En metropol hämtar andan
Bild: Daniel Ekbladh
I skymningen sänkte sig Juliette Sanchez ned i det ljumma, livliga och halvsmutsiga vattnet vid Prinsöarna. Hon blickade norrut, mot den täta mattan av bebyggelse längs med kullarna på den asiatiska sidan av Istanbul och överväldigades för första gången av stadens utbredning. Metropolen som hon bara några dagar tidigare lämnat Frankrike för att bo i framstod på samma gång som spännande och skrämmande. En stad med en vidunderlig livsberättelse som den senaste månaden återigen har hamnat i världens blickfång.
Vattnet är på många sätt nyckeln till förståelsen av vad somliga kallar Europas största stad. När kejsaren Konstantin I på 300-talet sökte efter en lämplig plats för Romarrikets nya centrum var halvön mellan Marmarasjön och Gyllene hornet, där den gamla grekiska staden Byzantion låg, idealisk. Omgiven av krusande vågor på tre sidor krävdes bara en stadsmur i väst som barriär mot anfall, och den djupa hamnen skyddade mot såväl fiendefartyg som de strida strömmarna i Bosporen, det sund som förbinder Svarta Havet med Medelhavet och skiljer Asien från Europa.
Sjöfarten med varor som bärnsten, päls och papyrus kunde lätt kontrolleras, liksom landvägen mellan Asien och Väst. Här fanns dessutom gott fiske och bördiga jordar. Det var en kejsares dröm!
Nya Rom, Konstantinopel, Istanbul. Vad den än har kallats har staden sedan dess varit hett eftertraktad, och innan det Osmanska riket styckades upp och republiken Turkiet utropades 1923 hade fyra stormakter hunnit göra anspråk på kullarna vid sundets mynning. Istanbulbornas vardag utspelar sig på historiska gator. När de går till arbetet, handlar matvaror eller strosar längs med kajerna är det på mark som erövrats och förlorats, bebyggts och rivits. Vare sig den har stått under inflytande av kejsare, sultaner eller premiärministrar har dock en sak varit sig lik – stadens siluett har använts som hävstång av mäktiga män som vill markera revir med mastodontartade kyrkor, moskéer och monument.
Röd och vit konfetti virvlade genom luften när premiärminister Recep Tayyip Erdogan och president Abdullah Gül den 29 maj i år, på 560-årsdagen av osmanernas erövring av Istanbul, avslöjade namnet på en tredje bro som ska löpa över Bosporen.
– Vi har beslutat oss för Yavuz Sultan Selim, deklarerade Abdullah Gül.
Sultan Selim I, känd som »Selim den grymme«, expanderade det Osmanska riket så långt som till Egypten under 1500-talet men låg också bakom dödandet av tusentals aleviter, en religiös minoritet som än i dag upplever sig förtryckt i Turkiet.
Även innan namngivningen var bygget kontroversiellt. Med sina fyra motorvägsfiler och två järnvägsspår ska bron bli världens längsta i sitt slag och den är ett av flera projekt med proportioner från svunna tider som regeringen har drivit fram. En tredje flygplats, världens största, ska uppföras norr om Istanbul och det finns långt framskridna ritningar på en artificiell kanal, större än både Panama- och Suezkanalen, som ska löpa parallellt med och avlasta den hårt trafikerade Bosporen – en plan som Erdogan själv har kallat »galen och magnifik«.
Orosyttringar över skenande kostnader och miljökonsekvenser har hittills inte lyckats stoppa något spadtag och de storslagna projekten har gjort att vassa tungor kallat premiärministern för »sultanen«. Galleriabygget i en av stadens allt färre gröna lungor, Geziparken, blev halmstrået som knäckte megastadens rygg.
– Det dyker upp nya byggnader varje dag och det stör folk. I varje gathörn finns shoppingcenter men de betyder ingenting för mig, jag vill inte shoppa, säger Aylin Unal som är född och uppvuxen i närheten av Taksimtorget, huvudarenan för de senaste veckornas hårda strider mellan demonstranter och polis.
Byggdammet har till slut blivit kvävande för Turkiets ekonomiska motor, en stad vars befolkning har mer än tiofaldigats sedan 1950 och där omkring 14 miljoner invånare ska samsas om utrymmet.
För att få andrum söker Istanbulbon sig gärna upp mot högt belägna utkiksplatser eller ut på Bosporen. »Att färdas mitt i en stor, historisk och sorgsen stad som Istanbul, och ändå känna samma frihet som på öppna havet – det är det spännande med en båtfärd på Bosporen. Resenären förs framåt av starka strömmar, andas in den stärkande havsluften utan spår av smutsen, röken och bullret från den tättbefolkade staden«, skriver den Nobelprisbelönade författaren Orhan Pamuk i sin självbiografi »Istanbul – Minnen av en stad«.
Även den svensk-turkiske stjärnkocken Mehmet Gürs som driver sju restauranger i Istanbul ser Bosporen som en luftventil. Han växte upp i Stockholm men flyttade till Istanbul som tonåring och har sett staden expandera i en rasande fart med stor inflyttning, hopplösa trafikstockningar och allt mer pengar i omlopp.
– Det får räcka nu. Det är så otroligt mycket som byggs och allt ska alltid vara världens högsta, största eller längsta. Det måste vara något slags komplex, säger Mehmet Gürs.
För många som har växt upp i Atatürks sekulariserade och västtillvända Turkiet är den osmanska storhetstiden inget att stå efter. Den symboliserar dekadens och förfall. Men Recep Tayyip Erdogan anstränger sig inte för att skrubba bort den neo-osmanska stämpel som har pressats mot honom och delar av regeringen.
– Vi är födda och uppvuxna på den mark som är ett arv från det Osmanska imperiet. De är våra förfäder. Det kommer inte på fråga att vi skulle kunna förneka den närvaron, sa han i en intervju häromåret.
Aylin Unal är trots allt inte nostalgisk. Även den stad som nu förvandlas tillhör henne.
– De förstör gamla minnen men det finns fortfarande ställen jag kan gå till och trivas och må bra.
Våldsamheterna i Turkiet handlar sedan länge om mer än en galleria, kanal, flygplats eller bro. Men de visar att Istanbulbornas missnöje kan ge ringar på vattnet för makthavare, med eller utan imperialistiska komplex, som inte lägger örat mot marken.
Ensamma Istanbul. Fotografen Daniel Ekbladh tillbringade tre månader i Istanbul. Han ville fånga den vanliga vardagen som pågår i mellanrummet mellan nyheternas punktbevakningar. Resultatet kallar han »Lonely Istanbul«.
Stad i skymning. »När jag inte kunde sova gick jag ut och plåtade i det lilaaktiga ljuset. Det händer alltid saker i Istanbul och folk är ständigt ute och rör sig«, säger Daniel Ekbladh.
Läs mer om Turkiet:
