Kapitel 16: En stad som inte finns längre

Våren 2014 var jag i Mariupol för första gången, på väg mellan Donetsk och Odessa. Krim hade nyss ockuperats och i Donetsk hade Moskvastyrda specialförband stormat förvaltningsbyggnaderna. Resenärerna fick inte lämna busstationen i Mariupol och Berdjansk – det var alltför osäkert och farligt. Under de följande månaderna var det oroligheter och periodiska maktövertaganden från proryska upprorsmän. Sedan fortsatte beskjutningen av staden från separatistkontrollerade områden – fronten gick bara några kilometer utanför staden. Efter byggandet av bron över Kertjsundet och beslagtagandet av ukrainska fartyg ökade pressen på landets näst största hamn.

När jag återkom till Mariupol sommaren 2018 kunde man känna av spänningen. Den internationella flygplatsen var stängd, resan med nattåget från Kiev omständlig och lång – den gick längs den så kallade kontaktlinjen. Men ändå: i jämförelse med idag, då staden till stor del ligger i ruiner, var den ett under av normalitet. "En bro av papper" var rubriken på en konferens med tyska och ukrainska författare, som ännu hoppades på ett språk som kunde undkomma fiendskapens malström. Vi fick inte uppsöka fronten, men Serhij Zjadan läste ur sina texter för frivilliga på framskjutna posteringar.

De flesta deltagarna, inte bara de tyska, hade knappast några associationer till namnet Mariupol. Vi fick höra om problemen med miljöförstöringen och såg de mångfärgade rökpelarna från masugnar och skorstenar. Då tycktes miljöproblemenen med industrierna vara viktigare än de eviga, större eller mindre, skärmytslingarna. Efter privatiseringarna tillhör dessa företag Rinat Achmetov, Ukrainas rikaste man.

Men till och med i den sydöstligaste delen av Ukraina – under normala förhållanden ligger gränsen mot Ryssland bara en timmes bilresa bort – rådde här liksom överallt i landet uppbrottsstämning. Från busstationen kunde man när som helst åka vart som helt i Europa. Man kunde på de ungas engelska höra att många hade varit utomlands. Stadsbilden hade förändrats; hotell och pensionat hade moderniserats. Det fanns en "kreativ scen" som använde de väldiga dockorna i hamnen till nattliga iscensättningar.

Nu, då vår blick på staden har skärpts genom de skakande bilderna av sönderskjutna byggnader och massgravar i gårdar mellan elementhus, blir det tydlig vad Mariupol var före det ryska angreppet: en storstad med en halv miljon invånare. Med allt som därtill hör: trafikstockningar i gatorna, fungerande kollektivtrafik, moderna stormarknader och shoppingcenter, kontorsbyggnader, parker, biografer, diskotek och klubbar, kort sagt allt som finns i en modern europeisk storstad som har lämnat provinsialismen bakom sig. Ett intryck av denna gav den sovjetiska kultfilmen Lilla Vera från 1988, som utspelades i just Mariupol.

Till det nya Mariupol hörde också återupptäckten av stadens historia. Den var en gammal kosackbosättning, medan svartahavsgreker från Mindre Asien och Krim blev tongivande mot slutet av 1700-talet, vilket den gata som nu åter heter Grekiska gatan minner om, med grekiska köpmäns och företagares gedigna villor. Stadens ekonomiska och kulturella uppsving kring år 1900 avspeglas i byggnader i historicistisk stil som det tidigare Hotell Kontinental, bank- och tidningsbyggnader samt det nygotiska vattentornet, som häpnadsväckande nog hade klarat sig undan alla förödelser under 1900-talet. Köpmannen Nathan Rjabinkins hus och ruinen efter synagogan på Georgievska-gatan vittnar om en betydande judisk kommunitet, som utplånades utanför stadens portar efter tyskarnas inmarsch i oktober 1941. Även 1920-talets konstruktivism har avsatt spår längs Fredsesplanaden. Massivast närvarande i den gamla stadskärnan är byggnaderna i stalinistisk empire som uppfördes efter andra världskriget.

På många byggnader kan man avläsa brytningarna under 1900-talet. Advokaten Jurjevs hus blev säte för lokaltidningen, för den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och för Gestapo under den tyska ockupationen. Många kyrkor revs under 1930-talet, en på den plats där den teater uppfördes som vi lärt känna som en tillflykt för hundratals civila som mötte döden där efter ett riktat ryskt raketangrepp.

Alla vägar och esplanader i Mariupol tycks leda till de stora metallurgiska kombinaten: till Iljitj-verken och till Azovstal på andra sidan floden Kalmius, som delar staden mitt itu. Deras masugnar, valsverk, maskinhallar och skorstenar bildar Mariupols skyline, och tiderna när arbetarna – en gång 40 000 – gick av och på sina skift bestämde hela stadens rytm. Verkens historia är stadens 1900-talshistoria. De står för Mariupols uppstigande till centrum för den ukrainska stålindustrin och bildar ett av de största metallurgiska komplexen i världen. Iljitj-verken, som uppstod ur Providence Russe à Mariupol SA 1896, vilket i sin tur hade skapats av amerikanska ingenjörer och belgiskt kapital. Det andra verket, Azovstal, grundades under den första femårsplanen i linje med andra "kommunistiska storbyggen" som Magnitogorsk och Kuzbass. Genom sin järnvägslinje och hamn låg Mariupol i skärningspunkten mellan kol- och malmfyndigheterna och hade en outtömlig reservoar av arbetskraft i den landsbygdsbefolkning som kollektiviseringen och hungersnöden drev in i städerna. Endast det modernaste var gott nog. Utrustning kom från Siemens-Schuckert, Demag, Metropolitan-Vickers, Schloemann. Industrierna i Mariupol levererade allt som behövdes för att modernisera jordbrukslandet: gjutjärn, stål, rör, bropelare, järnvägsräls, pansartåg. Det man inte hann demontera före den tyska ockupationen överlämnade tyskarna i namn av "Treuhandbetriebs der Bergbau und Metallgesellschaft Ost mbH" till Friedrich Krupp AG.

Även om verket var allvarligt skadat återupptogs produktionen snart efter återerövringen och försågs – som om man redan tänkte på nästa krig – med de underjordiska anläggningar, denna "stad under staden", som nu blivit en tillflykt för Mariupols försvarare mot de ryska aggressorerna. Azovstal var en symbol för industrialisering och uppbyggnad, men är nu bara symbolen för ödeläggelsen av en stad som bombats tillbaka till stenåldern.

Den plats där detta sker och där den avgörande slutstriden kommer att stå, kombinatets område, denna stad i staden, går tydligt att se på satellit- och drönarfoton. Den nya tekniken gör oss till åsyna vittnen till en fruktansvärd slakt. Det rostbruna området går lätt att känna igen och zooma in på. Därigenom får man en blick uppifrån på det människoskapade industrilandskapet från 1900-talet, som nu är prisgivet åt ryska bomb- och raketangrepp. Den tjeckiska fotografen Viktor Mácha dokumenterade de monumentala fabriksanläggningarna 2016, men kunde inte veta att dessa verk en gång skulle bli den sista reträtten för Mariupols sista försvarare mot Putins trupper, och den sista tillflykten för de invånare som inte längre hade kunnat ta sig ut ur den inringade staden. Det som generationer har byggt upp i bokstavligen sitt anletes svett har nu blivit målet för en systematisk och exempellös förstörelselusta.

Det som försiggick i tunnelsystemet under staden kunde inte ens befälhavaren Serhiy Volyna återge med sina drastiska skildringar. Inget vatten, inga livsmedel, hundratals sårade soldater och civila som inte kunde få adekvat vård – och detta under oupphörlig beskjutning. Vi har kanske läst Lidija Ginzburgs dagböcker från belägringen av Leningrad, vittnesutsagor från överlevande från upproret i Warszawas getto, greve von Lehndorffs nedteckningar från det belägrade Königsberg eller Vasilij Grossmans Stalingradepos. Azovstal var fram till stadens fall mot slutet av maj 2022 de angripnas sista bastion, den fästning där inte bara Mariupol, inte bara Ukraina, försvarades utan också Europa. Ett Europa som inte uppbringade kraften att skynda staden till undsättning.