Kapitel 11: Lviv: den europeiska provinsens huvudstad

"Det är mycket förmätet att vilja beskriva städer", skrev Joseph Roth i Frankfurter Zeitung om Lviv 1924. "Städer har många ansikten, många lynnen, tusentals riktningar, brokiga mål, mörka hemligheter, muntra hemligheter. Städer döljer mycket och visar mycket; varje stad är en mångfald, varje stad har mer tid än en stadsskildrare, än en människa, än en grupp, än en nation. Städer överlever de folk som de har sin existens att tacka för och de språk på vilka deras byggherrar gjorde sig förstådda."

Detta gäller också för mitt porträtt från 1980-talet av Lviv, som staden i västra Ukraina heter nu. På den tiden var den till det yttre en sovjetisk storstad vid namn Lvov. Den låg vid världens ände, bakom järnridån, i döda vinkeln och bortom vår horisont. Men redan då hade något börjat ändras. Nästan omärkligt, långsamt men stadigt dök en kontinent åter upp som det inte längre fanns ett namn på i den i öst och väst uppdelade världen efter kriget: Centraleuropa. Lviv var en av de städer som var utmärkta på kartan över detta imaginära men ändå verkliga Centraleuropa som hade bestått uppdelningen under kalla kriget. Lviv var ett bevis för att det fanns något annat, ett tredje – inte något uttänkt fantasifoster, utan en fysisk stad, en text i vilken man kunde avläsa ödena i Europas mitt. Regionen mellan fronterna i det europeiska inbördeskriget hade ju slitits sönder, gått under, förändrats till oigenkännlighet. Och huvudorten där hade hamnat i utkanten.

Min resa för ett kvarts sekel sedan var ett sökande, inte berusat av nostalgi utan drivet av viljan att finna spår. Det var en tid då det ännu inte fanns några stadsguider och inga kartor som återgav stadens verkliga kropp. Man var tvungen att ta hjälp av Baedekers guideböcker från dubbelmonarkins tid, av överlevares minnen eller protokoll från krigsförbrytarrättegångar för att kunna dechiffrera stadens text.

Hur radikalt situationen har förändrats märker man just på avstånd. Dagens Lviv är en helt annan stad. Den var en drivande kraft på Ukrainas väg till självständighet och under "Värdighetens revolution" på Majdan. Staden är nu en tillflyktsort för många som varit tvungna att sätta sig i säkerhet undan kriget i östra Ukraina. Den vilar inte på sina lagrar, "myten om Galizien", utan vill vara en aktör i Europa av idag. Det framgår av bland annat utformningen av fotbolls-EM 2012, av att staden åter finner sin form eller av den självmedvetna tonen i den nya ukrainska litteraturen.

Lvov ligger vid världens ände. Man är utmattad när man anländer dit. För man har en lång resa bakom sig, och oftast också kraft- och tidskrävande gränser. Resan hit från Wien, Budapest eller Prag tar en dag. Från Berlin via Kraków måste man räkna med två dagar, likaså från Bukarest. Från Moskva kommer man hit över en natt. Lvov är en destination för tjänstemän och officerare på tjänsteresa. För många är Lvov bara ett något längre stopp på en transitresa eller ett tågbyte för dem som reser vidare till kur eller avkoppling i Karpaterna. Lvov ligger i en skärningspunkt mellan linjer som förbinder stora städer med varandra, men framför allt ligger staden i gränsernas skugga. En resa dit är en resa till utkanten, trots att den ligger mitt i Europa.

Svårigheterna med en sådan resa är inte främst av teknisk eller organisatorisk art. Frågan "Var ligger Lvov?" kan besvaras med kartor eller geografiböcker. Det kan också aningslösa resebyråer snabbt lära sig. Svårigheten består i att det handlar om en dubbelexistens: en stad i våra huvuden och en stad i verkligheten. Resan leder till ett område som inte kan beskrivas adekvat: det är på en och samma gång centrum och periferi. Det handlar om en samtida stad, som främlingar dock mestadels uppsöker för att den har ett storslaget förflutet. Här måste man genast tillfoga att detta är en illusion. Den som åker till Lvov åker till en sovjetisk storstad, inte till en habsburgsk fata morgana. Lemberg är ett omtyckt mål för imaginära resor, men den som verkligen beger sig dit hamnar i det samtida Lvov.

Resenärer är nyfikna på vad som i våra dagar återstår av glansen från fin de siècle och vill veta vad som kan finnas kvar av en stad som hamnat mellan fronterna i det europeiska inbördeskriget. Vi kan säga exakt var staden ligger på kartan, men vi blir osäkra om vi ska ange vilken plats den intar i dagens europeiska medvetande. Den måste ligga någonstans i gråzonen mellan nostalgi och ignorans, mellan svunnen historia och ansiktslös samtid. Resan går till en pol av tvivel rörande om det mitt i Europa fortfarande går att tänka Europa.

Man får hålla fast vid det man ser. När tåget till Lvov kör i en slinga runt nästan hela staden, vet resenären att han efter flera timmars resa genom platta eller kuperade landskap kommer till en stad. Landet var vidsträckt och nästan utan bosättningar – och nu staden som ligger på höjder bland gröna parker. Efter den ganska folktomma landsbygden är vi inte beredda på en så tät anhopning mänsklig bebyggelse. Lvov är som ett överfall: en stadssiluett med otaliga torn, kupoler, spetsar, stora byggnadskomplex som övergår i varandra. Efter så mycket fritt utrymme plötsligt brist på utrymme, kompression, förtätning. Vi har ankommit till staden när vi går in i järnvägsstationen i Lvov. Här är det farväl till den platta landsbygden och inträde i en annan värld. Här strålar omgivningen samman, trängseln blir dubbelt så stor genom att nästan alla släpar på ryggsäckar, väskor och bärkassar. Lvov är omlandets centrum.

Stationshallen är stor som en katedral, ljus faller på folkmassan och stuckaturen, vilken precis som den svulstiga crèmefärgade fasaden visar att byggnaden uppfördes i början av seklet. Den var den sluss som resenärer från Wien passerade för att beträda galizisk mark och genom vilken många utvandrade till Nya världen. Byggnaden skulle vara storslagen, bekväm och effektiv, en bastion mot en värld präglad av de hästdragna transportmedlens långsamhet. Även en sådan pompös stationsbyggnad kan vara ett stycke herrskapsarkitektur. För Lvov markerar stationen – som för övrigt bara är en av fem – en epok: det sena habsburgska rikets.

Överallt i staden finns vittnesbörd om Habsburgs civilisatoriska mission. Det handlar mestadels om byggnadskomplex som redan genom sitt omfång spränger det medeltida, fint ciselerade, fint arbetade Lvov med dess smala gavlar och trånga gränder. Här har Wien varit i verket och den tidsålder för vilken den en gång var huvudstaden. Det stora Wien har fördubblats med ett litet Wien. I seklets början revs större delen av de stadsmurar som omgav det gamla Lvov, och floden pressades in i kanaler. På så sätt uppstod den stora esplanaden, dagens Lenin-prospekt, som närmast är en rymlig, långsträckt plats och centrum också i dagens Lvov. Alla vägar går över denna esplanad. I huvudändan avslutas platsen med ett operahus, som inte hade många likar ens i Österrike-Ungern, som knappast hade någon brist på operahus. Zygmunt Gorgolewski ritade det på 1890-talet. Det är ett praktbygge i flera stilar, fint plastiskt modellerat med pilastrar, balustrader, korintiska kolonner, statyer och festonger. När ljuset flödar ut på platsen från den upplysta foajén i den statliga akademiska opera- och baletteatern Ivan Franko, ligger Lvov för ett ögonblick vid Opernring i Wien. Även om kvällens föreställning är Spartakus kan man lätt föreställa sig att Enrico Caruso uppträdde här.

En av esplanadens långsidor flankeras av inte mindre pompösa och vördnadsbjudande byggnader: det tidigare polishögkvarteret, finansförvaltningen och hovrätten. En av byggnaderna är idag Lenin-museet, som tydligen inte heller Lvov klarar sig utan. På den andra sidan regerar butikerna, handeln, bankerna, caféerna och hotellen. Här finns det fasader i klassicism, nybarock och art déco. Lemberg var den stad där penningströmmarna från hela Galizien rann samman, och därför finns här också hypoteksbanker och sparbanker. Lemberg var huvudstaden i en av det habsburgska rikets provinser där man trodde sig kunna försäkra sig mot en oviss framtid. Försäkringsbolagens byggnader är därför mycket närvarande.

Och eftersom platsen ligger mitt i centrum måste också hotellen vara koncentrerade hit. De hette som överallt – Hôtel de France, Hôtel de l’Europe – och heter idag som överallt i Sovjetunionen. Hotel George har till exempel blivit Intourist. Den allegoriska framställningen av kontinenterna uppe på "George" visar att både staden själv och arkitektkontoret Fellner & Helmer i Wien, som försörjde hela den centraleuropeiska världen med sina kreationer, visste precis var Lemberg låg.

Andra fönster som vetter ut mot platsen kan bara höra till caféer, från vilka man kan blicka ut på platsen och stadens inre liv. Här måste de caféer ha legat som hade över hundra tidningar som läsexemplar. Där man idag säljer böcker från socialistiska länder måste en gång de boklådor och antikvariat ha legat som gjorde Lemberg till en huvudstad för boken och bibliofilen.

Än idag gäller att de representativa byggnaderna är från den habsburgska tiden: det mäktiga post- och telegrafkontoret; den galiziska sejmens byggnad mitt emot den något förvildade stadsparken, där man fortfarande kan se konturerna av den rotunda där ett musikkapell spelade på eftermiddagarna; invalidhemmet i stadens utkant som lika väl hade kunnat stå i Trieste; polytekniska institutet och Ossolińskiinstitutet (Ossolineumet) med dess för Polen så viktiga bibliotek och arkiv; hospitalen, kasernerna och möteslokalerna. Det var en stad i ett rike som ännu mot slutet hade kraften att ge en bild av sig självt: storslaget, imposant, inte fritt från koloniala upplysningsmanér.

Men detta Lemberg bestående av centralstation, citadell, banker, hotell och försäkringsbyggnader vore intet utan det gamla Lvov, som stod färdigt innan habsburgarna kom. Här reser sig de torn som bildar Lvovs himmel. Denna stad är som huggen i sten, med hårda konturer och kristallin täthet. I gamla stan finns ingen esplanad, ingen paradgata och ingen boulevard att flanera längs. Här får man finna sig tillrätta i smala gränder, som trots att de bildar ett rutmönster är något oregelbundna. Här är det meningslöst att spana efter sevärdheter, för hela platsen är en sevärdhet. Det habsburgska Lemberg gick i gult och ockra, det förhabsburgska Lvov var svart som stenblocken i renässans- och patricierhusen eller duvgrått som de blankslitna kullerstenarna.

Den som förlorar sig i Lvovs stadskärna är på rätt väg. Han eller hon rör sig i urcellen till alla europeiska städer. Med varje steg förändras perspektivet. Ömsom får man syn på ett torn, en portal eller en fontän, ömsom ser man en innergård, stiger uppför en fritrappa eller ner genom ett valv, går fel i en snörrak gata som slutar i en återvändsgränd. Man måste ta sig runt hörnen och balansera på trottoarens kantsten, gå ur vägen för en staty eller ducka under en arkad.

Århundradena växlar fram och tillbaka. På marknadstorget i det gamla Lvov är man inträngd mellan köpmanshus från 1500-talet och i förstäderna finner man villor med ornament av Wiensecessionisterna. Man kan dyka in i den latinska katedralen, en kvarleva från det gotiska, gång på gång brandhärjade Lvov, eller gå uppför barocktrappan till S:t Georgskatedralen. Man kan gå ner till den armeniska katedralen, som numera ligger långt under gatunivån, och till gravstenarna på den armeniska kyrkogården från 1300-talet. Eller gå över till bernhardinklostret. Man stiger in i århundradena.

Tornen och kupolerna tycks växa samman över besökarens huvud. I den gamla stadskärnan rör man sig i det patriciska Lvovs hårda kärna, som kunde köpa sig fri när tatarer, turkar eller valaker stod utanför portarna. Man rör sig i en omgivning som till och med för Karl XII av Sverige och adelssläkten Sobieski var inbegreppet av urban civilisation. I ett hårt skal skapat av hantverkardynastier, vilkas guldsmedsarbeten nådde Konstantinopel och Nürnberg. Och trots allt detta på ett komprimerat utrymme en avspändhet, som uppstår där ingen efterföljande generation tvunget måste vara bättre än föregående.

Som en självklarhet byggs byggnader om och till, växer, sprider sig och finner en ny form. Så förhåller det sig med Campianis och Boims kapell och med Korniakt-tornet, vilka byggts på existerande kyrkor. Lvov har hämtat sina byggmästare överallt ifrån. De hette Peter der Römer, Peter Barbon, Jan de Wit, Nicola Gonzaga, Peter Stecher eller förblev namnlösa. Polska, italienska, ukrainska byggmästare kan ha arbetat på samma byggnad.

Lvovs penningmedel kom från många källor och väderstreck: från polska kungar och ukrainska hetmaner, från moldaviska hospodarer och armeniska köpmän, från det judiska och tyska borgerskapet. När allt löper samman och blir nästan omöjligt att skilja åt, när lockelsen ligger i nyanserna, går det inte längre att tillskriva någon något. I Lvov blir den bysantinska korskupolkyrkan förbunden med gotiken, och under italienskt inflytande förvandlas ikonostasen till ett ukrainskt barockkonstverk.

Lvovs behag härrör från de många kulturer och folk som har bott i staden. En tom plats i denna förtätade stad signalerar att något ohyggligt måste ha hänt. Så är det på Gamla marknadstorget, som mitt i har en ö med åttkantiga konturer. Så är det på baksidan av Arsenalen, där brandväggen på en angränsande byggnad tydligt visar att en annan byggnad stått här. Så är det på den stora, intetsägande area där en lokal kolchosmarknad finns idag. Dessa är ödetomter efter det judiska Lvov, efter dess sprängda synagogor – däribland Gyllene rosen – och efter en av dess begravningsplatser.

Enbart den blåglaserade kupolen på en byggnad i morisk stil, där det nu finns ett sjukhus, minner om att Lvov var ett av de största judiska centrumen i Centraleuropa.

"Har Europa upphört här?", frågade Joseph Roth i sina reseintryck från Galizien som publicerades i Frankfurter Zeitung 1924.

Nej, det har inte upphört. Förbindelserna mellan Europa och denna så att säga landsförvisade trakt är fasta och livliga. I boklådorna såg jag de senaste litterära publikationerna från England och Frankrike. En kulturvind bär fröna till polsk jord. Kontakten med Frankrike är starkast. Det slår gnistor fram och tillbaka över Tyskland, som förefaller befinna sig i ett vakuum. Galizien ligger ensamt och förlorat för världen men är ändå inte isolerat; det är landsförvisat men inte avskuret. Det har mer kultur än dess bristfälliga dagvattensystem får en att tro, mycket oordning och än mer sällsamhet.

Lvov ligger på vägen mellan Konstantinopel och Nürnberg och mellan Bologna och Vilnius. När en fiende stod utanför Lvov alarmerades hela det övriga Europa. Lvov har varit ukrainskt, ungerskt, moldaviskt, polskt, österrikiskt, ryskt, tyskt och sovjetiskt. Alla som uppfattade staden som sin bidrog med något, vissa tog ifrån den allt. Alla provinser är inte provinsiella. Galizien var en överlappningarnas provins och Lemberg var en "de utsuddade gränsernas" stad (Joseph Roth). Lviv, Lvov, Lwów, Leopolis, Lamburg, Lemberg grundades av storfursten Daniel av Kiev och kung över Halytj-Volynien och är uppkallad efter dennes son Lev. I urkunderna nämns staden för första gången 1256. 1340 erövrades den av den polske kungen Kasimir den store och fick Magdeburgsk stadsrätt 1356. Staden försvarade sig mot tatarer och turkar, och blev en välförsvarad tillflyktsort för borgare och hantverkare från andra intagna och brandskattade städer. Lwów förblev polskt till 1772, då staden hamnade under österrikiskt herravälde. Fram till 1918 var den säte för den kejserlige och kunglige ståthållaren för kronlandet Galizien och Lodomerien (tidigare Volynien; ö.a.). Däremellan hade det gjorts framstötar av ungrare, transsylvanier, ukrainska hetmaner, valaker och svenskar. Under första världskriget blev Galizien ett slagfält och Lemberg ett etappmål.

Vid sekelskiftet hade staden uppemot 160 000 invånare. Hälften var polacker, drygt 40 000 var judar, cirka 30 000 ukrainare och 7 000 tyskar. Därtill fanns det en rad mindre folkgrupper: greker, ungrare, bulgarer, rumäner, italienare, men framför allt armenier, som utgjorde den största armeniska församlingen på slaviskt territorium och hade funnits i staden ända sedan 1200-talet. Lemberg var multikonfessionellt: omkring hälften var romersk-katolska, en tredjedel av mosaisk tro, nästan 20 procent tillhörde den grekisk-katolska kyrkan och 1 procent tillhörde den armenisk-katolska. Lemberg var säte för tre ärkebiskopar. I staden talades många språk, framför allt polska, jiddisch, ukrainska och tyska.

På en sådan plats är kulturen flerspråkig och kosmopolitisk. Den store ukrainske författaren Ivan Franko skrev också på tyska och polska. Här låg ett reflekterat förhållande till modersmålet nära till hands och blev språket som sådant ett problem. Via Lemberg kom en av de mest betydande skådespelarna inom tyskspråkig teater, Alexander Granach, till Berlin. Martin Buber tillbringade några år här, i den judiska upplysningens och chassidismens stad. Lemberg var viktigt nog för att Niccolò Paganini, Franz Liszt och Maurice Ravel skulle hålla konserter här. Det polska Lwów var nästan en systerstad till Kraków. Karl Emil Franzos beska skriverier gjorde läsarna i Wien och Berlin medvetna om provinsen. I Lemberg korsades linjerna i de nationella och sociala konflikterna, och en av de mest vältaliga talesmännen, Karl Radek från Lemberg, är lika mycket hemma i den polska, tyska, litauiska och ryska arbetarrörelsen.

Lemberg var den stad via vilken hundratusentals emigrerade från Galizien, som trots sin olja inte blev ett nytt Pennsylvania, till det verkliga Pennsylvania. För många blev Lemberg/Lwów namnet på ett Europa som man var tvungen att lämna för att överleva. Kring Galizien och dess huvudstad kretsade Joseph Roth inte bara för att han kom från trakten, utan för att hans centraleuropeiska värld sammanstrålade här. Här hade nationalismen redan blivit livsfarlig, medan den på andra håll just hade kommit på modet. Här stod det klart att "det helt visst inte är världens mening att bestå av ’nationer’ och fosterländer som, även om de faktiskt bara ville bevara sin kulturella särart, ändå aldrig har rätten att offra ett enda människoliv". Redan före den stora katastrofen blev det tydligt vad Joseph Roth syftade på: "Vi är alla brottstycken genom att vi har förlorat vår hembygd."

Det trettioåriga krig som började 1914 och slutade 1945 gjorde Galizien till ett slagfält och Lvov till en avfolkad stad. Staden hamnade i en allt snabbare virvel av växlande fronter och herrar. Efter Österrike-Ungerns sammanbrott blev Lviv under några månader huvudstad i en västukrainsk folkrepublik. Sommaren 1919 blev Lwów polskt och förblev huvudorten i ett polskt vojvodskap till september 1939. Tre veckor efter det tyska överfallet på Polen ryckte den sovjetiska armén in i Lvov. Sovjetmakten inrättade sig i västra Ukraina och den 1 november 1939 införlivades det tidigare polska territoriet i Sovjetunionen. Den 22 juni 1941 inleddes det tyska angreppet på Sovjetunionen, och redan den 30 juni ockuperades Lemberg av tyska trupper. Lemberg blev nu huvudstaden i "distrikt Galizien". Den 27 juli 1944 återerövrades Lvov av general Ivan Konevs arméer och blev från och med då den näst viktigaste staden i västra Ukraina.

Den säregna jämvikt som staden så länge hade levt i, och som hade hållit stånd mot till och med mellankrigstidens spänningar, rasade nu samman under trycket utifrån. De "utsuddade gränsernas" stad blev polariseringens stad; den civiliserade blandningens stad blev utrotningspolitikens stad. Här fanns ingen legendarisk tredje part som skrattar när två träter. Det våld som utlöstes var tillräckligt för att upplösa den utkristalliserade staden. Sprängmedlen låg redo. Mer än en tredjedel av stadens befolkning var utan arbete och utkomst när den världsomspännande depressionen var som djupast. Klyftan mellan fattiga och rika förbands med nationalistiska anspråk. Befrielsen av Lwów 1918, som efter 150 år återfördes till Polen, beledsagades av en pogrom mot de judiska invånarna. 1936 sköts det skarpt mot en demonstration av arbetslösa. Ukrainarna, som gjorde anspråk på staden, var lika antipolska som polackerna var antiukrainska. Ressentimentet mot bourgeoisien i staden uppblandades med antisemitism. Det är kanske ingen tillfällighet att en marxistisk forskare som Roman Rosdolsky här fann temana för sina studier om kapitalism, nationalism och antisemitism. Men Lwóws öde avgörs inte i staden själv utan långt borta, i Berlin och Moskva. Lwów är en stad som slits sönder mellan fronterna.

Lvov, som hade blivit sovjetiskt efter Molotov-Ribbentrop-pakten, blev en av de första städer som föll i tyskarnas händer efter angreppet på Sovjetunionen. I staden fanns tillräckligt med folk som hängav sig åt den nationalsocialistiska illusionen. Under den vecka då NKVD hade lämnat staden och SS ännu inte anlänt skulle det självständiga Ukrainas timma slå. Staden var full av flyktingar från det ockuperade Polen, vilka var misstänkta och opålitliga i både Hitlers och Stalins ögon och var i reträttens respektive erövringens stund förutbestämda offer för ett blodbad. De sovjetiska offren var dels polacker och ukrainare, som greps som "nationalister", dels judar, som misstänktes vara "borgerliga element" som kunde agera som Hitlers "femtekolonnare". De nazistiska offren var framför allt judar, som beskylldes vara "bolsjevikiska agenter". Tusentals likviderades av NKVD i sista minuten, medan över 7 000 judar i staden föll offer för en pogrom som iscensattes av ukrainska nationalister och SS. Inom loppet av två år hade tiotusentals dödats. I augusti 1941 var omkring 119 000 registrerade i stadens judiska råd. Våren 1942 koncentrerades judarna i ett nyskapat getto och tvingades till tvångsarbete, medan deportationerna till Treblinka, Sobibór, Bełżec och Auschwitz började. I juni 1943 "tömdes" gettot.

Det "tyska elementet" i Lvov försvann redan vintern 1939–40, då tyskarna i Galizien i enlighet med avtalet mellan Molotov och Ribbentrop förflyttades till Tyska riket. I Lvov lämnade 7 000 tyskar staden och den tyska evangeliska kyrkan blev ett registrerings- och repatrieringskontor – så avslutades ett kapitel som hade börjat med Maria Theresia (av Österrike, samregent med sin make, Frans I, 1740–65 och med sin äldste son, Josef II, 1765–80; ö.a.).

Ytterligare en fruktansvärd åderlåtning följde när Röda armén återtog staden. Större delen av den polska befolkningen fördrevs till Polen efter att landet hade förskjutits västerut. Tiotusentals personer som misstänktes för nationalism deporterades till sovjetiska läger, huvudsakligen polacker och ukrainare. Skärmytslingar med den underjordiska Ukrainska nationella armén pågick in på 1950-talet. In i det avfolkade Lvov flyttade andra, främmande människor. Idag är Lvov en nästan helt ukrainsk stad.

Allt detta hände inom loppet av några år, under ett kort historiskt ögonblick. Därefter förlorade guideböckerna till Lemberg/ Lwów i värde. Den som följer dem går vilse. Den svunna staden, som var något i stil med ett Piemonte i det civiliserade Centraleuropa, kan man på sin höjd återfinna på kyrkogårdarna. Inskrifterna på många språk talar om ett liv efter döden. Man måste leta upp fragment efter den staden. En källa är Stanisław Lems självbiografi, en annan Zbigniew Herberts dikter. Ett och annat om sällskapet "Frohsinn", medelpunkten i det tyska Lvov, finner man i memoarerna av tyskar som flyttats dit och sedan fördrivits. Om det tyska språkets försvinnande kan man informera sig på Lvovs stadsmuseum, som ställer ut dokument från Deutsche Reichsbahn och id-kort för tvångsarbetare i lägret på Jonovska-gatan. Man måste åka till Tyskland och ställa dem till svars som deltog i massakrerna på det judiska folket och på den polska och ukrainska intelligentsian. Man måste läsa tidningar från den ukrainska diasporan och intervjua överlevande från deportationen till Auschwitz, om de fortfarande kan och vill tala med oss. Lvov är en stad som har förlorat ett språk som hade kunnat bringa allt på en gemensam nämnare.

Dagens Lvov är en stad efter katastrofen. Det är de som kommit hit efteråt eller är uppvuxna här som lever i staden. Sedan tio år tillbaka är Lvov en miljonstad. Här finns stora fabriker som tillverkar bussar och tv-apparater, en radio- och tv-station, dussintals teatrar, museer, institut, festivaler och tidningar. I Lvov levs det normala livet i en normal sovjetisk storstad, även om de nya bostadsområdena knappt syns från gamla stan. Lvov är på sätt och vis en dubbel stad, en kluven stad. Den gamla staden finns och används, men invånarna har inte tagit den i besittning. Man ser på husen att de inte tillhör någon utan alla, och på boklådorna att produktionen av böcker blivit en statlig angelägenhet. På museerna att de är uppfostringsinstitutioner, inte inrättningar för att sprida historiskt material. Kyrkorna är "arkitektoniska ensembler". Caféerna är, trots de stora fönsterrutorna genom vilka man kan betrakta folklivet utanför, inte platser där man dröjer sig kvar utan ekonomiska inrättningar med högsta möjliga omsättning av gäster. I pannan på varuhusen står det skrivet att önskningarna är större än det alltid bristfälliga utbudet.

Det språk man hör på gatorna är gemensamt för alla. Gatunamnen är desamma som i andra sovjetiska städer: Lenin-prospekt, Fredsgatan, Frunze-gatan. Man kan av de förbipasserandes kläder eller beteende inte säga vilket skikt de tillhör eller vilket yrke de har. Lvov har blivit en storstad, men i det övriga Europa vet man mindre om den än om för- och mellankrigstidens mindre stad. I Lvov finns det inga tiggare, men staden har blivit fattigare än den var på den tiden då man knappt kunde ta sig fram utan att bli ombedd om en slant. I Lvov finns det fler skolor och högskolor än någonsin, men synvinklarna i undervisningen har blivit färre. Ingen behöver svälta, men de många olika kök man tidigare kunde välja mellan har blivit ett enda.

Det gamla Lvov påminner, hur fyllt det än är av hektiska fotgängare, om en livlös stad. Den gamla borgarstaden Lvov är en stad utan borgerskap. Lvov är inte en stad som stannat i tiden, utan en stad som blivit upphunnen av en annan tid, ett stycke modernitet som moderniseringen kört över. De nya bostadsområdenas unga Lvov är byggt från scratch, vilket tog det gamla Lvov flera århundraden. Det unga Lvov betygar det gamla sin vördnad, men kan inte övervinna avståndet mellan epokerna.

Men allt detta är kanske felaktiga iakttagelser av en främling som inte deltar i stadens eget liv. Det är en rimlig misstanke, för något oerhört är på väg att ske: Lvov börjar tala om sig och sin provinsialism i framåtskridandets tid. På stadsmuseet visas foton av Lvov vid sekelskiftet. Butiksskyltarna och reklamen tyder på polska, österrikiska eller judiska innehavare. Här finns också tidningar från förkrigstiden, på alla språk som då fanns representerade i staden, liksom en polsk stadskarta. Utanför erbjuder en gatuhandlare en bilderbok om det historiska Lvov – samtliga exemplar försvinner på några minuter. På ett möte räcks ett maskinskrivet manuskript runt: ett utkast till partiprogram för Ukrainas demokratiska front, som stödjer sig på ett baltiskt initiativ. Det läses med spänning och räcks sedan vidare.

För några månader sedan organiserade privatpersoner för första gången en utställning om judisk konst i Lvov; den fick tusentals besökare. Ett sällskap för judisk kultur har grundats, och på dess möten diskuterar man att starta kurser i hebreiska och jiddisch, skapa en dans- och teatertrupp – och resa ett minnesmärke över offren från stadens getto. Utkastet är redan klart och ett konto för donationer har offentliggjorts. Den oskadda synagogan, som idag används som idrottshall av idrottsfakulteten, ska återlämnas till församlingen. På den plats där Gyllene rosen stod håller unga frivilliga under ledning av en arkitekt på att frilägga grundmurarna. Allt detta sker i samförstånd med och med stöd av stadens förvaltning.

De offentliga platserna, av vilka Lvov har en av de vackraste i Europa, håller åter på att bli platser för ett offentligt liv – för unga människor som för enkelhetens skull kallas hippies och för beskyddare av minnesmärken. Ivan-Franko-parken framför universitetet – alltså den gamla stadsparken framför den galiziska lantdagen – har återfått sin offentliga funktion genom att den blivit en omtyckt plats för kungörelser från ett Lvov som vaknat till offentligt liv. Lvov lämnar gränsernas skugga. Tusentals polacker kommer hit, inte bara för att besöka släktingar eller vårda gravar, utan för att göra affärer. Den grundläggande kampen för minsta fördel för de båda sidorna samman, men ännu inte närmare varandra.

En stad som blir i stånd att tala om sig själv kommer också att finna ett språk för det som skett med den. Den kommer kanske att återvinna flerstämmigheten, det enda sättet att berätta om denna och andra centraleuropeiska städers öde. Det vore en berättelse som skulle göra transitstationer till slutdestinationer. Ett sådant Lvov hade kunnat beskriva vad staden hade kunnat vara idag: förmodligen något nytt, inte bara ett stycke habsburgska riket på sovjetiskt territorium; något som mot slutet av detta århundrade kanske sträcker sig bortom fin de siècle.

Mot slutet av en lång efterkrigstid återfinner Europa sin stämma. Detta Europa är i behov av städer som träder ut ur gränsernas skugga och förödda väst-östliga provinser. Europa behöver nya gränsstäder, närmare bestämt "utsuddade gränsers" städer.