Om komplicerad mångkultur

Begreppet mångkulturalism är inte längre allmänt omfamnat ens i politikens huvudfåra. I den nu ökända intervjun i Expressen menar Nyamko Sabuni (6 juni) att visionen om mångkultur måste begravas. Ebba Busch Thor menar i samma anda att mångkultur måste stoppas som politiskt projekt (Expressen 6 juli). Kritiken från vänster är förutsägbar och gör avståndstagandet gentemot visionen om det mångkulturella samhället till en tydlig högerfråga. Vi vill här framförallt undersöka om kopplingen mellan mångkulturalismen och en vänsterposition är så given som kritiken vill göra gällande.

I sin allusion till Fredric Jamessons (känd kulturmarxist) klassiska verk ”Postmodernism or The Logic of late Capitalism” med den något klumpiga titeln ”Mångkulturalismens eller den multinationella kapitalismens kulturella logik” (Fronesis 3-4, 2000), diskuterar Slavoj Zizek mångkulturalismen som ideologi och förbindelsen med det senkapitalistiska samhället. Mångkulturalismen, menar Zizek, upprätthåller i själva verket en privilegierad position för det liberala västerländska subjektet genom att ge alla andra en substans som måste respekteras men samtidigt tömmer sin egen position på innehåll.

”Mångkulturalismen är en rasism som tömmer sin egen position på allt positivt innehåll (mångkulturalisten är inte direkt en rasist, han ställer inte upp sin egen kulturs partikulära värden mot den Andres), men behåller inte desto mindre denna position, som den privilegierade universalitetens tomma punkt, varifrån man har möjlighet att på rätt sätt uppskatta (eller nedvärdera) andra, partikulära kulturer – den mångkulturella respekten för den Andres särart är den yttersta formen för att hävda sin egen överlägsenhet.” (s, 75)

Turken får ha sin dolme, nordafrikanen sin Merguez och thailändaren sin Pad Thai, det typiskt svenska blir valfriheten mellan alla dessa uttryck för matkultur (uttrycket mat kan givetvis bytas ut mot andra kulturella uttryck). Vi är de enda som inte är bundna vid ett specifikt innehåll. En position som med sadomasochistisk njutning mer än gärna proklameras vid varje nationaldag. Tydligast i år var Martin Aagård som lystet hävdar att nyckelharpan är ett 1900-talsfenomen och kommer med halvkvädna visor om Allahs betydelse under svensk vikingatid (båda dessa påståenden håller givetvis inte för en närmare undersökning). (https://www.aftonbladet.se/kultur/a/4qrGv9/du-gamla-du-bortglomda, 6 jun). Vid sidan om den subtila rasismen ovan beskriven av Zizek är ståndpunkten dessutom falsk och försvårar därför möjligheten för andra ett själva erövra det svenska.

Vi tillåter givetvis för det första inte mångkulturen när det uppenbart strider mot de i Sverige instiftade lagarna. Är jag rastafarian får jag inte undantag från den svenska narkotikalagstiftningen. Bygger jag min ”heder” på att förtrycka de som själva vill söka kärlek utan släktens medgivande får jag inte lägre straff om jag utövar våld som sanktion (även om exempel finns om att denna perversa logik tillämpas i fallet barnaga, https://www.metro.se/artikel/straff-kortas-mamma-visste-inte-att-barnaga-var-f%C3%B6rbjudet-i-sverige). Om detta råder dock ingen politisk oenighet.

Det finns dock en räcka beteenden och åsikter som de flesta finner moraliskt förkastliga även om de inte bryter mot lagen. Även om sanktionerna i hedersfallet ovan inte bygger på våldsutövning, utan snarare på hot om uteslutning ur en gemenskap och skambeläggande, strider det mot en grundmurad uppfattning om att rättvisekriteriet i Sverige för fördelningen av kärlek är en autonomiprincip. Kärlek är och bör vara när två personer av egen fri vilja vill ha varandra oberoende av släktens uppfattningar om saken. Detsamma gäller synen på jämställdhet där en oförmåga att bemöta personer av det andra könet på en arbetsplats kommer att leda till avsevärda svårigheter på den svenska arbetsmarknaden. Exemplen kan mångfaldigas. Den tomma kulturella subjektspositionen kan alltså bli obarmhärtigt uteslutande för dem som inte förmår avkoda de mer subtila reglerna för in- och uteslutning ur den sociala gemenskapen.

Mångkulturalismen som ideologi är dock inte blott problematisk med avseende på att den döljer en ny form av överhöghet och därigenom upprättar nya typer av mindre tydliga  uteslutningsmekanismer. Dessutom verkar den genom att kräva av de grupper som tillskrivs och tillskriver sig själva en substans att återkommande investera i sin egen underordning då detta är biljetten till diverse rättigheter som också ger en rent materiell belöning. För att bli något mer konkreta. Då den tomma subjektpositionen är förbehållen den liberala maktutövaren i Midsommarkransen som just beslutat sig för att inte flyga, köpt en Tesla och blott äter sitt lokalt uppfödda waigukött på söndagar samtidigt som hen förnekar sin särart och uppfattar sig tala i kraft av hela mänskligheten (en position som få globalt är förunnade och kräver en ytterst väletablerad position i en typ av samhälle som dessutom implicit ser sig självt som ett civilisatoriskt föredöme), tvingas resten (som begrepp, dem som blir över) att framhäva sin särart snarare än sin universalitet (sin allmänmänsklighet), för att försäkras sina rättigheter.

Nåväl. Det blev kanske inte mer konkret. Men nu då. För att få tillgång till den svenska bidragsapparaten (inte menat som pejorativt, utan mer sociologiskt, som statsapparat) behöver du tydligt framhäva din särart. Integrationen i det svenska samhället kan inte åstadkommas genom att på riktigt ge tillträde till de halvt osynliga normer som styr den svenska interaktionen människor emellan, utan det ska ske i form av en kamelpark då invandrare från mellanöstern visst är vana vid kameler (Här förenas också den exotiserande universalistiska bestämningen av resten, de som inte är som vi, med en kongenial newageinspirerad alternativmedicinsk motivering i sann miljöpartistisk anda: kamelmjölken som projektet skulle kunna sälja är suverän då den kan bota sjukdomar som autism, tuberkulos, diabetes och vissa tumörer. Tankar som ivrigt förfäktades av Malin Larsson, miljöpartistisk kommunfullmäktigeledamot från Skara på sin Facebooksidan ”Jag vill ha kamelmjölk nu”. (https://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/miljonbidrag-till-kamelturism-och-mj%C3%B6lk-1.4150581, 9/2, 2017)

Från att välfärdsstaten i hög grad såväl genom socialförsäkringssystemet som i sina verksamheter skulle gälla generellt ser vi i dag en tendens där resurserna styrs till vissa grupper. Socialförsäkringarna var genom inkomstbortfallsprincipen snillrikt konstruerade för att skapa en avsevärd uppslutning bakom dem. I realiteten slår du nu även med en förhållandevis modest lön snart i taket. Kombinationen av NPM i vård, skola och omsorg och en historiskt hög migration med stort behov av dessa verksamheter har stressat välfärdens utförare till bristningsgränsen och exempelvis köerna till folktandvården är löjeväckande långa. Detsamma gäller möjligheterna att få en hyreslägenhet om du eller dina föräldrar inte har råd att själv/själva köpa en. Som Guy Standing mycket riktigt visat i sin bok Prekariatet riskerar givetvis spänningen mellan de rättigheter som  tillerkänns såtillvida de betraktas som en accepterad minoritet och den minskade del av välfärden som den arbetarklass (oavsett etnisk tillhörighet) som inte har råd med exempelvis privata försäkringar att (med rätta) bli betraktad som djupt orättvis.

Exemplen ovan handlar framförallt om bristande rättviseaspekter och allmän tossighet (i kamelparksexemplet). Det finns dock andra problem. Genom en välfärdsstat som särbehandlar ges incitament att ytterligare investera i en kollektiv offeridentitet, då det är denna som just ger de särskiljande rättigheterna. Genom att exempelvis hävda att man är utsatt för fobier (den medicinska-psykologiska analogin har stor betydelse):Islamofobi eller afrofobi och att denna fobi är något som strukturellt är invävt i ett västerländskt majoritetssamhälle kan detta samhälle avkrävas ansvar för de sår som majoritetssamhället åsamkat dig genom sin kliniska galenskap. Dina rättigheter kräver alltså detta sår.

Logiken är väl beskriven av Wendy Brown som i sin text ”Sårade förbindelser” (Fronesis, 6 2001) fint förenar Marx och Nietzsche för att beskriva impotensen i en position som investerar i sin egen underordning. I Sverige kan du diskrimineras bland annat på grundval av din etnicitet (av speciellt intresse för just denna text). Vid sidan om detta gäller också diskrimineringsgrunder som kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Debatten handlar ofta om huruvida fler grunder bör antas till katalogen.

För det första kan vi se hur identitetspolitiken (vi vet, begreppet används framförallt som slagträ, men tjänar sitt syfte som familjebegrepp i Wittgensteins anda), där mångkulturalismen kan ses som en underordnad kategori, i jämförelse med en mer traditionell marxistisk hållning inte syftar till att upphäva det underordnade subjektets (proletariatets) position, utan snarare befästa det. Själva poängen med marxismen är ju ett samhälle där du inte längre bestäms av din klasstillhörighet oavsett om vägen dit är reformistisk eller revolutionär. Skillnaden mellan marxismen och liberalismen är att liberalismen inbillar sig att klasstillhörigheten sedan länge förlorat sitt grepp kring individers öden. Till skillnad från den mångkulturella ideologin som inte vill upphäva, utan snarare befästa identiteten.

Med Nietzsche ges dessutom möjligheten att avtäcka hur omfamnandet av den egna identiteten upprättas i enlighet med en ressentimentlogik. Begreppet tarvar sin förklaring. Ressentiment känner den maktlösa som bitterhet inför sin egen maktlöshet, som ett hat riktat mot de med makt. Men ressentimentet tillåter inte den maktlöse att befria sig från sina bojor eller läka sitt sår. I stället fjättras identiteten just till maktlösheten. Sårskorpan måste ständigt rivas av och i stället för läkning får såret aldrig sluta sig då det skulle vara att överge den identitet som så starkt klamrar sig fast vid sin egen underordning. Detta kan få rent parodiska effekter som i diskussionen om den svenska slavhandeln. Visst fanns den, men var i princip misslyckad och ytterst perifer i förhållande till den svenska nationen. Återstår då att finna mer eller mindre fantasifulla associationer till att svenskt järn visst användes till att smida de bojor som fjättrade slavarna i slavskeppen under den transatlantiska slavhandeln. Det råder oklarhet på vilket sätt denna koppling på något vis är av betydelse för de med afrosvensk bakgrund som nu lever i Sverige. Varför detta reella sår, vidrigheten i slavhandel förnekar ingen vettig, ska fortsätta att spela roll för en konkret individ med en sådan bakgrund här och nu i det svenska samhället. Risken är med största sannolikhet dessutom högre att den med bakgrund i många länder från Afrika som just migrerat från denna region historiskt själv haft släktingar som ägnat sig åt slavhandel än att slumpmässig person med svensk etnicitet. (Detta gäller givetvis inte om vi i stället har att göra med en person med afrikanska rötter som kommer från Syd- eller Nordamerika).

Ressentimentet, bitterheten, vars mål inte är befrielse eller ett upphävande av en viss kollektiv identitet, utan snarare en libidinal investering i den egna underordningen riskerar dessutom att i stället för ett upphävande av den egna identiteten (jämför återigen  med Marx syn på proletariatet) befästa densamma i relation till det svenska samhället. Genom att överge tanken på att gå upp i en svensk gemenskap, som man paradoxalt nog förnekar existensen av samtidigt som den beskylls för att generera den egna underordningen, finns ingen möjlighet att själv ta makt över sitt eget öde. I stället sublimeras denna spänning i den typ av våld som såväl riktas mot den egna gruppen (den senare tidens skjutningar) eller i personrån ofta mot majoritetsbefolkningen där förnedrande inslag inte är ovanliga. (Om det senare har Malcom Kyeyune skrivit förtjänstfullt i sin text ”Den impotentes vapen” från Kvartal den 30 maj 2018).) Observera här att vi inte förnekar att ett ojämlikt samhälle också finns som en variabel (detta hade annars varit ett lätt anfört motargument). I stället är vår poäng snarare att det är kombinationen av den ojämlikhet som bland annat uppkommit genom en migrationsvåg som det svenska samhället inte lyckats integrera med en mångkulturell ideologi som dislokaliserar en fruktbar möjlighet till ett mer jämlikt samhälle genom att inte tillåta möjligheten att fullt ut bli svensk.

Det vi ännu inte bevittnat men som hägrar dystopiskt mot framtiden är en situation då samma ressentimentlogik får fullt genomslag även för breda delar av arbetarklassen med svensk etnicitet. Vi ser det redan nu i val efter val där socialdemokratins andel av arbetarklassen minskar till förmån för Sverigedemokraterna som lovar svensken en egen identitet. Detta sker fortfarande inom demokratins lagar. Men låt oss leka med tanken att den lyckade grupp medborgare som förnekar all egen identitet (då de hör hemma varsomhelst) å ena sidan fortsätter att betrakta den egna arbetarklassen på samma nivå som man betraktar andra etniciteter (men nu som typ sillbullar med korinthsås, exotiskt, men arkaiskt, för att fortsätta med matliknelsen ovan) samtidigt som denna klass förvägras de rättigheter man förlänar andra grupper. (Det går dock att Som Jens Liljestrand i sin nationaldagsdrapa gå än längre genom att helt förneka existensen av en rural arbetarklass. De finns helt enkelt inte i hans betraktelse av det nya Sverige. Expressen 5 juni). När detta sker samtidigt som representanter för andra grupper utövar våld mot dig (nu börjar våldet dock även spridas till miljöer befolkade av medelklassen) befinner vi oss i en extremt explosiv situation, där politiska rörelser som kommer att få SD att framstå som Bengt Westerbergliberaler snart är en realitet.

Jan Emanuel, riskkapitalist och socialdemokrat

Anders Kalat, välfärdsarbetare