Kapitel 18: Hjälplös antiputinism & Vanmaktens anatomi

Återhållsamhet och rysskitsch

Minneskultur som surrogat vid vägs ände

Putins Ryssland: ett okänt väsen

"Tredje imperiets" ansikte

"Epokskifte" är ordet för dagen. Den enhällighet med vilket det antagits i den tyska förbundsdagen tyder på att verkligheten äntligen nått de politiska beslutsfattarna efter det ryska angreppet på Ukraina. Men många, alltför många, tar "epokskifte" alltför lättvindigt i sin mun. Man hade bara tagit miste, blivit vilseledd. Detta trots att talet om ett "moderniseringspartnerskap" med Ryssland var tysk regeringspolitik i årtionden. Byggandet av Nordstream 2 lovordades av både Schröder och Merkel, och tills helt nyligen av förbundskansler Scholz, som ett privatekonomiskt projekt. Nu ska vi glömma allt detta. Vad som döljer sig bakom det lättfärdigt och brådstörtat uttalade mea culpa, mea culpa återstår att undersöka.

Här reser sig frågan hur det kunde komma dithän att det uppenbara förtegs eller bara nämndes med små bokstäver, nämligen att pipelinen från första början skapade ett beroendeförhållande och kunde användas som ett energipolitiskt vapen. Hur är det beställt med en offentlighet där personer som inte hade någon aning om ryska och ukrainska förhållanden kunde uttala sig vitt och brett i talkshower? Och hur är det fatt med en regering som in i det sista frambesvor en dialog, när Putin för länge sedan hade visat sitt förakt för diplomatiskt prat och ställde upp sina trupper? Tal om vapen och försvar var in i det sista misstänkt militarism i det tyska offentliga samtalet.

Putins eskalationsdominans och västs långsamma reaktioner hängde samman. I skuggan av den syriska katastrofen och de flyktingvågor den utlöste, jämte pandemin, försvann kriget i Ukraina snabbt från strålkastarljuset. Hur länge dröjde det inte innan man reagerade på bilderna från människojakten på Minsks gator 2020! Och nu det eskalerade kriget i Ukraina.

Kriget är en stor läromästare, kanske den strängaste, för en efterkrigsgeneration som har vant sig vid och blivit bortskämd med fred. Inför verklighetens inbrott finns nu chockens vokabulär till hands: "Vi saknar ord", "Vi är bestörta" eller "Det hade vi inte kunnat föreställa oss". Vi lär oss att det finns något bortom vår föreställningsvärld. Vi lämnar en värld vars fortsatta existens det visat sig vara illusoriskt att tro på. Illusionsförlusten kan också anses vara en realitetsvinst: desillusionering som en form av självupplysning. Nu börjar arbetet att städa undan.

Hur svårt det är – särskilt i Tyskland – att ta farväl av en obsolet vorden föreställningsvärld var uppenbart redan före chocken över Rysslands krig. Det dröjde innan händelserna på plats nådde tankesmedjorna, vilkas antal tycks växa proportionellt med den allmänna rådvillheten. I de tv-sända diskussionerna kom man långt med en bluffretorik: den som kritiserade Putin misstänkliggjordes för demonisering eller russofobi. Man behövde inte fatta så mycket av Ryssland, bara man hade något att säga om västs felgrepp.

Att tänka sig in i Putins huvud blev analytikernas huvudsyssla, och analysen av politiken blev en sak för psykoterapeuter, som var förtrogna med konsekvenserna av upplevda förödmjukelser. I den diplomatiska världen verkade det viktiga vara vem som var "du" med Vladimir Vladimirovitj, vem som fick lägga armen om honom eller rent av omfamna honom. Kletig kompisanda ersatte den diplomatiska etiketten, som ger akt på distans.

Till försvar av Putin gavs lektioner i Rysslands historiska brister rörande civilsamhället och "ryssarnas" behov av en tsars fasta hand. Den ryska propagandan behövde inga agenter, utan rysskitschen levererades gratis av bästsäljarförfattare som fru Krone-Schmalz, som berättade om sitt Ryssland under för länge sedan flydda dagar, av en Gregor Gysi, som dumdristigt yttrade sig om saker som han inte förstår något av, eller av Sahra Wagenknecht, som fällde omdömen om Ukraina utan att ha någon aning om vad hon pratade om. Matthias Platzeck, ordförande i Deutsch-Russisches Forum, tilläts gång på gång åkalla sina trevliga minnen av sovjetiska soldater under DDR-tiden, medan han inte kunde uppbringa mer än en pliktskyldig standardprotest när mord och förföljelse i dagens Ryssland kom på tal.

Alliansen mellan de innerligt förstående Putin-uttolkarna var partiöverskridande. Den sträckte sig från Die Linken, som påstår sig höra hemma i den antifascistiska traditionen, till Alexander Gaulands Alternative für Deutschland, som gärna åberopade Bismarck och 1800-talet och odlade kontakter med den ortodoxe oligarken Konstantin Malofejev, som finansierar separatister i Donbass. Koalitionen av innerligt förstående fick flankunderstöd genom maningar till måttfullhet från (CSU-politikern, ö.a.) Markus Söder, ministerpresident i Bayern, och (CDU-politikern, ö.a.) Armin Laschet, ministerpresident i Nordrhein-Westfalen. Ett särskilt fall är Gerhard Schröder, i vilken allt i det tyska Rysslandskomplexet sammanstrålar: krigets och fadersförlustens trauman, maktens eros, tacksamheten mot Putin för förmedlingen av adoptivbarn (som det inte är god ton att tala om), den uppriktiga beundran för "mannen med de stora ballarna" och övertygelsen att han, helt bortsett från arvodet från Rosneft, gör den tyska nationen och industrin en tjänst.

Ledningen i Moskva känner tillräckligt väl till det tyska själsliga tillståndet präglat av skuldmedvetenhet, fascinationen för "den ryska folksjälen" och de ekonomiska intressena för att virtuost spela på dem. De flesta tyskar lever ännu i föreställningen att Wehrmachts och specialkommandonas krigsförbrytelser bara riktade sig mot "ryssarna". Ukraina och Belarus, de viktigaste skådeplatserna för det nazistiska barbariet, ingår inte i denna föreställning. Till och med tre årtionden efter Sovjetunionens upplösning, efter revolutionen i Kiev och den folkliga resningen i Minsk, har man i Tyskland – och än mer längre västerut – svårt att inse att Europas karta har förändrats radikalt. Tyskarna har, mot bakgrund av sina historiska grymheter mot dessa folk, skäl nog att känna sig särskilt ansvariga för att bistå dem med vapen i deras nöd, i stället för att moraliskt läxa upp dem.

Den ryska arméns fruktansvärda brott inför våra ögon förbjuder oss att dröja kvar i en minneskultur och tankebearbetning, som sedan en tid tillbaka kommit att ersätta en konfrontation med samtiden. En minneskultur som blundar för samtiden och till stor del blivit en bekväm ritual har nått vägs ände. Det är inte trovärdigt att minnas offren för den tyska ockupationen av Kiev, Charkiv, Odessa och tiga om offren för Rysslands pågående krig. Den enorma vågen av spontana sympatiyttringar och beredvillighet att hjälpa det hotade och kämpande Ukraina, i hela Tyskland och i världen utanför, har sköljt över de förstelnade formerna av historisk erinran och samtidigt fyllt den med nytt liv – en erfarenhet som vi inte kan göra ogjord. Den bidrar till att göra oss immuna mot Moskvas manipulativa propaganda, som instrumentaliserar tyskarnas skuldkänslor, och lär oss att nämna saker vid deras rätta namn.

Det börjar redan med denna svårighet. Vi har inte ens en adekvat beteckning på den man som startat kriget mot Ukraina, och inte heller någon för det system som Ukraina ska införlivas i. Grannlaga semantiska skillnader är betydelsefulla här. Det är tal om en president som påstås vara folkvald, så som är skick och bruk i demokratiska samhällen, om en envåldshärskare, en despot, en auktoritär ledare, en ny tsar och en diktator som man kan nämna i samma andetag som Stalin och Hitler – eller inte. Systemet kallas postsovjetiskt, nyimperiellt, nystalinistiskt, nyfascistiskt, euroasiatiskt, kleptokratiskt, totalitärt, en maffiastat, en skapelse av säkerhetstjänst och oligark-kapitalism – för att bara nämna några beteckningar. Litteraturen om Putins tid och regim fyller redan hela bibliotek.

Överallt märks en analytisk återhållsamhet. Ingen vill lockas i fällan att dra analogislut, hur slående parallellerna mellan Mussolini, Hitler, Stalin och Putin än må vara. Ingen vill bli missförstådd när han eller hon drar paralleller mellan anslutningen av Sudetenland och annekteringen av Krim, mellan appeasement-politiken då och nu. I ett land, där självklarheten att jämförelse inte är detsamma som likställande blivit allt mindre självklar, är det inte lätt att nämna Hitler och Putin i samma andetag. Alla vet att "totalitarism" är ett ideologiskt laddat begrepp från kalla kriget och föredrar att undvika det, även om det blivit högaktuellt. Trendigt är i stället multiperspektivism, relativisering och försättande i den andres sits. Att hålla fast vid en sanning anses vara passé, ja, gammalmodigt. Allt är lika sant och lika falskt. Narrativet har segrat över de faktiska skeendena, och att insistera på fakta anses på vissa håll vara "alltför enkelt" och vulgärmaterialistiskt. Detta världsåskådningskomplex bredde först ut sig i seminarierummen, men har för länge sedan trätt in i offentligheten. Och två av dess mest virtuosa mästare är Dimitrij Peskov, talesman för den ryske presidenten, och Maria Sacharova, språkrör för utrikesminister Sergej Lavrov. Mot en fond av förgyllda möbler och tsaristiska örnar visar sig en maktpolitiskt vorden postmodernism här i världshistorisk toppform.

Den länge ådagalagda obeslutsamheten rörande den ryska aggressionen påminner om situationen på 1930-talet och förhållningssättet till fascismens och nationalsocialismens framväxt. Även då fanns en tid av osäkerhet, avvaktande, bortträngande och tvekan att erkänna situationens allvar. Det kom till uttryck i överbelastningen av intellekten och den sega uppbyggnaden av motståndet mot fascismen, nationalsocialismen och – inte att förglömma – stalinismen. En hel generations skarpaste analytiker kämpade med att komma till klarhet rörande denna nya motståndare. Internationella kongresser, analyser, publikationer kretsade under 1920- och 1930-talen kring frågan vem man hade att göra med. Det fanns de som litade på sin omedelbara erfarenhet och höjde ett varningens finger, men de blev inte tagna på allvar. Det fanns anklagelsen om "de intellektuellas förräderi" (Julien Benda). Det fanns inte få intellektuella om vilka Hannah Arendt kunde säga att hon undrade hur många av dem som skulle svansa för Hitler. Det fanns dryga allvetare, som Adorno gjorde narr av i sin kaliforniska exil, där han åtminstone hade en aning om vad som pågick. Kampen för att vinna klarhet, finna adekvata kategorier i en tid präglad av allmän förvirring, blev förbisprungen av skeendena, vilka Dan Diner post festum har betecknat som ett "civilisationsbrott". Situationen med överbelastning, rädsla, vanmakt och en därmed förbunden handlingsförlamning tycks mig upprepas idag.

Putins uppträdanden under dagarna före angreppet på Ukraina är kanske scener där hela han trädde fram, när han aviserade att fullborda det han hade lovat. Det viktiga för honom var känt sedan länge och klargjordes i hans tal: förintelsen av ett fritt och oberoende Ukraina. Men mer uppslagsrikt än innehållet är hur han uppträdde. Hit hör: avskildheten och isoleringen i det träpanelade arbetsrummet, skrivbordet som han ömsom håller sig fast i, ömsom lutar sig tillbaka från eller kastar sig framåt, telefonen som verkar vara hämtad från det förflutna, den intensitet med vilken han tilltalar den tänkta åskådaren, den hånfulla och sarkastiska ton med vilken han talar om sina "partner" i väst, det hat med vilket han kastar sig över den ukrainska regeringen – "knarkarna och nynazisterna i Kievjuntan". Atmosfären, slipsen och flaggan i bakgrunden går att iscensätta, men inte en sådan vrede, en sådan omåttlighet i uttrycket, en sådan nedrighet. Här sitter han för sig själv och drivs och överväldigas av ett hat som inte kommer från läsning av böcker, plågad av en kränkning och ett komplex som han försöker överföra på sina landsmän. En man som är fast besluten att släppa loss krigets vilddjur, ett krig som inte han själv, långt från eldgivningen, ska utkämpa utan andra. En förtvivlad förlorare vars enda seger består i att han visar att han har makten att dra alla, även sitt eget folk, med i avgrunden. Så som han här talar till sin tänkta publik, med ansiktet ömsom förvridet av smärta, ömsom upplyst av en föraktfull grimas, hur han ömsom hemfaller åt en hatisk och gemen retorik, ömsom iscensätter sig som en storsint och alltför överseende härskare och fredsstiftare, hur han gestikulerar, suckar, stönar – genom allt detta förkroppsligar han den tragedi som han styrt sitt land in i och den olycka han dragit ner över Ukraina.

Det bryter fram ur honom: Han har inte bemästrat det svunna imperiets historia och undergång; han har inte kraften att erkänna dess upplösning och kämpar i stället för att med alla till buds stående medel återupprätta det som det "Tredje imperiet" – titeln på Michail Jurjevs spektakulära roman från 2006, som genomsyras av förstörelselusta. Denne man är kött av imperiets kött; hans innersta och ännu intakta kärna är våld och det KGB som han kommit ifrån. Han kan inte föreställa sig ett Ryssland efter och bortom imperiet, och hanteringen av alla de trauman som dämts upp av Rysslands obemästrade 1900-talshistoria utgör grunden för hans härskarmodell, kärnan i hans destruktivitet. Att bevara sitt anakronistiska, dödsdömda imperium är viktigare för honom än att Ryssland överlever som en modern nation. Putin hatar Europa, och föraktar det samtidigt för dess svaghet, och han hatar väst eftersom dess livsform utgör ett hot mot hans herravälde. Han hatar Ukraina med hela sitt väsen, eftersom det inte vill något annat än att bli ett vanligt land som inte har några främmande herrar över sig. Och han njuter av att tvinga väst att passivt se på när Ukraina ödeläggs.