Kapitel 15: Stadsmord: bomber mot ”alla ryska städers moder”

Att skriva som surrogat för att handla, som mildring av det dåliga samvetet. Att tiga i förtvivlan över att inte finna de rätta orden. Åtminstone säga något när man inte är beredd att själv riskera något. Jag har ingen aning om hur det är att vara i krig, jag har aldrig varit det; det handlar i stället om tv-bilder från nyhetssändningarna eller CNN. Jag är ingen expert på urban warfare.

Det jag däremot kan uttala mig om är vad de ukrainska städerna var innan de ryska trupperna angrep dem. Påsken 2014 blev jag åsyna vittne till kapningen av förvaltningsbyggnaden i Donetsk. Brokiga personer i löjlig kosackmundering barrikaderade sig bakom måleriskt uppförda barrikader. De som drog i trådarna i Moskva har sedan dess stolt och utförligt berättat hur professionellt de överrumplade och tog över staden – en miljonstad med opera, stadion och loggor från all världens företag längs den stora esplanaden. Det var då.

Före pandemin hade jag planerat att åka med en grupp arkitekter och stadsplanerare till Ukraina, närmare bestämt Charkiv. På programmet stod inspektion av byggnader från 1920-talet, från funktionalismen och den sovjetiska konstruktivismen. Under drygt ett årtionde var Charkiv Europas största byggarbetsplats. Här skulle en modern stad uppföras med förvaltnings-, regerings- och affärsbyggnader, nya fabriksanläggningar, kollektivhus och bostadsområden. Till och med för de arkitekter som är väl förtrogna med modernismen var denna stad, trots sina ikoniska byggnader, i regel en vit fläck på den mentala kartan. Och vi ville också få reda på något om stadens historia: om hungersnöden 1932–33, från vilken man upptäckt massgravar i och utanför staden; om avrättningsplatserna under den stora terrorn ; om morden på polska officerare våren 1949; och om den tyska ockupationen av Charkiv, deportationen av miljontals människor till Tyska riket och morden på 16 000 av stadens judar i Drobitskyi Jar. Det som hände i Charkiv upprepades i andra städer, i detta "Europas olyckligaste land", som Adam Michnik nyligen kallade det. Under åren av självständighet kom denna martyrologi till orda, frilades terrorns topografier med massgravar för både den stalinistiska och den nazistiska regimens offer, ofta inom synhåll från varandra.

Under de tre årtiondena av frihet och oberoende hade städerna blomstrat, kommit till sig – trots alla svårigheter. Nya flygplatser, sydkoreanska höghastighetståg, städer som över en natt slungades från den sovjetiska landsorten tillbaka till Europas mitt; Kiev som en internationell huvudstad; bankernas glastorn i Dnipro (fram till 2016 Dnipropetrovsk); miljontals arbetsmigranter som pendlade till EU-länder; Lviv som habsburgsk skönhet och hightech-boom i ett; författarna Jurij Andruchovytj och Serhij Zjadan på turné i Europa – en moderniseringsvåg utan dess like.

I de städer som vår arkitektgrupp skulle besöka råder idag undantagstillstånd. Redan 2014 kunde man i Donetsk se vad det innebär när en stad dör, när tusen sinom tusen lämnade den för att fortsätta sina liv någon annanstans, när universitet, fotbollsklubbar och företag flyttade till det fria Ukraina. Den 24 februari 2022 kom kriget över Ukraina, dess städer och byar, med raketbeskjutningar, förstörd infrastruktur, angrepp på bostadsområden, bombardemang av flygplatser, blockader för att svälta ut befolkningen, miljontals displaced persons ; barrikader på ställen där människor brukade flanera om våren ; museer som inte hann evakuera innan de sattes i brand ; tunnelbanestationer som skyddsrum. Det som händer där förstår de äldre bäst som fortfarande minns andra världskriget. De flesta av oss har bara sett bilder av Rotterdam och Coventry, av eldkastarförband i Warszawas getto och av utbrända husskelett i Dresden.

Det förflutna känner vi väl till, men nu bilderna från nutid. Hur skulle vi reagera om bomberna föll över Vatikanen – Grottklostret högt över floden i Kiev är ju "den östra kristenhetens Vatikan"? I Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin har vi ofta blickat nedför trappan mot hamnen i Odessa, men att den ryska flottan i detta ögonblick skulle kunna lägga staden, som överlevt både inbördeskrig och tysk ockupation, i ruiner var lika omöjligt att föreställa sig som ett angrepp på Odessas systerstäder Venedig, Genua, Marseille och Barcelona. Om Europa inte bara är en vacker metafor, riktar sig kriget mot ukrainska städer mot allt som Europa någonsin åstadkommit.

Kiev, som upplevde nitton maktskiften under inbördeskriget, sprängning av gatustråk och katedraler och Chresjtjatyk under andra världskriget, kämpar nu för att hindra Putins trupper från att marschera in. Hur många kulturskyddade byggnader, museer och kyrkor måste gå upp i rök innan det internationella samfundet engagerar sig för det man kallar "världskulturarv"? Hur många fler bostadshus, sjukhus och daghem måste träffas, hur många fler människor måste dödas av skarpskyttar och en soldathord som tappat besinningen på grund av det oväntade motståndet, innan det internationella samfundet – eller det man vant sig vid att uppfatta som ett sådant – "ingriper"? I Groznyj har Putin visat att han kan lägga en storstad i ruiner. Han har också visat att han är helt likgiltig för Aleppos och dess invånares öde. Genom striderna om kärnkraftverken Tjernobyl och Zaporizjzja har Putin öppnat dörren till miljömord. En människoskapad katastrof behöver ingen atombomb.

Det verkar nästan som det arkaiska språket i Bibeln om Egyptens plågor eller i gamla krönikor är det enda adekvata språket. I Nestorkrönikan, som nedtecknades i Grottklostret i Kiev på 1100-talet, kallades Kiev för första gången för "alla ryska städers moder". Putin är inte den förste som kallat till krig mot denna moder. Furst Andrej Bogoljubskij, herre över Vladimir-Suzdal, det nya centrumet i nordöstra Kievriket, skickade iväg sin här för att, trots fastetiden, förstöra huvudstaden i det gamla Kievrus – enligt krönikorna den 12 mars 1169. "Under två dagar brandskattade de hela staden, den nedre staden och borgen, klostren, Sofiakatedralen, Tiondekyrkan, och ingen visades något förbarmande." Kievs förstörelse inledde förskjutningen av det gamla riket till det senare storfurstendömet Moskva, till Moskvastaten och enväldet. För många historiker, däribland grundaren av den ukrainska nationalhistorien, Michajlo Hrusjevskyj, var detta ett vägskäl i utvecklingen mot despoti i öster och det gamla rikets orientering mot väster.

Sedan dess har Kiev upplevt många ödeläggelser, men har varje gång åter väckts till liv. Mandelstam kallade Kiev "Ukrainas mest seglivade stad". Kiev har gång på gång återhämtat sig – från mongolernas brandskattning och krimtatarernas trupper, från den stalinistiska generalplanens ödeläggelse och det mordiska tyska herraväldet. Den stad som fick Magdeburgsk stadsrätt 1494 blev 2014 skådeplatsen för den största folkliga resningen i Europa sedan 1989.

Där avgörs nu om Europa håller stånd eller faller. Man vågar knappt längre använda så patetiska ord, men för kämparna på Kievs gator är talet om "den postheroiska tidsålderns inbrott" bara ett tecken på aningslöshet, en intellektuell pose.

Det som gällde för Berlin under blockaden 1948 gäller minst lika mycket nu: "Världens folk, se på denna stad." Berlins borgmästare Ernst Reuters ord klingade då inte ohörda. Kiev är i behov av vapen, behöver att himlen stängs för de ryska angriparna och väntar på något liknande den luftbro som räddade Berlin.