Kapitel 14: För er och vår frihet!

Kära mötesdeltagare, jag tackar er för att ni kommit till dagens manifestation – på den elfte dagen av Putins krig mot Ukraina. Vi har uppmanat till denna manifestation för att vi inte kom på något annat sätt att uttrycka vår indignation, vår vrede, vår bestörtning och vår solidaritet med det kämpande Ukraina. Det är en vanmaktens, hjälplöshetens gest.

"Vi kunde inte föreställa oss det" har varit en retorisk formel de senaste dagarna. Jo, och vi kan inte föreställa oss vad som mer kommer att ske.

Bilderna av det nya Ukraina, som vi hade i huvudet sedan revolutionen på Majdan, dränks nu i blod och rasmassor. Ukraina hade blivit ett annat land efter Sovjetunionens upplösning – trots alla svårigheter. Ett land som hade kavlat upp ärmarna, som bara ville bli lämnat ifred. Den nya glansen över Kiev, det moderna Charkiv, Odessa som längtans mål, Lviv i begrepp att bryta upp till hightech och turism: en nation som så länge hade legat i randen av den europeiska uppmärksamheten hade äntligen funnit sin plats innanför Europas horisont, hade äntligen trätt ut ur Sovjetunionens och Rysslands skugga.

Nu ska allt detta göras ogjort. Putin har redan visat vad han har för avsikter med Ukraina. Under Tjetjenienkriget jämnade han Groznyj med marken, och han lade det fyratusenåriga Aleppo i aska. Men han stannar inte vid stadsmord. Det gick tills helt nyligen inte att föreställa sig att kärnkraftverk kunde bli krigsmål. Zaporizjzjas kärnkraftverk, Europas största, ligger där Dnjeprogres, Europas då största damm, byggdes på 1920-talet. Under andra världskriget sprängdes dammen två gånger och industrilandet bombades tillbaka till stenåldern. Charkiv, som tyskarna erövrade och förstörde två gånger, förstörs nu av ryska raketer. Det land som en gång drabbades av den folkmordiska svältdöden på 1930-talet som krävde människoliv i miljoner har i dessa dagar åter blivit ett land där det i år inte går att så, och därmed inte heller skörda. Vi kunde inte föreställa oss att Grottklostrets katedraler högt ovanför Dnjepr än en gång kunde sprängas. På foton ser vi järnvägsstationerna varifrån hundratusentals människor flyr – därifrån transporterades en gång miljontals män och kvinnor till slavarbete i Tyska riket. Och vi hade aldrig kunnat föreställa oss att delar av Kievs tv-torn efter en attack skulle falla ner i området Babij Jar, där över 33 000 av stadens judar mördades i september 1941. Efter bilderna av de tyska brotten i Ukraina följer nu bilder av dagens ryska krigsförbrytelser. Alla ukrainare vet vad det innebär när en stad omringas och svälts ut.

Vi har länge, alltför länge, sett på när ett krig har aviserats och utvecklats. Det var bekvämare att vända bort blicken, trots att vi alla har lärt oss att man aldrig får vända bort blicken eller bara se på när illdåd begås. Det sägs gång på gång att man inte ska demonisera Putin. Vad han, som vill förinta Ukraina som självständig stat, som suverän nation, vill företa sig i Ukraina kan man studera i dessa dagars Ryssland. I Putins Tredje imperium, som ska följa på det ryska och det sovjetiska, råder en totalitarism av en ny typ. Den historiska erinran som landet är i så akut behov av har ersatts av myter, censur och hatiska utfall. En stor utvandring har inletts. Putin har styrt in landet i en återvändsgränd, och han är uppenbarligen beredd att dra med sig det i avgrunden. Men det vore inte första gången som ett meningslöst, offerkrävande och brottsligt krig bringar en regim på fall. Och det är helt osannolikt att detta krigs vansinne skulle gå Ryssland spårlöst förbi.

Säkert är emellertid att det för närvarande är ukrainarna själva som hejdar Putins krig. De har redan omintetgjort hans kalkyl om ett litet, snabbt krig och de betalar det pris som européerna och väst, eller det som väst en gång var, inte var villigt att betala. Det minsta som vi här kan göra idag är att lyssna på ukrainarna i ett ögonblick av dödligt hot och att hjälpa dem så gott vi förmår.