Debatt

Debatt: Utred om det fanns militär frakt ombord på Estonias sista resa

Text: Lars Ångström

Publicerad 2019-10-01

Bild: TT

Fyra dygn efter förlisningen tog en robotkamera de första officiella filmbilderna av Estonias vrak. De visar bland annat att räcken från Estonias stängda ombordkörningsramp ligger på havsbottnen utanför fartyget. De har avlägsnats någon gång mellan förlisningen den 28 september 1994 och då bilderna togs den 2 oktober 1994 och visar att någon tagit sig in på Estonias lastdäck.

Frågan om varför någon skaffat sig tillträde till Estonias lastdäck dygnen omedelbart efter förlisningen fick en helt annan aktualitet sedan en svensk tulltjänsteman den 30 november 2004 berättade att han tvärt emot gällande regelverk beordrats att inte stoppa bilar med militär last som fraktades med Estonia. Detta hade skett vid två tillfällen då tulltjänstemannen var i tjänst, veckan före och två veckor före Estonias förlisning.

Teoretiskt sett kan det ha varit vem som helst som tagit sig in på Estonias lastdäck. Men det finns fler omständigheter som talar för att någon del av den svenska Försvarsmakten eller närstående organisation direkt eller indirekt medverkat till operationer vid Estonias vrak i nära anslutning till förlisningen. Operationer som fortfarande idag undanhålls regering, riksdag och allmänhet.

För det första var den vrakposition som angavs för Estonia falsk. Den riktiga vrakpositionen hölls hemlig i 9 veckor till i början av december. Det uppdagades först när haverikommissionen skulle genomföra sina första dykningar och inte kunde hitta något vrak. De enda som kände till var Estonia låg under de första 9 veckorna var förutom en finsk utredare den svenska Försvarsmakten.
För det andra förutsätter en så pass omfattande operation så pass snabbt genomförd, resurser som endast försvarsmakter förfogar över. En sådan operation torde endast kunna motiveras av en militärt/statligt mycket angelägen last.
För det tredje var det den svenska Försvarsmakten som ansvarade för bevakningen av området där Estonia förliste. Det borde därför ha varit omöjligt för någon utomstående part att agera utan att den svenska Försvarsmakten kände till det.

LÄS OCKSÅ: Estoniakatastrofen: 852 döda – ingen har utkrävts ansvar

Efter att tulltjänstemannen offentliggjort sin kunskap om militära frakter på Estonia utreddes frågan på regeringens uppdrag av Hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, känd för ett bra minne. Utredningsmandatet var dock mycket snävt formulerat. Det skulle bara utredas om huruvida Försvarsmakten eller FMV ansvarat för militära transporter på Estonia och det var bara september månad 1994 som skulle utredas.

Tidigare hade Riksdagens konstitutionsutskott konstaterat att FMV använt sig av privata företag som fraktat militärt materiel från det kollapsade Sovjet. Men frågan om Försvarsmakten eller FMV hade någon kunskap om militära frakter som genomfördes av någon annan part skulle inte utredas. Under dessa år fraktade många västländers underättelsetjänster ut krigsmateriel från det forna Sovjet men frågan om militärens underrättelsetjänst (MUST) hade någon kunskap om sådana frakter skulle inte heller utredas.

Det mest anmärkningsvärda med utredningsmandatet var att den hemliga militära organisation som i Sverige hanterade bland annat inhämtning av andra länders militärmateriel, Kontoret för Särskild Inhämtning (KSI) inte heller skulle utredas. KSI utgjorde 1994 en helt egen myndighet ej underställd försvarsmakten eller ÖB.

Utredningen konstaterade att Försvarsmakten endast ansvarat för två militära frakter i september månad 1994, de två som tulltjänstemannen berättat om. Vid en hearing i Sveriges Riksdag fick Johan Hirschfeldt frågan om vilka som gav order till tulltjänstemannen och vilka de involverade myndigheterna var. Hans svar var att han tyvärr glömt bort det. Faktum var, förklarade Hirschfeldt för häpna riksdagsledamöter från Riksdagens sju partier, så hade han glömt bort precis allting utom de korta offentliggjorda sidorna i hans utredningsrapport. Han förklarade också att han hade förstört allt bakgrundsmaterial där den informationen fanns. På frågorna om varför han gjort så svarade Hirschfeldt att han hade uppfattat sitt utredningsuppdrag som att han skulle förstöra allt bakgrundsmaterial.

En av personerna som formulerade utredningsuppdraget åt regeringen var Lennart Brittner på Försvarsdepartementet.

Därför är frågan om det fanns en militär transport ombord på Estonia under förlisningsnatten fortfarande inte utredd och förblir därmed obesvarad.

I en riksdagsdebatt i juni 2006 diskuterades bland annat bilderna på Estonias räcken från den stängda rampens insida filmade på bottnen en bit bort från vraket. Dåvarande ansvarige minister Mona Sahlin offentliggjorde under debatten att regeringen skulle uppdra åt Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) att analysera allt filmmaterial som tagits i samband med Estonias vrak.

[caption id="attachment_585944" align="alignnone" width="573"] Avkapade räcken på Estonia.[/caption]

Utredningsuppdraget formulerades dock så att SKL skulle se om några förändringar skett på vraket eller havsbottnen mellan den 2 oktober och december samma år. Det innebar att de förändringar som bevisligen skett mellan den 28 september och 2 oktober och som fanns på film inte skulle analyseras. En av personerna som formulerade även detta Estoniarelaterade utredningsuppdrag åt regeringen var Lennart Brittner på Försvarsdepartementet.

Det kan vara värt att notera att Lennart Brittner i september 1994 var chef för underrättelseenheten på Försvarsdepartementet.

JK påbörjade hösten 2006 ett utredningsarbete kring min anmälan. I ett par omgångar ställde JK frågor till Försvarsmakten vars svar resulterade i ytterligare ett antal frågetecken. Bland annat så medgav Försvarsmakten för första gången att det fanns några luckor i bevakningen av Estonias vrak.

Enligt min källa på Högkvarteret finns det möjlighet att utreda vem som beordrade att bevakningen skulle upphöra, när det skedde, under hur många timmar och vad syftet var vilket skulle föra ärendet framåt. Allt sådant finns i loggböcker. Han jämförde med bevakningen av den av Sovjetiskt flyg nerskjutna DC 3:an när den hittades efter 50 år. Bevakningssystemen var dubbla för att kunna garantera bevakningen även om ett system skulle gå ner. Skillnaden var att Estonia just förlist med minst 852 dödsoffer och det fanns rykten om att Estonia utnyttjats för militära transporter. Rykten som kom att avfärdas som konspirationsteorier ända tills de 10 år senare bekräftades som sanna.

Läs också: Estoniakatastrofen: Liten delseger för de anhöriga

Vidare genomförde Försvarsmakten sin utredning på ett generande bristfälligt sätt. Ansvarig jurist har berättat för mig att man på ett morgonmöte helt enkelt frågade de anställda i rummet (2006) om någon kände till något om dykningar på Estonia 1994. Enligt min källa på Högkvarteret måste man naturligtvis ta reda på och fråga de som tolv år tidigare, i september 1994, var verksamma på sådana positioner att de kunnat ha kännedom om en sådan operation.

Vidare måste man ställa frågan till de som var operativa inom KSI 1994. Den myndigheten är den mest sannolika att ha hanterat/haft kännedom om frågor rörande undervattensoperationer på Estonia. KSI var som sagt inte en del av Försvarsmakten 1994 utan en egen myndighet. Boris Ljunggren, överstelöjtnant, med särskilt ansvar inom MUST var 1994 operativ chef för KSI.

I ett dokumenterat telefonsamtal som jag hade med Boris Ljunggren den 30 augusti 2006 medgav han att han har mycket kunskap om de militära frakterna på Estonia som var långt mer omfattande än vad Johan Hirschfeldt skrev i sin rapport. Han vet vilka informations- och kommunikationskanalerna var och hur ordergivningen såg ut bakåt från tulltjänstemannen som beordrades att släppa igenom de militära transporterna utan kontroll. Han sa också att han kände till vilka myndigheter i Sverige och Estland som hade kunskap om vilka som var ansvariga. Men han var förhindrad att avslöja något om detta på grund av att han fortfarande lydde under sin tystnadsplikt.

I början av 2007 ändrade den nya regeringen efter massiv kritik från Estoniagruppen i Sveriges Riksdag SKL:s utredningsmandat om videomaterialet till att också analysera eventuella förändringar mellan den 28 september och 2 oktober. I samband med det beslutade JK att tillsvidare inte vidta några ytterligare åtgärder i avvaktan på SKL:s utredning. JK förklarade för mig att utredningen självklart kan tas upp igen.

SKL bekräftar i sin utredning av filmmaterialet från den 2 oktober att det är Estonias räcken från den stängda ombordkörningsrampen som ligger utanför fartyget på havsbotten. Det finns således ännu starkare skäl att återuppta utredningen än vad som fanns när JK började utredningen 2006. Men JK valde att inte återuppta utredningen.

En militär frakt ombord på Estonia under förlisningsnatten som till varje pris måste hemlighållas kan också förklara flera av de konstiga omständigheter som omgärdat utredningen av Estonias förlisning.

1) En av de första saker som utreds vid en förlisning likt Estonias är att man kontrollerar lasten ombord på fartyget, hur den var surrad, hur den förflyttats och hur den kan ha påverkat förlisningen. Någon sådan utredning gjordes inte. Estonias lastdäck har aldrig inspekterats.

2) Det andra man normalt gör är att kontrollera skrovet under vattenlinjen. Finns där sprickor i plåtarna, hål efter kollision med föremål som en flytande container eller något annat som kan förklara förlisning och sjunkförlopp. Någon sådan granskning gjordes aldrig.

3) Ingvar Carlsson som skulle tillträda som statsminister bara veckorna senare var inledningsvis av uppfattningen att de omkomna skulle bärgas. En självklarhet och en förhållandevis enkel operation. Estonia ligger inte djupare än att om man ställer det på högkant så skulle halva fartyget sticka upp ovanför vattenytan. Men efter det att Ingvar Carlsson som nytillträdd statsminister fick hela ärendet i sitt knä ändrade han uppfattning. Fartyg och kroppar skulle inte bärgas.

4) Vidare påbörjades den absurda och i historien helt unika åtgärden att försöka gjuta in hela vraket i betongsarkofag. En åtgärd som effektivt skulle ha förhindrat all framtida undersökning.

5) Senare kompletterande officiellt tillsatta forskarutredningar har rekommenderat regeringen att genomföra dykning och/eller filmundersökning av vrakets utsida som enda sättet att kunna med säkerhet fastställa förlisningsorsak. Regeringen har sagt nej. Kyrkan har dock sagt att kompletterande dykningar för att nå klarhet inte på något sätt står i konflikt med den gravfrid som är utlyst på och omkring vraket.

En militär last ombord på Estonia under förlisningsnatten har kanske inte något samband med förlisningsorsak och sjunkförlopp. Men så länge en fullständig haveriutredning inte genomförts går det heller inte att utesluta ett sådant samband. Utan full klarhet i förlisningsorsak är det också omöjligt att fastställa något ansvar för olyckan, något de 1000 överlevande och anhöriga som stämt klassningssällskap och fartygstillverkare fick erfara av en fransk domstol nu i augusti 2019.

En fortsatt ovilja att komma till klarhet med omständigheterna kring Estonias förlisning och den undervattensoperation som genomfördes på lastdäcket dygnen omedelbart efter förlisningen kommer fortsatt att utgöra ett sår i det svenska samhället och är negativt för medborgarnas tillit till regering och myndigheter. Medborgarna måste kunna lita på sin försvarsmakt.

Det finns dock möjligheter att ganska enkelt, utan stora kostnader nå klarhet.

Låt JK öppna det ärende jag anmälde 2006 och fortsätta utredningen.

Tidigare operative chefen för KSI bör höras under ed, befriad från sin tystnadsplikt och med straffansvar.
Hör även andra av de som 1994 hade operativt ansvar inom MUST, FMV, FM och KSI om vilken kunskap de har om en militär/statsangelägen frakt ombord på Estonia under förlisningsnatten.
På MUST finns tre olika hemlighetsgrader för de hemliga arkiven. Det första arkivet innehåller vanligt hemligstämplat material. Det andra innehåller kvalificerat sekretessbelagt material vars stämplar har dubbla ramar. Men det finns ett tredje arkiv bortom de två första, det så kallade nummerarkivet, där hemligstämpeln är grön. Där ligger frågorna inte sorterade under rubriker utan i nummerordning. Innehållet är av extra känslig natur och rör ofta känsliga utrikesfrågor, rapporter från FMV med mera. Det sistnämnda arkivet är intressant för JK i denna fråga.
Låt inledningsvis en undervattensrobot gå ner och filma hela vrakets utsida.
Undersök varför bevakningen av Estonia lyftes, på vems order och med vilket syfte.

Lars Ångström

Riksdagsledamot (MP) 1998-2006.