Bad och högtflygande planer

Flockar av gäss svävar in från havet. En knölsvan i strandkanten utför avancerad halsakrobatik, och i gräset går en skock kajor och småpratar i livfullt samförstånd. Det vilar något trosvisst över dessa självklara säsongsgäster. De tycks känna sig välkomna.

För andra pålitliga säsongsbesökare är det mer komplicerat. Massinvasionen av ullharar är i faggorna. Ullhararna är sedan generationer Varbergsbornas nidnamn på turisterna från Sveriges textilmecka Borås. Med blandad förtjusning inväntar man i Varberg flocken av bad- och solsugna besökare från staden som sägs vara Sveriges regnigaste, men den fasen ingår också i den här stans livsrytm.

Tre diplom hänger på en vägg i kommunhuset. De visar att Varberg utsågs till Bäst att bo i sin kategori 2014, 2015 och 2016. Kommunstyrelsens ordförande, moderaten Ann-Charlotte Stenkil, verkar inte ens tycka att det är nödvändigt att fråga om den gamla kurorten där hon är född och uppvuxen, också vinner i år. Varför skulle det ha ändrats? Hon är född och uppvuxen här, och trivs. Allt fler vill hit. Hur agerar man som kommun när man håller på att växa? Byggföretagen krigar om samma folk, men för att jobba på ett ställe vill man kunna bo där, och det är svårt att locka folk om man inte har bostäder. »Bristen på bostäder i Varberg är enorm«, löd en rubrik i Hallands Nyheter i höstas. Kötiden för hyresrätter är i genomsnitt 10,5 år.

– Trycket är stort, och många vill bo så nära vattnet som möjligt, berättar Ann-Charlotte Stenkil på väg ner till vattnet.

Där ska en ny stadsdel snart börja byggas. Där trähamnen nu ligger ska ett bostadsområde med namnet Västerport stå klart 2030.

Under vintern har grävskopor trängt sig igenom de tjocka jordlagren, miljökonsulter har hoppat ner i groparna och tagit prover. Finns det olja, arsenik och andra saker i jorden som gör att det inte går att bygga? Markundersökningarna är en av de saker som planarkitekterna ska ta hänsyn till. Alla områden kanske inte kommer att kunna hysa bostäder, några kanske måste saneras, men det där vet man inget om ännu, och exakt hur Västerport ska se ut är heller inte klart.

Varbergsprojektet bygger också på att Västkustbanan, järnvägen mellan Göteborg och Malmö, ska rustas upp. I det ingår att den ska stanna i Varberg, under jorden. Ann-Charlotte Stenkil har med jämna mellanrum det senaste året rest till Stockholm för att bevaka stadens intressen. Än så länge är hon lugn. Beslutet om Varbergsprojektet kommer i regeringens stora infrastrukturplan 2018, men planeringen av den är redan i gång.

– Det ska vara blandad bebyggelse, både hyresrätter och bostadsrätter, många olika boenden, säger hon.

Till skillnad från många andra svenska städer har Varberg inte en modern historia av ha rivit sin stadskärna, och även om den som besöker kurorten vintertid och möter ett öde Varbergs torg, en igenbommad kyrka, en öppen korvkiosk utan kunder och ett stadshotell med tom lobby, så går kvällspromenaden på den kullerstenslagda Kungsgatan där man genom pubarnas fönster kan skymta quizkvällar och musikfrågesporter under ledning av lokala kändisar med smeknamn som bara de inbitna och kanske infödda känner till.

Varbergs näringslivsdirektör Martin Andersson tillhör inte de infödda, men numera de inbitna. Hans hustru kommer från Varberg, berättar han.

– Det kan vara svårt att komma utifrån, det kan finnas en inskränkthet, många har känt att det är svårt. Men nu låter man stan bli lite större. Här finns pendlarnärhet till både Göteborg och Halmstad, många vill utbilda sig, man har ett campus, och här finns ändå ett välmående näringsliv som attraherar, ett spännande näringsliv.

Rolf Nilson, som grundade Nilson Shoes,- som är känd över hela landet är en del av näringslivet, en annan är Lasse Diding, kommunisten och entreprenören som driver Hotell Gästis i ett 1700-talshus mitt i staden, med 60 rum och ett spa som fått namn efter Leninbadet.

Hotellet är ett av få västsvenska som nämns i »Lonely Planets« Sverigeguide och har väckt uppmärksamhet för sin inredning med byster av socialismens pionjärer och 15 000 antikvariska böcker i bokhyllor fria att läsas och tas hem.

Ett kommunistiskt hotell mitt i den i samförstånd med Socialdemokraterna borgerligt styrda kommunen, mer känd för sina andra stora kur- och spahotell, sitt kallbadhus, Bockstensmannen och den fågeltäta Getterön. Varberg har sina alternativ.

Nere vid stranden står en traktor och tre män gör i ordning sanden inför sommaren, en av dem är Mats Andersson, som pendlar hit från Falkenberg varje dag.

– Det är fint här, säger han, finare än Falkenberg. Fast nej … så kan man heller inte säga.

Kajorna i gräset en bit bort tystnar.