Hakelius: »Normal« är ett besvärligt ord – men kan vi ändå försöka hålla liv i det?
En gång fanns inget besvärligt med »normal«. Det var precis det som var poängen. Det besvärliga var det som avvek från det normala. Alla som hade minsta längtan efter någon form av frihet och självständighet såg därför till att vara besvärliga. På något sätt. Om inte av annat skäl än för sin egen värdighets skull.
Sedan kom normkritiken i alla sina former. Det var ett teoribygge mot det normala. Det som tidigare var levande uttryck för frihet och självständighet vävdes in i en ideologisk kokong. Den var kvävande. Att avvika blev en egen norm, inte en avvikelse. Det som brukade vara en sund motreaktion på likriktning, blev i stället en dogm.
Den vanliga vardagsnormaliteten var sällan så sipp, pryd och fördömande som den nya normkritiska normaliteten. Fördomar och traditioner, sådant som upprätthöll den gamla normaliteten, är helt enkelt mer flexibla än ideologiska trossatser. Fördomar och traditioner böjer sig när de slår huvudet dörrkarmen. De gör undantag och ändrar form efter behov och erfarenhet. Dogmer gör det inte. Det är därför de kallas dogmer.
Och så det viktigaste av allt: människorna.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Coronakrisen väcker revolutionära drömmar
Avvikare i den gamla, normala världen, gjorde det lättare att andas. De gjorde världen mänskligare, brokigare, roligare och mindre närsynt. De kunde vara skitstövlar, bohemer och opålitliga, men de vidgade våra liv.
De som tog över när avvikelsen från normen blev norm i sig, fungerar precis tvärt om. De gör det svårare att få luft. De krymper världen.
Många ser förbi det. Kanske tror de att de skiljer på sak och person, men ibland är person, eller åtminstone personlighet, också sak. Man kan älta trossatser och argument tills korna kommer hem, men till sist handlar detta om människor. Det är rätt enkelt: idéer som lockar och uppmuntrar oförsonliga och grälsjuka människor är antagligen inte bra idéer. Teorier som i praktiken leder till arméer av ordningsmän som outtröttligt slåss för att göra världen plattare, är antagligen dåliga teorier.
Allt detta som en liten inledning till min stilla bön:
Låt världen bli normal igen. Så snart som möjligt, tack.
Coronaviruset har lett till undantagstillstånd. I vissa länder är det bokstavligt, i andra, som här i Sverige, lite mer informellt. Om undantagstillstånden behövs eller ej är en annan diskussion. Om skadan är störst av viruset i sig, eller av försöket att stänga ner hela världen för att bekämpa det, likaså. Men att något är allvarligt fel förstår man när man ser de människor som blir uppmuntrade av den här nedsläckningen och inlåsningen.
Ur svenska tidningsspalter, med medelklassens rikslikare Dagens Nyheter i spetsen, stiger nu en kader inkvisitorer fram. De har synpunkter på allt svenskarna gör, eller snarare på allt svenskarna inte bör göra. De bör inte gå ut, inte röra sig, inte åka skidor, inte dansa (särskilt med pjäxor), inte dricka öl, inte sitta på uteserveringar, inte flyga, inte gå på restaurang, inte hälsa på varandra, inte …
Ja, fyll i efter behag. Det är som de bara väntat på ett tillfälle att rulla ut hela listan.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: EU-länderna agerar alltid på egen hand när krisen kommer
Alla dessa »synpunkter« – det rör sig snarare om uppsträckningar – framförs i moraliserande, uppbragd ton. En del av upprördheten beror på att coronainkvisitorerna egentligen tycker att staten borde tvinga alla svenskar att göra som de säger. På några veckor har vi fått det märkliga förhållandet att ledande journalister i svensk press kräver en polisstat, medan experter och, lite halvhjärtat, politiker håller emot.
Kanske har inkvisitorerna rätt i sak. Kanske kommer vi alla att döden dö, om vi inte genast isolerar oss, eller blir tvångsisolerade. Men även om det vore så, är det dödsfall som sticker mest i ögonen att normaliteten gått hädan. I stora delar av svensk offentlighet har en otyglad totalitär hysteri blivit norm. På makalöst kort tid.
Jag skulle gissa att vi, som nation, överlever viruset. Kanske till och med det ekonomiska självmordsförsöket. Men coronakrisen har uppmuntrat de värsta ibland oss. De har blivit ännu värre. De har tagit kampen mot det normala till sådana höjder att normaliteten måste ha försvunnit i ett töcken för dem, långt där nere.
Kommer de någonsin att kunna återvända? Jag tvivlar.
