Så blev Umeå Sveriges bästa kommun

För sextio år sedan var Sundsvall Norrlands huvudstad: den största staden och den naturliga gravitationspunkten. Härnösand var Norrlands Aten, landsändans självklara lärdomsstad med högre utbildning sedan flera hundra år tillbaka. Umeå, 20 mil norrut, var en helt vanlig norrländsk småstad.

I dag är Umeå långt större än de båda andra. Där finns Norrlands största universitet, enda universitetssjukhus och största arbetsmarknad. Och Umeå är, enligt Fokus och Infostats rankning, Sveriges bästa kommun att leva i. Vad var det som hände?

Hårdraget behöver man göra en avvägning om man vill bo i Sverige: utbud eller trygghet. Skjutningar, utsatta områden, kriminella gäng och öppen narkotikahandel är i hög grad storstadsfenomen. Vill man slippa dem går man däremot ofta miste om jobbmöjligheterna, kommunikationerna och nöjeslivet som de större städerna erbjuder.

Men det finns ett undantag från regeln. I Norrland finns inga utsatta områden, i alla fall inte enligt polisens definition. Inte en enda av städerna längs den norrländska kusten har fått ett trygghetsbetyg under fyra av fem i årets Bäst att leva-mätning. I stället är det fråga om utbud och pris. Ju mer man är beredd att betala för en bostad, desto mer arbetstillfällen, kollektivtrafik, restauranger och nattliv får man tillgång till.

Umeå är dyrast i Norrland. Men kostar det så smakar det.

Egentligen är det målfoto mellan Umeå och förra årets vinnare Luleå. Två residensstäder vid varsin älvmynning med varsin skärgård, kalla vintrar, korta somrar. Låg arbetslöshet – 4,6 procent i Luleå och 3,9 i Umeå. Samma parti vid makten (Socialdemokraterna, sedan flera decennier tillbaka). Ungefär lika bra kommunikationer, service och fritidsutbud.

Men skrapar man på ytan har de båda städerna radikalt olika förutsättningar. Den gröna industriboomen är en indikator. Norrland har de senaste åren hårdmarknadsförts som centrum för den teknikrevolution som ska möjliggöra en grön omställning, inte bara i Sverige utan i hela Europa. I hela världen, om man frågar industriledare och politiker med en insats i spelet. Miljarder pumpas in i norra Sverige: fossilfri stålproduktion i Gällivare, Boden och Luleå, gruvbrytning i Kiruna, batteritillverkning i Skellefteå och Timrå, grönt flygbränsle i Sollefteå, grön vätgas i Ånge. Därtill har Facebook byggt serverhallar i Luleå för närmare 9 miljarder kronor, lockade av kalla temperaturer och billig energi.

Hittills har Umeå lyst med sin frånvaro i rapporteringen bland de stora gröna industrisatsningarna, vilket i någon mån speglar ett historiskt mönster. Vid 1800-talets mitt, då näringsfriheten gjorde det lagligt att köpa och sälja varor utanför storstäderna, sadlade många av Norrlands handelsstäder om till industrier. I och med att ångsågarna gjorde entré hade sågverk börjat bre ut sig längs Norrlandskusten, dit timret flottades ner längs älvarna.

Framför allt blomstrade Gävle och Sundsvall. Första gången ”Norrlands huvudstad” nämndes i press, på 1860-talet, var det Gävle man pratade om. Några år senare började epitetet användas om Sundsvall.

– Sundsvall hade fördelen att ligga mellan två stora älvar, Ljungan och Indalsälven. Umeå hade förstås Umeälven, men förutsättningarna var klart bättre i Sundsvall, som växte explosionsartat. Befolkningsutvecklingen där under andra halvan av 1800-talet är svåröverträffad i svensk historia, säger Nils Johan Tjärnlund, författare och vetenskapsjournalist som skrivit flera böcker om norrländsk näringslivshistoria.

Umeå fick också en del sågverk, men på relativt modest skala. De nya företagen var ”ingenting annat än småindustri av sedvanligt slag i städerna”, enligt Sven Ingemar Olofssons mastodontverk Umeå stads historia 1888-1972.

Inte heller i dag saknar Umeå industrier. Volvo har en stor lastbilsfabrik, Komatsu Forest tillverkar skogsbruksmaskiner och det finns planer på en elektrobränsleanläggning. Men ofta har de stora industripolitiska satsningarna tenderat att hamna någon annanstans.

I stället fick Umeå något annat, som har visat sig vara ännu bättre: universitetet.

Vid andra världskrigets slut hade Sverige bara fyra universitet: Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg. I maktens korridorer lutade man åt Norrland. Det fanns flera kandidater, men tre stack ut. Den första var förstås Sundsvall. Den andra var Norrlands Aten, som Härnösand kallades med en blinkning till den antika lärdomsstaden. Härnösand fick redan 1650 Norrlands första gymnasium som i flera hundra år förblev Sveriges nordligaste, på en tid då gymnasiet för de allra flesta var den högsta utbildningen. Staden var residensstad, biskopssäte och hade ett grundmurat rykte som lärdomsstad.

Den tredje var Umeå. Enligt kritikerna hade staden inte mycket att bygga på – den saknade konkurrenternas internationella kontakter och globalt anknutna industri. Man pratade om ett ”universitet i storskogen”. Men Umeå hade politiskt kapital.

Redan på fyrtiotalet började Kempestiftelsen, finansierad av familjen som ägde skogsbolaget Modo, etablera en stor litteratursamling i Umeå. Stadsbiblioteket fick rätt till det så kallade femte exemplaret av allt som trycktes i Sverige.

– Det var nog rätt strategiskt. Bygger man upp ett bibliotek med akademisk litteratur blir det lättare att verka för högre utbildning. På den tiden var det ju böcker som gällde, forskare hade inga databaser utan fysiska bok- och tidskriftssamlingar var enormt viktiga, säger Tjärnlund.

Sen lyckades Umeå få tandläkarhögskolan, och med den följde en del forskning. Slutligen hade staden riksdagsledamoten Gösta Skoglund, sedermera kommunikationsminister, som fungerade som en Umeålobbyist i Stockholm och beskrivs som en av de starkaste drivkrafterna för ett universitet i Umeå. Mycket riktigt blev det till slut där portarna slogs upp till Sveriges femte universitet 1965.

– Att universitetet finns här är en förutsättning för att Umeå ska utvecklas. Det har haft en jättestor betydelse, säger kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg.

Vi dricker kaffe på Väven, Umeås kulturhus – eller ”plattform för kultur och upplevelser”, som det kallar sig självt – ett modernistiskt jättebygge av samma arkitekter som gjort sig skyldiga till Stockholms impopulära Waterfrontbyggnad. Inuti ryms allt från stadsbibliotek till restaurang. Utanför glittrar älven.

– Universitetet gör Umeå till en väldigt ung stad. Vi har en medelålder på 39 år och en flyttomsättning på över 7 000 personer – och med att vi är en universitetsstad flyttar det ständigt in och ut nya människor vilket skapar puls i staden, säger Lindberg.

Han menar att forskningen och utbytesstudenterna ger Umeå en internationell prägel, precis som de stora industri- och handelsstäderna hade förr. Omkring 130 eller 140 nationaliteter finns representerade i staden.

– Vi är nog en stad som inte är så lik andra norrländska städer, säger Lindberg.

När universitetet öppnade hade Umeå kommun mindre än 50 000 invånare. I dag är de 133 000 – en ökning med mer än tusen personer om året. Målet är att fortsätta accelerera till 200 000 de kommande 25 åren.

I princip alla kommuner har som mål att växa. Vid sidan av lockelsen i ett större antal skattebetalare är folkökning en sorts guldstandard för framgång i kommun-Sverige. Det är det som får relativt okända kommuner att genomföra mer eller mindre orimliga projekt i syfte att ”sätta kommunen på kartan”. För Umeå är problemet ett annat: de behöver inte i första hand locka dit fler människor, utan göra det möjligt för dem att stanna. Det stora problemet är att det inte finns tillräckligt många bostäder för alla som skulle vilja bo kvar efter examen, och något trendbrott finns inte i sikte. Räntorna och inflationen har fått bostadsbygget att gå in i väggen i hela Sverige.

– I Umeå ser det i alla fall lite bättre ut än i resten av landet. Vi kommer att ligga på 7–800 nya bostäder i år, medan det finns andra städer där det inte byggs någonting alls just nu, säger Lindberg.

Bristen speglas i bostadspriserna. Umeå är den kommun i Norrland där man får minst bostad för en lärarlön, även om Lindberg påpekar att lärarlönerna också är en aning lägre i Umeå. Stadens lärarutbildning ser till att det aldrig råder brist på nyexaminerade lärare bosatta i Umeå, och när utbudet ökar sjunker som bekant priset.

Och lärarna är inte de enda universitetsalumnerna som, trots en stark arbetsmarknad, har svårt att hitta jobb i Umeå.

– Det är många som vill bo kvar, men de svårare jobben finns inte alltid här. Så en strategi är att försöka få hit fler huvudkontor, fler myndigheter, så att man kan gå från universitetet direkt till ett jobb utan att behöva lämna Umeå.

Vilken myndighet skulle du helst vilja ha här?

– Vi jobbar ju ganska hårt med Försvarsmakten, men vi har många myndigheter som vi vill knyta hit naturligtvis. Vi har ingen favorit utan alla är välkomna, säger Lindberg diplomatiskt.

Själv är han född och uppvuxen i kommunen. Han kommer från Holmsund, ett mindre samhälle söder om stan, och har aldrig bosatt sig utanför Umeå kommun ens när han arbetat eller utbildat sig i Stockholm.

– Jag har alltid trivts väldigt bra här. Det finns fantastiskt bra restaurangutbud, bra fritidsaktiviteter… det är lätt att gilla den här staden.

Den snabba befolkningstillväxt som Umeås makthavare hoppas på är inte helt riskfri. I samband med förra årets Bäst att leva-undersökning, där Norrland stack ut som den tryggaste delen av Sverige, påpekade flera bedömare att det är lättare att känna gemenskap i en mindre stad, vilket dels motverkar segregation och dels skapar en viss positiv social kontroll. Därtill riskerar den omtyckta småstadskänslan att gå förlorad om man växer för fort. Men Lindberg är inte alltför bekymrad.

– Det är klart att det är en utmaning att förändras och samtidigt hålla kvar vid att Umeå ska vara en trygg stad och en trevlig stad att leva och växa upp i. Men såhär långt har vi lyckats väldigt bra.

Mycket av det är tack vare stadsplaneringen, säger han.

– Vi har varit väldigt noga med att blanda hyreslägenheter, bostadsrätter och villor i samma områden. Och det bidrar ju också till att vår kommun inte har några utsatta områden enligt polisen.

En annan bidragande orsak är avstånden. Det är långt till Umeå för södra Sveriges kriminella gäng. Men det innebär inte att de är ointresserade. Förra våren sköts en man i en knarkuppgörelse i centrala Umeå och nyligen varnade statsåklagaren Stina Sterner efter ett stort narkotikabeslag för att nätverkskriminaliteten håller på att få fäste i Västerbotten.

– Vi har fått samma information av polisen, och agerat på den, säger Lindberg.

Åtgärderna har framför allt varit förebyggande. I fjol spenderade kommunen 60 miljoner på ungdomar som bedöms vara i riskzonen för att dras in i kriminella gäng.

– Vi har nog gjort den största satsningen i Sverige när det gäller att förebygga gängkriminalitet och brottslig aktivitet bland yngre. Syftet är att ungdomarna i Umeå ska kunna stå emot och tacka nej till det kriminella livet. Det handlar om att ge dem en meningsfull fritid och bra skolresultat så de blir robusta nog att kunna klara av den här kritiska åldern.

Förebyggande åtgärder behöver enligt de flesta bedömare kompletteras med polisiära och rättsliga insatser, men brottsbekämpning och straff ligger inte på kommunens bord. I stället satsar Umeå på uppsökandeverksamhet, skola och föreningsliv.

– Vi har 800 föreningar i Umeå, erbjuder sommarjobb för ungdomar på gymnasiet och har många fler idrottsanläggningar än jämförbara städer. Och så satsar vi mycket pengar på kultur och fritid, säger Lindberg.

Förra året fick kommunen pris av Svensk socialpolitisk förening för sitt brottsförebyggande arbete. Om det hjälper i praktiken återstår att se.

– Vi gör vad vi kan för att jobba förebyggande. Vi kan inte stoppa gängen men däremot kan man förhindra att fler deltar i dem.

Det var på nittiotalet som Umeå till slut växte om Sundsvall, sett till kommunens folkmängd. Ungefär samtidigt passerades den åtrådda gränsen 100 000 invånare. Kopplingen till universitetet är uppenbar.

– Vi ser att när företag etablerar sig i Umeå är det för att de tittar på var de har möjlighet att kompetensförsörja sig. Universitetsstäder är väldigt attraktiva på det sättet, säger Lindberg.

Och på flera andra sätt. Sveriges skifte från industrination till så kallad kunskapsekonomi innebär att tiden i någon mån har sprungit ifrån industristäderna.

– Sundsvall har visserligen kvar många industrier, Östrands massafabrik i grannkommunen Timrå är större än någonsin och aluminiumsmältverket tornar upp sig med sina skorstenar, men det arbetar allt färre människor inom den sortens verksamheter, säger Nils Johan Tjärnlund.

Med andra ord: industrierna må vara framgångsrika, men de innebär allt färre arbetstillfällen. Ur det perspektivet framstår universitetet ännu mer som en vinstlott i relation till de stora industrisatsningarna. Varken föreläsare, forskare eller studenter har hittills hunnit automatiseras bort.

Det finns också en annan stabilitet i ett universitet. Under efterkrigstiden har de industripolitiska storsatsningarna kommit och gått, och ofta orsakat större bekymmer när de dragits tillbaka än de väckte entusiasm när de rullades ut. Industrin är känslig för både marknadskrafter och politiska skiften. Luleå drogs i flera decennier med sviterna av Stålverk 80, en statlig jättesatsning som luften gick ur när de politiska vindarna vände. Örnsköldsvik drabbades hårt när etanolbubblan sprack.

De nuvarande gröna industrisatsningarna har ofta hängt upp sina kalkyler på offentliga stöd, lånegarantier eller åtminstone politik som kraftigt missgynnar deras fossila konkurrenter. Att samma klimatpolitiska linje kommer att ligga fast under de decennier som omställningen beräknas ta, är allt annat än garanterat.

Universitet är däremot långsiktiga. Det vore en exotisk företeelse om staten drog ner kraftigt på finansieringen till ett universitet, och medan många av de gröna satsningarna byggs av utländsk arbetskraft inhyst i tillfälliga baracker innebär ett framgångsrikt universitet ett ständigt flöde av unga nyinflyttade.

Det påverkar inte bara ekonomin. Ungefär samtidigt som Umeå passerade Sundsvall storleksmässigt skedde också en annan förflyttning: staden började bli ett kulturellt centrum. Och när det gäller rollen som Norrlands huvudstad är kulturen minst lika viktig som ekonomin, säger Tjärnlund.

– Med ett universitet finns ett naturligt klimat för människor som intresserar sig för politik, kultur och samhällsfrågor. Litteratur och konst får andra förutsättningar. Den sortens miljöer kan man inte mejsla fram på politisk väg utan de växer fram organiskt när olika subkulturer samlas i en stad. Umeå har haft många år på sig att få till det här kreativa kretsloppet, säger Tjärnlund.

Sundsvall har visserligen också ett universitet nu, Mittuniversitetet. Ett campus finns i Östersund och tidigare fanns ett i Härnösand. Men det är inte samma sak. Elakt uttryckt är det skillnad på att få Sveriges femte och Sveriges femtioelfte universitet.

Universitet tenderar inte bara att medföra en allmänt intellektuell miljö, utan att döma av röstmönster och politiska analyser en specifikt vänsterintellektuell miljö. Just Umeå har rykte om sig att vara extra rött, trots att det var först i slutet av sjuttiotalet som kommunen fick sitt första socialdemokratiska styre. Det har inte ens varit obrutet – under Carl Bildts regeringstid var de borgerliga partierna åter i majoritet.

Hans Lindberg styr Umeå i minoritet tillsammans med Miljöpartiet, trots att Socialdemokraterna hade kunnat vara i majoritet med Vänstern. På frågan varför hans parti föredrar MP svarar Hans Lindberg återigen oklanderligt diplomatiskt: beröringspunkter, gemensamma frågor, speaking partners.

Själv har han varit politiskt aktiv i decennier: från MB-ombud på BPA Måleri till ombudsman på Svenska målarförbundet till kommunfullmäktige, där han suttit i 22 år. Han beskriver partiarbetet som det fackliga engagemangets förlängda arm.

– När man jobbar fackligt förstår man att för att förändra samhället måste man vara politiskt engagerad. För mig var det naturligt att mitt intresse för samhällsutvecklingen blev ett politiskt engagemang. Och Socialdemokraterna var det naturliga valet, dels utifrån fördelningsmodeller, dels var det den ideologin det kändes rätt att engagera mig i.

Stämmer bilden av det röda Umeå?

– Jag kan hålla med om att det är en röd profil på staden. Det speglar väl universitetet, men det tar sig också uttryck i synen på att vi ska hålla ihop staden, att man tycker att det är viktigt att vi har en bra välfärd i Umeå, att vi satsar på kultur och fritid, säger Lindberg.

Den kultur som Umeå kanske förknippas allra mest med är dock inte resultatet av några politiska satsningar. På nittiotalet rådde en utpräglad ungdomskultur i Umeå med hardcoreband och militant veganism. Lindberg tolkar den som ett uttryck för Umeås öppna inställning till nya idéer. – Hardcorerörelsen var ju ett uttryck för att man får tycka vad man vill. Det är därför man trivs här i Umeå, det är inte så pretentiöst och regelstyrt. Veganrörelsen var ett uttryck för samma sak, den fick växa sig stark här för att man vågade tänka annorlunda.

Var är det bäst att leva? Jämför Sveriges 290 kommuner här!
***

Läs även: Bäst att leva – så gjorde vi