eller död i liberal tappning. Den kategoriska hätskheten i formuleringar av det där slaget, förstås nog bäst som sprungna ur den obehagliga misstanken bland Sverigedemokraternas motståndare att partiet faktiskt har rätt: att historien är på dess sida.

Sanningen är förstås att historien inte väljer sida. Den är inte ödesbunden. Det var den inte ens för Socialdemokraterna förrän i efterhand, då de officiella myterna skulle läggas fast. Sverigedemokraterna är kanske på väg att bli ett nytt statsbärande parti. Kanske kommer de officiella myterna i efterhand beskriva partiets förmåga att rekrytera medlemmar, som en pånyttfödelse för folkrörelsen och en vitalisering av demokratin. Eller så har partiet redan 2018 nått sitt maximum. Kanske finns inget framför Sverigedemokraterna, annat än ett långsamt förtvinande och tilltagande radikalitet.

Ingen kan veta, men 2018 var ett år då självsäkerheten tillhörde utmanarna och oron, ibland gränsande till hysteri, tillhörde etablissemanget.

Regeringsbildningen skulle inte alls behöva vara »besvärlig« eller »komplicerad«. Det finns rätt gott om väldigt enkla fakta att ta fasta på, om man vill:

Det finns hela 61 mandats majoritet i riksdagen mot en socialdemokratisk regering. Det är historiskt unikt i sin tydlighet.

Socialdemokraterna har aldrig haft så få mandat i riksdagen – 100 stycken – sedan enkammarriksdagens införande.

Det finns 225 mandats majoritet mot Sverigedemokraterna, om man anser att det är den allt överskuggande striden att ta.

Centerpartiet kan antingen välja en socialdemokratisk eller en moderatledd regering. Det Centern väljer blir verklighet. Men då måste Centern välja.

Listan kan göras längre.

Men att det där inte spelar någon roll beror på att regeringsbildningen egentligen handlar om något annat. Den handlar om huruvida Sverige, i många etablissemangsögon, ska fortsätta att vara det anständiga undantaget, eller den »humanitära stormakten« i Björn Werners formulering. Eller om Sverige ska bli ett land bland andra. Det senare alternativet är mer traumatiskt än man skulle kunna tro, bland svenska exceptionalister. »Ett land bland andra« sätter i gång en ramsa i deras huvuden:

Trump, brexit, Putin, Le Pen, Salvini, Duterte, Bolsonaro, Xi Jinping …

Varje avsteg från den smala vägen är ett steg mot fascism.

Men hur det än är med det, kan det vara sant att vi står inför en ny epok. Martin Luther spikade upp sina teser 1517. Napoleon bet i gräset 1815. »Det långa artonhundratalet« löpte på till 1914. Och nu har vi haft 2018. Historien har en tendens att dra benen efter sig och överraska med de stora omvälvningarna, ett eller ett par decennier in i ett nytt sekel.

Det är, med andra ord, möjligt att vår långdragna regeringsbildning och alla de känslor som kokar bakom den, verkligen är ett tecken på ett epokskifte. Kanske är det därför den gamla historiska ödestron på Sverige som mänsklighetens enda anständiga slutmål och en ny historisk ödestro om det oundvikliga i ett dekadent etablissemangs undergång, frontalkrockade i år.

Vänta er inte bärgning och reparation redan 2019.