Kapitel 1: Ensamt skrivande i situation room

I normala tider kan man välja betingelserna för sitt skrivande. Man bestämmer vilken arbetsrytm man ska ha, arbetar sig igenom litteraturen, lägger kapitel till kapitel. Allt har sin tid, är överskådligt, görbart. Men sedan finns det ögonblick, situationer, när allt ställs på ända och man måste organisera om och inrätta sig på nytt, om man på något sätt vill hålla jämna steg med tiden och behålla jämvikten. Rytmen bestäms då av yttre skeenden. Man måste reagera på dem, finna ett sätt att förhålla sig till dem, men inte för att man vill spela med, göra sig märkvärdig eller "upphäva sin stämma" – eftersom allt plötsligt står på spel, det man arbetat med hela livet, och man så att säga känner sig skadeskjuten. Då återstår bara att värja sig ; att slå tillbaka kommer inte på tal. En sådan situation uppstod genom massakern på Majdan Nezalezjnosti, Självständighetstorget, som vi ofta kallar "Majdan", alltså helt enkelt "torget". Liksom genom Putins fräcka lögn att någon annektering av Krim inte förekom, trots att vi såg den med egna ögon.

Situation room – uttrycket har blivit vanligare förekommande på senare år. Det lär vara ett känt format som utvecklats av CNN : You’re in the Situation room – where news and information are arriving all the time. Standing by : CNN reporters across the United States and around the world to bring you the day’s top stories. Happening Now … I’m Wolf Blitzer, and you’re in the Situation room. Urformen sägs vara det Situation room som president Kennedy lät inrätta i Vita huset och där information i realtid flödade in och sammanställdes. En bild av världen i ett ögonkast.

När världen rycker så nära en att man inte kan göra det man hade föresatt sig, blir om inte allt, så nästan allt annorlunda. Man kan inte hålla nyheterna ifrån sig, utan är tvärtom utlämnad åt dem. En som jag, som inte gett upp sitt motstånd mot internet och den ständiga tillgängligheten, måste snabbt bli förtrogen med nätets tekniker om han eller hon vill hålla sig löpande informerad. Inte av begär efter bilder, inte som tidsfördriv, utan för att allt hänger på nästa nyhet, nästa händelse: om raden av våldsamheter bryts, om det lugnar ner sig eller fortsätter. I varje sekund är katastrofer inte bara tänkbara utan verkliga. Man dras in i malströmmen av information, vars budskap idag är oändligt omfattande, många och mångfaldiga, och motsäger eller dementerar varandra. Kommentarer och åsikter följer direkt på, men inte heller de ger hållpunkter att stanna upp vid eller stödja sig på, för det löpande skeendet rubbar dem genast och springer förbi dem. Men man fortsätter ändå, på tusen kilometers avstånd, med tusentals ögon på tusentals punkter i det rum där händelserna utspelar sig. Det kan vara från ett fönster i ett hörnhus i regionen Leninskij i Donetsk med utblick över en gatukorsning: Där kör pansarfordon, men det anläggs också cykelvägar, samtidigt som man kan höra granater explodera i bakgrunden. Det finns bilder från källare som blivit till skyddsrum, och från krigsherrarnas presskonferenser i någon oligarks tidigare kontor. Den tillförordnade chefen för operan i Donetsk ger intervjuer om repertoaren, och sociologen, som tvingats lämna sitt universitet, avlägger en sista rapport om de sociala förkastningarna i staden: en sociologisk obduktion av det krigshärjade området.

Allt detta når mitt arbetsrum via vitt skilda kanaler. Via ryska, ukrainska och många andra tv-stationer. Via tidningar som man kan läsa online: Donetsk Times, Kharkiv Times, Kyiv Post, Novaja Gazeta i Moskva. Och man kan samtidigt följa reflektioner kring händelserna i flera pratshower: hos Savik Schuster i Kiev på ryska och ukrainska, hos Dosjd i Moskva, en kabelkanal som förbluffande nog fortfarande fungerar, intervjuer i Echo Moskvy och oändliga, nästan alltid likadana pratshower från tyska sändare – i ett Tyskland som på något vis ännu inte nåtts av det som händer i Ukraina. Bilder, brev, kommentarer, dementier – allt strålar samman i ett arbetsrum, där man annars arbetar med böcker om historien över det geografiska rum som nyheterna kommer ifrån. Och man vet att man aldrig kommer att kunna hänga med, man vet att man för närvarande och kanske långt framöver inte har något att sätta emot vanans tyngd, okunskapen och de grasserande, självbekräftande fördomarna. En känsla av gränslös vanmakt. I detta situation room, där nyheter och bilder från Ukraina, framför allt från de omstridda områdena, strålar samman är det svårt att förhålla sig kylig och inte tappa fattningen.

Destabilisering är inget abstrakt begrepp. Så som Ryssland bedriver den riktar den sig mot ett annat lands "makt", mot dess suveränitet. Men i verkligheten riktar sig destabiliseringen mot det angripna landets karaktär av att vara en intakt enhet, närmare bestämt mot dess invånare. Att försöka destabilisera en stat, ett samhälle, innebär ytterst att vilja knäcka människorna där. Att tvinga en stat på knä innebär att tvinga dess invånare på knä. Att driva en regering att kapitulera innebär att få dem som har valt denna regering att underkasta sig. Eskalationsdominans är inget som bedrivs mot en abstrakt storhet – en stat, en armé, en regering – utan riktar sig ad hominem. Man dikterar reglerna för någon, påtvingar någon sin vilja, ställer ultimatum till någon. Och vi måste förhålla oss till det. Det är naturligtvis möjligt att dra sig undan en konflikt som tvingas på en: genom likgiltighet, indifferens, cynism, defaitism. Allt detta är förhållningssätt som väger tungt, och de har tidigare ibland varit avgörande: befrämjat krig, utlöst krig, men i alla händelser inte förhindrat krig.

I mitt situation room är det aldrig lugnt. Nyheterna rullar in dygnet runt. Här råder en annan tid. Händelserna pockar på kommentarer eller rent av ingripanden, som man dock inte känner sig rustad för. Som historiker av ohejdad vana har man mer ansvar för la longue durée, för redan avslutade händelsekedjor. Man är kompetent rörande det förflutna och historien, men är inte i framkant. I framkant är handlingsmänniskan, som kommenderar fram stridsvagnarna och skapar nästa breaking news. Hon sysslar inte med utredningar och förklaringar – de kommer post festum. Jämbördig handlingsmänniskan är bara den som går emot henne – men bortsett från ukrainarna, som tvingas kämpa, finns några sådana inte inom synhåll.

De nya medierna innebär att vi fastnar i de löpande händelserna och förses med bilder i realtid, så att vi nästan kontinuerligt kan följa hur fronter förskjuts, orter intas och broar och järnvägar sprängs. Google Maps och satellitbaserade informationssystem gör det möjligt för oss att känna igen huvudgatan i Donetsk, fotbollsstadion, kulturparken och flygplatsen, som nu är sönderbombad. Vi zoomar ut i stäpplandskapet, där E40 går, och till de fält där det malaysiska passagerarflygplanet störtade. På bordet i arbetsrummet, där det annars ligger kartor där jag lokaliserar historiska skådeplatser, ligger nu kartor på vilka man kan hitta namn i den nuvarande stridszonen med orter som Horlivka, Jenakijeve, Tores, Debaltseve, Artemivsk och många andra. Vi kan följa krigshandlingarna, rita in hur fronterna förskjuts. På bloggar kan vi läsa meddelanden och brev därifrån om det som händer i källarna och fängelserna. På så vis blir man ögon- och öronvittne, åskådare till en strid som andra avgör och andra pliktar med sina liv för.

I sitt situation room är man ensam. Man försöker skapa ett begripligt sammanhang av störtfloden av bilder och nyheter, var och en på sitt sätt. Vissheterna krackelerar. Omdömesförmågan prövas så att vi önskar att vi aldrig mer skulle behöva utstå ett sådant prov. Beskrivningarna av stadslandskap träffas av granater som spränger sönder dem. Samtiden tillåter en inte att ägna sig åt det förflutna på tillbörligt sätt, det vill säga med distans. Hur skulle man i krigstid kunna låta blicken svepa från den höjd där Grottklostret i Kiev ligger ut över Dnjepr utan att hemfalla åt kitsch ? Stadsskildringar är obsoleta i bombardemangets tid. Nu är det krigsreporterns drag, eller ännu bättre krigsfotografens. Detaljer som annars är oumbärliga låter nu som pladder. Överskott på tid, förlägenhet, tidsförgätenhet. Vi är inte vana vid att vara ögonvittnen i oskyddade situationer. 

Vi har aldrig lärt oss hantverket att skildra militära slag. Vi iakttagare och skildrare i fjärran har blivit överflödiga. De så länge stabila åsiktslägren med sina ömsesidigt respekterade truismer urholkas; alla måste förhålla sig till det nya läget. En omorientering kräver att var och en måste bestämma sig på nytt. Det är en individuell, molekylär process. Det är inte samhället som omorienterar sig, utan varje enskild måste välja. Uppbyggnaden av ett försvar mot ett krig som anstiftats utifrån föregås av en lång och plågsam tid av destabilisering, fragmentering och atomisering. Destabiliseringen är formen för övergången till ett annat Europa. Kommer vi att uthärda det? Allt är kanske redan passé när denna bok kommer ut. Anteckningar från igår.