Upp till kamp mot coronastrategin

I bokhyllan hemma i Lena Einhorns trea på Södermalm i Stockholm står en rad av böcker om den historiska Jesus. Bredvid har en annan hyllrad växt fram, fylld med böcker av egyptologer, bibelforskare och forskning om det nomadiska folk som kallas hyksos. Det är materialet till två böcker som Lena Einhorn skrivit om Bibeln som historiskt dokument. Den andra delen Vad hände på vägen till Jerusalem? kom i veckan ut i bokhandeln.

Bakgrunden till boken är att judarnas ursprung har förblivit en gåta eftersom inga historiska eller arkeologiska data kunnat belägga Moseböckernas berättelser om hur de en gång hamnade i Jerusalem. I boken utvecklar Einhorn sin teori.

Låter det torrt? En bok om Bibeln. En sammanställning av antika texter ursprungligen från papyrus och stentavlor. Ändå är det ren sträckläsning, upplagt som ett historiskt mysterium med cliffhangers i samma stuk som Da Vinci-koden. Einhorn själv kallar boken för en historisk pusseldeckare. Men till skillnad från Dan Browns roman är det inte fiktion. Här finns ett absolut sanningsanspråk. Det som saknar belägg redovisas och Einhorn följer bara trådar så länge det går att finna stöd i någon text.

– När man läser Gamla testamentet så verkar det vara en saga, för det finns ingen täckning i historien. Men precis som i Nya testamentet finns en annan berättelse om man tittar under.

En av de teorier som hon undersöker uttalades redan av den antika judiska historikern Flavius Josefus och går ut på att hyksos – ett semitiskt folk som under kort tid styrde Egypten – kan ha inspirerat Bibelns berättelser om hur israeliterna först gynnades av en egyptisk farao, förslavades av en annan och sedermera jagades ut ur Egypten.

– Josefus har ju blivit dissad på goda grunder, där det mest avgörande är att det var så stora skillnader mellan hyksos och israeliterna, säger Lena Einhorn.

Hon läser Bibeln som – ja, inte som fan kanske, men som en textens arkeolog. På jakt efter det som är historiskt sant penslar hon bort tillrättalägganden och anakronismer, klär av texten dess religiösa plagg och vänder och vrider på de historiska beståndsdelar som avtäcks. Hon jämför med kända arkeologiska fynd, men framför allt med andra texter. Några gånger går hon själv in och korrigerar en gammal översättning av ett hebreiskt ord. Som en av sina måttstockar har hon haft etablerade vetenskapliga sanningskriterier, till exempel det så kallade genanskriteriet: Om en uppgift i en religiös text inte är smickrande för den egna religionen så stärker det sannolikheten för att uppgiften kan vara sann.

– Det är ju ett etablerat kriterium. Verkar det obehagligt så finns det ingen rimlig anledning varför författarna skulle ha hittat på det, säger hon.

Och det är i detta kriterium hon hittar en del av sina argument. Det faktum att vi i Gamla testamentet, trots judendomens stränga monoteism, skymtar hyllningar till Baal och andra avgudar tyder på att åtminstone en del av israeliterna, likt hyksos, en gång tillbad flera gudar.

– Det är inte särskilt kontroversiellt. Men i dag är det nästan ingen som är beredd att dra paralleller till hyksos. Har de bestämt sig för att Bibeln bara är en amsaga och en legend, då slänger man ut allt med badvattnet, även det historiska värdet, säger Lena Einhorn.

– Jag vill inte kalla mig motvallskärring, men jag reagerar när något känns fel och har ett behov av att penetrera när något känns konstigt. Det som utmärker både Gamla och Nya testamentet är att bibelforskningen inte lyckas hitta den historiska berättelsen. Då är det spännande att hitta den. Jag drivs av nyfikenhet, säger hon.

Vi ser på varandra genom var sin ruta på våra skärmar. Hon är tillfälligt på besök i stan efter att ha lånat en 50-talsstuga hos några vänner i Stockholms skärgård. Lena Einhorn lever självisolerad sedan coronapandemin fick fäste och hon träffar bara utvalda vänner »som har en nivå som jag känner mig okej med«.

– Det är många som släpper nu, och det är lite oroväckande inför hösten. Det är framför allt äldre som varit försiktiga, men nu börjar de träffa barn och barnbarn, säger hon.

Det är inte lätt att skapa sig en bild av en människa över Whatsapp och Lena Einhorn far dessutom hela tiden ut ur bilden. Hon kommer att tänka på en bok, och sträcker sig efter den, men ändrar sig och kommer tillbaka till rutan. Hon skrattar och tittar upp i taket, hela kroppen far bakåt i stolen. Hon böjer sig eftertänksamt framåt. Örhängena dinglar. Ofta ser jag bara ett kortklippt lockigt hår röra sig över skärmen. Hon ger ett energiskt intryck. Hängivet. Bestämt. Eller också är det så jag har uppfattat henne i Den tunna isen, hennes självbiografiska roman som kom ut i fjol. Romanen är en intensiv kärlekshistoria korsklippt med utforskandet av en komplicerad relation mellan författarjaget och hennes mamma. I romanens början blir författarjaget blixtförälskad i Nicki under en veckas vistelse på en kursgård. Redan från början finns varningstecknen där; båda bär på känslomässiga skador som gör att den framväxande relationens styrkeförhållanden återkommande sätts på prov.

– Jag drevs av ett behov av att vara ärlig. Både mot mig själv och mot min omgivning. Jag försökte inte dölja eller sätta mig i positiv dager. Det var viktigt för mig. Det är väldigt effektivt att skriva, säger Lena Einhorn, och jämför med hur Strindberg använde sig av En dåres försvarstal på liknande sätt.

– Man sätter det på papper och sedan är man befriad på något vis. Jag ska inte säga att jag inte har kvar en påverkan eller ärr, men den aktivt känslomässiga biten är borta.

Men Den tunna isen fick ligga länge i byrålådan innan hon vågade sig på att ge ut den. Med biografier och dokumentärer om vetenskapsmän och storheter som Greta Garbo, August Strindberg, Siri von Essen, Jan Myrdal och Nobelpristagaren i kemi Fritz Haber har hon gjort sig känd för kunskapsbaserade romaner och filmer. Den självbiografiska berättelsen var oväntat självutlämnande i sammanhanget.

– I övrigt är jag en ganska privat person, men förra året var det dags. Jag kände mig mogen för det. Att publicera Den tunna isen var ett känslomässigt beslut, men jag visste redan från början att förr eller senare ska det här ut.

Den 14 april i år var Lena Einhorn en av de 22 forskare som undertecknade det uppmärksammade debattinlägget som anklagade Folkhälsomyndigheten för att i sin smittskyddsstrategi »hittills inte ha visat prov på någon talang att vare sig förutspå eller begränsa« utvecklingen. Einhorn tyckte att de borde skriva ett gemensamt inlägg. Tidigt i januari började hon oroa sig för det nya viruset som orsakade så många dödsfall i Kina. När hon inte fick några tillfredsställande svar från Folkhälsomyndigheten (Fokus har publicerat en mejlväxling mellan Einhorn och Anders Tegnell från den 1 februari på fokus.se) kontaktade hon Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, som även han uttryckt oro över den svenska strategin.

– Jag har inte varit aktiv inom virologi på decennier, så jag kände inte att det var min sak att gå ut i media. Men allt kändes helgalet, säger hon.

LÄS OCKSÅ: Tegnells tidiga mejlväxling med virologen avslöjar hur strategin tog form

När Anders Tegnell efter sportlovet sa att folk som varit i italienska Alperna kunde gå tillbaka till jobbet och skolan så länge de inte hade symtom, kunde hon inte hålla sig längre. Flera rapporter talade om presymtomatisk smitta; att vissa människor kunde smitta redan innan de blev sjuka.

– Jag kontaktade någon jag känner på DN, och sa att det här måste ni ta upp. De svarade att de skulle intervjua många, men i slutändan intervjuade de bara mig, och i intervjun nämnde de att jag är virolog. Då insåg jag att: »Ja, jag är fan i mig virolog och jag är lika bra på att läsa alla dessa studier som alla andra forskarutbildade på det här området.«

Lena Einhorn är barn till två förintelseöverlevare från Polen: läkarna Jerzy och Nina Einhorn. Till en början gick hon i sina föräldrars fotspår och läste medicin på Karolinska institutet. I början av 80-talet doktorerade hon på beteenden hos ett par typer av virus. Men hon drogs alltid åt andra håll. I Den tunna isen beskriver Lena Einhorn ett avgörande ögonblick. En middag, vid samma tid, där en av deltagarna plötsligt sa: »Ni vet att Jesus inte dog på korset.«

– Det gick som en millisekundsflash så kom nästa tanke: Om han inte dör på korset, vad händer i så fall sedan? Jesus är en person som är ambitiös. Han har en lära. Han har lärjungarna. Han är 32 år. Han går väl inte bara och gömmer sig? berättar Lena Einhorn.

Idén till hennes första bok om Bibeln var född. Om man bortser från återuppståndelsen, och ser Bibeln som ett historiskt dokument som efter decennier av tradering, likt viskleken, berättar om en verklig händelse, så tycks ju Jesus överleva. Han hämtas faktiskt ur graven levande.

– Beskrivningen i Nya testamentet att han först lever, sedan dör på korset, uppväcks till livet och sedan dör igen – eller åker upp till himlen – är oerhört komplex. Det är en signal om att det kan stå för något verkligt. En helt och hållet uppdiktad berättelse skulle förmodligen inte innehålla alla dessa steg. Och under den där millisekunden kommer tanken: Kan han ha haft en överenskommelse med romarna om att få överleva, på villkor att han lämnar landet?

Lena Einhorn är uppvuxen i en judisk familj, men skolans kristendomsundervisning har gjort henne välbekant även med Nya testamentet. Inom en timme hade hon fastnat för en kontroversiell tanke: Kan Jesus och aposteln Paulus ha varit samma person? Paulus dyker ju upp i berättelsen efter Jesus död, på vägen till Damaskus.

Efter ett decennium lämnade hon laboratoriemiljön. Hon hade avslutat ett postdoktorat i USA och började göra film och skriva böcker, till en början om vetenskap. Det breddades eftersom och började handla om människoöden. Först efter 25 år kom hon sig för att forska vidare på idén om Jesus liv efter korsfästelsen. Boken, Vad hände på vägen till Damaskus, kom 2006. Den mer kontroversiella teorin om Paulus föll inte i god jord hos teologiskt lagda kritiker, men den bärande hypotesen att Bibelns berättelser faktiskt har en historisk kärna väckte intresse.

Jag ber henne skicka bilder från sin lägenhet och hon skickar några foton där sju gitarrfodral står uppradade mot en vägg, och ett elpiano har givits en plats mellan två fönster i vardagsrummet. Hon har länge spelat i olika band, mest akustisk gitarr, något som framgår även i Den tunna isen. Det senaste bandet, Rutonoomi, står på paus under coronapandemin. Hennes arbetsbord är täckt av utskrifter, kuvert och kalendrar och på väggen ovanför sitter ett myller av noteslappar som påminner om telefonnummer och hur man gör en jpeg från en pdf. På en vägg sitter inramade diplomet: Göteborgs stora filmpris och Prix Europa, båda för dokumentärfilmen om Nina Einhorns flykt undan förintelsen, Ninas resa, och August­priset för romanen med samma namn.

I bokhyllan samlas de nya böckerna som utgör forskning för nästa projekt. Hon har redan gjort större delen av sin research inför en fiktionaliserad roman om ännu en verklig person, den nyss bortgångne författaren och journalisten Jackie Jakubowski. De var bekanta och under ett slumpmässigt möte i Tel Aviv för sju år sedan, började han berätta om sin barndom. För fyra år sedan berättade han att han hade blivit sjuk och aldrig skulle kunna skriva boken om sitt liv själv.

Men just nu kräver coronapandemin sitt. Mejl och Zoommöten, Youtubefilmer och administration tar, trots att smittspridningen i Sverige har avtagit under sensommaren, tid från boken som beräknas komma ut tidigast år 2022. Björn Olsens mejllista bestående av aktivister från främst medicinskrået har vuxit till en aktionsgrupp, »Vetenskapsforum covid-19« med ett 40-tal medlemmar.

– Att inte rekommendera munskydd, det finns inte en chans att det är rätt.

Det är över 170 länder som gör det, säger Lena Einhorn, som anser att en smittspridning på flera hundra diagnostiserade fall per dag fortfarande är för högt för att Sverige ska kunna lätta på de restriktioner som finns. Nu föreslås att tillställningar upp till 500 deltagare ska tillåtas.

– Det som driver epidemin är klustersmitta, som drivs av superspreaders. Om en sådan hamnar på en fest kan 80 procent smittas. Då kan du inte ha stora publikkonserter, åtminstone inte utan munskydd, hävdar Lena Einhorn, och säger att gruppen fortsätter sitt arbete till dess Sverige inför krav att bära mask på allmän plats, och börjar smittspåra och isolera alla som kommit i kontakt med smitta.

– I det ögonblick som Sverige börjar bete sig som de flesta andra länder kan vi upplösas.

***

FAKTA: Lena Einhorn

Läkare, författare och regissör.

Född 1954 i Stockholm.

Aktuell med sin 12:e bok, Vad hände på vägen till Jerusalem?

Fick ett stort genombrott med boken och filmen om hur hennes mamma överlevde Förintelsen, Ninas resa. Filmen vann flera priser och boken som skrevs vid samma tid belönades med Augustpriset.

Båda de polskfödda föräldrarna var cancerläkare. Jerzy Einhorn var professor och överläkare på Radiumhemmet, samt under några år riksdagsledamot. Nina Einhorn forskade inom gynekologisk onkologi.

Brodern Stefan Einhorn är också cancerläkare samt författare till böcker som Konsten att vara snäll. Nyligen kom Konsten att fördärva sitt liv – eller inte.

Utgår ofta från verkliga biografier när hon skriver sina romaner eller filmar. Nästa roman handlar om författaren och journalisten Jackie Jakubowski som avled tidigare i år.  Tidigare har hon berättat om bland andra Siri von Essen, August Strindberg, Greta Garbo, Fritz Haber och Jan Myrdal.