Författarens förord: ”För er och vår frihet”

Dimman har lättat. Tre årtionden efter 1989 befinner vi oss inte längre i en lång fredstid utan i en förkrigstid. Det krig som inleddes med Rysslands ockupation av Krim 2014 har definitivt nått Europa. En armé på 150 000 man gick den 24 februari 2022 över den ukrainska gränsen från fyra håll, i hopp om att genom ett blixtkrig betvinga och ockupera landet. Men försöket att inta Kiev misslyckades, regeringen höll stånd och det ukrainska folket bjöd heroiskt motstånd. De ryska angriparna inriktade nu alla sina krafter på att erövra hela Donbass, skapa en landbro till Krim och omintetgöra existensbetingelserna för ett fritt Ukraina. Därmed hade ett krig startats med det uttalade målet att förinta den ukrainska staten, kuva det ukrainska folket och utplåna dess kultur. Det som ingen hade vågat föreställa sig hade inträffat. Raketer och bomber föll över storstäder ; bostadsområden, infrastruktur och el- och vattenförsörjning angreps och förstördes. Kärnkraftverk hamnade mellan fronterna. Miljontals människor, kvinnor, barn och gamla satte sig i säkerhet i grannländerna i en massflykt som inte skådats sedan andra världskriget. Miljonstäder riskerade bli inringade och utsvultna ; invånarna sökte i månader sin tillflykt i källare och tunnelbanestationer. Städer och byar plundrades och fick bestående spår efter fasorna.

De anklagelser som Putins propaganda framförde – att ett folkmord på ryssar boende i Ukraina pågick i landet, att regeringen bestod av nazister och knarkare, varför Ukraina måste avnazifieras och demilitariseras – var lika absurda som de ryska aggressorernas förödelse var ohygglig och kommer att ta årtionden att återställa.

Putins Ryssland har gjort sig skyldigt till krigsförbrytelser och andra brott mot människor i Ukraina, och kommer en dag att ställas till svars och få betala priset för detta.

Det behövdes ett öppet och folkmordiskt krig för att rikta uppmärksamheten mot ett land som fortfarande – trots den mindre än ett årtionde gamla ockupationen av Krim och de sedan dess pågående striderna i Donbass – förblivit i utkanten av européernas medvetande. Nu fanns det bilder från slagfältet i Ukraina, närbilder på dödade civila som lämnats i vägrenen och drönar- och satellitfoton som visade förstörda bostadsområden, fabriksanläggningar och massgravar. Viktiga är korrespondenterna på plats, som visar oss belägringar, blockader och frontlinjernas förskjutningar och anger antalet offer och räddade.

Ett land som man under fredstid undan för undan kunde upptäcka tar vi nu till oss i nyhetsflödets stackato. Rytmen dikteras av flyglarmets sirener och bilderna visar ett undantagstillstånd som markerar slutet på normaliteten i ett normalt europeiskt land. Ögonblicksbilder av ett civilisatoriskt brott. Det samhälle som en gång samlades på Majdan har blivit värnkraftigt, den civila vardagen har avlösts av krigstillståndets vardag. En revolutionär massresning, mer övertygande än någon historisk lärobok.

Den första tyska utgåvan av föreliggande bok utkom 2015 och var ett slags utforskande av ett land som hade uppmärksammats genom det ryska angreppet på Krim och Donbass. Den utlösande faktorn var ett nytänkande kring Ukrainas och framför allt Rysslands historia. Jag utforskade och tillägnade mig inte Ukraina inom ramen för en nationshistorisk berättelse – som det finns utmärkta exempel på, vilka också denna bok kunde luta sig mot – utan snarare genom att gå på upptäcktsfärd, kartlägga och vandra från plats till plats. Detta tillvägagångssätt berodde inte bara på den metodologiska princip som jag följt i åratal – att enligt mottot "i rummet avläser vi tiden" utforska platser och berätta historien – utan det tycktes mig också lämpligt att uppleva och beskriva Ukrainas heterogenitet som ett "miniatyr-Europa". Bilderna av ukrainska städer ger den mosaik som bildar Ukraina och utgör dess specifika rikedom – inte bara den splittring och brokighet som ofta tolkas som ett tecken på svaghet och sårbarhet.

De utforskningar som sammanställts i boken avspeglar tillståndet före kriget och visar ett land som var i färd med att upptäcka och uppfinna sig själv på nytt, och därmed frigöra nya krafter trots det tunga arvet från sovjettiden. Detta avstamp till frihet och oberoende har hejdats av kriget, men har för den skull inte förlorat i värde. Snarare tvärtom : Det är nu ännu tydligare vad som står på spel för Ukraina om det med våld åter skulle införlivas i imperiet – nu inte det ryska eller sovjetiska utan det postsovjetiska –, nämligen dess existens som en fri och suverän nation. Krigets förstörelse och ödeläggelse visar bara än mer drastiskt vad Europa skulle förlora och vad Europa har att vänta om Ukraina skulle tvingas på knä.

De ukrainska lärdomar som nämndes i undertiteln till boken 2015 har fyllts på med fler. Lärdomar som inte är hämtade från någon lärobok utan direkt från den fasansfulla verkligheten. De raketer som avfyras mot Odessa och Charkiv är riktade mot europeiska städer, mot oss. Det åligger oss att träffa ett avgörande. Vi kan inte längre ostraffat hänge oss åt illusionen att vi inte har något med det att göra. Ju hårdare och ju längre kampen mot den ryska aggressionen pågår, desto mer måste vi ställa in oss på uppoffringar i en eller annan form. Vi kommer inte förbi det avgörande som har träffats i Kiev. Avgörandet huruvida vi ska underkasta oss eller bjuda motstånd.

Kriget har redan nått oss – det sträcker sig redan in i vårt personliga liv: i diskussionerna inom familjen eller vänkretsen, i argumenten för och emot ett engagemang för det hotade landet, i hjälpen till dem som flytt från landet, i funderingarna kring vad som bör göras när kriget är över. Det är möjligt att Europa, som tycktes ha förlorat tron på sig självt, finner ny kraft och enhet genom att rädda och återuppbygga Ukraina.

En redaktionell anmärkning: texterna från den första utgåvan är oförändrade och har bara fyllts på med en text från 2016 ("Babij Jar än en gång") och ett antal mindre texter efter den 24 februari 2022 i slutet av boken.