Tala ur S-skägget, människa

Den som förväntar sig en dramatisk socialdemokratisk partikongress blir nog besviken. Men det gör inget, för Socialdemokraternas läge i sig är det är intressant ändå så det räcker.

Vad vi ser är konturerna av två partiavdelningar. En som driver projektet att äga och förvalta staten. Maktinnehavet står i centrum. Och en annan som formerar sig på temat alla goda gåvors givare.

Skillnaden, mellan maktbärare som tyngs av ansvar och de som levererar önskelistor, har funnits sedan slutet av 1800-talet. Det har skapat ett parti med ständigt lätt feber när olika politiska handlingsstrategier brutits mot varandra.

En riktning hävdar idealet »politik är att vilja«. En annan »politik är att kunna«. Det leder fram till konstaterandet att »politik är att välja«, alltså ett erkännande av att politik handlar om att hantera målkonflikter. Vad som än beslutas, så blir det fel, men av olika skäl.

En riktig sosse vet att politik är som att vara husägare – det står alltid 1–0 till huset.

Men för att hantera dessa ständiga målkonflikter måste partiet lägga korten på bordet. Det går inte att i längden undvika även de svåra avvägningarna. Att tiga sig förbi problemen ger ingen bra problemlösning. Ofullständig faktaredovisning är inte förenligt med statsbärarskap.

Statsvetare brukar säga att det finns tre slags politiska strategier för att närma sig detta.

En modell är »Förvaltaren«, som helst inte adresserar problemet utan hoppas att det ska sjunka undan av sig själv. Eller lösas av någon annan, längre fram.

En annan strategi är »Dogmatikern«, som använder problemet för att gå till attack mot allt och alla, utan någon som helst vilja att sätta ner foten och jobba på en lösning.

Så har vi den tredje strategin, »Ledaren«, som både erkänner problemet, lyfter fram alla aspekter, och sedan förslår en process för att lösa upp bekymret. Eller åtminstone hanterar det, medvetet och ansvarsfullt.

Ett bra exempel på dessa olika strategier ges av hur socialdemokrater hanterar migrationsfrågan.

Ta de framgångsrika Reformisterna. De undviker systematiskt dilemmat som migrationen medför, eftersom de förstår att det skulle splittra anhängarna i olika falanger. Trivseln med att vara goda människor skulle minska om någon påstod att det finns »volymproblem”. Eller så skulle trovärdigheten pulveriseras om de hävdar att sådana inte är för handen.

Samtidigt inser Reformisterna att inget av deras ambitiösa och stundtals välmotiverade förslag kommer att kunna realiseras om det inte görs klart att den strikta migrationspolitiken har kommit för att stanna.

Ett ännu bättre exempel på förträngning är en debattartikel om S valanalys  i Aftonbladet, skriven av representanter för några av »sido-organisationerna« (S-studenter,  Socialdemokrater för tro och solidaritet samt HBT-S).

Artikeln är ett angrepp på hur partiet hanterade migrationsfrågan i valrörelsens inledning, att denna fick så mycket plats, att tonaliteten var demobiliserande för partiets gräsrötter, att de viktiga välfärdsfrågorna försvann när alla bara ville tala brott, straff, etcetera.

Sällan har en text så tydliggjort den målkonflikt som en socialdemokratisk ledning har. Lyssna på rörelsens aktivister – och förlora väljarna. Eller lyssna på väljarna (framför allt de före detta väljarnas budskap) – och förlora partiets aktivister.

Debattörerna utelämnar att S samtidigt som de förkunnade en »hård« migrationspolitisk linje också genomförde den så kallade »gymnasieamnestin«. De nämner inte detta med ett ord.

Därför att då blir det besvärligt. Svettigt. Problematiskt. Och för den som vill sjunga med änglarna är det inget roligt.

Ändå är det helt klart för alla att väljarna inte hade någon som helst anledning att veta vad ett parti vill, som säger sig både vilja tuffa till migrationen – och samtidigt inte göra det. Det är där de borde börjat diskussionen om de inte vill framstå som helt terapiresistenta.

Dessa två exempel på hur socialdemokrater inte vill erkänna hela problembilden är egentligen ett större bekymmer än migrationsfrågan som sådan. I synnerhet som förmågan att medvetet blunda för politikens målkonflikter finns också på annat håll, där det vanligtvis inte finns.

Några fackliga företrädare från Pappers, Målarförbundet och Byggnads gnäller över den socialdemokratiska regeringens politiska inriktning,men klarar inte av att haspla ur sig om de tycker det är bättre om socialdemokraterna går i opposition.

De kör i stället en argumentationsteknik som den första SSU-kursen brukar se till att hyvla bort. Som när Matts Jutterström, ordförande i Pappers, hävdar att det inte finns något socialdemokratiskt plus i Januariöverenskommelsen.

Menar Jutterström verkligen det han säger? Eller är (halv)höghastighetssatsningen något Pappers motsätter sig, exempelvis? Är de mot den gröna skatteväxlingen? Utlokaliseringen av statliga myndigheter? Flygskatt? Strängare straff för hedersbrott? Fler polisanställda? Eller ens att det ska bli lättare att få bygga ut verandor utan byråkratiskt krångel från kommunen?

Och givet allt elände som regeringsöverenskommelsen medför, vilket är alternativet? Ulf Kristersson? Eller ska vi hoppas att Jesus ska komma tillbaka?

Det går att argumentera för att socialdemokraterna bör gå i opposition. Men säg det då i stället.

Vi kan fråga oss hur det ska gå för socialdemokratin när inte ens stora starka karlar som Pappers Matts Jutterström, som dessutom är från Hälsingland, klarar av att snyta ur sig hur de tänker att den politiska processen ska slutföras, inklusive den slutliga voteringen.  När så inte sker, vad har vi då för hopp om att socialdemokratin ska kunna lyfta sig tillbaka på åtminstone 30-procentnivån? Med den sortens halvkvädna visor förtjänar inte partiet en återkomst. Tala ur skägget människor. Bör Löfven avgå? Vad om migrationen?

Jag tycker mig dessutom se att partiledningen nu faktiskt tar itu med migrationsfrågan. Så gott det går.

På kongressen ska ett »kunskapsprogram« tas fram. Förslagstexten är en mycket långtgående sammansmältning av arbetsliv och utbildningssystem. Radikalt så det förslår. I programmet finns också många insatser som tar tag i migrationsfrågan.

Enkelt uttryckt säger S att alla som kan ska arbeta. Det är din plikt att försörja dig efter förmåga. Och du har rätt att skaffa dig nödvändig kompetens med det allmännas generösa bistånd, anpassade efter dina behov.

Programmet är mycket bra och här kan vi skönja konturerna av ett socialdemokratiskt projekt av klassisk typ. Med alla markörer sammanvävda – jämlikhet, industrialism, kunskaper, etcetera – med ödesfrågan om migrationen som ett tillskott.

Så långt, så bra. Vad partiet gör är här inte bara att adressera migrationsproblemet utan också försöka göra något åt det.

Men kongressen ska också ta fram ett organisationspolitiskt program. Om jag hade förslagsrätt skulle jag vilja lägga in några strofer som erbjuder sådana som de radikala världsförbättrarna bland sidoorganisationerna, och klagande fackliga företrädare, en terapi som lär dem tala även om svåra saker. Så de lär sig lägga alla korten på bordet. Och slutar vara så fega.

Stig-Björn Ljunggren, författare, statsvetare och socialdemokratisk debattör