»Min vulgära nyrikedom blottar vänsterns moralism«
Bild: JONAS EKSTRÖMER / TT
Socialdarwinismen som ideologi är framför allt associerad med individualisten Herbert Spencer. Grundtanken är att samhället bör inrättas på det sätt som gör att de individer som är bäst lämpade för det rådande samhället ska få lämna de individer som inte lyckas hävda sig i konkurrensen bakom sig. Om det tidigare var förmågan till våld i ett arkaiskt samhälle, är det i det kapitalistiska samhället snarare affärssinnet och det ekonomiska sinnelaget som bör vara den avgörande faktorn. Jag menar att en rad samverkande faktorer, oavsett om de varit ett resultat av förd politik eller inte, redan i dag och än mer i framtiden bidrar till att Sverige är på väg att bli allt mer socialdarwinistiskt.
Jag är en av de priviligierade i dagens samhälle, en av vinnarna. För oss som lyckats finns avsevärda fördelar. Förmånen att bo bra i områden utan social problematik, äga fina bilar, motorcyklar och båtar. Jag kan utan att behöva prioritera åka utomlands och besöka platser som jag finner intressanta när jag känner för det. Jag har valt att på ett provokativt sätt vid intervjuer och liknande visa på det överflöd som privilegiet ger vid handen. Jag har visat upp både bilar och båtar. Provokationen har svalts och svaren har inte uteblivit. Ulf Lundell har skrivit musik om mig och Jan Guillou och andra skribenter har skrivit spaltmeter. Såväl partiledare som Jonas Sjöstedt som mängder av andra politiker har använt mig som ett slagträ i debatter, främst då gällande riskkapitalisterstillgång till välfärdssektorn.
Vi lever som Guy Debord utmärkt visat i sin bok Skådespelssamhället i ett kapitalistiskt samhälle där det offentliga rummet (journalistiken inbegripen) styrs av föreställningar som begränsar vad som kan anses vara möjligt och omöjligt. Vad vänstern i allmänhet och Sjöstedt i synnerhet visat genom att nappa på mitt bete är impotensen i den nuvarande vänsterns politiska position. Allt blir en fråga om moral (onda riskkapitalister, som om vi finge dem bort från välfärden så vore problemen med det nuvarande samhället utrotade). När jag ikläder mig den vulgära nyrika dräkten och därigenom ytterst visar på de konsekvenser det nuvarande samhället genererar, finns ingen förståelse för det subversiva i att »gå all in«. Jag vill inte på något sätt påskina att jag inte tycker om mina bilar och att jag med plågad själ tvingar mig åka i dem och offrar mig på provokationens altare, jag vill bara säga att jag är medveten om det ofräscht vulgära. Jag vet om att jag inte är fin-rik överklass, utan snarare ful-rik underklass som inte förstått sin plats. Problemet som jag hoppas kunna belysa är att man valt att göra det socialdarwinistiska samhället till en fråga om moral. Kritiken mot systemet lyser med sin frånvaro.
Låt mig berätta en historia.
Min far försökte driva en lanthandel. Han var en av de många företagarna i landet som tjänar långt mindre än vad facket skulle kräva för en anställd. Min far drevs av det goda. Han ville i allt agera rätt. Han ville inte att folk ska röka, så han höjde priset på cigaretter. Han ville inte att folk skulle dricka, så han höjde priset på folköl. Han ville att folk skulle äta rätt så han sänkte priset på frigående ägg och på den pölsa han kokade på varor som var på väg att gå ur datum. Han bekämpade släng-samhället, allt skulle tas till vara.
Behöver jag berätta att min fars butik inte finns kvar? Att den fick stänga i konkurrensens med andra butiker som inte tog samma hänsyn, som drevs av andra övertygelser.
Om vi lämnar en moralistisk idealistisk analys av samhället därhän. En analys som bygger på att samhället ytterst bestäms av moraliska utfall och indignation och är därför verkningslös. Vad kvarstår då? Här kan man önska att Sjöstedt med flera hållit fast vid Karl Marx i stället för att ta steget tillbaka till hegelianismens idealism. Marx utgångspunkt är att de reella gränserna för det möjliga och för tänkandet utgörs av samhälleliga strukturer. På samma sätt som min pappas moraliska ekonomi ledde till konkurs då den stred mot kapitalismens inneboende logik, riskerar en politik som bygger på den goda viljan att få dramatiskt negativa effekter för det rådande svenska samhället om den goda viljan bortser från grundläggande strukturella omständigheter som inte kan önskas bort. Bara för att man agerar som att man lever i sin önskan, så kommer inte verkligheten anpassas efter det. Min poäng är att vänsterns idealism alltså kommer att leda över till dess motsats. En kall socialdarwinism.
Låt mig förklara varför.
Under en lång tid har Sverige haft en extrem migrationspolitik. Jag använder inte ordet extrem i moralisk bemärkelse utan konstaterar att inget annat västerländskt land kommer i närheten av Sverige i denna aspekt. I dag består 18 procent av Sveriges befolkning av människor födda i ett annat land. Vid inget tillfälle under 1900-talet har USA som är migrationslandet framför andra nått upp till denna siffra. Efter Libanon, Jordanien, Turkiet och Tchad har Sverige tagit emot störst andel människor som erhållit asyl per capita. Två av fem ensamkommande barn under 2015 valde Sverige som land att ansöka om asyl i. Nio av tio var män. Ett land som utgör två procent av EU:s befolkning. Om detta kan man tycka olika. Att det visar på en fantastisk humanism eller att det kommer att leda till avsevärda problem för Sverige som nation. Jag tillhör en av de svenskar som i hög grad tjänat på denna migrationspolitik, då jag haft bolag som arrangerat boende för ensamkommande barn, majoriteten har varit relativt unga män. I detta lägger jag ingen värdering, utan redovisar blott empiriska fakta.
I ett kapitalistiskt välfärdssamhälle där vi bemödar oss om att inte låta någon människa leva i misär är det givet att den ovan nämnda statistiken får effekter för fördelningen av resurser i samhället. Då staten och kommunerna själva saknade resurser för att ta hand om alla de människor som sökte sig hit vände man sig i stället till den privata sektorn. Där sattes priset efter med kommuner upphandlade och konkurrensutsatta avtal, samt utbud och efterfrågan. Resultatet blev att snittkostnaden under en period låg mellan 2 000-3 000 kronor per dag för en individ. Jämför gärna med vad andra utsatta människor får kosta samhället. Pensionärer, sjuka, ungdomar som inte har råd att köpa sin lägenhet eller arbetslösa. Det finns ingen konspiration bakom detta. Ingen hemlig plan som går ut på att sätta etniska svenskar eller redan etablerade invandrare i andra rummet. Det rör sig om rena marknadsmekanismer där en knapphet av resurser i form av boende möter ett överflöd av behov av just denna nyttighet.
Ett motargument som stundtals ges, är att Sverige ekonomiskt tjänar på invandringen. Att kostnaden är hög inledningsvis, men så småningom är vi alla vinnare. Yvigast är Sandro Scoccos famösa skrift om att Sverige sedan 50-talet tjänat 900 miljarder kronor. Dock motbevisas detta effektivt av Joachim Ruist som tydligt visar att detta inte är med sanningen överensstämmande. Det finns skillnader mellan olika invandrargrupper och det är skillnad mellan arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring. De argument som riktats mot Ruists uträkning bygger på att detsamma skulle gälla för arbetarklassen som tjänar mindre än de högre klasserna i samhället. Arbetarklassen skulle vara en förlustaffär. Jag lämnar till läsaren att räkna ut vad som händer med ett samhälle utan arbetarklass. Argumentet visar, vänsteravsändare till trots, tydliga brister i marxistisk teori. Även om arbetarklassen i förhållande till ekonomins cirkulation totalt är en förlust för ett samhälle som sätter omfördelning av resurser högt, gäller detta givetvis inte i produktionen. Vänsterapologeterna har helt enkelt hoppat över det första bandet av Kapitalet för att direkt gå till det tredje varför analogin mellan invandring (där vissa grupper har en arbetslöshet upp mot 90%) och arbetarklass som per definition befinner sig i arbete, är värdelös. Man menar alltså att en fullt arbetande låglönearbetare skulle kosta samhället i paritet med en nyanländ asylsökande utanför arbetsmarknaden. Jag lämnar åt var och en att se relevansen i ett sådant påstående.
Vid sidan om effekterna för de samhälleliga transfereringssystemen stipulerar även klassisk marxism att ett ökat utbud av arbetskraft försämrar maktbalansen mellan arbetskraftsköpare som mig själv och arbetskraftssäljare. Den industriella reservarmé av arbetskraft som uppstår när ett stort antal människor ska sälja sitt arbete riskerar att leda till en lönemässig underbudspolitik. En politik, som trots försäkringar om motsatsen, inneburit att vi har en stor grupp människor som saknar högre utbildning, ger effekten arbetarklass där invandrare som nu per definition är integrerade räknas in, kommer få betydligt sämre förhandlingsmöjligheter visavi arbetskraftsköpare. Detta förstärks ytterligare genom diverse riktade åtgärder som ytterligare sänker arbetskraftsköparens kostnad för vissa gruppers (läs nyanländas) arbetskraft. Detta kan vara en av förklaringarna till att SD ökat markant bland invandrargrupper .
Vid sidan om effekterna för grupper i det svenska samhället som de facto riskerar ett mer utsatt läge, medan andra, den grupp som inte minst jag tillhör, får det betydligt bättre, har den förda politiken också fört med sig dramatiska konsekvenser för den globala solidariteten. Dels har resurser förts över från biståndet till det svenska mottagandet och då SD uppmärksammat orättvisan har problemet varit tabu för de övriga partierna. Dels har det faktum att vi har ändliga resurser och därmed inte kan ta emot oändligt antal människor (länge var frågan om volymer tabu) fått som effekt att det blott är de starkaste som får möjlighet att överhuvudtaget söka asyl, medan andra grupper som kvinnor och barn inte fått samma möjligheter annat än som anhörighetsinvandrare. Genom att det framförallt är män som får möjligheten att söka asyl innebär det att grupper som exempelvis de yezidiska kvinnor som förslavats och våldtagits av IS inte erbjuds skydd då de helt enkelt inte har samma ekonomiska och säkerhetsmässiga möjligheter att ta sig hit.
Feminismen är inte bara bortblåst från migrationspolitiken, Svensk migrationspolitik är antifeministisk.
Sammantaget har vi alltså satt oss i en situation där idealism (i marxistisk betydelse) ersatt analys och den goda viljan redan i dag, och än mer i framtiden, riskerar vi ett kallt samhälle där de mest utsatta drabbas värst. Frågan är vilket parti som på allvar vågar sig på konststycket att i grunden omformulera svensk migrationspolitik och samtidigt, utan moralistiska åthävor, vågar utmana samhällets maktstrukturer utifrån ett sant feministiskt och marxistiskt perspektiv.
Jan Emanuel Johansson
Tidigare riksdagsledamot Socialdemokraterna och riskkapitalist
