Flyktens vardag

Via Rädda Barnen fick Ola Torkelsson möjlighet att träffa några av barnen som flytt till Baalbek. Där driver Rädda Barnen bland annat skolor för flyktingbarn. På Rädda Barnens begäran är de angivna namnen inte barnens egna.

Lana är 11 år och  flydde med sin familj från Damaskus­området. Hon har varit i Baalbek och Libanon i nio månader.
»Det var många checkpoints på vägen men det gick bra. Vi åkte tidigt på morgonen och då var det ganska lugnt. Vi flydde på grund av kriget. Mina föräldrar blev mer och mer oroliga ju längre kriget pågick. Jag såg bomber falla och jag hörde explosioner. Då var jag rädd. Det känns skönt att jag och min familj är i Libanon även om jag längtar jättemycket hem till vårt hus. Speciellt längtar jag efter mina vänner hemma i Syrien. Jag har inte hört från dem sedan jag åkte. Ibland tänker jag att de kanske är döda. Det är jobbigt och det gör mig ledsen. Här i Baalbek får jag gå i skolan igen. Jag går i sjätte klass. I Syrien läste vi inte engelska i skolan men det gör man i Libanon. Det är jätteroligt att läsa engelska.«

Ahmed  är 11 år och går i fjärde klass. Han flydde från Damaskusområdet.
»Jag såg soldater från båda sidor skjuta på varandra. En dag såg jag en sårad soldat och tre döda soldater. Det gjorde mig rädd. Vi åkte med vår bil till Libanon. Det känns bra att vara här. Vi har hyrt ett hus här i Baalbek och bor tolv personer i det. Det är roligt att få gå i skolan igen. Min sista tid i Syrien innan flykten kunde jag inte gå i skolan på grund av kriget. Inga av mina vänner från Damaskus är här i Libanon men jag pratar med dem ibland på telefon. Mina vänner säger att det är bra hemma men det tror jag inte på. Jag tror inte att det kommer att bli bra på länge.«

Zainab är 14 år och går i fjärde klass. Hon kommer från området runt al-Qusayr i västra Syrien.
»Jag flydde med mamma och mina syskon. Min pappa är fortfarande kvar i Syrien. Jag kunde inte vara ute, det var för farligt. Jag var hemma och hjälpte till men jag var rädd hela tiden. Det är skönt att vara i Libanon och Baalbek. Här går jag i skolan igen. Mitt favoritämne är matte. Jag är mycket med min familj i Baalbek. Jag har inte fått några nya vänner här än. Jag tror att det tar år innan kriget är över. Det gör mig ledsen.«

Omar är 13 år och har varit  två månader i Baalbek. Han kommer från Damaskusområdet.
Omar är ännu inte registrerad hos UNHCR och kan därför inte gå i en libanesisk skola utan får vara med på extralektioner som Rädda Barnen har utanför skoltid. »Hemma i Syrien hörde vi bomber falla och det var när bomberna kom nära som mamma och pappa tyckte vi skulle åka.Det är säkert i Baalbek men situationen för oss är svår. Det finns inget arbete för min pappa. Jag saknar mitt hem i Syrien och mina vänner. Och så saknar jag min Playstation. På den brukar jag spela att det var krig och jag sköt olika soldater. Jag sover dåligt och vaknar ofta. Då tänker jag på kriget.«

Noor är 9 år och går i första klass. Hon kommer från en by i östra Syrien.
»Vi hörde kriget på avstånd under lång tid men så en dag kom allt närmare. När vi var hos släktingar i en annan by satte några soldater vårt hus i brand. Vi vet inte om det var rebeller eller soldater från den syriska armén. Efter det flydde vi. Vi hade tur och fick hjälp av vänner att fly. I Baalbek går jag i skolan och det bästa som jag vet är att idrotta och springa. Jag är bra på att springa. Jag såg många döda människor hemma i Syrien. Jag oroar mig för mina vänner som fortfarande är kvar. Det känns bra att vara i Baalbek.«

Imad är 10 år och går i fjärde klass. Han har bara varit två veckor i Libanon.
»Plötsligt en dag för inte så länge sedan drog soldater förbi vårt hus och det föll bomber i vårt område. Det blev jättestora hål i marken av bomberna. Efter bomberna flydde vi. Det var för farligt att vara kvar. Jag och min familj åkte till Libanon i en buss. Det var många checkpoints på vägen men vi hade inga problem att komma fram till Baalbek. Här har jag fått nya vänner. Vi spelar mycket fotboll och jag är målvakt. Det är lätt, mina kompisar skjuter inte så hårt. Jag längtar efter att få börja skolan och få lära mig engelska. Det har jag aldrig läst.«

Salwa är 10 år och kommer från Damaskusområdet. Salwa är inte registrerad hos UNHCR och går därför inte i libanesisk skola.
»Vårt hus började brinna en dag. Jag vet inte hur det gick till men vi tror att någon satte eld på det. Efter det så flydde vi. Det var jobbigt. Vi flydde med en taxi och tog oss till Baalbek. Här kan jag gå nästan vart jag vill. Det fick jag inte hemma i Syrien för det var för farligt. Mamma och pappa sa att det fanns krypskyttar som jag var tvungen att akta mig för. Jag har inga vänner här så jag leker mest med mina syskon. Jag saknar mina kompisar hemma. Jag gråter nästan varje kväll när jag tänker på vänner.«