Inledning: Europas Ukraina

Vi vet inte hur kampen om Ukraina kommer att sluta, om landet kommer att kunna hävda sig mot den ryska aggressionen eller om det kommer att tvingas på knä; om européerna, väst, kommer att försvara eller prisge det; om den Europeiska unionen kommer att hålla samman eller falla isär. Säkert är bara att Ukraina aldrig mer kommer att försvinna från vår mentala karta. Det är inte länge sedan som denna stat, detta folk, denna nation knappt fanns i det allmänna medvetandet. Särskilt i Tyskland hade man för vana att uppfatta landet som ett slags del av "Ryssland", det ryska riket eller Sovjetunionen, och att man där talade ett språk som var ett slags underart av ryska. Genom "värdighetens revolution" på Majdan och genom motståndet mot Rysslands försök att destabilisera deras land visade ukrainarna att verkligheten för länge sedan hade sprungit förbi sådana föreställningar. Det är hög tid att kasta en ny blick på kartan och lära om.

Det gäller i alla fall för mig. Att skriva en bok om Ukraina ingick inte i mina planer. Men det finns situationer då man inte kan göra annat än att kasta sina planer i papperskorgen och engagera sig. Putins blixtaktion mot Krim och det fortsatta kriget i östra Ukraina gav mig inget annat val. Inte för att jag kände mig särskilt kompetent, snarare tvärtom: Jag tvingades konstatera att man kunde ha sysselsatt sig med östra Europa, med Ryssland och Sovjetunionen, ett helt liv utan att behöva ha några speciella kunskaper om Ukraina. Och jag var inte den ende inom disciplinen som drabbades av denna insikt. Detta gäller än mer för den breda allmänheten.

Det ständigt pågående offentliga samtalet handlade nästan uteslutande om Putins Ryssland, som till på köpet inte uppfattades som ett politiskt subjekt, som en aktör, utan snarare som ett offer som reagerade på västs handlingar. Man talade sällan med ukrainare, utan i stället om dem och deras land. Det framgick att många debattdeltagare inte var bekanta med det land de talade om och inte ansåg sig behöva se sig om där. Alla hade något att säga om den "ryska själen", men många – av just tyskarna, som hade ockuperat och ödelagt Ukraina två gånger under 1900-talet – kom inte på något annat om ukrainarna än klichén om de eviga nationalisterna och antisemiterna. Man stod nästan maktlös inför denna kompakta ignorans och förmätenhet, som ändå inbillade sig vara progressiv. Medan man på tysk tv varje vecka kan välja mellan dussintals filmer om Ryssland – företrädesvis flodresor och historiska dokumentärer – har public service inte ens under det år som Ukraina nu varit en krigsskådeplats lyckats ge detta land ett ansikte utöver bilderna från Euromajdan: ingen dokumentär om Odessa eller Donbass eller om kosackernas historia, ingen reseskildring från Lviv eller Tjernivtsi – platser som man i kraft av gamla och unga diktare ändå hade kunnat göra något av. Ukraina förblev kort sagt en lucka vid horisonten, en vit fläck varifrån på sin höjd oroligheter kunde utgå.

Denna bok är ett försök, mitt försök, att ge en bild av Ukraina. Det handlar inte om en historia över Ukraina – historikerna har redan skrivit framstående verk av det slaget (de i mitt tycke viktigaste är anförda i litteraturförteckningen). Det är inte heller ett försök att skildra och kommentera de pågående skeendena – ett arbete som journalister och reportrar utför på ett ibland närmast heroiskt sätt. Mitt sätt att ge en bild är att utforska historiska topografier. Mitt sätt att komma underfund med ett lands eller en kulturs historia och egenart är att bege mig till platser och låsa upp rumsligheter. Jag har presenterat denna metod i min bok Im Raume lesen wir die Zeit. Über Zivilisationsgeschichte und Geopolitik ("I rummet läser vi tiden. Om civilisationshistoria och geopolitik", 2003). Man kan "läsa städer", dechiffrera städer som textmassor och palimpsester, frilägga deras olika skikt genom ett slags urban arkeologi och därigenom få deras förflutna att komma till orda. Då – till skillnad från ur ett makrokosmiskt/globalt eller ett mikrokosmiskt perspektiv – visar de sig vara punkter där historiska händelse- och erfarenhetsrum är maximalt förtätade.

I medelpunkten för denna bok står porträtt av ukrainska städer. De är ett resultat av detta slag av urban arkeologi. Att vända blicken mot denna mellannivå har ovärderliga fördelar, just i samband med historien över ett land vars nation inte är etniskt utan politiskt definierad och vars territorium har präglats av mycket olika imperiers historia och kultur. Det är just det fragmentariska, det partikulära, det regionala som uttrycker något mycket specifikt i den ukrainska nations- och statsbildningen. Denna samling stadsbilder är inte på långt när komplett – jag hade gärna velat ha med Vinnytsia och Tjernihiv, liksom någon av alla de byar som drabbades så hårt av holodomor (svältkatastrofen i Ukraina 1932–33; ö.a.). Det hade också varit viktigt att besöka Uman eller Drogobytj för att avläsa de ännu synliga spåren efter någon shtetl, dessa byar som var basen för den östeuropeiska judenheten och som förintades under Shoa. Hit hade också hört en vandring över dammen Dneproges, denna ikon för sovjetisk modernisering. Men trots dessa begränsningar tror jag att de föreliggande studierna kan skärpa blicken för Ukrainas enorma komplexitet, men också rikedom. Upptäckten av detta europeiska gränsland, detta "miniatyr-Europa", har just börjat.

Stadsbilderna av Lviv och Tjernivtsi härrör från slutet av 1980-talet, porträtten av Odessa och Jalta från 2000. De har redan publicerats på annan plats, så de historiska skeendena har sprungit förbi dem. Men de befäster ändå ett perspektiv och ett perspektivskifte som i sig är mycket uppslagsrikt: Lviv och Tjernivtsi hamnade innanför vår horisont under en tid då Mellaneuropa, Europa bortom öst och väst, tog till orda. Redan då låg Ukraina alltså innanför Europas horisont. "Mitten ligger österut", skrev jag på 1980-talet, redan före murens fall. Med hänsyn till städer som Charkiv, Dnipropetrovsk och Donetsk visar det sig att vår blick måste fortsätta vidare i den riktningen. Även i skildringen av Krim och Odessa kan man avläsa något mycket verkligt: att det postsovjetiska rummet, som dock redan då tillhörde Ukraina, är präglat av imperiet på ett sätt, som inte går att radera ut medelst dekret utan som kommer att fortsätta verka långt framöver.

Ukraina har bestämt sig för att gå sin egen väg och försvara den livsform landet valt mot rysk aggression. Euromajdan var en resning i inte bara den blågula ukrainska flaggans tecken, utan också i den blåa, stjärnbeströdda EU-flaggans.

En teknisk eller redaktionell anmärkning: Texter som handlar om ryska och ukrainska problem ställs inte bara inför det sedvanliga problemet att transkribera person- och ortnamn till tyska – valet mellan läsvänlig transkription och vetenskaplig translitteration – utan också vilka beteckningar, ryska eller ukrainska, som ska användas i ett tvåspråkigt land. Jag har här valt en medelväg mellan invanda beteckningar, dominerade av ryskan, och den mjuka språkliga "ukrainskisering" som pågår utan att forceras fram. Att finna en medelväg som inte begår våld på vare sig det ena eller det andra är inte lätt. (Den svenska texten försöker bevara denna anda, trots att det politiska klimatet med anledning av det pågående, eskalerade kriget sju år senare, 2022, drar mot ett avståndstagande från allt ryskt och därmed mot en mycket hårdare "ukrainskisering". Icke desto mindre har jag i konsekvensens namn "ukrainskiserat" en del gatunamn m.m. i citerade svenska översättningar från ryskan. Ö.a.) Vad gäller noter förekommer inga fotnoter eller litteraturhänvisningar i de essayistiska texterna, men den använda och anförda litteraturen finns angiven för respektive kapitel i litteraturförteckningen.