Gentrifiering av landsbygden

Termen gentrifiering används oftast om stadsdelar som på kort tid förvandlas från oattraktiva arbetarklasskvarter till medelklassfavoriter med surdegsbagerier, mikrobryggerier och alldeles för dyra boendekostnader för dem som bodde där från början. Men utifrån resultaten i Bäst att leva är frågan om det inte går att applicera på svensk landsbygd också. Med en skillnad: surdegsbagerierna uteblir.

Ta Åre, till exempel. Det senaste decenniet har kvadratmeterpriset i kommunen ökat med 125 procent. I dag ligger det närmare Stockholm än resten av Jämtland enligt Svensk mäklarstatistik. I Bjurfors kommande lyxbygge Ullådalsstugan har den dyraste lägenheten sålts för 24 miljoner kronor. ”Det är exklusiva bostäder”, medger Bjurfors Åres vd Joakim Westerlind Wiklund i Aftonbladet, ”men det unika är att du är mitt ute på fjället här”.

Och utsikten över Åreskutan lockar många. Kommunen har drygt 5 700 fritidshus (jämfört med omkring 7 000 ordinarie bostäder) varav 70 procent ägs av utsocknes. 

– Det är klart att det blir ett problem i kommuner som Åre där många av dem som köper bostäder inte bor där året om. Samtidigt förväntar de sig att ha en god samhällsservice när de väl är där, säger Terese Bengard, verksamhetschef på riksorganisationen Hela Sverige ska leva.

Problemet är att skattesystemet baseras på var man har största delen av sin dygnsvila under året. Det innebär att tusentals av dem som äger fritidsbostäder i Åre använder kommunens skattefinansierade tjänster men betalar kommunskatt någon annanstans.

– De som tjänar bra och har möjlighet att köpa flera bostäder skattar där det är som lägst skatt, vilket innebär att kommunerna som redan har det tufft får det ännu tuffare, säger Bengard.

Det märktes inte minst under pandemin, då distansarbete och restriktioner drev många storstadsbor ut till sommarstugorna. En och annan lokalbo passade på att ventilera sina känslor mot stadsbor med dyra fritidshus, men även kommunpolitiker i populära semesterkommuner varnade för konsekvenserna. Simrishamn på Österlen i Skåne flaggade för svårigheter att få hemtjänsten att gå ihop. Sotenäs och andra västkustkommuner gick steget längre och beslöt våren 2020 att vägra sommarboende hemtjänst.

Kommuner med många fritidshus tenderar också att ha många turister. Faktum är att de har så vitt skilda förutsättningar från andra kommuner att Sveriges kommuner och regioner (SKR) betraktar dem som en egen kategori: ”landsbygdskommuner med besöksnäring”. För att räknas dit måste den största tätorten ha färre än 15 000 invånare, ligga på behörigt avstånd till större städer och ha en stor turistbransch i relation till antalet invånare.

21 kommuner räknas till denna kategori. Och medan SKR:s övriga kommuntyper får ett genomsnitt på mellan 74 och 46 poäng i Bäst att leva ligger turistkommunerna på landet långt efter: 33 poäng. Fyra av dem befinner sig bland de tio sämsta i hela landet: Åre, Härjedalen, Älvdalen och Tanum.

Det upptrissade prisläget drar ner turistkommunerna – gentrifieringens baksida, med andra ord. Samtidigt lyser många av gentrifieringens förmenta ljusa sidor med sin frånvaro. Trots turismnäringen tenderar serviceutbud och fritid att halka efter. De som besöker fjällen, Bohuslän eller Österlen verkar inte efterfråga restauranger, gym eller biografer i samma utsträckning som hemma – kanske söker de tvärtom efter ett avbrott från vardagen, för att sen åka hem och shoppa och äta ute i hemstaden.

Det höga antalet besökare innebär samtidigt en belastning på infrastrukturen. I turistkommunerna Borgholm och Årjäng råder kommunalt bevattningsförbud på grund av vattenbrist. I Åre är vattenreningen ett problem; förra året lade kommunfullmäktige nya detaljplaner på is på grund av brister i vatten- och avloppskapaciteten, och nyligen satte kommunen även punkt för ett flertal planerade turistbyggen tills ett nytt reningsverk finns på plats. I stället ska kommunal service och permanentbostäder prioriteras.

Ett turistbygge fick dock fortsatt grönt ljus: Rödkullen, som från början skulle omfatta hela 7 000 bäddar men nu har bantats till 2 000. Det anses medföra samhällsnytta, men långt ifrån alla Årebor instämmer. En av dem är Johan Ahlgren (MP).

– Det finns två världar här uppe. En för dem som tjänar lite mer pengar och har råd att bo kvar i Åre och vara ute och vandra och åka skidor. Vi har det ganska gött. Men sen finns en grupp som inte har det lika bra, som inte har någonstans att bo utan måste flytta på sig. Förskolorna är underbemannade, skolorna likaså. Vi har storstadspriser men ändå massor av glesbygdsproblem, säger han.

För de flesta kommuner är turism något attraktivt. Enligt en SKR-enkät 2018 hade majoriteten av kommunerna prioriterat upp besöksnäringen de senaste åren. En rapport från Tillväxtverket poängterar att turism inte bara skapar arbetstillfällen utan också tenderar att medföra ett positivt flyttnetto. Det är ofta guld värt för kommuner på landsbygden, som riskerar att stämplas som utflyttningsbygder när unga lämnar dem till förmån för storstaden.

Även Ahlgren ser fördelar med besöksnäringen.

– Turismen har varit en förutsättning för Åre som det ser ut i dag. Fram till för några år sedan var den något positivt. Men det finns en gräns för hur mycket turism som är hållbar och den gränsen har vi passerat. Nu blir själva resmålet snarare sämre och sämre. Ärligt talat skulle jag inte rekommendera en ort utan mycket turism att satsa på det i dag, säger han.

***

Läs även: Här är det bäst att leva i Sverige

Läs även: Därför är norra Sverige tryggare än resten