Kapitel 10: Tjernivtsi – City upon the hill

Att en verklig plats försvinner bakom sin litterära och metaforiska betydelse verkar vara det pris som ord- och textcentrerade kulturer måste betala. Det innebär alltid en förlust i konkretion, en reduktion av varseblivningsregistret som inte ens den intensivaste exeges kan kompensera för. I fallet Tjernivtsi tillkom dessutom något annat: Den stad som med namn som Paul Celan och Rose Ausländer hade satts på världslitteraturens karta fanns inte längre. Den hade utplånats genom först Nazitysklands förintelsevåg och sedan införlivandet i Stalins imperium. Efter att järnridån hade sänkts över Centraleuropa blev staden praktiskt taget otillgänglig, onåbar.

I texten nedan används inte den ryska namnformen, till skillnad från i den följande texten om Lvov/Lviv, som är från samma tid. Inkonsekvensen må vara ursäktlig och kan skyllas på att den sistnämnda staden i Sverige var känd under sitt ryska namn på den tiden. Ö. a./Czernowitz/Cernăuți under 1980-talet var därför med nödvändighet förbunden med en beskrivning av de gränser som man måste korsa eller övervinna om man ville finna inte bara den litterära utan den verkliga urbana platsen. Resan handlade därför också om långsammare tid, om procedurer vid gränsövergångar och om det överväldigande mötet med en stad som varit tvungen att genomgå alla faser av sovjetisering och provinsialisering, men ändå hållit stånd.

Mycket av det som antyddes redan då kom sedan snabbt till uttryck: gränsen mot Rumänien och gränserna i hela sydöstra Europa öppnades, och Tjernivtsi blev en viktig knut i nätet spunnet av myrhandelns basarer. Den litterära världen satte sig i rörelse, och de konstnärer och författare som reste till den årliga litteraturfestivalen Meridan Tjernivtsi upptäckte att dikter också har en plats där de skrivits och att tolkningarna bara kan vinna på att dra in den i textinterpretationen.

Idag hittar man inte med stadskartor från sovjetisk tid. Det finns ingen Leningata längre. Gatunamn kan man ändra genom dekret. Att tillägna sig stadens rika och komplexa kulturarv är något annat, och att odla Tjernivtsis kultur och föra den vidare som en del av den ukrainska.

Tjernivtsi finns på riktigt, inte bara som ett topos i den litterära världen. Tjernivtsi är en samtida stad och med omkring 260 000 invånare inte så oansenlig eller liten. Staden för så att säga en litterär tillvaro i tolkningarna av och biografierna över Paul Celan, en poet som föddes och växte upp där. Den förekommer också i Rose Ausländers dikter, och den som har ägnat sig åt Georg Büchner vet att den förste utgivaren av hans samlade verk var Karl Emil Franzos, som hade vuxit upp i Tjernivtsi. Det finns bilder av och bilderböcker om Tjernivtsi, de flesta utgivna av Bukovina-tyskar som gärna apostroferar "Czernowitz" som en "tysk stad". Men Tjernivtsi finns i verkligheten, inte bara i minnet, som bakgrund eller som urbilden av det som gått förlorat. Man kan faktiskt resa till Tjernivtsi.

Men det är inte helt lätt. Svårigheterna börjar redan när man funderar över hur man ska ta sig dit. På reseguiden Baedekers järnvägskarta över Österrike-Ungern från tiden för första världskriget har Czernowitz sin självklara plats ; staden var en fast punkt som man nådde från Krakau (Kraków) via Lemberg (Lviv). Czernowitz var självt en knutpunkt för resande mellan Lemberg och Odessa eller Bukarest och Warszawa. Idag är det svårt att ens hitta en karta där man kan få en uppfattning av stadens läge. Tjernivtsi ligger där dagens kartor slutar. Man kan inte längre få en bild av dess kopplingar till andra platser.

Tjernivtsi/Czernowitz, som alltså en gång var österrikiskt, ligger långt från det krympta Österrike – bortom gränserna. En rumänsk karta – Tjernivtsi/Cernăuți tillhörde Rumänien under mellankrigstiden – slutar vid gränsen, bortom vilken Tjernivtsi ligger, 37 kilometer bort. På kartan över Sovjetunionen, eller bara över Ukraina, är den en pytteliten gränsstad som kan synas i väven av större städer och viktiga kommunikationslinjer. Tjernivtsi är en stad som trängts ut i kanten på kartorna, som knappt får vara med. För att få en föreställning om var den ligger måste man skaffa sig en karta över Centraleuropa, som visserligen är mycket inexakt, men i alla fall visar precis var staden befinner sig. Man måste distansera sig från de nya gränsdragningarna, och åsidosätta de nya huvudstädernas perspektiv, för att få en klar bild av dess läge. Och då menar jag inte skärningspunkten mellan den 26 längdgraden och den 48 breddgraden.

Dagens resebyråer, till och med de som är specialiserade på dessa regioner, visar sig vara hopplösa vad gäller att planera en resa dit. Den som vill resa till Tjernivtsi rekommenderas att ta tåget från Berlin till vitryska Brest och därifrån ta ett tåg söderut. Detta trots att det finns en järnväg (så långt stämmer nätet i den gamla Baedeker fortfarande) från Berlin till Bukarest via Kraków, Lviv och just Tjernivtsi. Hotellbokningarna måste bekräftas av det centrala Intourist i Moskva – nästan halvtannat tusen kilometer från Tjernivtsi! Resebyrån kan inte skaffa fram en direktbiljett eftersom den polska järnvägen ansvarar för sträckan till Kraków och den sovjetiska för sträckan efter den polsk-sovjetiska gränsen. Men vad händer om det sovjetiska tåget till Lviv/Tjernivtsi är fullbokat, vilket i regel är fallet, men resenären bara vill korsa Polen och komma vidare?

En sådan resa börjar med ovissheter, hur man tar sig från stad till stad. Resenären arbetar sig framåt. Han har kartan för ögonen och vet hur litet Europa är, hur nära staden ligger även om intervallen är så oändligt utsträckta och tiden går så oändligt långsamt. En resa dit förutsätter att man ställer om den inre klockan, annars förlorar man tålamodet.

Det är alltså bra att resan börjar på Bahnhof Lichtenberg i Östberlin. Köerna till luckorna i gränsövergången Friedrichsstraße, där urinvånare i Västberlin och i Östberlin sorteras var för sig, liksom medborgare i Förbundsrepubliken och i andra länder, rör sig så långsamt att man trots att man gett sig av tidigt hemifrån måste oroa sig för att missa tåget, som avgår inom synhåll från väst. Det är bra att passera gränsen vid Friedrichsstraße, eftersom man då lätt chockad har det bakom sig som man åter får erfara de följande dagarna : människor som släpar på resväskor och bara rör sig någon millimeter i taget; blicken i passet och blicken på listan över efterlysta; den omständliga hanteringen av stämplar och stämpeldynor; den pompöst bistra och förment betydelsefulla undersökning av olika datum och valutor; den inre anspänning som infinner sig när tiden blir så smärtsamt utdragen – gränspassage och transit som prokrusteserfarenheten av att anpassa sig till en annan rytm.

Det kommer att bli variationer på samma tema under de följande dagarna. Förändrad sammansättning av resenärerna – på sträckan Berlin–Kraków är det hemvändande polacker med barn och ryggsäckar ; på sträckan Kraków–Lviv är det sovjetiska turister som har fyllt avdelningarna med tv-apparater och jeans från Polens svarta marknader; på sträckan Tjernivtsi–Bukarest är det nästan uteslutande sovjetiska judar som reser till Bukarest på besök eller för alltid, eller för att flyga vidare därifrån med El Al. Det blir variationen på samma spel i gränsvakternas miner: genomgående misstrogna, som hör yrket till, men med olika nationell kolorit. Polackerna låter ryssarna känna av att man inte kan suga rent marknaderna i Polen utan att behöva betala astronomiska tullavgifter – en grym lek med oförargliga människor på utflykt. Vid den sovjetisk-rumänska gränsen visar de sovjetiska gränsvakterna i sin tur att de inte längre ansätter järnvägsvagnen full med emigranter, för en sådan ankommer varje dag sent på kvällen. Och de rumänska gränsvakterna visar genast att de är intresserade av en fördelaktig valutaväxling och att de i detta fall är vänligare mot utlänningar än mot sina landsmän.

Resan från Berlin till Tjernivtsi är en natt i ett överhettat tåg via Wrocław till Kraków, en resa genom mörkret med kupéerna fulla av unga människor och arbetare, som om Polen vore ett nattarbetande land. Perrongerna är kalla och tomma i lysrörsbelysningen, som inte räcker till för att lysa upp de väldiga tunnvalven på Wrocławs station. Det är en natt på en nervsträng av skenor, med ändlösa godståg i oavbruten rörelse från Katowices industriområden till kusten, en sträcka med godståg som snart glider förbi i en tidsloop och med en tryckvåg som de driver framför sig så att knallen tränger in i kupén i det förbirusande tåget.

Kraków på genomresa: Denna sena höstdag är det en sådan dimma från Wisła att man inte kan se kyrktornen eller borgen, trots att man passerar dem på nära håll, dessa skyskrapor från medeltiden. Staden står i höstfärger i parkerna längs ringen, där de hopräfsade löven brinner och fyller luften med sin doft.

Lviv, denna behagliga och generösa stad, vibrerar av människor så att man kan tro att en miljon människor bor här. Även här höstglöd framför de pompösa fasaderna på Hotel George och den gamla lantdagen, och höstligt glöder stadsparken.

Och sedan ännu en natt på tåg – nästan tolv timmar för en sträcka som tågen i dubbelmonarkin avverkade på en timme och en kvart. Tåget är alltför långsamt för att det ska vara trevligt, och under den regniga höstmorgonen ser man järnvägsstationer som inte längre är habsburgskt ockrafärgade utan lysande rödvita. Men vi befinner oss inte utanför tiden. Över tågets högtalaranläggning, outhärdligt högt uppskruvad, kommer de senaste nyheterna om den ene eller andre funktionärens avsättande i Kazakstan, om någons avgång "av åldersskäl", om ett nytt uppförande på Majakovskij-teatern i Moskva.

Ungdomarna i kupén bredvid klagar och utgjuter sig över den kvinnliga konduktören, som är överallt bara inte där hon borde vara: på plats för att ge service åt tågresenärerna. I vår kupé leder en kraftfull blondin sin man, som redan druckit en flaska vodka, till sängs och tröstar honom, för shoppingturen till Lviv var framgångsrik. Jag får en av de tio flaskorna öl som de köpte där. När jag visar foton av rådhuset och det gamla judiska templet i Tjernivtsi hörs imponerade "oj" och förundrade "åh". Inte så konstigt visar det sig senare, för i Tjernivtsi går det inte att uppbringa ett enda foto eller vykort av dessa byggnader, som en gång var de mest representativa i staden. Jag kommer till en stad som inte har någon bild av sig själv.

Det är lättare sagt än gjort att bilda sig en uppfattning om en stad där det talades och talas många språk. Men varför inte börja med det som ögonen ser? Tjernivtsi är en långsmal stad, det kan jag se redan i taxin från stationen till hotellet, som mot förväntan inte ligger i centrum utan långt ut i en nybyggd stadsdel. Det har just färdigställts och är femton våningar högt, med allt som därtill hör – barer, restauranger, bastu, valutakontor – och så högt att det på natten nästan rör vid månen. Man kan vara tacksam för att de byggherrar och ungrare som uppfört det förlade det långt från den egentliga staden.

Från järnvägsstationen, som ligger som en oceanångare vid de här sammanlöpande spåren – vit, pampig, med ett mäktigt tunnvalv – gasar taxin på för att ta sig uppför den branta stationsgatan till centrum och köra förbi det gamla Stortorget till förstaden. Tjernivtsi ligger på en kulle, på en smal bergsrygg, och detta läge över Pruts dalgång ger staden ett drag av lätthet och behaglighet. Här finns ingen gryta, ingen trängsel, ingen trånghet som i så många medeltida städer, utan staden har i stor stil men ändå med lätt hand rullats ut likt en matta. Endast kring Stortorget reser sig staden tre eller fem våningar, och där är den helt och hållet en 1800-tals- och tidig 1900-talsstad: varje meter är utnyttjad, husen ligger tätt och fasaderna konkurrerar häftigt med varandra.

Det är en stad på en kulle: man måste stiga upp till denna city upon the hill. Men själva kullen är bara ett veck i Karpaternas utlöpare, och från olika punkter i staden kan man se de kullarna och åsarna mitt emot. Detta landskap lever i Rose Ausländers dikter:

Grön moder

Bukovina

med fjärilar i håret

Drick

säger solen

röd melonmjölk

vit majsmjölk

jag gjorde den söt

Violetta tallblommor

luftvingar fåglar lövverk

Karpaterryggen

faderlig

bjuder in dig

vill bära dig

Fyra språk

Fyrspråkssånger

Människor

som förstår varandra 

En fotgängare kan snabbt gå genom hela staden, och det visar sig att dess lätthet och rundhänthet inte bara har att göra med läget på kullen. Mycket är planerat, en väl tilltagen kolonialstad vars stadsplanerare tänkte på framtiden och mycket medvetet anlade torg och parker. Det här är ingen stad som har utvecklats ur en trång, överfylld medeltida stad, utan den tog form i det ögonblick den blev österrikisk-ungerska rikets mest östliga utpost.

Stortorget, den oundgängliga signaturen för stadsgestaltning i dubbelmonarkin: härifrån utgår allt och hit leder allt. De gamla torgen Mehlplatz, Getreideplatz och Holzplatz ("Mjöl-", "Spannmåls-" resp. "Vedtorget") hade något med den växande stadens försörjning att göra, och att staden framför allt var en garnisonsstad framgick av namnet på ett annat torg: Sturmplatz ("Försvarsplats vid stormangrepp"). Namnen på torgen har ändrats flera gånger sedan dess, och deras exakta kvadratiska form har blivit något naggad i kanten, men stadens relief hade fastlagts.

Det som tillkom var att staden förtätades och blev mer massiv genom att husen ryckte närmare varandra. Allt detta skedde på mindre än hundra år. Den stad vi ser idag stod klar 1930. Det Tjernivtsi som habsburgarna lämnade efter sig består av byggnaderna i en kolonialstad i dubbelmonarkins östra del: rådhuset, huvudpostkontoret, universitetet, börsen, tullhuset, polisstationen och fängelset, finansinstitut, kaserner, hospital, gymnasier och handels- och industrikammaren. Och därtill byggnader i en stad som kommit till sig själv och blivit ett inte bara administrativt utan också ett kulturellt och ekonomiskt centrum: borgarhus, hyreshus, villor, varuhus, hotell, restauranger, tidningshus, skolor. Men framför allt är det en stad med många konfessioner och nationaliteter, med ett enormt palats för den grekisk-orientaliska metropoliten, en katedral som lär ha orienterats efter Isaakskatedralen i Sankt Petersburg, en rysk-ortodox kyrka, en grekisk-katolsk sockenkyrka, en armenisk kyrka och en protestantisk, ett polskt kloster och ett praktfullt judiskt tempel och en gammal synagoga.

Staden är överskådlig, kanske mest under vår och höst. Till och med fasaderna längs de smala gatorna i stadskärnan börjar skimra i rött på grund av vinrankorna över dem. Staden är genomskinlig som de höstliga parkerna. Det finns plats för enplansvillor i trädgårdar som liknar ängar bevuxna med äppleträd. Det finns utrymme nog för väl tilltagna innergårdar, som man kan blicka in ifrån gatan. Gårdarna ligger under bar himmel, men är omgärdade av loggior och verandor täckta av vinrankor. – Det måste vara en stad som endast genom den största lyx i de nyuppförda hyreshusen kan övertala sina invånare att uppge tanken på en bostad i en trädgård. I en stad där livet i så hög grad pågår i enskilda hus, där man kan ha distans, måste det finnas mer än nog med individualister. Och människor som växer upp här är stadsbor som fortfarande har hört näktergalen sjunga. I denna stad kan man med Rose Ausländer också höra den kalla och brusande floden från Karpaterna:

Småsten rasslade i Prut

ristade flyktiga mönster

i våra sulor

Narcisser lade vi i vattenspegeln

höll oss själva i armen

Om natten täckt av vinden

Bädd fylld med fiskar

guldfisk månen

Tinninglocksmummel

från rabbinen i kaftan och shtreimel

omgiven av saligögda chassidim

Fåglar – vi känner inte

deras namn deras skrin

lockar och förskräcker

Även vår fjäderdräkt är färdig 

vi följer er

över majsfälten

gungande synagogor

Staden på höjden över Prut är huvudstad i Bukovina, på tyska Buchenland, uppkallat efter bokskogarna. Det jag vet om staden och regionen har jag sammanställt av informationer från Intourist-guiden, från böcker som tidigare Bukovina-tyskar har gett ut i Västtyskland, från en historia över judarna i Bukovina som gavs ut i Tel Aviv och från poeter därifrån med deras svårdechiffrerbara hemligspråk. Detta räcker inte; jag måste lära mig rumänska och ukrainska och kanske rent av armeniska för att ge en fullständig bild.

Tjernivtsi nämns 1408 för första gången i urkunderna, men historien sträcker sig längre tillbaka än så. Genom den kuperade trakten mellan Prut och Siret vandrade skyter och daker, hunner och magyarer, de vilda ryttarstammarna petjeneger och kumaner. Stadens namn visar att det handlade om en slavisk bosättning innan den blev en metropol i den habsburgska provinsen. Genom att Prut hade ett vadställe här löpte handelsvägarna samman : från Konstantinopel till Nürnberg, från städerna i Karpaterna till Kraków och Baltikum. Tjernivtsi var länge moldaviskt, och polskt för en tid – många gånger ett omstritt område mellan turkar och polacker. På flykt efter nederlaget mot Peter den store vid Poltava stannade den svenske kungen Karl XII till här 1709. Det fanns alltså en historia före österrikarna: en slavisk, en moldavisk, en turkisk, en polsk och efter invandring av judiska flyktingar från västra Europa också en judisk.

Men så som den idag föreligger fick staden sin början den dag då den österrikiske generalen friherre Gabriel von Spleny ryckte in i Tjernivtsi – den 13 augusti 1774 – och med friherre Karl von Enzenberg, den förste chefen för den habsburgska militärförvaltningen i kronlandet "Buchenland". Mellan 1775 och 1918 var Bukovina en del av det habsburgska riket. Därefter tillföll Bukovina och därmed Tjernivtsi Rumänien, som ockuperade norra Bukovina 1918. Efter ett sovjetiskt ultimatum 1940 ryckte sovjetiska styrkor in i Nordbukovina och Bessarabien. Men bara ett år senare, i juni 1941, marscherade rumänska trupper med stöd av tyska kommandoförband åter in i Tjernivtsi. Nazityskland hade inlett kriget mot Sovjetunionen.

Den 29 mars 1944 hade krigslyckan vänt och de sovjetiska trupperna återvände. Tjernivtsi blev huvudstaden i Nordbukovina som sedan dess ingår i sovjetrepubliken Ukraina, medan södra Bukovina blev kvar i Rumänien. Idag löper gränsen 37 kilometer från staden, och den som vill besöka chassidismens tidigare centrum söderöver måste ha sedvanliga specialtillstånd för att komma över gränsen. – Dessa torra data antyder redan vad som utspelade sig i denna stad under framför allt 1900-talet.

Tjernivtsis uppstigande till en huvudstad med en egen fysionomi började när den blev säte för den habsburgska förvaltningen. Vid år 1800 fanns här bara 6 000 själar – "tyskar, moldaver, judar, armenier, rusniaker". Vid sekelskiftet 1900 var det redan 47 000 och 1930 redan 120 000. Staden bestod bara av stora minoriteter, vilket kom att prägla den. Av de 120 000 invånarna 1930 var omkring 45 000 judar, 30 000 rumäner, 14 000 rutener, bortåt 12 000 polacker och drygt 18 000 tyskar, huvudsakligen schwabare som bodde i stadsdelen Rosch och värnade om dess bykaraktär. Därtill kom flera dussin mindre etniska grupper som slagit sig ner i denna landsända : armenier, georgier, romer, huzuler, turkar, ungrare.

Staden har än idag en blandad befolkning. Författarna i det lokala författarförbundet håller fortfarande sina möten på fyra språk; det finns tv-program på ukrainska, moldaviska och ryska ; och den som vill kan hitta tillräckligt många som talar rumänska eller tyska. Men, som guiden från Intourist påpekar, är staden nu ukrainsk : ukrainarna utgör 70 procent av invånarna, moldaverna 9 procent och rumänerna 10 procent; och av de nu 260 000 invånarna är 10 000 judar.

I jämförelse med de enformiga städerna i efterkrigstidens Europa må staden framstå som brokig och blandad, men är förmodligen förvandlad till oigenkännlighet i jämförelse med vad den en gång var: en miniatyrbild av det multietniska habsburgska imperiet, ett "Lillösterrike". Det är nästan otroligt att de etniska grupperna och konfessionerna var på god och talande fot med varandra så länge den grånade kejsaren i det avlägsna, men ändå nåbara, Wien vakade över sina undersåtar.

Karpaterryggen

faderlig

bjuder in dig

vill bära dig

Fyra språk

Fyrspråkssånger

Människor

som förstår varandra

Men hur kan vi, som inte längre har tillgång till staden bortom brottet, föreställa oss denna plats:

Var

under den österrikiska tiden

växer mitt ord

in i rötterna

På Bokarnas land

tänker jag

rotlöst ord

försvunna fåglar

Så skriver Rose Ausländer. Man behöver en del förkunskaper och historisk fantasi för att bakom de än så vackra fasaderna kunna föreställa sig differentieringen i ett mångskiktat, mångformigt och mångkulturellt urbant samhälle. Men föreställningsförmågan har vissa hållpunkter i berättelser, självbiografier, protokoll över livet i staden. Ta till exempel universitetet. Det är idag inhyst i metropolitens tidigare residens, en praktfull anläggning innesluten av cypressdoft och en underbar park. Den ritades av arkitekten Hlavka i Prag och uppfördes 1864–75, med hänsyn till den grekisk-ortodoxa koloriten, med element från Bysans och det moriska Spanien, praktfulla trappor och oändliga golv: ett lerstenskomplex med glaserat tegel och en kyrka med guldglänsande ikonostas.

Men residenset, som brändes ner vid tyskarnas och rumänernas reträtt och sedan återuppbyggdes, blev universitet först efter kriget, och i kyrkan hålls konserter och föredrag. Alma mater Francisco-Josephina Cernautiensis, som tidigare var inhyst i ganska anspråkslösa klassicistiska byggnader på Universitetsgatan, behöver ingen yttre prakt för att fortbestå. Det hade ett "uppdrag", och det har fullgjort det. Under flera studentgenerationer lyckades det osannolika att sammanföra de många kulturerna i detta rum. På hundraårsdagen av Bukovinas förening med Österrike, den 4 oktober 1875, invigdes det östligaste tyskspråkiga universitetet i Europa, till en början med tre fakulteter: en grekisk-orientalisk teologisk fakultet, en juridisk-statsvetenskaplig och en filosofisk. Under invigningen försvarade den förste rektorn, doktor Tomaszczuk, universitetet mot det redan belastade talet om Österrikes "kulturella mission".

Undervisnings- och tentamensspråket var tyska, men på den teologiska fakulteten användes rumänska, ukrainska och kyrkoslaviska. En del av lärarna kom från Bukovina och andra från Wien, Graz, Heidelberg, Paris, Lemberg (Lviv), Riga, Hermannstadt (Sibiu). Av de 44 rektorerna som tillsattes mellan 1875 och 1919 var 22 tysktalande, 11 rumäner, 9 judar och 2 ukrainare. Även om undervisningsspråket var tyska handlade det om mer än ett instrument för germanisering. Till Czernowitz kom studenter från Galizien, Rumänien, Polen, Serbien, Ungern, Kroatien, Banatet, från Dalmatien, Bosnien, Bulgarien, Grekland och inte minst från Tyskland och Österrike själva. Av de över tusen studenterna under det sista fredsåret före första världskriget angav 458 tyska som modersmål, 310 rumänska, 303 ukrainska, 86 polska och 41 ett annat språk.

Men 431 av de 458 tyskspråkiga studenterna var judar, och två tredjedelar av de inskrivna studenterna bekände sig till den mosaiska tron. Lika mångfaldiga var studentföreningarna och mångspråkiga studentsångerna. De tyska föreningarna hette Austria, Alemannia och Gothia, de judiska Hasmonea, Zephira och Hebronia, den rumänska Junimea och de ukrainska Sojuz, Zaporizjzja och Mazepa.

På liknande sätt förhöll det sig på idrottsplatserna, där föreningarna Jahn och Makkabi, Polonia och Dovbusj kämpade mot varandra. Stadens platser, framför allt folkparken med kurhuset och marknaderna, speglade dess sociala och kulturella sammansättning. Här såldes glass och matza, bretzelkringlor och solroskärnor. På marknaderna träffades schwabiska bondmoror från stadsdelen Rosch, huzuler från bergen och judiska kramvaruhandlare – man kunde känna igen dem på deras dräkter och deras språk. Staden hade sina också "nationshus". Där fanns Tyska huset i sekelskiftesstil, ett romantiskt korsvirkesbygge i flera våningar och med stora salar. Inte långt därifrån låg Ukrainska folkets hus och Polska huset.

Men Tyska huset rymmer idag en barnbiograf, och bara ett försilvrat hjorthuvud med bred krona och ölhallarkitekturen i en av salongerna minner om att huset en gång hade en annan funktion. Ukrainska folkets hus har också blivit en bio. I det judiska kulturhuset vid Teaterplatsen – på den fullastade, pompösa fasaden i nybarock och blåvitt syns årtalet 1908 – finns idag en kulturklubb för arbetare inom lätt industri. På Davidsstjärnan i trappräcket har två spetsar skurits bort; i spegelsalen hålls discokvällar och tävlingar i Mister och Miss Tjernivtsi, vilket affischeras över hela staden. Och på kvällen, innan lokalen stänger, rusar ungdomar på trimmade motorcyklar mot varandra under ett öronbedövande larm som under medeltida tornerspel – det är farligt och skrämmer slag på dem som kommer ut från teatern.

Det fanns en tid då metropoliten, doktor Tepta, förde Torarullar i säkerhet eftersom de hotades genom den ryska erövringen under första världskriget. Och då ledningen för Tyska huset ställde sina lokaler till förfogande när platserna i det judiska huset inte räckte till för alla som ville lyssna på Theodor Herzl. Man kan kanske tillåta sig att citera en Tjernivtsibo som undsluppit till Tel Aviv och har minnen av kvarteren kring den gamla platsen med springbrunnen som förband den nedre och övre staden med varandra:

I folkmun hette platsen i vilken alla gränder där judar bodde utmynnade "Ham". Den utgjorde en värld för sig. Redan tidigt på morgonen vimlade det av folk. Män skyndade till bönehusen eller till sina affärsförättningar, hemmafruar skötte sina inköp. Där fanns Juda Feuers butik med nödvändighetsartiklar av alla de slag. Mitt emot, framför "Propination", en brännvinsutskänkning med judisk ledning, trängdes rutenska bönder som kommit från kringliggande byar för att finna tillfällighetsarbeten. Det var mycket bråk dem emellan, ibland också slagsmål. Där stod en av stadens konstaplar alltid vakt. Han log aldrig, medveten om ämbetets värdighet. På söndagar hade han paraduniform med en tuppfjäder fladdrande kring sin svarta hatt. Trots det hånade busfröna honom, ropade öknamn till honom och gjorde bruk av sina raska ben när han försökte få tag i dem. Polismännen, huvudsakligen av rutensk nationalitet, rådbråkade tyskan ("Abu gengen Sie, abu stehen Sie zur Seite", kunde man ofta höra ordningsmakten säga).

I närheten fanns Mordechai Weissmans efterträdares stora bageri. I suterrängvåningarna under enplanshusen sålde kvinnor bröd, kringlor och andra bakverk till förbipasserande och sötsaker till stojande barn, i vilkas händer en kopparröd kreuzer gav eftertryck åt begäret. På platsens östra sida ledde en smal genomgång till »judiska hospitalet« och till det senare "ålderdomshemmet". Fontängränden kantades av butiker av alla de slag. En affär med begagnade kläder låg intill en annan. Bredvid kom kraftiga lukter från slaktare och fiskhandlare. Köpslagan och prutande pågick under stort uppbådande av röstresurser. Oväsendet fortsatte in på kvällen. Längs gatan till det gamla marknadstorget stod stånd för försäljning av slaktat fjäderfä. På det lilla bihanget, sedermera Theodor Herzl-torget, salubjöd månglerskor sina kramvaror. Behovet av grönsaker, ägg och höns tillgodosågs av bondkvinnor från omgivningen, vilkas vita hucklen syntes på långt håll, och av "schwabiskorna" från förstaden Rosch, där deras förfäder slog sig ner under kejsar Josef II. I husen omkring fanns hantverkare av allsköns slag. Det saknades inte heller "gästgiverier", "tavernor" och utskänkningar där stamgästerna jämte några goda droppar också kunde få traditionellt tillredd fisk.

I den övre staden, med dess butiker, affärsgator, restauranger och parker, utspelade sig den angenämare delen av livet – åtminstone i minnet:

Den som med vemod tänker tillbaka på den svunna ungdomstiden kan aldrig glömma de små glädjeämnen som staden erbjöd. Den ena minnesbilden tränger undan den andra, och alla är höljda i den lyckliga upplevelsens trolska skimmer. Oförglömliga är söndagspromenaderna på trottoaren längs Stortorgets östra sida, "Pardinihöjden", som inte var någon höjd och fick sitt namn efter universitetsbokhandeln Heinrich Pardini på denna plats (senare Engel & Suchanka). På söndagarna stod där grupper med unga garnisonsofficerare i snygg paraduniform, där lustvandrade Alma mater Francisco-Josephinas söner vilkas mössor skapade en brokig bild. Koketta flickor tog leende och pladdrande emot de utmanande och beundrande blickarna från mansvärlden som en tillbörlig hyllning och låtsades inte höra de kommentarer som var riktade till dem. I stadsparken, »Folkets trädgård«, med den vackra huvudallén, nära Tomaszczuk-monumentet och mitt emot uteserveringen, kallad "Kursalongen", höll det kejserliga och kungliga 41. infanteriregementet Ärkehertig Eugens kapell under ledning av kapellmästare Kosteletzky konsert varje onsdag eftermiddag. Kön ringlade från den ena änden till den andra och utsikterna var små att få en sittplats på en av de många parkbänkarna. Staden hade också andra offentliga grönområden. På "Göbelshöjden", den planterade sluttningen mellan Franzos-gränd och Steiners ölbryggeri, hölls flera gånger varje sommar trädgårdsfester av alla de slag, med konfettikrig och serpentinkastning. Här rådde glädje och munterhet, och en och annan gymnasist som övervann sin blygsel och hällde innehållet i en konfettistrut över en beundrad skönhet lyckliggjordes med skymten av ett leende. Flanörer i behov av avkoppling sökte upp den skuggiga Habsburgshöjden (tidigare kallad Biskopsberget) bakom ärkebiskopens residens. Serpentinvägarna där erbjöd vida utblickar över Prutdalen. Den svala, kryddiga luften i detta ädelgranparadis var välgörande och uppfriskande under de heta sommarmånaderna. Den centralt belägna Frans-Josef-parken, med det praktfulla monumentet över kejsarinnan Elisabet och kronlandsregeringsbyggnaden i bakgrunden, liknade under sommarmånaderna en rektangulär ö mellan trafikerade gator. Ungdomar sprang obesvärat och skränande runt i Schillerparken, en ganska ny anläggning intill den branta gatan till förstaden Rosch.

Under sommarkvällarna runt sekelskiftet besökte många familjer gärna Katz trädgård i Ryska gränden (senare Friedmanns café och vegetariska restaurang). Där konserterade den tjusige musikanten Schlomele Hirsch och hans bror Leib, som spelade på alla bröllop. Andra uteserveringar var den på Siebenbürger Straße (senare pianoaffären och skridskobanan Gruber) och "Bierpalast" i Rottgränd, som efter rivningen av byggnaden, som var lite likt ett palats, likaså blev en omtyckt skridskobana. I en av dessa lokaler brukade en jiddischteater spela under de heta sommarmånaderna. Föreställningarna, oftast satirer om småstadsjudars liv, kunde knappast motsvara högt ställda anspråk. 

Det måste ha varit en intakt gemenskap, trots de konflikter och spänningar som alltid uppstod när den ena minoriteten ville sätta sig över de andra. Och det fanns ett språk som alla i staden förstod, tyska, utan att staden för den skull kunde kallas tysk. Där tyskarna bodde, i stadsdelen Rosch, talade man schwabiska. Högtyska var språket i det judiska Czernowitz, och genom donationer därifrån restes Schillermonumentet framför stadsteatern, vilket rumänerna sedan förvisade till Tyska husets bakgård. Tyskan var inte bara de österrikiska myndigheternas ämbetsspråk utan också framåtskridandets och yttervärldskontakternas språk.

Så här efteråt går det knappt att föreställa sig att en oerhört utvecklad tysk tidnings- och tidskriftsbransch fanns hundratals kilometer utanför det tyska språkrummet. Det fanns förstås också en rumänsk, en ukrainsk och en polsk press, men de ledande tidningarna var på tyska, redigerades av judiska redaktörer och gavs ut av judiska förläggare. Det är svårt att tänka sig att en stad av Czernowitz storlek hade fem tyska dagstidningar, kvällsutgåvorna oräknade. Och att det i stadens bästa caféer fanns över hundra tidningar och tidskrifter utlagda. Endast i ett individualistiskt samhälle finns ett sådant behov av konkurrerande meningsyttringar ; endast där det finns ett vitalt förhållande till omvärlden kan doften av landsortspress tvättas bort ; endast där det finns människor för vilka kommunikationer är livsavgörande kan det finnas en sådan, med dagens mått mätt sjukligt förstorad, offentlighet. Och tidningar som Bukowiner Rundschau, Bukowiner Nachrichten, Czernowitzer Tagblatt och Czernowitzer Allgemeine Zeitung lästes inte bara här utan också i Wien och Bukarest. I ett sådant landskap växer det egna språket.

De olika språkliga inflytelserna färgade naturligtvis av sig på tyskan i Bukovina, delvis till det sämre. Men den berikades också med nya ord och talesätt. Den hade en särskild fysionomi, sin egen kolorit. Under ytan av det talbara fanns djupa, vittförgrenade rötter i de olikartade kulturerna, vilka på många sätt grep in i varandra och gav kraft och must åt ljud- och bildkänslan. Mer än en tredjedel av befolkningen var judisk, och det gav staden en särskild atmosfär. Gammaljudisk folklore och chassidiska legender "låg i luften", så att man andades in dem. Ur denna barocka språkmiljö, ur denna mytisk-mystiska sfär växte tyska och judiska poeter och författare fram: Paul Celan, Alfred Margul-Sperber, Immanuel Weißglas, Rose Ausländer, Alfred Kittner, Georg Drozdowski, David Goldfeld, Alfred Gong, Moses Rosenkranz, Gregor von Rezzori, den betydande lyrikern Itzig Manger med flera.

I en sådan stad är språket i sig och från första början mer än ett kommunikationsmedel. Det finns en medvetet förhållande till det när man inte bara växer in i det, när det inte helt enkelt är allenarådande och det som man oreflekterat övertar i barndomen.

Och i en stad som likt en ö reser sig ur omlandet, som skickar flaskpost och väntar på flaskpost, utvecklas ett helt annat förhållande till en avlägsen omvärld som gör det avlägsna nära. Detta ger ett grannskapsförhållande på avstånd till det som tänks och skrivs i Bukarest, Wien och Berlin. Till denna kulle över Prut ankommer snabbt och utan överföringsförluster något som uppstått långt borta, men ändå är närmare och mer besläktat än den omedelbara omgivningen, präglad av den bondska landsbygden. Det var denna urbana ökulturs upphöjdhet som gjorde den så rik och till födelseorten för en hel galax tyska författare.

Czernowitz var en stad av svärmare och anhängare. För dem handlade det, med Schopenhauers ord, om ’intresset för tänkandet, inte om intressets tänkande’. De ortodoxa judarna var anhängare, "chassidim", till den ene eller andre "helige" rabbinen. Det praktiska livets göromål var oviktiga för dem. Många av dem hade inget arbete utan försörjdes av sina fruar, vilka var stolta över att ha en »skriftlärd« till make. De »lärde« sig från de "heliga skrifterna" hela livet och sög besjälat i sig sin rabbins visa ord. De assimilerade judarna och de bildade tyskarna, ukrainarna och rumänerna var också anhängare : av filosofer, politiska tänkare, diktare, konstnärer, komponister eller mystiker. Karl Krauss hade en stor samling beundrare i Czernowitz, man kunde möta dem med Die Fackel i handen på gatorna och i parkerna, i skogarna och längs Pruts stränder… En stor skara bekände sig till den "lära" som utvecklats av den betydande Berlinfilosofen Constantin Brunner, som genom översättningar till engelska och franska börjar bli känd först nu. I ingen annan stad, inte ens Berlin, hade Brunner så många anhängare som i Czernowitz. …Här fanns det schopenhauerianer, Nietzschedyrkare, spinozaister, kantianer, marxister, freudianer; man svärmade för Hölderlin, Rilke, Stefan George, Trakl, Else Lasker-Schüler, Thomas Mann, Hesse, Gottfried Benn, Bertolt Brecht. Man slukade verk på främmande språk, framför allt fransk, rysk, engelsk och amerikansk litteratur. Varje lärjunge var genomsyrad av sin mästares mission. Man hyllade oegennyttigt och med glödande entusiasm – ett ord som den moderna kritiken avfärdar som "patos" eller sentimentalitet. I denna atmosfär var en intellektuellt intresserad, näst intill tvungen att ägna sig åt filosofiska, politiska, litterära eller konstnärliga problem eller själv bli verksam på något av dessa områden. – En svunnen stad. En svunnen värld.

En stads själ må vara bevarad i dikter, men dess grunddrag är bevarad i kartor. Den som har tagit sikte på en stad förfärdigar exakta kartor. Aggressorn har en skarp blick, kanske den skarpaste. Han vet vad det kommer an på, han ringar in de strategiska målen, han drar upp linjerna längs vilka han vill rycka fram, han beslutar vad som ska tas i beslag och vad som ska förintas. Aggressorernas stadskartor är exakta och helt osentimentala. Nazisterna hade sådana kartor, och den som reser från Berlin till Tjernivtsi kan skaffa en på det statliga biblioteket : "Stadtplan von Czernowitz. Anlage zur Militärgeographischen Übersicht über das Europäische Russland, Mappe F II, Ukraine, mit Moldau-Republik und Krim, Ausgabe IX, 1941. Sonderausgabe ! III.41. Nur für den Dienstgebrauch". Den ritades efter en förlaga från Leon Königs judiska förlag i Tjernivtsi. Den som reser till staden med en sådan karta vet mer än alla Intourist-guider, och mer än många lokalbor som kommit till staden efter andra världskriget. Där finns allt utritat: från järnvägsstationerna till radiostationen och flygplatsen; de civila myndigheterna från justitiepalatset till statistiska byrån och skolrevisorerna ; från gendarmeriets högkvarter till fängelset. Aggressorn har en översikt över konfessionerna och har ringat in kyrkorna och synagogorna. Han vet var skolorna och hospitalen ligger, och hotellen – Palast- und Zentralhotel, Zum Schwarzen Adler, Gottlieb, Bristol och Pension City – där han kan inkvartera sin stab.

Så går turisten med aggressorns karta genom staden, och inser att han egentligen hade behövt en andra karta: den sovjetiska generalstabens. I det ögonblick då tyskarna angrep Sovjetunionen och staden behövde utrymmas deporterades plötsligt, över en enda natt, tusentals invånare till Ryssland – vilket för vissa innebar att de slapp deporteras till de läger som rumänerna hade upprättat i Transnistrien. Båda kartorna hade framställt staden som en fälla som det inte gick att komma ur.

Båda erövrarna hade tagit sikte på den judiska befolkningen, det var bara fraseologin som var annorlunda. Medan Einsatzgruppe D under SS-generalmajor Otto förföljde judarna qua judar, riktade de sovjetiska gripandena in sig på judarna som bourgeoisie och – otroligt nog – som potentiella medbrottslingar till nazisterna. Ingen annanstans har en grupp människor jagats och utplånats under så absurda förtecken. I egenskap av judar fick de känna av nationalismens och rasismens våld, såsom borgerligt skikt i samhället fick de känna av våldet från dem som kommit till korta, "massorna". Mellan dessa båda våldsvågor gick det existerande Tjernivtsi under.

Inte så att byggnaderna försvann. Förutom en rivningstomt vid Stortorget verkar staden inte ha lidit några större förluster genom krigshandlingar. Det israeliska templet som tyskarna stack i brand var alltför kraftigt, och inte ens försöken att spränga det efter kriget lyckades skaka den imposanta byggnaden. På denna viktiga plats finns idag biografen Oktober, vitmålad och utan kupol och burspråk, men med ännu synliga rundbågefönster. Den är helt olämplig som bio eftersom de mäktiga pelare som bär upp hallen skymmer en del av duken. Men vem av dem som står på kartkontoret eller går in i foajén vet det eller är intresserad av att detta en gång var ett av de praktfullaste templen i Östeuropa?

Redan till det yttre var anblicken överväldigande. Det hade en monumental huvudport och två sidoingångar (för kvinnor). Man kom in i en rymlig vestibul, där marmortavlor på väggen visade namnen på de hundra stiftarna, däribland de äldsta och finaste släkterna. Från vestibulen, där det också fanns en votivtavla för Heinrich Wagner, kom man via tre dörrar till templets inre, där man slogs av de rika målerierna och stuckaturerna. Genom färgade fönster på båda sidor flödade ljuset in. På båda sidor om mittgången och längs templets sidor fanns sittplatser för män, medan kvinnorna satt på de båda övre nivåerna. Läktarna och alla bänkarna var av ek, rikt snidade. Väggarna var ljusblåa och försedda med målningar av de första konstnärerna. I kupolen fanns guldstjärnor mot en blå bakgrund. Altaret och Toraskrinet var sevärdheter. På båda sidor om uppgången till altaret fanns två upphöjda platser för överrabbinen och överkantorn. I mitten av bimahn fanns en pulpet för predikaren. Ovanför arken, täckt av rött, guldbroderat sammet, brann en evig silverlampa. Templet hade plats för tusen personer.

Numera lyser en biografskylt på den pampiga byggnaden, så att den verkar brinna. Idag hålls bara gudstjänst i en enda av förkrigstidens 88 synagogor. Andra, framför allt i den tidigare Synagogegränden (idag Henri-Barbusse-gatan), har gjorts om till lagerlokaler, de ortodoxas mäktiga synagoga är en verkstad för Goskino (den sovjetiska filmmyndigheten, som svarade för produktion och distribution av film ; ö.a.). Endast det judiska hospitalet är fortfarande ett sjukhus.

På kartan finns också den gamla Vasiliko-gränden, och med hjälp av en arkivarie i statliga arkivet i den tidigare jesuitkyrkan går det snabbt att ta reda på vad den heter idag. Där, i det rödbruna huset på nr 5 med en örn i jugendstil på fasaden måste Paul Celan ha vuxit upp. På kartan finns också den förnäma stadsdelen bakom Folkets trädgård, vid Frunze- och Fedkovitj-gatan, där det judiska borgerskapet bodde i understundom slottsliknande villor på vilka alla stilar vid sekelskiftet provades ut. Och mitt emot templet känner man lätt igen byggnaden Morgenroit, där Bund och andra organisationer bedrev folkupplysning, höll föredrag och byggde upp bibliotek. Vissa byggnader har behållit sin funktion, till exempel fängelset, som dock har försvunnit bakom en vägg med Leninaffischer som stänger av hela sidan av torget. Likaså gendarmeriets gamla byggnad, som idag härbärgerar KGB.

Varje gatstump och varje byggnad fick ett annat utseende. I Zum Schwarzen Adler, som idag blivit Hotel Verchovina, huserade Gestapo. Hissen fungerar för närvarande inte, meddelar portiern vänligt. Det var denna plats som dr Nathan Getzler, som efter kriget bodde i Montreal, skildrade i sin dagbok:

Onsdagen den 9 juli 1941. Grannar som kommer till vårt gömställe berättar att tyska Gestapo fört 150 judar till skjutbanan och skjutit dem där, bland dem överrabbinen dr Abraham Mark. Dr Mark hade dessförinnan varit instängd i hisschaktet i Zum Schwarzen Adler tillsammans med överkantor Gurman, Jakob Galperin, Frühling, Josef Reininger och många andra. Hissen åkte upp och ner och hotade varje gång att krossa de instängda. Efter att de olyckliga hade plågats på detta sätt i dagar, anslöts de till gruppen dödsmärkta, fördes längs Prut till Bila och sköts.

De anställda inom rumänska Siguranza och tyska Gestapo söker sedan igenom tidningar utgivna i Tjernivtsi för att finna misstänkta. På den judiska begravningsplatsen är det hektisk aktivitet, hospital töms och de olyckliga patienterna på dårhuset jagas ut på gatan. Ukrainska och rumänska ynglingar med kokarder i knapphålen leder patrullerna till judars bostäder. Mobben röjer ut övergivna lägenheter och butiker. Rumänska tjänstemän gör pengar på passersedlar, på dödsskräcken. Tio självmord anmäls om dagen när deportationerna till lägren i Transnistrien börjar. När invånarna i det nyinrättade gettot – det hade aldrig tidigare funnits slutna getton i Moldavien eller Bukovina – drivs mot järnvägsstationen, väntar redan bönder med vagnar för att tjäna pengar på transporten. En särskilt skakande bild erbjuds i hörnet av Trefaldighets- och Albertinegränden. Ur huset träder de sista medlemmarna av rabbindynastin Boyan, med raka ryggar och i sina bästa kläder, med Torarullar i händerna. Omkringstående judar och kristna åser det gripande skådespelet.

Tiotusentals dog under tvångsmarscherna från Bukovina till lägren, i stenbrotten, under väg- och järnvägsarbete. Få lyckades stanna i själva Tjernivtsi, antingen för att de lyckades göra sig oumbärliga för att livet i staden skulle fungera eller för att de rumänska tjänstemännen behövde pengar. Rose Ausländer skrev om denna tid:

Issörja på Transnistriens fält

där den vite Slåtterkarlen

slog människor

Inget rum ingen anda

drogs

Ingen eld

värmde liken

I snöfältet sov säden

sov tiden

på tinningar

Tungan på himlavågen

en glödande istapp

vid 30 grader Celsius under noll

Av den judiska befolkningen på 45 000 i Tjernivtsi återstod bara 6 000. Under dessa år var tiden frusen :

Is så långt själen räckte

Från taken

hängde dolkar

staden var av

fruset glas

Människor släpade

säckar fulla med snö

till det frostiga bålet

En gång föll en visa

av gyllene flingor

på snöfältet:

"Känner du landet där citronerna blommar ?"

Ett land där citronerna blommar?

Var blommar det landet?

Snögubbarna

visste det inte

Isen bredde ut sig

och drev

vita rötter

in i våra års märg

På mindre än tre år blev Tjernivtsi en annan stad, även om gatorna och fasaderna, torgen och husen förblev desamma. Det finns en tid före och en tid efter.

Vi känner inte igen varandra

Alltför långt mellan oss

åren 

Eld

brände ett hål

i tiden

Stjärnorna

för långt mellan oss

Fixstjärnorna

känner bara sig själva

Man önskar sig tillbaka till Tjernivtsi före 1900-talets världskrig. Få kontakt med samhället där, vars byggnader fortfarande står kvar. Men det vore bara ett tänkt avstamp som ger löfte om en hållpunkt där det inte längre finns någon. "Eld / brände ett hål / i tiden". Därefter har allt sökande i denna vackra stad något turistiskt över sig, även om man inte uppfattar sig som turist. Det finns ingen hållpunkt, ingen utgångspunkt för att ordna det som har utspelat sig. Tjernivtsi – och dess öde delades av så många centrum i Centraleuropa – är en plats där man förlorar det historiska förståndet. Därför är varje blick på den vackra staden resignerad, noterar bara det som en gång var och det som är inlagrat i dagens liv. Husen vid Stortorget är vackra, till exempel sparbanksbyggnaden med majolikafrisen på fasaden (1900, arkitekt Hubert Gessner i Wien): en byggnad i den kosmopolitiska anda som avsatt spår i alla dubbelmonarkins städer. Idag är den lokala partiorganisationen inhyst där.

Man behöver bara se på försäkringsbyggnaden, hotellen, affärerna kring Stortorget och i den gamla Herrgränden för att förstå att staden är sprungen ur dådkraft, företagsamhet, risktagande och okuvlig vilja till framgång. Varje fasad har drag efter sin byggherre. Den som bodde därinne har också sörjt för det, för de blankpolerade mässingslisterna, för skyltfönstren, för en värdig situation i ingången och en angenäm atmosfär. Idag är sådana hus bara filialer som lika gärna hade kunnat ligga någon annanstans.

Människorna, tingen, bostäderna var frön till differentiering. Här fanns till exempel repslagare, finsnickare, tunnbindare, körsnärer, urmakare, slaktare, skomakare, rörmokare, bagare, barberare, kopparsmeder, låssmeder, kittelflickare, glasmästare, skräddare, mässingsgjutare, guld- och silversmeder, stuckatörer, tapetserare, skyltmålare, kakelugnsmakare, gördelmakare, vagnmakare, hovslagare, skorstensfejare, hudavdragare, murare, styckare, kantorer, advokater, tidningsmän. Detta avspeglades i gatunamnen. Idag vet alla i förväg att det i Tjernivtsi liksom i alla andra sovjetiska städer finns en Leningata och en Kalininpark, trots att dessa namngivare inte har ett dugg med staden att göra. Fasaderna är individualistiska, hart när till överdrift – men tingens gång är överallt densamma: den uppbromsade rörelse som uppstår när brist råder. Den resignerade rörelse som uppstår överallt där det inte finns något särskilt att upptäcka, bara det som finns överallt annars : samma fiskkonserver, samma plastbadkar, samma böcker som man också kan köpa i Murmansk eller Kiev.

I en stad som till denna dag kännetecknas av individuation och differentiering är en sådan enformighet närmast smärtsam. I skyltfönster och ingångar kan man fortfarande se arabesker efter former av att göra reklam och driva en butik, men det finns inte längre något att göra reklam för eller göra affärer med. Små inslag av det särskilda med denna landsända har bevarats i stadsbilden. Även på de mest mondäna flanörsstråken ser man färgstarka zigenarskrudar – även här är romerna oanpasslighetens änglar. Eller också kommer huzuler ner från bergen som ovanför sina gummistövlar "Made in the USSR" bär det de alltid har burit, och då inte som folkdräkt. Ett annat inslag är marknaderna. I skuggan av det gamla "Bristol", som nu blivit ett studenthem, framför den låga filharmonin och bredvid berg av matmeloner, säljer kvinnor levande hönor med sammanbundna fötter.

I hela Tjernivtsi finns ingen bok om staden, förutom en guide till museet i Olha Kobyljanskas hem, en ukrainsk författare som också skrev på tyska och polska och därmed var en äkta Tjernivtsibo. 

Man kan också hitta en bok om stadsteatern, ritad av arkitektkontoret Fellner & Helmer i Wien, också den på ukrainska. Det är förmodligen inte så att turismorganisationerna vill gömma undan det habsburgska rikets östligaste huvudstad, utan mycket enklare : För dem är den bara en liten ukrainsk landsortsstad, efterbliven, i världens utkant, dit bara ett fåtal tidningar från Moskva anländer med en viss fördröjning. Deras dröm är inte den habsburgska staden utan det nya Intourist-hotellet ute på fältet – inbegreppet av framåtskridande.

Rester eller pseudoformer av affärsverksamheten i en gränsstad kan iakttas i hotellets omgivningar : där amerikaner stiger ur för att deras föräldrar kom härifrån ; tyskar som kört hit från Moers i Nordrhein-Westfalen för att de kommer från Bukovina; polska turister som helt öppet säljer varor från väst ; rumänska turister som tagit sig över gränsen för att köpa livsmedel; turister från DDR som ville se jag vet inte vad i Tjernivtsi. Här är det mer internationellt än i någon jämförbar stad i den ukrainska landsorten. Och var annars kan man få se en gammal amerikansk Plymouth, som idag används vid bröllop? Tiotusentals människor har emigrerat härifrån under de senaste fyrtio åren – till Israel, USA, Västberlin. Suget ut har inte blivit mindre. Besökare i den gamla hembygden kan man träffa på, till exempel på den judiska begravningsplatsen.

Den likriktande flodvågen har inte bara träffat det judiska Tjernivtsi, vars synagogor har omvandlats till verkstäder och lagerlokaler. Den har också träffat den armeniska kyrkan, som har byggts om till en orgelkonsertsal. Jesu-hjärtas-kyrkan skulle absolut göras om till ett museum om Bukovinas folklore, och den grekiska sockenkyrkan till en schackklubb. Ingen annanstans i världen finns så många sekulära inrättningar – biografer, schackklubbar, bad, museer – med flerhundraåriga fresker och mosaiker. Men därmed har man inte bara gett staden en nyttig och vacker inramning – man har tagit ifrån den dess själ. Vad ligger bakom allt detta ? Ingen ond avsikt, inga intriger, inte ens en gudsförnekande strategi eller militant ateism, utan tyngden i löftet om en modernitet, som kanske medförde badkar och centralvärme, men gjorde världen grå och ful.

Hur hjälplösa är inte bemödandena om att återge staden något av dess utseende och forna glans. På kvällarna tänds exempelvis en orangeröd upplysning av Stortorget, ett surrogat för ljushavet i västliga storstäder. Men det är bara garnityr, en utsmyckning av fasader som inte längre förmår lysa inifrån. Tjernivtsis och liknande städers drama kulminerade under några år under andra världskriget, men det är mycket längre och mer djupgående. Det började med det första krig som rev de murar som hade skyddat den stormiga processen att ackumulera en urban kultur. Då fanns inte längre någon skyddsvall mot att den urbana civilisationen togs i besittning och förstördes av befallningar uppifrån och anspråk nerifrån, från alla dem som ville leva bättre på andras bekostnad.

Tjernivtsi, en avlägsen stad buren på Karpaternas starka rygg, är en skyddslös plats varifrån man inte kan fly. Centraleuropas skyddslösa städer är platser där man i total hopplöshet kan börja tänka efter vad Europa blivit.

Man vill inte fara vidare från denna vackra stad utan att nämna att det finns något som gör att man uthärdar "inför himlens avgrund". På teaterplatsen i Tjernivtsi kan man stöta på äldre, välvårdade herrar med vilka man kan samtala på utmärkt tyska. Den kvinnliga vakten på det blivande folkloremuseet berättar att planerna kanske kommer att revideras och kyrkan bli en kyrka igen. Arbetarna i Goskinos verkstad säger att de förmodligen snart kommer att flytta och att de ortodoxas synagoga kommer att bli ett museum för judisk historia. Ett anslag säger att den judiska teatern i Kiev ska uppföra "Golem" här. Man träffar en författare, Josef Burg, som snart ska åka till Berlin, där hans förlag finns, för att ha uppläsningar ur sina berättelser avfattade på jiddisch. Av samtalet med Burg framgick också att det fortfarande finns förbindelser med Bukarest och den tyskspråkiga tidskriften Neue Literatur, som tidigare hade den ansedde författaren Alfred Margul-Sperber som redaktör, alltså han som upptäckte Rose Ausländer och Paul Celan. Och i den enda öppna synagogan, som uppfördes 1925 och som nazisterna och Järngardet aldrig rörde, kan man samtala med församlingens ledare, som just återkommit från Brooklyn och visar de teffilin han införskaffat där.

Och inför avresan deltar besökaren i en minnesstund på den judiska begravningsplatsen med den inrasade, men bastanta synagogan – det är årsdagen för oktoberpogromen 1941. De flesta som kommit och traditionsenligt lägger blommor på fabeldiktaren Elieser Steinbergs och de skjutnas gravar är gamla. Men det finns också unga människor här, och de talar om ting som de nästan trodde att de hade slutat tro på.