Suzanne Wennberg: Sanningen första offret i medias troféjakt

Att avslöja en makthavare – i näringsliv eller offentlig förvaltning – verkar stå högt upp på önskelistan för en journalist. Lite av samma lockelse som det kan ha för en gymnasist att läsa juridik för att bli advokat med syfte att försvara aktivister mot etablisse­manget. David som kämpar mot Goliat. Att få lägga ner farsan, som inte hajat något, samtidigt som kompisarna ser på.

Felet är inte drömmen – den kan vara uttryck för verkligt mod. Utmaningen är att man som journalist måste vara medveten om den egna maktpositionen när man hänger ut någon och att man uppriktigt måste syna de egna motiven: är det villebrådet eller sanningen man ­jagar? David och Goliat byter lätt roller.

I vackra programförklaringar från SVT får vi höra att opartiskhet betyder att journalisten inte går någon annans ärende än sanningssökarens. Men vi får sällan höra vad som menas med sanning och sanningssökande. Är man en opartisk sanningssökare om man sorterar källmaterialet utifrån en viss vinkel – man väljer ut sådant som kan bidra till att bringa makthavaren på fall – och sorterar bort sådant som talar emot denna bedömning? Låt vara omedveten om de egna bevekelsegrunderna. Fullt klart är att det inte går att opartiskt efterlysa fakta för att skärskåda något, om man samtidigt redan tagit parti och bär på en förutfattad mening om vad det är man ska komma fram till. Och hur granskar man makthavare inom ett sakområde som man inte behärskar och heller inte med enkla medel kan sätta sig in i?

Så man rör om lite i grytan – klipper och klistrar ur olika kontexter. Som en chefredaktör för en dagstidning förklarade för mig: det journalistiska granskningsuppdraget innebär inte att man ska söka efter sanningen med stort S. Utan det handlar om att lägga sig någonstans mellan – som han sa – vanligt folks fördomar och den verkliga sanning som i slutändan uppenbarar sig när alla har slutat att intressera sig för frågan. Sanningen anteciperas i väntan på bättre kunskap.

Att granska makthavare uppfattas ibland som ett spaningsuppdrag som går ut på att avslöja någon. Att rentvå en anklagad makthavare känns mjäkigt – det ger inga guldspadar. I rollen som spanare jobbar reportern därför i en skyddad verkstad med uppgift att samla in sådana spår som binder makthavaren till anklagelsen. Då är det lätt att intala sig att halvsanningar just rymmer en del av sanningen och bortse från att de också rymmer en del av en lögn.

När spanaren sedan övergår till att argumentera, kan det klassiska cirkelresonemanget komma till användning. En praktisk trollformel som startar med att anta det man i slutändan vill bevisa. Eller annorlunda uttryckt: slutsatsen läggs in i premissen, samtidigt som man låtsas att slutsatsen blir en logisk följd av premissen.

Det har förts en del cirkelresonemang i pressen på temat smittspridningen av pandemin i Sverige jämfört med övriga nordiska länder. Den svenska centrala strategin har dömts ut på den grunden att man utgått från att förutsättningarna för smittspridning varit desamma i länderna, innan man nått kunskap om vilka faktorer det är som påverkat nivån på smittspridningen så radikalt olika.

En annan teknik som tillämpas är att man granskar makten utifrån en metod som ersätter frågan vem som haft fel med vem som kan ha haft fel. Det vill man visserligen inte skylta med i klartext – det gäller därför att öva upp en konstart som väcker så starka känslor hos läsarna eller tittarna att de inte lägger märke till att resonemanget, som inledningsvis grundades på vad som kan ha inträffat, i slutändan  serveras som konstaterande om vad som faktiskt har inträffat. Vad som har hänt och vad som kan ha hänt blir samma sak.

Vi möter denna teknik i medias tolkning av Lindomemålet – en hovrättsdom från 1991 – som med jämna mellanrum återges i pressen. En 89-årig man, som bodde i en villa i Lindome, slogs ihjäl med en stekpanna efter att två män – som letade efter något lämpligt att stjäla – ringt på och släppts in i villan. En av männen åtalades för själva mordet och den andre för medhjälp. Ingen av dem fälldes till ansvar.

I verkligheten hade åklagaren inte lyckats bevisa vem av de båda männen som var skyldig till mordet – fullt möjligt var att den ena av dem utfört mordet ensam som en impulshandling, helt överraskande för den andre och helt utan dennes hjälp eller uppmuntran. Åklagaren lyckades med andra ord inte visa att mordet hade begåtts av de båda männen tillsammans. Vem ljög och vem talade sanning? Genom Boråspolisens tabbe att inte säkra bevisning, kunde man inte peka ut vem av dem det var. Europakonventionens artikel 6 tvingade därför domstolen att frikänna männen från mordansvar, helt oberoende av frågan vem som pekat ut vem som skyldig.

I media återges domen oftast så att de två männen frikändes just för att de skyllde på varandra. Man utgår då från att det kan ha varit så att båda männen var skyldiga till mordet – så måste ju åklagaren ha tänkt. Genom att välja formuleringen att de båda männen skyllde på varandra åstadkommer man så en glidning över till budskapet att de båda männen faktiskt var skyldiga – man kan inte gärna skylla ifrån sig om man själv är oskyldig och alltså inte bär på någon skuld. Med denna logik blev båda männen skyldiga men friades från ansvar med hjälp av sina ömsesidiga lögner. Lite av Hollywood alltså. Här ges inte längre något utrymme för möjligheten att den ena ljög och den andra talade sanning.

Kravet på opartiskhet och saklighet tillåter även vissa manipulativa knep. Ett sätt är att använda intervjutekniken »har du slutat slå din fru«. I en mästrande ton ställs en fråga som egentligen inte alls är någon fråga, utan mer en anklagelse som ska placera den intervjuade personen i underläge. Syftet är inte att inleda en dialog, utan att misstänkliggöra. När Anders Tegnell intervjuats i SVT har han från start – långt innan någon kunnat veta vad som varit rätt eller fel i pandemihanteringen – fått besvara frågorna: Har du ångrat dig nu? Hur känns det att ha så många människors liv på sitt samvete? Hur kommer det sig att ni misslyckats med er strategi? Tycker du att du lärt dig något av alla dina misstag?

Granskningsnämnden för radio och tv har i ett ärende i september 2020 uppfattat den aktuella frågetypen mera som provokativ än manipulativ, i vart fall inte tillräckligt manipulativ för att bryta mot kravet på opartiskhet och saklighet. Frågan är dock om det inte borde sättas en gräns för hur försåtlig intervjutekniken får vara – media ges annars alltför stor makt över den offentliga sanningen. Många lyssnare/tittare blir vilseledda och tar för givet att den intervjuade personen – i det tänkta exemplet – har slagit sin fru. De som försvarar intervjutekniken blundar för detta vilseledande och fokuserar enbart på vem det är som intervjuas – en makthavare får finna sig i att ta emot några smockor. Som om det inte funnes ett alternativ, nämligen att den sanningssökande intervjuaren för en seriös dialog med hjälp av rena, öppna frågor – utan sänkningar.

Handlar det inte om intervjuteknik, utan om publicering av verkligt allvarliga anklagelser mot en person, säger pressetiken ifrån – även om det rör sig om en makthavare. Det duger inte att de aktuella händelserna möjligen kan ha inträffat enligt anonyma rykten – man måste ha belägg. Pressens Opinionsnämnd – numera Mediernas Etiknämnd – var tydlig när man 2019 fällde Aftonbladet för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed i samband med publicering av artiklar om Stockholms stadsteaters tidigare chef, Benny Fredriksson. Nämnden konstaterade att tidningen inte haft tillräckliga belägg för en rad allvarliga anklagelser samt publicerat djupt nedsättande och kränkande omdömen om honom som det varit mycket svårt att försvara sig mot. Tidningen hade också agerat på ett sätt som innebar att han inte fick rimlig möjlighet till bemötande.

Det borde egentligen vara självklart att granskning av en makthavares verksamhet förutsätter att man inte låter sig styras av en förutfattad mening eller önskedröm om vad det är man ska komma fram till. Men för en spanare känns det naturligtvis som ett misslyckande om man inte förmår avslöja skurken. Till och med om makthavaren inte är någon skurk.

***

Suzanne Wennberg är professor emerita i straffrätt. Hon har vid sidan av vetenskapliga monografier inom straffrättens område även berört filosofiska frågor.