Debatt: »Jonas Sjöstedt vill inte förstå den vardag många svenskar lever i«

Vänsterpartiets ledning har under flera år slagit in på en utveckling som varit ideologiskt ryggradslös och som har gjort partiet alltmer irrelevant. Frågan om hedersförtryck är bara ett exempel på denna ideologiska ryggradslöshet där feminismen har fått vika för att man istället ska sitta i riksdagen och skriva utskottsreservationer mot ny lagstiftning mot hedersbrott i rädslan för att ”personer från en viss kultur som kommer att misstänkliggöras". Man har inte vågat ifrågasätta islamistiska organisationer och andra konservativa krafter och på detta sätt vänt rycken till alla tjejer och kvinnor i förorten som kämpar för sina rättigheter. På den presskonferens där partisekreteraren meddelade att ledningen ville utesluta mig, trots att jag redan meddelat SVT att jag frivilligt tänkte lämna partiet, lovade han också att partiet nu skulle bli mer trovärdiga i hedersfrågorna sedan jag kastats ut. Har det blivit så?

För några veckor sedan konstaterade Sifo i sin ”Mediemätare” att Vänsterpartiet under hösten varit det parti som synts minst i media. Även på sociala medier var Jonas Sjöstedt den som syntes minst och fick minst positiva omnämnanden. Sifo noterade att den uppmärksamhet som V och Sjöstedt fått mest hade handlat om turbulensen kring uteslutningskravet på mig I spåren av detta har flera gräsrötter och gamla trotjänare valt att säga upp sitt medlemskap.

När medierna i förra veckan uppmärksammade att till och med partiordföranden tyckte att de luddiga formuleringarna om hedersfrågorna i förslaget till nytt partiprogram var ”en miss”. Men själv har Sjöstedt varit med om att bidra till denna otydlighet. Sommaren 2015 gick delar av partiledningen, med partisekreteraren i spetsen, till angrepp på mig och andra kvinnor som lyft frågan om moralpoliser som övervakar flickor och kvinnor i förorten. I SVT:s partiledarutfrågning förra året tvingades Sjöstedt sedan ta avstånd från sin egen partisekreterares artikel. Men vi kvinnor som först lyft frågan fick ingen ursäkt. Under sommarens Almedalsvecka erkände Sjöstedt plötsligt att partiet inte tagit frågan om hedersförtrycket på allvar. När jag skrev till riksdagsgruppen och kommunikationsavdelningen att vi skulle gemensamt hjälpas åt att sprida Sjöstedts uttalanden så fick jag inget gehör. Istället böjde sig Sjöstedt för de andra och den 9 september förklarade han för TT att Vänsterpartiet minsann inte hade någon anledning till självkritik.

Genom denna brist på både ödmjukhet och ledarskap har Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiets ledning visat att man inte vill förstå den vardag som många svenskar lever i. Karl Marx skrev en gång att det viktigaste inte var att skriva ”ett dussin program” utan att socialism handlade om att ”skapa en verklig rörelse”. Det går säkert att rätta till ett fel i ett remissförslag till partiprogram, men det viktagaste är att ett socialistiskt parti samlar arbetare och förtryckta i en rörelse. Istället för att finnas bland och lyssna till de flickor, pojkar, kvinnor och hbt-personer i förorterna som utsätts för hedersförtrycket, så har ledningen varit noga med att hålla sig väl med ledarskapet för olika patriarkala religiösa organisationer. Om man menar allvar med den feministiska och rättvisekampen så visar i det verkliga vardagliga arbetet hur partiet går för i kampen mot hedersförtryck och för sekularism som garanten för alla kvinnors och barns rättigheter till sina egna liv.

När jag kritiserade företrädrare för Ibn Rushd och Unga muslimer, två organisationer som anmält Sveriges arbete mot hedersförtryck till FN, ville ledningen kasta ut mig. I september konstaterade Folkbildningsrådet att Ibn Rushd toppstyrdes av en mindra grupp män, hade ideologska kopplingar till Muslimska brödraskapet, aldrig diskuterade hbt-frågor men ofta stämplade personer med avvikande åsikter för att vara ”husblattar”. I förra veckan konstaterade kammarrätten i Stockholm Unga muslimer ska betala tillbaka sina statsbidrag eftersom de inte uppfyller demokratikraven. Så länge Vänsterpartiets tycker att det viktigare att hålla sig väl med dessa organisationers företrädare än att ta ställning för kvinnors rättigheter och fortsätter att stöta ut kämpande feminister från organisationen så kommer partiet att ha kvar sina trovärdighetsproblem. Jag tvingades lämna partiet just pga att det fanns varken utrymme för den socialistiska kampen och ännu mindre för den feministiska kampen där hedersförtryck skulle bekämpas och inte relativiseras.

Amineh Kakabaveh

ordf, Vhek och oberoende socialistisk riksdagsledamot