Kapitel 13: Chocken: att tänka sig ett nödläge

När jag blickar tillbaka på det år som gått från händelserna på Majdan till den förvärrade situationen idag, är det för mig på avstånd oklart, ja, en gåta, varför rösten brast och det inte fanns några ord för vad som pågick. Det var kanske känslan att orden bara måste blekna i förhållande till de dramatiska bilderna. Det var jämförbart med situationen natten den 9 november 1989, då vi gick ut från vår lägenhet på Köpenicker-Straße i Kreuzberg i Berlin och vid Oberbaumbrücke och Kurfürstendamm med egna ögon såg något som vi inte hade trott om någon hade berättat nyheten för oss: att muren hade fallit och att staden inte längre var delad. Det finns förmodligen situationer i livet då man är mållös, som träffad av blixten, varefter ett utrop som "Otroligt!", "Sinnessjukt!" eller fortsatt konsternerad tystnad är nästa reaktion.

Man kanske drog sig för att ta ställning i en uppgörelse med öppen utgång, när skeendet kunde urarta till något som sedan inte kan gottgöras, som man inte ville delta i, inte bli indragen i och senare bli tvungen att ta ansvar för – intellektuellt eller moraliskt. Till exempel att överilat ta parti i en kamp som var dömd att misslyckas, där andra hade satt sitt liv på spel. Kanske var det också misstro mot en själv; det var ju inte första gången man hade tagit miste och bränt sig.

Jag tror – också i efterhand, på ett visst avstånd – att den viktigaste orsaken till den märkliga handlingsförlamning som jag iakttog hos andra och studerade noga hos mig själv var en känsla av vanmakt inför den inte brutna utan stegrande händelsekedjan, som man hade kunnat reagera genast och adekvat på om man hade kunnat antecipera och föregripa den. Det hade emellertid krävt en historisk föreställningsförmåga som inte utvecklas i läsningen av historieböcker utan endast i den omedelbara erfarenhetens öppna, oskyddade rum, i öppen konfrontation med ett ständigt hot. Men sådana erfarenheter har vi förskonats från som vuxit upp i en, genom avskräckning skyddad, fredlig del av Europa. Våld – det var i regel en abstraktion som uppträdde i diskurser om tidigare erfarenheter, ett begrepp som stod för något man inte hade egna erfarenheter av.

Mållösheten och vanmakten var ett medgivande av att vi hade vant oss av med de våldsamma realiteterna i världen så som den är. Det fanns ingen anledning att närma sig dem – annat än indirekt, genom tv-bilder. Vi hade mycket detaljerat försjunkit i det förflutnas fasor och funnit dem outhärdliga, men det var just berättelser från en svunnen tid, som låg bakom oss, som vi kunde samtala om på distans, skyddade, om än inte oberörda.

Hur skulle man nu beskriva detta? Verklighetens inbrott? Fallet från det tillägnade historiska vetandets höjder till omedelbarheten i en oundviklig erfarenhet? Det var verklighetens inbrott i ett redan utstakat, överskådligt och med ord fattbart livs- och tankerum, som plötsligt visade sig vara bräckligt och började upplösas. Verkligheten var en ny verklighet, som inte kunde varseblivas annat än som chock. Man kände att man själv och alla sätt på vilka man hade lagt världen tillrätta plötsligt blev överkörda, knuffade åt sidan, hävda ur spår – trots att världen redan länge, sedan "vändningen" 1989, befunnit sig i "stor oordning" och trots att den "nya oöverskådligheten" inte längre var ny utan för länge sedan blivit en del av det gängse ordförrådet. Men att framkasta "stickord till tidens intellektuella situation" (Habermas) och att bli indragen i de skalv och den förvirring som ligger till grund för den är två helt olika saker. Vi står plötsligt inte längre inför skeendena – hur mycket vi än vill tro det – utan är inslungade i dem och måste se till att komma tillrätta med dem.

Lyckliga är de som även nu, i en plötslig chocksituation, kan hålla nerverna i styr och behålla fattningen. Till och med när samtiden bryter in över dem flyter de ovanpå och surfar elegant och skickligt på vågorna som begraver andra. De saknar inte teoretiska begrepp för att fånga den nya verkligheten, utan ligger före den genom att de tror på tänkandets företräde. Det som begraver andra eller åtminstone gör dem djupt förvirrade är för dem bara ytterligare ett exempel, ytterligare ett fall, som även om det inte uttryckligen hade förutsagts ändå inte kom som en överraskning. De stirrar inte kallblodigt situationen i vitögat, utan ser överraskningsresistent eller rent av likgiltigt på det nya, vilket inte ens uppfattas som verkligt nytt utan som något analogt med något tidigare. Det kan fångas i ett komparativt perspektiv och samtidigt disciplineras, varigenom det desarmeras och oskadliggörs. Det finns redan begrepp för allt, oavsett om det handlar om "geopolitik" eller "västliga värden", den "nya auktoritarismen" eller rent av den "ryska folksjälen" eller "realpolitik". Var och en av dem har sin nyckel för att tappert tillrättalägga världen, vilken just är i färd med att spränga begreppen. Men om man inte har en sådan nyckel eller misstror dess förklaringskraft?

I mitt fall handlade det inte bara om en möjlig revidering av en "tankemodell", av en föreställning om Ryssland och rysk historia – sådana revideringar, korrigeringar och tillägg är standard inom forskningen. Men hur är det när skeendena inte bara angår och berör en som sakkunnig, som historiker, utan också som samtida observatör på en terräng där han rört sig hela livet och som han är väl förtrogen med, eller åtminstone trodde att han var det? "Politiken" som så länge, tycktes det, lämnat en ifred var tillbaka på scenen (som den naturligtvis aldrig hade lämnat) och utmanade en inte bara som expert utan också som samtidsvittne och medborgare, som i sådana situationer uppmanas bekänna färg. Det var händelserna själva som med nödvändighet ledde till en politisering (eller återpolitisering) av det offentliga rummet och oavlåtligen pressade en att förhålla sig på det ena eller andra sättet. Historiker är inte per automatik kompetenta att analysera och kommentera den pågående politiska utvecklingen, men som medborgare i denna samtid är även de uppfordrade att ta ställning till växlande, motstridiga tolkningar – och det visade sig snart att dessa blev en del av det man betecknade som informationskrig av en ny typ.

Hänga med i den upptornande sammandrabbningen kunde endast den som höll sig à jour, fördjupade sig i den historiska och sociala bakgrunden till den aktuella konflikten och gjorde sig en bild av de drabbningar som utspelade sig inför våra ögon. Låg det något i talet om "nationalismen" och en "statskupp" genomförd av "juntan i Kiev"? Var det så att Euromajadan styrdes av amerikanska organisationer? Vilka var de så kallade separatisterna, och vem kunde ha skjutit ner Malaysia Airlines flygplan? Vem sköt på vem?

Från tiden för Euromajdan till idag har en kronisk stress byggts upp och gripit alla som tar del av skeendena i Ukraina. Den vill inte släppa taget, tränger dygnet runt genom alla tanketrådar och gör sig också fysiskt märkbar. Hur skulle man kunna förhålla sig lugn under ett uppförande av Parsifal när beskjutningen av Mariupol tyder på att ett avgörande ska genomdrivas med alla medel? Inför varje nyhetssändning hoppas man att spänningarna ska klinga av, men man lär sig efterhand, efter veckor och månader, att vi kommer att vara tvungna att leva med fortgående strider de närmaste åren. Ja, att allt tyder på att Europa självt kan upphöra att existera i den form det antagit under 70 års efterkrigstid.

Det tryck som utgår från det fortsatta, ja, stegrade militära hotet skapar en situation med permanent anspänning, som genomsyrar och präglar alla livsyttringar och bokstavligen kan göra en sjuk. Svaga nerver blir ett kroniskt tillstånd. Oron för att världen så som vi känner den kan ställas på ända nästlar sig in. Man kan nästan fysiskt känna hur den välbekanta omgivningen upplöses, hur fria, otvungna samtal blir mer sällsynta. Man lyssnar efter tonfall och antydningar som kan ge uppslag om den andres bedömning. Man vet inte längre hur kollegan, vännen eller den närmaste omgivningen ställer sig till Ryssland och Ukraina, och undviker därför  att ta upp frågan. Man ser en splittring både i den trängre kretsen av dem som sysselsatt sig med Ryssland och Östeuropa i hela sitt liv och den bredare offentligheten, som av vitt skilda anledningar är bekymrad eller inte vill ta till sig det som händer.

Och så har det nu varit i över ett år, då det som ansetts vara naturligt, normalt, givet kanske visar sig vara ett undantag som vi utan egen förtjänst haft turen att ha del av: en 70-årig fred i Europa efter kriget. Nu kommer vi att ha med ett nödläge att göra som vi både vad gäller tankeverktyg och förhållningssätt är illa rustade för – för att inte tala om de praktiska sätten att trygga freden, inbegripet militär värnkraft.

Men man drabbas egentligen inte som Ukraina-, Rysslands- eller Östeuropaexpert utan på ett mycket mer grundläggande plan. Det är en djup, nästan metafysisk, förolämpning att historien inte har utvecklats så som man hade trott, att förväntningarna har kommit på skam och ens planer för livet grusats, där ett lyckat liv och en lyckad historia borde och hade kunnat sammanfalla. Det föreföll som om man hade rätt till att historien, som hade medfört oändligt mycket olycka för tidigare generationer, skulle slå in på en annan väg, bli mindre stormig och äntligen låta oss ägna oss åt våra "normala" uppgifter – så att vi kort sagt definitivt hade lämnat nödsituationerna, som vi själva aldrig känt av, bakom oss. Även om man aldrig trodde på Francis Fukuyamas föreställning om "historiens slut" – hur skulle man kunna göra det i det ögonblick, 1989, då den åter satte fart? – var man i sitt eget liv ändå inställd på ett slags slut, en avklingande ton som skulle övergå i ett större lugn. Nu skulle 1900-talets katastrofer summeras och en balansräkning presenteras, utan att dra ett streck över det som varit. Man skulle kunna hysa tillförsikt om ett Europa som blivit medvetet om sig självt och står på egna ben, som framstod som upplyst och skeptiskt, självmedvetet och i egna ögon tämligen orubbligt – inget happy end, men väl det slags lugn som infinner sig i en mognadsprocess.

Europa hade lämnat excesserna, de excentriska och extremistiska yttringarna, bakom sig och kunde vara stolt över att det inte bara hade överlevt utan hade kunnat återknyta till sin ofattbara framgångshistoria: suddat ut spåren efter kriget i städernas fysionomi och tämjt, civiliserat bort eller upplöst all militans. Den hade ersatts av eller sublimerats i shopping malls, som hade intagit kyrkornas tidigare plats; årscykeln hade reglerats i arbete och avkoppling; drömkuster världen över hade blivit lätta att resa till; ett tillfredsställande arbetsliv långt borta från massarbetslöshetens fasor. Europa hade lagt "ytterligheternas århundrade" bakom sig och rörde sig nu längs en minnesslinga med viktiga datum och jubileer, årsdagar då de få överlevande från katastroferna kunde komma till orda, men då de som fötts efteråt redan hade kommit långt upp i åldrarna. – Och så plötsligt återkom den historiska tiden med en stor smäll och bröt tidens kontinuitet; den individuellt levda tiden och den historiska tiden slets brådstörtat och smärtsamt isär. Hur ska man beskriva det? Hade man fallit ner i ett slukhål, hade marken dragits undan för en? Det fanns i alla händelser anledning till oro. Något hade kommit tillbaka som förra gången kallades "kusligt".