»Befria energifrågan från politikerna«

Energin är förmodligen det politikområde som är det mest fastlåsta, förutsägbara och fattiga av alla. Ibland får man intryck av att det handlar mer om identitet än om elektricitet och miljö. Kör man stor bil, råkar vara man och står till höger i politiken är man antingen skeptisk till klimatförändringarna eller så tycker man att det bästa sättet att få ner utsläppen av växthusgaser är mer kärnkraft. Om ni tillåter att jag fortsätter med stereotyperna så är spegelbilden en kvinna till vänster som inte kör bil alls, som tycker att klimatet är den viktigaste politiska frågan och som vill ha så stor del förnybar energi som möjligt. Helst ska det vara sol och vind för hela slanten.

Och så kämpar identitet mot identitet. Antingen ska vi klä oss i säck och aska och förändra samhället i grunden, egentligen mer för att det känns bra än av något annat skäl. Eller så ska vi bara tuta på och låtsas som ingenting, för det vet man ju hur de där miljömupparna är. Det är två motsatta och oförenliga världsbilder som står mot varandra.

De har dock mer gemensamt än de tror. Ty de vill bägge att politiken ska styra produktionen och konsumtionen av energi. De vill använda staten för att tvinga igenom sina preferenser och få en energiproduktion som motsvarar just deras livsstil.

Frågan är varför? Och varför är det så få som vill avpolitisera frågan?

Låg mig skissa på ett alternativ: i stället för att bestämma vilken sorts el som ska produceras i vilken utsträckning så tar staten ett steg tillbaka. Den sätter pris på utsläppen så att dessa blir integrerade energiproduktionen. Men sedan får konsumenterna och producenterna komma överens precis hur de vill. Den som vill ha utbyggda älvar kan köpa sådan el, den som vill ha kärnkraft köper sådan el och den som vill ha förnybar vänder sig till en sådan leverantör. Då får vi en elproduktion som människor vill ha, det vill säga en riktigt demokratisk energipolitik. Och ingen behöver tvinga någon till någonting. Helt plötsligt måste de två identiteterna inte krocka med varandra.

Politiseringen av energin i Sverige bygger på en övertro på den representativa demokratins förmåga att vara effektiv och att återspegla människors preferenser. De allra flesta röstar dock inte på ett politiskt parti efter vilken energipolitik som drivs. Till och med efter den rekordvarma sommaren då klimatförändringarna har gått som följetong i de flesta medier kommer frågekomplexet miljö/klimat först på femte plats när väljarna svarar på vilken fråga de tycker är viktigast. Energipolitiken är alltså något medborgarna får »på köpet« när de lägger sin röst i valurnan.

Det finns visserligen de som vill ta makten från människor och bestämma över deras huvuden hur politiken ska utformas. Som säger att klimatfrågan är så viktig att någon form av inskränkning av människors handlingsfrihet måste införas. Det är dock samma radikala vänster som alltid har hittat skäl att vilja införa diktatur. Det är föremålet som varierar, förtryckardyrkan är konstant. Och dem kan därför vi bortse från.

Jag har inget färdigt förslag till ny politik, utan jag vill så ett tankefrö, visa på ett helt annat paradigm. Det går att tänka sig ett energisverige där politiker har långt mindre makt än idag. Och där människor har mer. En annan värld är möjlig.

Fredrik Segerfeldt 

Författare och liberal debattör