Kapitel 12: Babij Jar än en gång: en europeisk minnesplats

Kiev förbereder minnesstunder på 75-årsdagen av den tyska massakern på över 30 000 judar från Kiev i Babij Jar den 29 och 30 september 1941 – det dittills största massmordet i Förintelsens historia. För ett ögonblick kommer världens blickar att riktas mot Kiev, framför allt från de håll dit de få överlevande från Shoa på ukrainsk mark kunde rädda sig: i Israel och USA. I Ryssland hade man, om den nuvarande krigspropagandan hade tystnat för ett ögonblick, kunnat minnas det gemensamma lidandet under andra världskriget. För de tyskar som kommer till Kiev under dessa dagar eller följer minnesstunderna på avstånd blir det åter en skammens dag, med förtvivlade frågor kring varför och hur detta ofattbara kunde ske. Det blir en minnesdag över en ohygglig händelse som inte går att få grepp om med någon av de dramatiska termer som vi enats om för att inte vara helt ordlösa: Förintelsen, Holocaust, Shoa, civilisationens sammanbrott, Förintelse med kulor. Förintelsen började inte med de dödsfabriker som tyskarna anlade i Östeuropa, utan längs de rutter där den tyska armén och säkerhetstjänstens Einsatzgruppen ryckte fram: i vägrenar, skogar och lundar, på fält och i raviner, i dittills namnlösa byar. Även efter trekvarts sekel kommer det att vara svårt att finna ord för det judiska folkets tragedi och brottets omfattning.

Försök har gjorts att skildra vad som hände. Överlevande från massmordet på 33 771 judar – den siffra som anges i Einsatzgruppe C:s rapport av den 7 oktober 1941 – har avlagt vittnesmål. Under krigsförbrytarrättegången i Kiev 1946 beskrev Dina Pronitjeva, som hade turen att kunna ta sig upp ur sandravinen, judarnas marsch från Kiev och hur ravinen i stadens utkant förvandlades till ett blodigt slakthus. Inte långt efter att befrielsen började träffades de överlevande sovjetiska krigsfångar i det närbelägna lägret Syrets som hösten 1943, då det stod klart att tyskarna skulle bli tvungna att retirera, kommenderades att gräva upp och bränna de tusentals liken för att utplåna spåren efter brottet. En av de tolv som lyckades fly, Vladimir Davydov, berättade att de sedan hade träffats den 29 september varje år. Nedtecknade är vittnesbörden från alla de ögonvittnen som efter befrielsen intervjuades av sovjetiska författare och journalister, vilka sammanställde dem i "Svartboken. Folkmordet på sovjetiska judar". Redaktörerna var bekanta med platsen – Vasilij Grossmann var född i Berdytjiv och hade studerat i Kiev, medan Ilja Ehrenburg var född i Kiev. Men trots att svartboken var färdig att gå i tryck stoppades publiceringen i Sovjetunionen i sista stund. Nu då det sovjetiska folket hade svetsats samman under det stora fosterländska kriget skulle det judiska folkets lidande inte lyftas fram för sig. Ja, mer därtill: snart brännmärktes judar som "opatriotiska kosmopoliter" och förföljdes under kalla kriget som "agenter för USA-imperialismen och sionismen". Efter kriget restes därför ett litet minnesmärke över "fredliga sovjetiska medborgare som mördats av fascismen", men man fick inte nämna att judar här hade mördats bara för att de var judar.

Sådan var situationen när Jevgenij Jevtusjenkos dikt "Babij Jar", skriven till minnet av händelsen och mot antisemitismen i det egna landet, publicerades i början av 1960-talet.

Över Babij Jar står inga minnesmärken

Stelt reser sig branten

som en grovt tecknad

gravskrift.

Jag ryser.

Jag är i dag lika gammal

som det judiska folket självt.

Det är mig som vore jag själv

jude

heter det i dikten (här i Göran Lundströms översättning), som gjorde platsens namn känt långt utanför Sovjetunionens gränser. Babyn Jar, som den heter på ukrainska, blev genom denna dikt – förstärkt genom tonsättningen i Dimitrij Sjostakovitjs 13 symfoni – inte bara en symbol för en ny tid, med töväder och avstalinisering, utan också till inbegreppet av mördandet av judar i öst, vars omfattning och brutalitet man knappt hade någon aning om i väst. Den vederlade också en tes som en av de ledande företrädarna för kritisk teori i Västtyskland, Theodor W. Adorno, hade formulerat: att det efter Auschwitz är barbariskt, och därmed strängt taget omöjligt, att skriva dikter.

Till samma friare tid hör Anatolij Kuznetsovs Babij Jar. En dokumentärroman, som skildrar Kiev under den tyska ockupationen. Tyskarnas inmarsch, judarnas samling från den nedre staden Podil till angivna punkter och marsch till kanten av sandravinen, där över 30 000 människor dödades på två dagar – allt betraktat av en tolvårig pojke som vaket registrerar allt som pågår runt honom. Detta är förmodligen ett av de största vittnesbörden i Shoalitteraturen, men efter turbulensen kring censuren och författaren, som emigrerade till England efter 1968, hamnade det under lång tid i skuggan av andra stora vittnesbörd författade av Primo Levi, Jorge Semprún och Imre Kertész.

Det var inte historiker som först upptäckte platsens betydelse utan författare och intellektuella, vilka fick betala priset för sitt engagemang – till exempel Ivan Dzjuba, marxistisk kritiker av russifieringspolitiken, och Stalinpristagaren Viktor Nekrasov, som senare dog i exilen i Paris. När ett minnesmärke äntligen restes 1976 – en skulpturgrupp med matroser, soldater och en kvinna med barn – var det inte tal om de judar som mördades i Babij Jar. Den plakett på hebreiska som man kan se där idag sattes dit långt senare.

Alltsedan Nürnbergrättegångarna och processerna mot insatsgrupperna har det funnits material och till och med bildmaterial om detta brott – foton som tagits av tyska soldater och skickats till deras "nära och kära därhemma", av högar med kläder och ägodelar, av ravinens branta sluttningar före massakern, av ravinen då liken grävdes upp och brändes 1943. Ändå dröjde det länge i både efterkrigstidens Tyskland och Sovjetunionen innan den historiska forskningen befattade sig med Förintelsens viktigaste skådeplatser i Östeuropa. Skälen till denna "återhållsamhet" på båda sidor av järnridån varierade: här bortträngning, förtigande och ointresse bland många i "gärningsmannagenerationen"; där en språklig förordning om att inte nämna judarna för sig utan låta dem uppgå i kollektivet av "fredliga medborgare" som fallit offer för fascismen, och därtill otillgängliga arkiv.

Men situationen är sedan lång tid tillbaka helt annorlunda. Vad gäller många av Förintelsens ukrainska skådeplatser – från Lviv via Kamjanets-Podilskyj, Berdytjiv, Vinnytsia, Zjytomyr och Kiev till Drobitskyi Jar, Odessa, Mariupol och Simferopol – finns en omfattande och detaljerad forskning, och tillgängligheten till ukrainska arkiv har radikalt förändrats sedan Sovjetunionens upplösning. Det innebär inte att alla vita fläckar har försvunnit. Tvärtom: ju närmare inpå skeenden man kom, desto klarare stod det att mycket återstår att undersöka. Till "Smärtan i att minnas", för att apostrofera rubriken på en föreläsningsserie som pågår i Kiev, hör att undersöka de ukrainska medhjälparnas roll och mer allmänt livet och överlevnaden under ockupationen. Hur förhåller det sig med antalet icke-judiska offer som också mördades och grävdes ner i ravinen: sovjetiska soldater från krigsfångelägren Syrets och Darnytsia, där de i tusenden var utlämnade åt svältdöden? Var gick gränsen mellan passiv acceptans och aktiv kollaboration? Hur fungerade den nazistiska propagandan i ett land som mindre än ett årtionde tidigare hade varit skådeplatsen för holodomor, med miljontals döda, och för den stora terrorn (som har andra minnesplatser i Kiev, närmare bestämt i Bykivnja och Petjersk)? Och hur förhöll det sig med de "rättfärdiga bland folken", som också fanns men som inte gick att omtala under sovjetisk tid, alltså de som med risk för sitt eget liv gömde undan och räddade judar? De som söker svaren på sådana frågor hamnar oundvikligen i det område som Timothy Snyder har betecknat som bloodlands.

Vilka viktiga frågor som än återstår att besvara är det ganska lätt att rekonstruera skeendet den 29 och 30 september 1941. Tusentals judar åtlydde stadskommendanten general Kurt Eberhards befallning och vandrade mot järnvägsstationen Lukjanivka, i tron att de bara skulle förflyttas – vilket hade hänt flera gånger i frontnära områden under första världskriget. De levde fortfarande i illusionen att de hade att göra med en tysk armé som skulle följa reglerna så som den hade gjort under första världskriget (trodde de i alla fall). Därför följde de förordningen:

Alla judar i staden Kiev och dess omgivningar måste måndagen den 29 september klockan 8 på morgonen infinna sig i hörnet av Melnikovskaja- och Dochturnovskaja-gatan (bredvid kyrkogården). De skall ta med sig sina papper, pengar och värdesaker men också varma kläder, linne o.s.v. De av judarna som inte åtlyder denna föreskrift utan påträffas på annan plats kommer att bli arkebuserade. De av medborgarna som tar sig in i de av judarna lämnade bostäderna och bemäktigar sig egendom kommer att bli arkebuserade.

Eländesmarschen – mest kvinnor, barn och äldre eftersom de flesta män hade evakuerats tillsammans med industrin eller stred i Röda armén – gick från den nedre staden, Podil, till samlingspunkten vid Lukjanivka-gatan, vidare till fängelset och en godsstation och därifrån via Melnikovskaja-gatan i riktning mot den judiska begravningsplatsen till kanten av en ravin, som då låg utanför staden. På grund av förekomsten av lera hade ett tegelbruk förlagts dit före revolutionen, och efter revolutionen använde en skytteklubb de höga väggarna som övningsplats. På den tiden var detta alltså ett förortsområde med kyrkogårdar, rekreationsområden, några fabriker och en ravin – i Kiev fanns det flera raviner som löper ner mot Dnjepr, men de flesta har fyllts igen i takt med stadens utbredning. Där fanns också en spärr, parallellt med dagens Olena-Teliha-gatan, efter vilken det inte fanns någon återvändo. Bakom den sköts judarna gruppvis, nakna och befriade från sina ägodelar. De föll ner i ravinen, täcktes med sand, på vilken ett nytt lager offer föll och begravdes döda eller levande. Enligt vittnesmålen kunde ingen tro vad som försiggick, trots att kulsprutorna ovedersägligen smattrade, offren skrek och tusen sinom tusen människor försvann på två dagar. Man måste läsa berättelserna från de få som kom undan eller lyssna på dem som Steven Spielberg fortfarande kunde intervjua i sin dokumentär Spell Your Name från 2006. Men man kan också studera de jordprov, benrester och patronhylsor som den franske prästen Patrick Desbois har dokumenterat i sitt projekt Holocaust by Bullets.

Tyskarna försökte på alla sätt att dölja det stora brottet. Det började med rättfärdigandet att förintelsen av judarna i Kiev var ett svar på sprängningen av stora byggnader i staden, som tyska myndigheter hade tagit över direkt efter inmarschen. NKVD:s sabotage eller fjärrutlösta sprängning av ett antal byggnader längs Chresjtjatyk, som dödade många tyska soldater, var emellertid bara ett svepskäl för att göra judarna till syndabockar (den "judisk-bolsjevikiska regimen") och genomföra en pogrom, liksom man tidigare gjort i Lviv och på andra håll, men som tidigare inte hade fungerat i Kiev trots omfattande brännmärkningar och övergrepp mot judarna där. Mordplatsen låg utanför staden och var avspärrad. Man fick inte tala om den. Och den förblev sedan under hela ockupationstiden en avrättningsplats och massgrav för sovjetiska krigsfångar, partisaner och medlemmar av den underjordiska nationella armén, patienter från psykiatriska kliniker i omgivningen, sinti och romer, ukrainska intellektuella och präster.

Nazisterna prövade allt för att utplåna spåren efter sitt brott. När krigslyckan vände efter Stalingrad och Röda armén kunde förväntas återinta Kiev, inkallades Sonderkommando 1005 under chefen för Sonderkommando 4a, SS-överste Paul Blodel, som i samförstånd med arméns lokala chef Walter von Reichenau hade organiserat massakern 1941. Över 300 fångar i det närbelägna krigsfångelägret valdes ut för att gräva upp tusentals lik, bygga bål av dem, metallbalkar och järnvägssliprar, hälla på fotogen och bränna dem så fullständigt som möjligt. Men det lyckades inte riktigt, vilket ögonvittnet doktor Levitas och andra kunde konstatera efter att ha påträffat rester, skor, kläder, ben i ravinen trots att den tyska armén hade sprängt och delvis fyllt igen den.

I takt med att staden bredde ut sig hamnade det avlägsna och "oanvända" området i den inte helt igenfyllda ravinen i stadsplanerarnas sikte – där skulle man ju kunna uppföra bostadsområden, idrottsanläggningar och parker som på andra håll i Sovjetunionen. Ravinen spärrades av med en damm för att så småningom fyllas med slam och sediment, så att den kunde användas som rekreations- och industriområde, med forskningsinstitutioner och bostäder. Men den 13 mars 1961 brast dammen, och en väldig, uppåt tio meter hög lavin av slam och kvarlevor från dem som dödats i ravinen träffade den nya stadsdelen Kurenivka längre ner och begravde hundratals invånare, en spårvagnsdepå och några fabriker. En del gör skattningen att den krävde över tusen dödsoffer. Dammens bristning och slamlavinen mot Kurenivka uppfattades av vissa som en varning, som "Babyn Jars hämnd".

Osynliggörandet av de judiska offren har antagit olika former vid olika tidpunkter, från fysisk bortforsling av kvarlevor till förtigande av offrens identitet. Men det har ändå aldrig riktigt lyckats att tysta ner händelsen. Dimitrij Sjostakovitj uttryckte det vackert när han med anledning av sin 13 symfoni sa: "Många kände visserligen till Babij Jar, men denna dikt behövdes för att lyfta upp Babij Jar i medvetandet. För minnet av Babij Jar skulle utplånas. Försök gjordes av först de tyska ockupanterna och sedan av ukrainska funktionärer. Men Jevtusjenkos dikt bevisade att Babij Jar inte hade glömts bort. Det förmådde konstens kraft. Även före dikten kände man till massakern i Babij Jar, men teg. Först efter att man läste dikten bröts tigandet. Konsten är tigandets förstörare."

Utställningarna i Kiev inför 75-årsdagen skulle kunna uppfattas som bekräftelse på detta påstående. I Pinchuk Art Center vid Bessarabiska basaren visas verk av samtida konstnärer under rubriken "The Loss", och det beledsagas av uppläsningar och en serie föredrag om Babij Jar. Christian Boltanskis installation består av en lång gång vars väggar utgörs av 13 rader oxiderade, rostbruna, omsorgsfullt uppställda och oregelbundet numrerade bleckburkar, som skulle kunna innehålla allt möjligt: aska, krimskrams eller dokument. Boltanski är en konstnär i Paris som har en far som är född i Odessa, så med denna installation återvände han på sätt och vis till sitt hemland. Denna tunnel upplyses sparsamt av regelbundet utplacerade glödlampor – lägrens ljus, terrorns ordning. Och den slutar inför ett berg av kläder, belyst från sidan med vitt ljus, som man lätt inser är en anspelning på klädeslagret i Auschwitz-Birkenau. En dyster bild som fyller utställningslokalen och ger ett monumentalt intryck.

Den belgiska konstnären Berlinde De Bruyckere har gestaltat två rum, där hon ställt ut skulpturen "Penthesilea IV" och stora rostiga plåtar med staplade köttfärgade hästhudar, en röd-blå-vit relief som bildas av hästhudar som doppats i vax och lagts ovanpå varandra – färger som gör att man känner sig inslungad i ett slakthus, och i ett sådant arbetar faktiskt den belgiska konstnären. "Penthesilea IV" framstår som ett slaktat och urtaget djur.

Amerikanskan Jenny Holzer har i sin installation uppenbarligen bearbetat chocken från Jugoslavienkrigens fasor och uppgrävningen av lik. Dessa iscensätts genom geometriskt exakt anordnade skelettdelar utlagda på svart granit och bord, vilket får en att tänka på massgravar och exhumering.

I en annan utställning, "Skuld", visas fotografier, teckningar och montage från sensovjetisk tid och åren av ukrainsk självständighet. Framstående konstnärer som Boris Michailov, Serhij Bratkov och Juri Leiderman ställer i flera rum ut foton, collage och teckningar som tematiserar olika erfarenheter av våld i Ukraina. Deras serie "If I was a German" tematiserar lika drastiskt som ironiskt problemet med att identifiera sig och kollaborera med fienden. Ett vykort från segerdagen den 9 maj 1995 är adresserat "Till herr Müllers segerdag", alltså till tyskarna som vann kriget. Här finns också ett slags föregripen insvepning av det tyska riksdagshuset à la Christo med en röda fana hissad på taket.

Men också de pågående krigen på Krim och i östra Ukraina är med i bilden. Nya verk visar "The Epicenter of Information War", foton som är sprayade med graffiti eller fragmentariska blickvinklar och synsätt i "Blind Spots". "Ni mira ni vojny. Violence in everyday life" ("Varken krig eller fred. Våld i vardagen") är inte bara en metafor utan uttrycker en ukrainsk erfarenhet under tider av hybridkrig. Med sina montage av vykort från hela världen ritar Juri Leiderman geopolitiska mentala kartor. Vertan Kachidze har akustiskt och visuellt fört in "The Phone Calls from Cemetry" i utställningen, som består av telefonsamtal mellan mor och dotter – den ena på en kyrkogård på ockuperat område (där mottagningen är bättre) och den andra i det fria Ukraina.

Erfarenheten av våld har dundrat in i konstens värld. Den är hård, brutal och på smärtgränsen. I Pinchuk Art Centers café, varifrån man har en storslagen utsikt över området kring Bessarabiska basaren, ges samtidigt uppläsningar och föredrag om Förintelseforskningen, om Bruno Schultz och Paul Celan, vars verk i flera band har utkommit på ukrainska, med illustrationer av Felix Nussbaum och texter av Jean Améry. Här erbjuds också en exkursion till Babij Jar.

Från stadens centrum vid Bessarabiska basaren till Babij Jar är det inte långt: fem tunnelbanestationer, en knapp halvtimmes resa. Och där står man, efter att under flera minuter och via två rulltrappor ha uppbefordrats från perrongen, som liksom nästan överallt i det kuperade Kiev ligger djupt ner, till markytan. Stationen heter Dorohozjytji. Den som har kommit hit, i trekanten mellan Melnikovskaja-, Olena-Teliha- och Dorohozjytska-gatan, befinner sig i dödszonens epicentrum. Det är svårt att orientera sig för främlingar, och kanske också för lokalbor som inte är förtrogna med omgivningens historia. Det finns inga hänvisningar, inga vägvisare. Man har hamnat i en av de där, överallt likadana, situationerna utanför en tunnelbaneutgång, där människor på morgonen sugs ner och framåt kvällen åter spys upp till sitt bostadsområde, bredvid en korsning mellan flerfiliga, livligt trafikerade gator. En omgivning som kunde ha varit var som helst i världen, med kiosker, snabbmatsställen, barer, tidningsstånd, övergångar och undergångar.

Här behövs inga installationer; det var här det hände. Och det borde vara möjligt att identifiera platsen och upprätta kontakt med ett tidsskikt då något hände som vi aldrig kan bli kvitt. Men det är svårt även om det inte är första gången man är här. Kartorna man tagit med sig – över det tsarryska Kiev, en polsk karta från 1920-talet, en tysk karta "endast för tjänstebruk" från 1942, över efterkrigstidens sovjetiska Kiev och över det självständiga Ukrainas huvudstad – borde göra det möjligt att navigera i detta område. Men det är inte lätt att orientera i en terräng vars konturer förändrats och överlagrats gång på gång, där begravningsplatser gjorts om till parker, där de enda orienteringspunkterna är en kyrkogårdsmur eller ett välsignelsehus, som gjorts om till verkstad. Och hur ofta har inte gatunamnen ändrats under det senaste århundradet! Till och med det historiskt skolade ögat har svårt att känna igen den igenfyllda ravinen i parkerna med lekplatser. Och även den skulpturgrupp som står i en fördjupning i parken söder om metroutgången är vilseledande: det heroiska minnesmärket från 1976 står på en plats som inte har något att göra med mördandet i ravinen. Den menora som påstås ha rests på den gamla judiska begravningsplatsen lär i själva verket stå på den ortodoxa församlingens kyrkogård.

Tyskarnas sprängning av ravinen, utfyllnaden under 1950-talet för att omvandla ravinen till en park, ointresset för och bortträngningen av det som faktiskt hände i Babij Jar har på flera sätt kodat om området. Minnesmärket över mördade judiska barn, som finns på vägen in i parken norr om metroutgången, markerar ungefär platsen "där det hände". Kännare som i åratal har följt kartläggningen och gestaltningen av området, liksom regeringsbesluten, arkitekttävlingarna och projekten, talar ibland rent av om ett vandrande Babij Jar eller om två Babij Jars.

Denna komplexitet beror inte bara på den oavbrutna omvandlingen av området, utan också på strävan att inte uteslutande uppfatta Babij Jar som en plats för en massaker på judar. Den plan som ligger till grund för den nuvarande rekonstruktionen av området omfattar över trettio minnesplatser och minnesstelar, platser för kontemplation och åminnelse. Där finns menoror och den tomt där ett museum över judenheten i Ukraina en gång ska byggas; minnesmärket över mördade rödarmister och soldater i Ukrainska upprorsarmén; stelar för mördade präster och patienter på Pavlovs psykiatriska klinik; ett minnesmärke över den patriotiska poetissan Olena Teliha och den kommunistiska partisanen Marina Markus; minnesstoden över offren för dammkatastrofen vid Kurenivka och äreminnet över Anatolij Kuznetsov, författaren till romanen Babij Jar.

Arbetet med att gestalta minnesplatsen rullar på, även om kritikerna menar att mycket i den fastslagna planen är uppåt väggarna. En av de bästa kännarna av området, Lev Drobiatsko, menar att det är helt obegripligt att Martyrernas allé inte överensstämmer med den rutt som judarna i Kiev vandrade mot sin död den 29 och 30 september. Och han tycker det är absurt att De rättfärdigas allé löper just där den brant tidigare låg nedför vilken de skjutna offren föll. Av hans efterforskningar framgår också att man under schaktningsarbetena för tunnelbanebygget stötte på kvarlevor från offren i Babij Jar, men inte var beredd att revidera planen och flytta på stationen. Idag finns emellertid inget som talar emot att ge stationen Dorohozjytji, som är uppkallad efter gatan ovanför, ett namn som inte bara skulle påminna lokalbefolkningen utan besökare från hela världen om vad som hände här under den tyska ockupationen: "Memorial Complex Babij Jar".

Den som åker till detta högtidlighållande i Kiev och lägger märke till det allvar med vilket dagens Ukraina sysselsätter sig med sin historia, finner att de statliga ryska mediernas hatpropaganda, som försöker brännmärka ukrainarna som kollaboratörer och eviga antisemiter, är uppenbart lögnaktig. Och inleder kanske en egen upptäcktsresa i staden Kiev, som sög upp alla uppåtsträvande krafter ur den judiska bosättningsregionens shtetlar och slösaktigt och grymt spred dem över världen. Man behöver bara uppsöka adresserna i det judiska Kiev: Här verkade Ber Borochov, grundaren av det judiska socialdemokratiska partiet Poale Zion; från Podil kom filosofen Lev Sjestov; den senare israeliska premiärministern Golda Meir föddes på Bassenaja-gatan; författaren Irène Némirowsky, som deporterades från Paris till Auschwitz, kom till världen på Pusjkin-gatan; pianisten Vladimir Horowitz, författarna Ilja Ehrenburg och Lev Kopelev tillbringade sin barndom i staden; och inte minst bodde Sholem Aleichem tidvis här, den diktare som världen har Spelman på taket att tacka för. Genom åminnelsen av Babij Jar återvänder inte bara ett minne av kontinentens mörkaste sida under 1900-talet, utan också minnet av ett centrum för judisk kultur som européerna ännu har att upptäcka.