Chang Frick: ”Här är dina svar Johan Hakelius”

Vad är det med Patrik Oksanens intervju med Ukrainska människorättsaktivister som var så »högintressant«? Hur resonerar jag, och möjligen Hanif Bali?

De frågorna ställer Johan Hakelius och han poängterar att han verkligen vill veta.

Vi tar det från början.

Jag har aldrig ansett att mejlkontakten mellan UD och Oksanen varit »högintressant«. Hade jag ansett det hade jag såklart, så fort vi haft mejlen, publicerat något om saken på min egen sajt.

Däremot finns det en omständighet som jag funderat på. Hur vanligt är det att myndigheter vänder sig direkt till en journalist med förslag på en nyhet att skriva där de föreslår intervjupersoner och allt i övrigt ordnar med omständigheterna för att en artikel ska bli av?

»Som del av detta program tänkte vi att en intervju i media vore passande. Finns det någon möjlighet att ordna en sådan den 8 eller 9 mars, när de är i stan?«, lyder frågeställningen i UD:s mejl till Patrik Oksanen.

Jag ville av nyfikenhet få en bild av hur vanligt detta är, att journalister kontaktas direkt istället för att använda sig av ett pressmeddelande. Det skulle ju kunna tolkas som att det är beställningsjournalistik även om det inte nödvändigtvis är det. Jag tycker att frågan, rent principiellt, är intressant.

Jag vände mig till en handfull olika personer för att lyssna och jag fick olika svar och resonemang tillbaka. Några av dessa personer är Mattias Göransson på tidskriften Filter, journalisten Ola Sandstig och debattören Johan Westerholm på Ledarsidorna.

Jag tog även upp det med Hanif Bali. Visste han hur vanligt det är att myndigheter väljer ut en specifik journalist för att få ut en artikel? Jag har aldrig någonsin sagt eller uttryckt att UD eller Oksanen gjort något fel. Jag tycker att frågan kan ställas ändå.

Samtidigt tyckte Bali att Twitter var ett lämpligt forum för detta ämne.

Hakelius ställer en rad frågor till Bali, men jag antar att de frågorna även är riktade till mig.

»Varför skulle Oksanens intervju vara ett problem, på grund av UD:s hjälp? Vad har du för inställning till de svenska och ryska staterna? Vad var det i den information du delade som du tyckte var så graverande för Oksanen? Varför?«, undrar Hakelius.

På första frågan har i vart fall aldrig jag ansett att intervjun är ett problem i sig. Det är inte min utgångspunkt. Men att en myndighet tar initiativ till vad som ska stå i media väcker frågor på ett principiellt plan. I alla fall för mig.

Min inställning till stater, svensk eller rysk, är densamma. Jag är libertarian och betraktar ingen stat som min vän, tvärtom. Jag är djupt bekymrad över en stark auktoritetstro där exempelvis den svenska staten närmast alltid anses vara god. Att den ryska staten knappast är något helgon behöver inte debatteras. Det vet alla.

Jag lekte med en tanke. Om exempelvis ryska utrikesministeriet kontaktar en specifik journalist med önskemål om en artikel, där utrikesministeriet ordnar med intervjupersoner och dylikt, skulle garanterat Oksanen se detta som ett bevis på att ryska staten är inne och styr medier. Och jag tror inte det är en helt felaktig slutsats på något sätt.

Men samma frågeställning i Sverige får ett helt annat resultat. Är det för att staten i Sverige per automatik är god och då är det okej? Eller är det något annat jag missar? Eller är det något fel i frågeställningen som sådan?

Hade jag haft en bestämd uppfattning i frågan hade jag själv gått ut på min egen sajt och argumenterat för detta. Men det har jag inte, jag undersöker en frågeställning utan att veta var jag kommer landa.

Efter att Bali twittrade har den offentliga debatten fungerat tvärtom. I stället för att undersöka vad det egentligen handlar om bestämmer sig Dagens Nyheter för att detta var signalspaning från främmande makt och att Bali i bästa fall var en nyttig idiot.

Detta påminner mig om när jag för många år sedan började fundera på alla argument vi fick från stat och politiker om att invandringen kommer frälsa oss från ondo. Blotta misstanken att jag förhöll mig skeptisk till dessa sanningar resulterade i att jag var en kättare. Allt skulle nagelfaras, tolkas, sättas in i sammanhang. Nog var den där Chang Frick en nazist, vi tycker oss se lite bevis för det, resonerades det närmast konspiratoriskt.

Den linjen hjälpte inte direkt att övertyga mig om hur förträfflig invandringspolitiken har varit.

Det finns en stark parallell till debatten i dag där det varnas för ryska påverkansoperationer, hybridkrig och en rad hemska saker från grannen i öst. Var finns den ryska propagandan som är så farlig? Hur ser den ut? Hur känner jag igen den? Ställer jag frågorna misstänks jag direkt för att vara både det ena och det andra.

Vad det kokar ner till är att jag är nyfiken. Jag vill förstå saker. Jag vill att folk övertygar mig. Jag har, som Hakelius noterar, svårt för att ryckas med och följa strömmen.

Det finns även en bakgrundshistoria till mitt intresse i de här frågorna. Min sambo är från Ryssland, mina barn är ryskspråkiga. Jag pratar ofta med sambons mamma, när hon är på besök, om de här sakerna jag läser från debattörer som Oksanen. Inte allt för sällan tycker jag mig se övertoner och slutsatser i debatten som saknar sans och balans.

Detta har jag vid några tillfällen uppmärksammat, ibland med en raljant ton.

Det är därför ingen tillfällighet att jag ägnar intresse åt Patrik Oksanen. Intresset blev inte mindre när han i Expressen anklagade mig för att vara Putin-lakej där ett av bevisen var ett påstående att ryska staten stått för tvättkostnaden av mina kalsonger. Det intressanta är inte att jag har kvittot som motbevisar påståendet, det är »bevisföringen« som sådan. Det finns en rad fler liknande exempel.

Jag är hemskt intresserad av att debattera, och framför allt förstå, de här frågorna. Det har jag varit länge. Men så länge debatten förs med skitkastning, anklagelser och misstankar om att vara »Putin-lakej«, då får också Oksanen finna sig i att få skitkastning tillbaka.

Det är någonstans med den förståelsen Hakelius får betrakta debaclet. I vart fall från min sida.

För övrigt har en rad debattörer nu den pedagogiska utmaningen att övertyga halva befolkningen att påståenden om signalspaning mot Sverige inte alls är ett politiskt spinn, utan ett reellt hot. Ni har precis lyckats övertyga miljontals människor om motsatsen.

Det kanske var värt att offra det förtroendet för att klämma åt Bali?

Läs Johan Hakelius inlägg »vem bryr sig om Hanif Balis ursäkt« här.