Joel Halldorf: När vi längtar efter slutet
Toppbild: TT
Den 9 februari i år avled sjukhuspastorn och fembarnspappan Joachim Elsander i cancer, endast 45 år gammal. Då var corona inte mer än ett rykte, en avlägsen farsot i Wuhan.
Tusentals följde Elsander på hans sista resa. Han hade varit aktiv på bloggar och sociala medier i många år, och fortsatte med det under sitt sista år, efter cancerbeskedet.
Det var en färd som kantades av tacksamhet: inte bara över det liv han levat, utan också över det slut han fick. För många är den hastiga döden idealet. Man vill somna in utan förvarning så att man slipper vara rädd. »Men det är ett individualistiskt ideal«, konstaterade Elsander i en intervju med SvD:s Kristina Lindh. Han fortsatte:
»Den sortens död ställer till det för de anhöriga, de hinner inte ta farväl. Förr var man rädd för den snabba döden. Man ville hinna försonas både med Gud och med sina nära. Rädslan för att inte hinna göra det var större än oron över smärtan.«
I en av kyrkans böner heter det: »Från ond bråd död, bevara oss Herre.« Man önskade att döden skulle komma långsamt, så att man hann förbereda sig. Tid sågs som en nödvändig ingrediens i en god död.
I dag är mycket annorlunda. inte bara genom att vi helst dör i hast, utan också för att uttrycket »en god död« är bortglömt. Ja, en del uppfattar det nog som en närmast provocerande formulering: döden är ju den yttersta katastrofen – hur kan den alls beskrivas som god?
Men om man stått vid några dödsbäddar vet man att döden kan komma i olika skepnader. Ångestfullt, smärtsamt och i värsta fall också ensamt. Eller fridfullt: att få somna in i tacksamhet, omgiven av familj och närstående.
Skillnaden är himmelsvid.
Det är naturligt att frukta döden, och när vi blir rädda försöker vi återfå balansen genom att etablera någon form av kontroll. I coronaepidemins spår sker det genom att vi räknar på riskerna. Hur stora är egentligen dödstalen, vilka är riskgrupperna och vad är risken att jag drabbas?
Men problemet med den typen av kalkyler är att vi aldrig kan räkna oss fram till noll risk. Corona eller inte: det finns aldrig några garantier. Vi måste byta perspektiv.
Tacksamhet är den livshållning som tydligast kan förändra vårt förhållande till både livet och döden. Tacksamheten vrider världen rätt, för den gör tydligt att det som jag är och äger är gåvor. Det är inte något jag förtjänat eller förfogar över, utan jag har fått allt till skänks.
Detta perspektiv utmanar det rättighetstänkande som i dag gått från att vara ett politiskt redskap till att bli allt fler människors livsfilosofi. Enligt den har vi alla rätt till 85 års god hälsa, välfärd och – som ett inredningsföretag formulerat det – ett häftigt kök. Detta är en livshållning som bäddar för bitterhet, i livet såväl som i döden.
Det är enkelt att känna tacksamhet när saker går ens väg: när vardagen fungerar och solen skiner lite extra. Men det finns de som vittnar om att tacksamheten kan bära också när döden knackar på. Inte tacksamhet för att döden kommer, såklart, men en tacksamhet över det liv man ändå fick.
Så var det för Joachim Elsander. För honom blev tacksamheten en väg ut ur dödsångesten, till försoning och frid. En väg till en god död:
»I början fanns ett hopp om att jag skulle kunna genomgå en transplantation. Det hoppet grusades när de hittade meta-staser. Först blev jag rädd. Sedan googlade jag lite för mycket, som man ofta gör. Rätt snart slutade jag att läsa helt och landade i en tacksamhet över att ha levt ett gott liv.«
