Vågar M sätta det politiska systemet i gungning?

Hur har egentligen lagomlandet Sverige hamnat i sådan skruvad terräng att Centern och Liberalerna nu flörtar med tanken på samarbete med sin klassiska fiende Socialdemokraterna? Detta inte ens främst beroende på motstånd mot den plattform som den nya ärkerivalen Sverigedemokraterna faktiskt gick till val på utan beroende av vad rivalpartierna påstår att SD har i kikaren.

När det blir förvirrat i politiken är ofta skälet, nu som tidigare, att aktörer som sitter länge vid rodret tenderar att smygglida in i en radikal terräng utan att ens riktigt inse det själva. Tänk själv på vilka valalternativ du skulle haft om du var partiledare. Antingen agerar du förvaltare, men det går sällan hem i en väljarkår som typiskt förväntar sig förbättring. Alternativt skulle du kunna backa från den politiska färdriktning du ärvt men partiledarna måste då förvänta sig ett ramaskri från aktörerna som redan är krävs institutionaliserade vid makten och inte alls önskar sig nyordning – det så kallade »systemet«. Vidare kan du erbjuda jättekliv i en riktning som ytterligare stärker nyss nämnda aktörer.

Etablissemangsstöd är då givet men välgödda väljare tenderar att ogilla risk  och öppet straffa radikala förslag. Därmed återstår bara att erbjuda lite mer i samma anda som förut: »Se, jag erbjuder måttfull förändringsreform och jag har minsann alla kloka samhällsauktoriteter på min sida.«

Sistnämnda vägval är det bekvämaste och därför också det vanligaste. Haken är dock att det ackumulerade resultatet av många små steg leder likväl in i radikal terräng. Högern: »Inkomstgraderad rösträtt, såklart, bidraget till statskassan måste ju avgöra!« Vänstern: »Löntagarfonder, ett naturligt nästa steg!« Nutidens mittfältare: »Öppna hjärtan och gränser, we can do it!«

Det går att lyfta fram aldrig så många »oberoende« tjänstemän och akademiker som tillhandahåller passlig intellektuell legitimitet; till slut kommer diskrepansen mellan retorik och praktisk verklighet ändå att göra sig påmind. Vid en sådan tidpunkt går den politiska kampen in i en ny fas. Partiledarnamåstedå undvika sakfrågorna: »I detta skarpa läge måste vi välja värdegrund. Eftersom vi personifierar måttfullheten måste kritikerna vara farliga radikaler. Rätta därför in er i ledet bland alla oss goda människor!«

Partiledarna tycks tro att deras moralistiska position representerar modernitet och framtid. Detta trots patriark- och matriarkekon med mångtusenåriga anor.

Möjligen lyckas C, L och S kraftsamla ihop tillräckligt många lojalister för att bilda en sista moralistregering. Det är rätt väg att gå för alla som önskar sig ett garanterat fortsatt limboläge. Nu som alltid är moralism ändå ett svaghetstecken: ledare med torrt på fötterna i sakfrågor har inte behov av att dölja sig bakom brösttoner.

Ulf Kristerssons position är knappast avundsvärd. Vågar han ta steget att samtala med SD trots att det då inte går att förvänta annat än starka motreaktioner? Vågar han låta bli?  Om det senare sällar han sig till partierna som redan sjunger sin svanesång och samtidigt stärker han SD:s offerroll. SD kan då fortsätta att kasta sten utan att behöva ta praktiskt ansvar.

Av två skäl skulle det sistnämnda förmodligen vara det absolut bästa för SD. För det första hämtar Jimmie Åkesson mer kraft i sitt fortsatta utanförskap än någonting annat. Många väljare vet att han har helt rätt i att »systemtänket« numera är så ensidigt att det rentav kan betraktas som Sveriges huvudproblem. Så fort SD medges inflytande försvagas det argumentet.

För det andra håller det sällan när missnöjespartier går ner på skruv- och mutternivå i praktisk statskonst. Men ju längre tid det tar för traditionella partier att ta tjuren vid hornen desto mer tid får SD att lära sig det politiska hantverket underifrån, exempelvis på kommunnivå.

Det är ingen slump att kommunalrådet från Katrineholm, Göran Persson, kan sägas ha varit den sista svenska statsminister som inte främst kändes som en etablissemangsprodukt. Om traditionella partier håller fast vid sitt patriarktänk, samtidigt som Jimmie Åkesson och hans partikollegor får tid på sig att bygga  än mer erfarenhet underifrån, då är det knappast en högoddsare att SD utvecklas till Sveriges största parti. Detta är egentligen så uppenbart att det krävsinstitutionaliserat tankegods för att tro något annat.

Svaret på en enda frågeställning kan därför komma att sätta tonen för svensk politik under många år framöver: Ska Ulf Kristersson ansluta sig till det egna partiets patriarkfalang och därmed utvecklas till (ännu) en partiledarparantes i Moderaternas historia? Eller kommer han att blåsa ett nytt liv i Moderaterna – och Sverige – genom att våga utmana ett systemtänk som ännu en gång drivits in absurdum?

Mark Brolin

Svensk-brittisk omvärldsanalytiker och nationalekonom