”Ny underklass ett vapen för högerpolitiker”

Är det relevant att diskutera en koppling mellan invandring och kriminalitet? Ja, det implicerades möjligen av att Brottsförebyggande rådet nyligen utkom med rapporten Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund. Undersökningen fokuserar på överrisker för brottslighet. Rapporten redovisar statistik över misstankar om brott (och dessa sjunker överlag i landet). Författarna påtalar själva att rapporten inte kan användas för att dra slutsatser utöver att det finns en samvariation t ex mellan att vara född av två utrikesfödda föräldrar och att vara misstänkt för brott, men att den är svag och oförklarad.

Om vi fokuserar på inrikesfödda av två inrikesfödda föräldrar och gruppen inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar och kontrollerar för ålder, kön, inkomst och kommuntyp så rapporteras en överrisk för ”invandrarbarnen”. Resultaten i stort sammanfattas med att ”skillnaderna mellan grupperna generellt sett reduceras i väsentlig grad, men också att en del av skillnaderna kvarstår även när dessa faktorer tas i beaktande” (s. 68). Jag hade förväntat mig ytterligare en kontrollvariabel, nämligen bosättning i ett så kallat utsatt område – och detsamma antyds av rapportens avslutande diskussion utifrån annan kriminologisk forskning, inklusive BRÅ:s egna rapporter om grov, organiserad brottslighet.

Ur både ett vetenskapligt och politiskt perspektiv är det värdefullt med en teoretisk referensram innan studier påbörjas och data tolkas. Ett embryo till en sådan finns mot slutet av rapporten, men jag tar mig friheten att komma med ett skarpare förslag:

Nyliberal ekonomisk politik, skattesänkningar, nedskärningar i den offentliga sektorn och privatisering leder till arbetslöshet och undersysselsättning, stort lidande för människor när välfärdstjänster försämras, socialförsäkringsskydd urlakas och politikens kraft minskar. Därefter eller samtidigt avvecklas inre gränskontroll på en hel kontinent och arbetsmarknaden öppnas för närmast oreglerad arbetskraftsinvandring, där enskilda företagare eller människosmugglare ges möjlighet att med otrygga, osäkra och ibland påhittade jobb i Sverige importera billig och mycket utsatt arbetskraft, särskilt i vissa sektorer i ekonomin och till olagliga verksamheter. Därefter eller samtidigt utbryter inbördeskrig eller militära invasioner som föranleder strömmar av krigsflyktingar som anländer till ett land där den sociala bostadspolitiken är ett minne blott, skolväsendet segregerat, det sociala arbetet, barnpsykiatrin och arbetsmarknadspolitiken djupt eftersatta bland annat för att den offentliga sektorns myndigheter är underfinansierade och brister i samverkan över verksamhetsområden. Resultatet blir ett snabbt hårdnande klassamhälle. En underklass där fast anställning och stabila sociala relationer till det omgivande samhället är undantag växer fram. Företrädesvis med lite annorlunda namn, hudfärg och födelseort än många andras. 

På statistisk nivå växer kriminalitet ur ekonomiska och sociala villkor. Det är inga nyheter, utan själva stapelvaran i kriminologisk forskning sedan ett sekel (Brå, 2021:9, s. 109-). Grov organiserad brottslighet, med pengar och status som yttersta mål och våld, hot och terror som ibland föredragna medel, växer allra bäst i hårt segregerade samhällen där unga människor ur underklassens ”utsatta områden” dras in brottshierarkierna. När brottssyndikaten väl etablerats blir kampen mellan brottskonkurrenter och mellan staten och brottsorganisationerna hård. Allt för många medborgare drabbas både av brotten och av otryggheten som breder ut sig. Hårdast drabbas underklassen i utsatta områden, varav naturligtvis den överväldigande majoriteten sliter för att bygga ett liv som laglydiga medborgare. 

Därefter använder sig kapitalintressen och deras högerpolitiker av den nya underklassens efternamn, hudfärg och födelseort som symboliska vapen i kampen om makten över pengarna, lagarna och samhällets organisering. I bakgrunden finns en tusenårig tradition av etnocentrism, den flerhundraåriga nationalismen och 1900-talets fascistiska väckelserörelse, vars systematiska lögner och ständiga upprepningar av djupt missvisande inramningar av samhällsfenomen lämnar alltför många medborgare med direkt felaktiga uppfattningar både om verkligheten och vad som skulle kunna vara verkningsfulla lösningar på ack så akuta problem, såsom gängkriminellas dödliga våld. Påfallande ofta både här och nu i Sverige, och genom inte minst den europeiska historien, fungerar det bra som politisk-retorisk strategi att söka fokusera på en vagt eller övertydligt formulerad koppling mellan invandring/etnicitet och kriminalitet istället för på (om)fördelning av ekonomiska resurser, praktisk myndighetsutövning och fördjupning av demokratins handlingsförmåga. 

Med denna teoretiska inramning skulle relevansen av kopplingen mellan invandring och kriminalitet på allvar kunna diskuteras och fokus riktas på att bekämpa klassamhället och den kriminalitet det göder.

Markus Kallifatides

Under de fyrtio år som har gått sedan jag för första gången publicerade en text om migrationspolitik (Expressen Kultur 1981) har jag samlat på mig fem-sex hyllmeter med böcker i ämnet. Åtskilligt handlar givetvis om olika aspekter av invandrares möte med det svenska samhället.

Här finns till exempel: Invandrarproblem: Fem uppsatser om invandrar- och minoritetsproblem från Arbetsgruppen för invandrar- och minoritetsforskning, 1975. Eller specifikt om boende: Så här bor vi. Om invandrares liv och boende, från Byggforskningsrådet 1993. Om hälsa: Invandrares hälsa och sociala förhållanden, Socialstyrelsen 1994.

Annat handlar om olika ålderskategorier av invandrare: Magnússon & Torres, Invandrarskap, äldrevård och omsorg, 2010, Karin Wallin, Att vara invandrarbarn i Sverige, 1979. Vidare titlar som: Chaib & Widgren, Invandrarbarnen och skolan, 1975. Eller om barns hälsa: Migration till segregation: En folkhälsorapport om barn med utländskt ursprung i Stockholm, 1998.

Därtill böcker om enskilda invandrargrupper: Anders Svensson, Ungrare i folkhemmet, 1992, Gustavsson & Svanberg, Bosnier, en flyktinggrupp i Sverige, 1995, Reza Eyrumlu, Iranska familjer i Sverige, 1998, Per Brinkemo, Mellan klan och stat: Somalier i Sverige, 2014.

Jag innehar nog även det mesta som skrivits om den turkiska gruppen i Sverige. Översiktsverket, om uttrycket tillåts, av Christoph Andersson, Om turkar, från Statens invandrarverk 1976. Mer specifikt: Şahin Alpay, Turkar i Stockholm, 1980, och än mer specifikt, Ingrid Lundberg, Kulubor i Stockholm, 1991. Och i andra snävare avdelningar: Turkiska flickor, Statens invandrarverk 1983.

Avsikten med katalogarian av boktitlar är att framhålla i vilken omfattning som det offentliga och det akademiska Sverige sökt belysa samhälleliga infallsvinklar av invandringens följder för vårt land.

Varför skulle det då vara ett problem att också behandla frågan om invandring och kriminalitet?

Men den samhällsdebatt som har förts under de senaste två decennierna om forskning och forskningsrön kring just detta sociala fenomen, har varit absurd. Inga argument har varit för billiga att framföras om varför sådan forskning inte behövs. Namnkunniga politiker och akademiker har skämt ut sig genom att låta som brännvinsadvokater.

Och de få gånger som tillförlitlig forskning har presenterats, har ofta samma politiker och akademiker gjort sitt yttersta för att bortförklara resultaten. Då har det hetat, bevisligen felaktigt, att socioekonomiska faktorer förklarat alla skillnader mellan inföddas och invandrades brottslighet. Eller att den så kallade överrepresentationen av invandrare i brott antigen varit redan känd eller inte varit något att anmärka på, eftersom den absoluta majoriteten inte begår brott.

Men det räcker med ett enda argument om varför det är av yttersta vikt att undersöka sambandet mellan invandring och kriminalitet och att göra det återkommande.

I den allra första genomarbetade studien på temat, Jan Ahlberg, Invandrare och invandrares barns brottslighet, Brottsförebyggande rådet 1996:2, framlades en viktig aspekt om invandrarnas barn. Studien kom fram till att ”för invandrarnas barn ligger brottsparticipationen generellt på en nivå som är cirka 50 procent högre än för svenskarna, men avsevärt lägre än för invandrarna”. (s 79)

Det är ett mönster som bekräftas från andra delar av världen, även från länder där invandrarnas brottsparticipation är lägre än majoritetsbefolkningens. I länder där invandrare är överrepresenterade i brott minskar överrepresentationen i andra generationen, och i länder där invandrare har lägre brottsparticipation än snittet, ökar brottsligheten i andra generationen. I bägge fallen sker alltså en anpassning i andra generationen till brottsligheten i samhället i snitt.

I den senaste undersökningen, Misstänkta för brott med inrikes respektive utrikes bakgrund, Brottsförebyggande rådet, 2021:9, framträder emellertid ett nytt mönster vad gäller den andra generationen:

”Bland inrikesfödda med två inrikesfödda föräldrar är andelen misstänkta 3,2 procent, medan den är 5,9 procent i gruppen inrikesfödda med en utrikes- och en inrikesfödd förälder. Motsvarande andel bland inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar ligger på 10,2 procent och i gruppen utrikesfödda personer på 8,0 procent. Andelen misstänkta är således störst i gruppen inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar.” (s 40)

Även om jämförelsevariablerna inte är desamma i de två studierna, är alltså det nu i Sverige etablerade mönstret att andra generationen invandrares brottslighet inte närmar sig majoritetsbefolkningens, utan tvärtom divergerar från den. Det är ett oerhört oroande tecken, eftersom den går stick i stäv med tidigare historiska trender.

Utöver låg självförsörjningsgrad för utlandsfödda och bristande språkkunskaper för invandrares barn, blir den ökade kriminaliteten i andra generationen ytterligare ett belägg på hur svenska regeringar grovt misslyckats med den så kallade integrationspolitiken. Det politiska motståndet att återkommande studera förhållandet kriminalitet och invandring blir därmed mer begriplig. Men fortfarande lika förkastlig.

Thomas Gür