Lärare: ”Fler miljarder till skolan kommer inte att hjälpa ett dugg”
Den svenska skolan har problem som inte går att lösa med pengar, skriver Rikard Agrenius, pensionerad lärare.
Bild: Jessica Gow / TT
I förra veckans Fokus skrev Anna-Karin Wyndhamn om den svenska skolans pedagogiska problem. Rikard Agrenius, pensionerad lärare, skrev ett svar där han delade med sig av sina erfarenheter från svensk skola.
Tack för en intressant artikel i Fokus. Den gav mig en intellektuell bakgrund till mitt år på Lärarhögskolan i Stockholm 97–98, där jag hamnade i något som jag upplevde var ett sammelsurium av 70-talets proggvänster och New Age.
Vi skulle inte bli lärare utan mentorer, inspiratörer, bollplank, etcetera. Läromedel i skolan kunde man tillverka själv och som studiematerial till oss lärarstudenter rekommenderades skönlitteratur. Det var mjuka värden och den hårda piskan. En medstudent uppmanades att börja arbeta inom långvården för att ”bli mer empatisk”, en sjukskrev sig och började äta ”lyckopiller”, och en annan tillkännagav att han trots erfarenheter som lärarvikarie inte hade fattat någonting om läraryrket. Han gjorde avbön men lovade bot och bättring. Allt i denna rättslösa värld, där examinationer i vanlig mening inte förekom utan allt var upp till lärarutbildarnas godtycke.
Jag hamnade inte på den vanliga lärarutbildningen utan i fröet till det som skulle bli den nya utbildningen, i vilken de blivande lärarnas yrkesroll tedde sig komplett annorlunda mot förr. Du vet – katedern som förbjuden zon, fysiska rum där eleverna kunde komma och gå i sitt forskande och fria kunskapssökande, och äntligen de gamla unkna adjunkterna förpassade till sophögen.
Det var ideologi utan ett enda argument för varför det som lovprisades var så fantastiskt eller någon som helst referens till forskning eller pedagogisk erfarenhet.
Och där är vi: med en skola som politiskt projekt. Jag skulle gärna dra trådarna ännu ett stycke längre bakåt i tiden än vad Anna-Karin Wyndhamn gör. Mitt intryck är att dagens aktivitetsbaserade pedagogik hade en progressiv och förhållandevis stark ställning i Tyskland innan Hitler tog över makten, varpå nazisterna gjorde processen kort med den. Den kom därför att efter kriget representera det goda som skulle stå emot den ”totalitära människan”, vilket i Sverige fick genomslag genom Skolkommissionen och dess namnkunnige ordförande Tage Elander.
Historiska rötter är intressanta, men låt oss göra ett hopp i tiden till förra året då en annan statsminister, Stefan Löven, betonade skolans vikt i integrationen. Jag är inte så aktiv som lärare längre, men jag minns en klass från i fjol som jag vikarierade i, där jag ställde frågan om någon visste vad en diagonal var för något.
Hela klassen bestod av invandrarelever som gick andra året på samhällsvetenskapsprogrammet och läste sin andra kurs i matematik. Av den halva klass som var närvarande vid tillfället kunde ingen svara på min fråga. Studiematerialet var nätbaserat och jag fick rätt diffusa svar på var eleverna befann sig i detta material. När jag frågade varför de inte hade några läroböcker fick jag svaret att det inte gick för att de försvann; ibland brukade deras lärare komma med en klassuppsättning.
Jag tänkte direkt den förbjudna tanken – låt dem betala en deposition på, säg, 250 kronor som återfås vid återlämning med avdrag för uppenbart dåligt skick på boken. Ett förslag som med säkerhet skulle bemötas av indignerade invändningar att detta är omöjligt för dessa svaga grupper i samhället. Att ungdomarna i stället lämnar gymnasiet med ytterst magra kunskaper i matematik behöver ingen ta ansvar för.
Jag kan upprepa liknande erfarenheter från fler klasser, men vill inte bli alltför långrandig. Efter mötet med en på alltför många håll icke-fungerande skola undrar jag: vad ska eleverna göra i ett allt mer kunskapskrävande samhälle när de saknar en utbildning värd namnet?
Stefan Löven har rätt i att skolan är central i integrationen av ungdomar, men det måste var en skola med ordning och reda, en skola som på riktigt bryr sig om elevernas kunskaper och framtida möjligheter. En skola som inte skyr ansvaret att vara auktoritär (säg den inom skolvärlden som skulle använda ett sådant ord!) vid behov.
Politikerna kan skyffla in hur många miljarder som helst i den svenska skolan och fylla den till bristningsgränsen med dåligt utbildade lärare, men det kommer inte att hjälpa ett dugg.
***
