”Brott som inte funnits i Sverige har börjat uppträda”

Det är rimligt att lag och ordning står högt på väljarnas lista över viktiga frågor. Det är både omdömesgillt och återspeglar vardagens förändringar.

Mot det kan anföras ett antal motargument. De kan formuleras i ett akademiskt språkbruk, men de kan också formuleras med retorikens grundelement av logos, ethos och pathos, alltså argument som appellerar till förnuftet, till tilliten — auktoriteten som säger ”lita på mig” — och till känslan, det emotionella argumentet.

Ett exempel på sådana retoriska motargument, med politisk vinkling, gavs av den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson, från kammarens talarstol den 9 november 2017. Larsson återgav att hon vid ett besök på svenska ambassaden i Wien hade diskuterat dödsskjutningarna i sin hemstad Malmö:

”Jag bor i det område i Malmö där det kanske har varit flest skjutningar och berättade ärligt hur det har varit. Visst, det har varit många skjutningar. Men jag är inte ett dugg rädd. Jag cyklar överallt och kommer inte att sluta med det. Jag har inga livvakter. Skjutningarna har framför allt drabbat kriminella. Det är alltså gangstrar som skjuter varandra. Det är naturligtvis oroväckande i sig, men ingen i allmänheten har hittills drabbats.”

Visst kan det formuleras bättre, men alla innehållsliga huvuddrag av motargument finns med i Larssons uttalande. Logos: Skjutningarna drabbar inte allmänheten. Ethos: Jag cyklar överallt själv och utan livvakter. Pathos: Jag håller med om att det är oroväckande, men jag är inte ett dugg rädd.

Inget av ovanstående tål dock en granskning. Förnuftsargumentet är inte sant. Skjutningarna och även annan brottslighet brottslingar emellan, drabbar allmänheten på många olika sätt. Just därför ökar också oron. Och den tid då till exempel en statsminister eller utrikesminister kunde röra sig utan livvakter, är för längesedan borta.

Men en gång i tiden hörde Sverige till de länder där brottsligheten per 100 000 invånare var lägst i världen, oaktat att det är svårt att jämföra brottslighet länder emellan.

Numera ligger vårt land i en mittenposition i olika internationella undersökningar, ofta i närheten av USA, som ju många gånger i Sverige uppfattas som infekterat av kriminalitet. Skälet till att USA och Sverige närmat sig varandra är att medan brottsligheten de senaste 25 åren har gått ned drastiskt i USA, har den i stället ökat i Sverige.

Det senare påståendet är fortfarande kontroversiellt i svensk samhällsdebatt. Otaliga spaltmetrar har skrivits om att den i rapporterade termer ökade brottsligheten beror på sådant som förändrade brottsdefinitioner, till exempel vad gäller sexualbrott, ökad anmälningsbenägenhet eller att mätperioderna kan ge olika utfall.

Hur brott definieras och rådande samhällsuppfattning om vilka brott som det är värt att anmäla eller inte, har betydelse. Samtidigt finns det inga studier avseende anmälningsbenägenheten och om den har ökat eller inte. Inte heller har det gjorts någon viktning kring detta påstående, med tanke på att man från rättsväsendets håll också vittnar om minskad anmälningsbenägenhet.

Den övergripande bilden av brottslighetens utveckling i Sverige är denna:

Argumentet att risken att drabbas av allt detta fortfarande är relativt låg i jämförelse med de länder som toppar listan på brott per 100 000 invånare, till exempel Venezuela och Afghanistan, båtar föga.

Det vi människor, väljarna, tar fasta på är inte statiska jämförelser med andra som har det mycket värre. Vi tar fasta på förändringar i vår vardag och verklighet. Och det är den rimligaste hållningen.

Thomas Gür

”Lag och ordning” har förstärkt sin plats efter “sjukvården” som väljarnas näst viktigaste fråga. Och den organiserade brottsligheten toppar SOM-institutets årliga mätning över vad som oroar svenskarna. Det tycker jag är mer än rimligt. Det är förnuftigt. Att oron är kopplad till skjutningar där unga män mördar och mördas framstår som klar. Dessa skjutningar är uttryck för organiserad kriminalitet, som skrämmer många av oss och skapar otrygghet och sorg inte minst i särskilt utsatta storstadsområden.

Nio av tio svenskar förespråkar hårdare straff riktade mot gängkriminella. En rad straffskärpningar har också genomförts. Direkt alarmerande är att många medborgare trots detta inte har någon större tilltro till vare sig politiker eller domstolar att hantera den organiserade kriminaliteten.

Sedan 2009 pågår en myndighetsgemensam satsning på att bekämpa den organiserade brottsligheten, från 2015 med ett något omformulerat uppdrag. I återrapporteringen för 2020 kan utläsas att omfattande beslag av såväl skjutvapen som sprängmedel har gjorts under åren 2018-2020. Under 2020 gjordes rekordstora beslag av narkotika och ett rekordstort antal (350 personer) dömdes till fängelse. När det gäller skjutningar har 2021 börjat någorlunda lovande: antalet skjutningar, döda och skadade ser ut att minska för första gången på åratal. Även antalet sprängningar ser ut att ha dämpats.

Men även om ett betydande antal ledarfigurer just nu löper risk att dömas till fängelsestraff inte minst på grund av bevisning från den avkrypterade Encrochat, så är de flesta medlemmar av kriminella nätverk trots allt ännu på fri fot.

Kostnaden för satsningen redovisas inte direkt, men antalet arbetade timmar uppskattas till 390 000, vilket skulle kunna innebära en kostnad på ca 390 miljoner kronor. Jag tycker att det är en tämligen låg siffra. En dubblering av insatsen skulle fortfarande motsvara kaffepengar i statsbudgeten. Jag misstänker dock att det är tillgången på personal med rätt kompetens till polisen och andra myndigheter som är den stora utmaningen, liksom svårighet att skala upp tidigare underfinansierade verksamheter såsom nationellt forensiskt centrum. Här har statsapparaten en rejäl och långsiktig hemläxa att göra.

Detsamma gäller att försämra förutsättningarna för “kvalificerad välfärdsbrottslighet” som pekades ut som ett stort problem i den statliga utredningen 2017 där ökad kontroll, ökat informationsutbyte mellan och inom myndigheter, centralisering av utbetalningar och straffskärpningar föreslogs. Riskanalysen har brustit vid införande av olika stöd för företag (t ex lönegaranti) och införande av offentliga upphandlingar och valfrihetssystem i välfärden (t ex inom assistans). Företag är helt centrala i den organiserade brottsligheten. Att tänka efter före vid införande av stödsystem, att öka kontroll och införa hårdare sanktioner är det som gäller. Polisen har också erhållit en rad nya befogenheter för bland annat hemlig dataavläsning och husrannsakan. Ytterligare förändringar är på gång.

Oaktat allt detta bör påminnas om att inte minst rikspolischef Anders Thornberg, om och om igen, har understrukit att det är nyrekrytering till kriminella nätverk som behöver stoppas baserat på den kunskap som finns. Det handlar om att genom skola, socialtjänst och polis identifiera barn och ungdomar som är på väg in i kriminalitet. Täta myndighetskontakter med ungdom och vårdnadshavare, skolbyte, organiserade och uthålliga behandlingsinsatser, avhopparprogram. Då talar vi inte längre om kaffepengar i statsbudgeten.

Det allt överskuggande problemet är dock att vi med öppna ögon låtit det som kallas särskilt utsatta områden växa fram runt om i landet – en miljö som regelmässigt producerar nya kriminella och organiserad brottslighet. Här har en hel del medborgare som röstat fram marknadsliberaler och andra högerkrafter en hemläxa att göra.

Avreglerad arbetskraftsinvandring, naivt utformade stödsystem, illa genomtänkta marknadsreformer och klart underdimensionerad kontroll har gjort ekonomisk brottslighet alldeles för attraktiv. Samtidigt har vi i trettio år accepterat ökande klassklyftor, omfattande öppen arbetslöshet, saknat bostadspolitik, bedrivit undermålig jämlikhetspolitik via skatter och kommunalt utjämningssystem, infört en marknadsskola som ger sämst förutsättningar för dem som behöver mest stöd och skurit ned på det sociala arbetet.

Enveten prioritering av den breda medelklassens konsumtion genom jobbskatteavdrag, RUT, ROT, regressiv fastighetsskatt, borttagen värnskatt, urholkade 3:12-regler, nedsättningar av arbetsgivaravgifter, med mera, parallellt med marknadisering och vinstjakt i skattefinansierad välfärd, var inte någon bra idé. Att staten för första gången i mannaminne betalade av på sina lån med 136 miljarder kronor samtidigt som befolkningen ökade med 1,1 miljoner personer mellan åren 2007-2019 är helt enkelt inte riktigt klokt.

Men 2022 har vi väljare chansen att tänka om. Det skulle vara rimligt att vi gör det.

Markus Kallifatides