Kapitel 19: Huvudets ordning och världens oordning

I skuggan av kriget i Ukraina låter mottot från årets Römerberg-samtal – "Aldrig mera fred" – nästan som ett hån, som en provokation när vi akut väntar på att kriget ska ta slut. Det varierar parollen "Aldrig mera krig" från mellankrigstidens Europa, vilken efter ytterligare ett världskrig upprepades av fredsrörelsen i ett Europa som nu står inför möjligheten att även denna "efterkrigstid" var ett mellanspel. Vad skulle jag kunna bidra till detta tema? Efter annekteringen av Krim 2014 skrev jag:

Vi vet inte hur kampen om Ukraina kommer att sluta, om landet kommer att kunna hävda sig mot den ryska aggressionen eller om det kommer att tvingas på knä; om européerna, väst, kommer att försvara eller prisge det ; om den Europeiska unionen kommer att hålla samman eller falla isär. Säkert är bara att Ukraina aldrig mer kommer att försvinna från vår mentala karta. Det är inte länge sedan som denna stat, detta folk, denna nation knappt fanns i det allmänna medvetandet. Särskilt i Tyskland hade man för vana att uppfatta landet som ett slags del av "Ryssland", det ryska riket eller Sovjetunionen, och att man där talade ett språk som var ett slags underart av ryska. Genom "värdighetens revolution" på Majdan och genom motståndet mot Rysslands försök att destabilisera deras land visade ukrainarna att verkligheten för länge sedan hade sprungit förbi sådana föreställningar. Det är hög tid att kasta en ny blick på kartan och lära om.

Det var för åtta år sedan och stämmer än mer nu, efter den 24 februari 2022, vilket bland annat framgår av att talet om "epokskifte" snabbt breder ut sig. Vi stod handfallna, som det heter. Det hade skett något "som vi inte kunde föreställa oss". Sedan dess har skeendena hjälpt vår föreställningsförmåga genom att vi nu inte längre behöver föreställa oss den nya verkligheten utan bara se närmare efter; verkligheten har kommit ikapp oss, ja, sprungit förbi bakom ryggen på oss.

Nu inhämtar vi kunskaper om verkligheten varje dag, dygnet runt. Vi följer spänt nyheterna, läser flera tidningar för att skapa oss en sammansatt bild, vi surfar oavbrutet på internet och väntar spänt på en nyhet som tyder på en vändning, på ett slut på detta vanvettiga krig. Det är som att vänta på ett mirakel, något som upplysta människor har vant sig av med att vänta på.

Varje bild som når oss från krigsskådeplatsen spränger loss ett stycke av den mur som hittills har avskärmat oss, vi som vant oss vid och skämts bort med fred, från verkligheten. Informationerna från fronten håller oss à jour. De bilder som den nya världen är sammansatt av kommer från reportrar vid fronten. De visar inte städer och sevärdheter som vi inte har lyckats besöka, utan fasader som skjutits i brand och gatustråk som lagts i ruiner. Det är apokalyptiska scener som ingen katastroffilm från Hollywood har lyckats åstadkomma, men som liknar dem vi sett i dokumentärer och i krigsgenerationens fotoalbum. Alla de bilder som väller mot oss från alla håll där vi så att säga sitter i ett situation room gör oss mållösa, som det brukar heta. Vi saknar ord för det vi ser, säger man. Vi grät efter att vi på morgonen den 24 februari fick reda på angreppet och hade telefonerat med vänner runt om i världen – vi visste inte vad vi skulle ta oss till.

Så hur ska vi över huvud taget tala om kriget i Ukraina när vi saknar ord för att beskriva det som är fallet ? Kanske är den enda adekvata reaktionen att tystna och medge att vi inte är vuxna det vi ser. Om det man inte har ett språk för måste man tiga. »Det kan jag inte föreställa mig« är ett uppriktigt medgivande, en kapitulation inför en verklighet som man hittills inte varit bekant med, alltså inte bara en undanflykt.

Man vågar inte medge att det man sett eller hört är monstruöst. Man håller tillbaka det spontana protestskriket eftersom man vet att det ändå inte hjälper någon, utan snarare tjänar till att avlasta det egna dåliga samvetet, en riskfri surrogathandling. Man blir skakad och gripen av att se att människor som du och jag över en natt är beredda att ta till vapen, väl medvetna om att de kan få se döden i vitögat. På tryggt avstånd och utan risk törs man knappt tala om hjältar och heroism, vi sägs ju leva i en postheroisk tid. Vi är drabbade, men vill inte ha något att göra med pratet om att vara drabbad.

Vi har för länge sedan insett att man inte kan driva bort ondska och våld med böner, men vi är ändå artiga nog att ta den traditionella pacifismens dumheter på allvar och satsa alla våra krafter på att vederlägga dem. Vi vet att mot vapen kan man bara värja sig med vapen, men vill ändå vara artiga och inte tappa besinningen när någon pladdrar om att »förhandla« och "avstå från det optimala". Vi respekterar talet om den "herraväldesfria diskursen", även om den för länge sedan visat sig vara en illusion. Vi har svårt för militära frågor, på vilka allt hänger i det avgörande ögonblicket, eftersom vi – åtminstone många vapenvägrare som jag – aldrig har haft med sådant att göra och eftersom inte ens militärerna, vilkas sakkunskap vi hoppades kunna dra nytta av, alltid hänger med i skeendet – åtminstone inte de tyska.

Vi är inte vuxna de fräcka och oförskämda lögner som Dimitrij Peskov, Putins presstalesman, dagligen framför, eftersom vi är vana vid att låta alla komma till tals. Vi har låtit oss bli indragna i en debatt där det inte finns någon skillnad mellan sant och falskt, verklighet och fiktion, fakta och fejk och där det inte längre finns en sanning, bara olika perspektiv och sätt att uppleva som alla påstås vara lika sanna och lika falska. Det är därmed en fråga om inställning eller uppfattning huruvida ett krig får kallas "krig" eller inte.

Kriget har ifrågasatt allt detta och dragit undan den till synes säkra marken för oss. Äntligen trädde något fram i ljuset som varit på väg länge: Kriget ställde oss inför ett rum som hittills varit terra incognita. Inför en erfarenhet av våld som vi hittills varit förskonade från. Det slungade oss in samtiden och öppnade ett erfarenhetsrum som vi inte var förberedda på, och kanske inte hade kunnat vara förberedda på.

Men det handlar inte bara om att bli kvitt en illusion utan om något mer, som inte bara går att skaka av sig genom att pudla, nämligen det om det erfarenhetsrum i vilket vi, medborgarna i efterkrigstidens Europa, har vuxit upp. Det nya erfarenhetsrummet har fogat nya bilder av förstörelse och krigsbrott till dem vi redan hade, och de kommer från och med nu att överlagra allt. Vi har stött på något som tidigare aldrig funnits i vår analytiska matris. Vi har trätt in i en samtid där inget längre är säkert, där allt vi hållit för självklart har upphört att vara det. Tankeformer som länge gjort oss stora tjänster visar sig ha blivit odugliga eller åtminstone bristfälliga.

Allt detta har redan ofta sagts i inventeringen av tidens intellektuella situation, av den nya oöverskådligheten. Sammanfattningsvis tycks vi ge upp och avtacka anspråket på att rationellt förstå verkligheten, prisge den intellektuella självdisciplin som är särskilt nödvändig i kristider. Detta är kanske en panikartad, hysterisk och förtvivlad reaktion när något överstiger den intellektuella förmågan. Jag kan inte helt utesluta det, men jag kanske kan förtydliga vad jag menar.

Detta land har inte alltid funnits för oss, eller bara som störande faktor i marginalen. Ukraina fanns inte inom erfarenhetshorisonten för efterkrigsgenerationen som växte upp i järnridåns skugga, eller betraktades bara genom vissa glasögon: russocentriskt, imperiellt, som rikets bakgård, alltid allmänt misstänkt för nationalism och antisemitism, något man kunde tillåta sig om man inte hade en aning. För européerna, även för de bildade, existerade detta land inte – trots det tusenåriga Kiev, trappan i Odessa, modernismen i Charkiv, de multietniska städernas rika historia. Ett land som under de postsovjetiska årtiondena var på väg att bli ett normalt, öppet europeiskt land med liknande kvaliteter som tigerekonomierna: med nya flygplatser överallt, ett självsäkert uppträdande på den europeiska scenen, ett land präglat av en generation som blivit världsvan genom att ha varit runt i Europa, med en fascinerande litteratur. Ett land som bara ville omgestalta sitt liv och bli lämnat ifred, utan någon mission eller ambition om att rädda världen.

De bilder vi ser nu visar att detta stora land och hela dess historia, en nu självmedveten och aktiv nation, ska bombas tillbaka till historiska tassemarker. Fasorna och skadorna är omätliga, går inte att kvantifiera. Bombningarna riktas avsiktligt mot hamnarna och flygplatserna som förbinder landet med världen, järnvägsstationerna och järnvägslinjerna som håller det samman, den livsnödvändiga infrastrukturen i en modern civilisation: el, vatten, kommunikationer, sjukhus, skolor, teatrar och museer. Så förs ett förintelsekrig i praktiken, ett krig som aviserades och beledsagades med en retorik som inte kvarlämnar några tvivel om vad det handlar om: att förinta en statsbildning och utplåna en självständig nation. Ett land som blott alltför länge varit ett terra incognita för ett västcentrerat och självtillräckligt Europa har blivit ett territorium med urban warfare, pansarslag och bränd jord. De som nu känner det bäst är reportrarna på plats, de som för statistik över motståndet, de som dokumenterar och söker spår efter krigsförbrytelser, experterna på terrängen. Kartan över detta stora och underbara land ritas om.

Oavsett om vi vill det eller ej har vi blivit ögonvittnen och åskådare till en exempellös strid.

För min generation var våld något som utspelade sig i tv-nyheterna och på film. Den europeiska efterkrigsgenerationen hade i regel inga egna erfarenheter av våld, men hade sett bilderna från Vietnam, Afghanistan, Bagdad, Srebrenica, Aleppo och Groznyj. Det som händer nu utspelar sig i omedelbar närhet, i städer som är våra grannstäder, med allt vad det innebär. Mobilkamerorna är överallt; de ryska soldaternas avlyssnade samtal med sina fruar följs av miljoner runt om i världen. Lik i vägrenen, massgravar, rapporter om våldtäkter, plundringar, raketbeskjutningar av civila mål – abstrakta ord för något som sker nu, här, i våra städer. "Den civilisatoriska fernissan är tunn" – ytterligare en floskel som försöker fånga upp skräcken och chocken och överföra den i ett kultiverat språk i en disciplinerad diskurs. En sådan förstörelselusta i Europa har vi inte sett sedan bilderna av Warszawas ödeläggelse och Dresdens ruiner.

Till det kulturella och mentala arv som vi håller på att arbeta oss bort från hör "det tyska Rysslandskomplexet". Det är den andra sidan av Ukraina-ignoransen. All uppmärksamhet, alla blickar österut absorberades till nyligen av Ryssland. Det är ett komplex som härstammar från Tyska riket och genom alla cesurer och brott har levt vidare till denna dag, vilket bland annat framgår av formuleringar som "gemensamma gränser mellan två grannländer". Gerd Koenen har skrivit en stor bok om detta komplex. I det ingår alla möjliga tidsskikt och fasetter: Peter den store och Leibnitz, den rebelliska ryska intelligentsian i hörsalarna i Göttingen och Berlin, Rilke i Moskva och Pasternak i Marburg, det sovjetiska avantgardet och Weimarrepubliken, Rapallofördraget 1922 och Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, krigserfarenheterna i öst och krigsfångenskapen, barndomsminnen av ryska – eller rättare sagt sovjetiska – soldater i garnisonsstäderna i DDR, Gorbatjov-manin och de stående ovationerna för en tysktalande, Schiller-citerande före detta KGB-agent och senare rysk president i den tyska förbundsdagen. Här strålar mycket samman: tyska företagares och nätverksbyggares lobbyism, uppriktig fascination för det stora landet och sentimental rysskitsch. Skuldmedvetenheten för tyska krigsförbrytelser på sovjetisk jord har fram till nyligen begränsats till Ryssland, och den tyske presidenten rättfärdigade för inte länge sedan ett projekt som Nordstream 2 med Tysklands särskilda förpliktelser gentemot Ryssland.

Denna uppmärksamhet och innerliga förståelse har aldrig avsett Ukraina eller Belarus, trots att det hade funnits skäl nog till det: den tyska ockupationen med tusentals nedbrända byar och städer, miljontals tvångsarbetare, Förintelsens offer på ukrainsk och belarusisk mark. Till och med bildade personer som Helmut Schmidt har förnekat existensen av en ukrainsk nation.

Om vi lämnar den specifikt tyska bilden av Ryssland därhän kvarstår frågan hur det postsovjetiska Ryssland kan beskrivas och analyseras. För en av anledningarna till att man blev överrumplad av kriget är osäkerheten rörande vad man har att göra med här: är det postsovjetiska Ryssland ett autokratiskt, auktoritärt, statskapitalistiskt, kleptokratiskt, nyimperiellt eller nytotalitärt system eller en maffiastat organiserad efter gängprinciper? Föregående århundrade upplevde imperiers upplösning, antikoloniala rörelser och nya stats- och nationsbildningar – i forna brittiska, franska, spanska, nederländska, portugisiska kolonier, med motsvarande förändringar i moderländerna. Däremot hade vi aldrig haft att göra med en stats- och nationsbildning ur ett imperium som växt fram under flera århundraden och mot slutet var socialistiskt präglat. Och inga Soviet och Post-Soviet Studies räckte till för att adekvat beskriva denna i sitt slag nya statsbildning. Hajpen för postcolonial studies har ännu inte riktigt nått fram till Ryssland.

Inte bara politiken och diplomatin stod handfallna inför Rysslands senaste stadium under Putin, utan "putinismen" översteg också ansvariga tankesmedjors analysförmåga. Brottandet med en rimlig analys av putinismen och dess idé om det "Tredje imperiet" påminner i mångt och mycket om mellankrigstidens försök att teoretiskt komma till klarhet rörande fascismen och nationalsocialismen och de förtvivlade försöken att i exilen finna ett språk för detta. Den rätta beteckningen, inte bara namnet på det oövertrumfade onda, alltså "fascism", kommer säkert att hittas; sökandet är igång: nytotalitarism, russofascism, ruscism (bildat av engelskans Russia och fascism). Märkligt nog är det mest sällsynta beteckningar som anspelar på det stalinistiska imperiets longue durée och det specifika sovjetisk–ryska stigberoendet.

Över de välbekanta, för att inte säga ikoniskt vordna, bilderna av fasor och förödelse läggs nu nya bilder, och över det historiskt kända bildspråket och den tidigare retoriska vokabulären läggs samtidens. Topografin över "ytterligheternas århundrade" ritas om, och över terrorns topografi från 1900-talet läggs ett nytt skikt. De folkmordiska ideologiernas och praktikernas historia skrivs in i samtiden, på en och samma gång arkaisk och postmodernt raffinerad. Här behöver man inte konstruera till eller teoretisera något, inte uppfinna eller grunda en ny skola inom minneskulturen bortom den redan etablerade, utan snarare aktualisera den mot bakgrund av dagens skeenden.

I det bekrigade Ukraina lever fortfarande människor, i 90-årsåldern, som minns tyskarnas inmarsch 1941 när de nu tar sig ner i källaren om natten för att ta skydd mot ryska bomber. De har spontant den mest närliggande beteckningen på de invaderande trupperna: fascister. De har redan en gång genomlevt hela repertoaren av terror och ockupation: inringning, blockad, deportation, kollaboration. Bland dem finns män och kvinnor som en gång sattes i koncentrationsläger i Tyska riket eller av en slump överlevde massakrerna, men nu har dödats av en rysk bomb – bland dem fången i Buchenwald Boris Tomantjenko, som omkom i Charkivs ruiner. Många av de orter där strider rasar idag fanns redan på Wehrmachts "kartor för tjänstebruk": Slavjansk, Kramatorsk, Mariupol. Platser där tyskarna mördade ukrainska judar har hamnat under beskjutning i de nuvarande striderna: Babij Jar i Kiev, menoran på minnesplatsen i Drobitskyi Jar i Charkiv och Uman, ett centrum för judiskt liv och en vallfartsort som årligen besöks av många tusen judar från hela världen, träffades av raketer.

Bredvid de massgravar som finns i varenda ukrainsk stad – skapade av Stalins eller Hitlers specialkommandon – har nu nya massgravar grävts. Bilderna av ockupanternas pansarkolonner liknar varandra, med den skillnaden att aggressorerna denna gång rullar in från öster. De tyska soldaternas svartvita foton, som i miljoner skickades från Östfronten hem till Tyskland, kompletteras nu med ryska ockupanters selfies. De ryska angriparnas tal om en "slutgiltig lösning på Ukrainafrågan" låter bekant för oss, som ryggar tillbaka när det talas om slutgiltiga lösningar.

Det går inte att återvända till en minnespolitik som ignorerar denna nya erfarenhet. Topografierna över förbrytelser och motstånd i Europa ritas om och knappt ett ord kommer att förbli oberört av den nya erfarenheten. Inte ens den ryska musiken eller det ryska språket, som inte har ett dugg ansvar för vad som pågår, kommer att undgå att kontamineras av brottet – vi kommer inte att kunna lyssna på dem helt oskuldsfullt. För de tyskar som reste utomlands under 1950-talet torde denna erfarenhet kännas bekant. Man kan inte hylla den tidens motståndshjältar och samtidigt vara likgiltig för dagens. Det kommer nu att visa sig om den tyska minneskulturen står för ett levande deltagande eller om den blivit en tom ritual och bara en vana. Det är lätt att på tidsavstånd från ett skeende och med de efterkommandes privilegium ställa sig på den rätta sidan, men mycket svårare och inte riskfritt att bestämma sig för vems sida man ska stå på idag. 

Verkligheten – vissa kanske frågar sig om det över huvud taget finns något sådant – har sprungit förbi den bild vi gjort oss av den. Men man håller fast vid det "man" – en individ, en generation, en diskursgemenskap, ett samhälle – kan hålla fast vid : sin egen erfarenhet, sin egen erfarenhetshorisont, de historiska narrativen, sina specifika förväntningar på framtiden, normalitetens rutiner i den civilisation "man" vuxit upp i. Men under brytningstider, de så kallade historiska cesurerna och epokskiftena, blir dessa erfarenheter så att säga suspenderade, satta inom parentes, relativiserade och kanske rent av annullerade. För att hantera krisen söker man efter mönster, förebilder och kanske rent av lärdomar av historien, och flyr lätt till den falska visshet som analogin erbjuder. Den visar sig snart vara en fälla.

Något liknande gäller för framtidsprognoser. Våra föreställningar om framtiden är ju mestadels projektioner som extrapolerats från nuet. De så kallade epokskiftena och cesurerna är profeternas stund. Oavsett om dessa är apokalyptiska eller frälsningsinriktade, en Kassandra eller en profet, erbjuder de visshet, vilket det finns en omätlig efterfrågan på i katastrof- och ruinlandskap. Jörn Leonard har nyligen blottlagt historieberättelsernas och framtidsprognosernas dolda teleologi. Historien ska utmynna i något – seger för Europa, väst, kommunismen, imperiet eller något annat. Men ordnandet av världen efter epokskiften och cesurer säger kanske inte så mycket om det verkliga historiska förloppet, med dess brott och kontinuiteter, som om ordningsbehovet hos dem som vill få ordning på historien. Det är ett dråpslag mot föreställningen om en linjär eller rent av teleologisk historisk utveckling när den hamnar ur kontroll, blir oregerlig och så att säga beter sig i strid med programmet.

Något liknande händer på andra områden, till exempel »de starka männens återkomst«, vilka länge inte haft någon plats i en betraktelse som varit alltför eller uteslutande inriktad på samhällsstrukturer. Jag tror att jag inte behöver nämna några namn.

Hajpen för geopolitik är förmodligen också över. Senast efter uppdelningen av världen var det, särskilt i Tyskland, hög tid att sluta förvisa rummet från historien och analysen av maktförhållanden och internationella relationer, och erkänna att historien inte bara utspelar sig i tiden utan också i rummet (så var det naturligtvis redan under kalla kriget). Men sedan dess har geopolitiken blivit en universell förklaringsmodell, som om alla skeenden endast härrörde från rumsliga förhållanden. Geografin kan emellertid egentligen inte förklara samhällens, staters eller diktatorers agerande, och det är hög tid att återge utforskningen av komplexa samhällssystem dess rätta plats. Kort sagt: Om man vill förklara statsbildningars inre dynamik, som också bestämmer de internationella relationerna, behövs åter mer sociologi och ekonomi, mer systemanalys och mentalitetshistoria i stället för slentrianmässiga hänvisningar till geografi.

Det viktiga här är att inte bara enskilda referenspunkter och koordinater har förskjutits, utan själva diskursens ordning. Det väcker rädsla, eftersom alla välbekanta orienteringar hotar att gå förlorade – det klassiska ögonblicket då pseudoförklaringar och konspirationsteorier, demagoger och världsfrälsare upplever en högkonjunktur.

Tillbakablicken på det förflutna som vi har bakom oss och blicken framåt mot en framtid som vi inte kan känna till har en del gemensamt. De vill behålla överblicken, suggerera vetande och hålla sig ovanför tumultet i det förflutna och i framtiden. Det är strategens position, han som sitter på sin höjd och kan överblicka och kommendera allt. Fältherrens plats på höjden, den strategiska blicken, suggererar säkerhet, som om fältherren vore herre över skeendet. I själva verket avgörs saken snarare i stridsvimlet, i tumultet, där det inte finns någon överblick. Förmodligen borde man idag läsa och rådfråga Clausewitz Om kriget.

För min del anser jag att den mest pregnanta formuleringen av historiens öppenhet finns hos Ernst Bloch, när han talar om nuet som "det levda ögonblickets dunkel". Där, på en blank yta, där det ena och det andra finns samtidigt bredvid varandra, i det trånga rum där motsatser stöter emot varandra, uppstår en annan varseblivning av skeendet, som inte utvecklas längs en linje utan samtidigt, i ögonblicket. (För att undvika eventuella missförstånd: En sådan varseblivning är självfallet inte identisk med vardagens historia eller en historia nedifrån.) Platsen för avgörandet finns i "det levda ögonblickets dunkel", inte på höjden, varifrån man blickar mot en avslutad dåtid eller mot en av siare proklamerad framtid.

Jag syftar alltså på en situation som är helt öppen, och om vilken ingen kan veta utgången av kraftmätningen. Här kommer det an på insatser, kraft, på att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, på tillfälligheter. Detta är kort sagt historisk kontingens. Man kan också tala om kairos, då det som mänskligt att döma och enligt traditionell kunskap inte är att förvänta faktiskt sker, så att säga bakom ryggen. Eller om en kontingens där långvariga processer förtätas i en punkt, under en historisk sekund, och får det hela att välta. Parollen i en sådan situation är inte "att lära av historien", utan att öva sinnesnärvaro och vara inställd på allt.

Varför dessa abstrakta utredningar? Det ukrainska folket, den ukrainska nationen, ukrainarna har beslutat sig för att kämpa för sitt oberoende och sin frihet, för sin värdighet – i en position som man trodde var utsiktslös. Även vi kan välja, vi kan bestämma oss för att hålla oss utanför eller för att ingripa.

Ukraina har blivit ett slagfält där Europas öde avgörs. Det är ukrainarna som avvärjer angreppet från det nytotalitära Ryssland, eller kanske från russofascismen, och genom sin kamp för frihet och oberoende även försvarar vår. Angreppen på Kiev, Odessa, Charkiv, Lviv riktar sig också mot oss. Att målet är att underkuva Ukraina, förinta denna statsbildning och utplåna det ukrainska folkets identitet är inget "russofober" har hittat på, utan det uttalade syftet med det våld som Putins Ryssland släppt loss. Den som råder Ukraina att kapitulera bereder vägen för Europas eller västs kapitulation. Det återstår att se hur vi européer, väst, kommer att hantera epokskiftet, om vi kommer att hålla stånd eller tvingas på knä. Trots aldrig hittills skådade sanktioner mot Ryssland ligger eskalationsdominansen fortfarande hos Putin och det kärnvapenhot vi viker ner oss för. Vi hörde inte det som Jurij Andruchovytj ropade till oss: "Var inte rädda!" Och vi har låtit oss bli fråntagna friheten att tala om och avgöra vad som är möjligt på denna sida av hoten från utpressaren i Kreml.

Om det funnits några hoppfulla tecken de senaste veckorna är det först och främst ukrainarnas, det värnkraftiga civilsamhällets, mod och smarthet, men också de omfattande spontana sympatireaktionerna och beredskapen att hjälpa hemma hos oss. Över alla politiska skiljelinjer står det klart att det fortfarande finns en djup rättvisekänsla och en stark känsla för att man tydligt ska skilja mellan sanning och lögn, kunna nämna saker vid deras rätta namn, och att man är beredd att bistå de angripna, både de stridande och flyktingarna. De spontana solidaritetsmanifestationerna runt om i landet visar att den solidariska reflexen – trots allt prat om dekadens och liv i bekvämlighetszonen – fortfarande är intakt eller har återupplivats. Den exempellösa flyktingvågen och mottagandet av miljontals människor skulle kunna betecknas som en europeisering nedifrån, en europeisering ex negativo. Utan att ha velat det, eller rent av mot vår vilja, har vi blivit grannar. Som av sig själv och längs tusen vägar sipprar kunskap om ett land vi visste så lite om in i vår livsvärld.

Men mot bakgrund av den pågående destabiliseringen och de putinistiska bilkortegerna i tyska städer får vi inte vara naiva. Vi borde snarare säga: Äntligen träder den fram, "den ryska världen", ruski mir, om än under täckmanteln av en kamp mot russofobi och diskriminering av alla rysktalande. I själva verket handlar det om en parallellvärld som är infiltrerad av ryska agenturer och som litar mer på den ryska statstelevisionens första kanal och Russia Today än på den tyska televisionens nyhetssändningar. Destabiliseringsarbetet kommer att fortsätta så länge Putin är vid makten och det kommer att vara precis så framgångsrikt som samhällena i väst är svaga. Huruvida Europa har en framtid avgörs i Ukraina, och där avgörs också om Ryssland kommer att finna en väg ut ur den återvändsgränd som landet låtit Putin styra in det i.

Alla nyheter tyder på att ett fruktansvärt slag pågår i östra Ukraina. Något som man återigen inte hade kunnat föreställa sig förbereds för närvarande: ett firande av "segerdagen" i det putinistiska hakkorset Z:s tecken. Aldrig har de sovjetiska soldater som stupade i kampen mot Hitler under andra världskriget vanärats så som nu av Putin. Mariupol blir inte bara en symbol för hans skamlighet, utan har redan blivit en symbol för ukrainarnas tapperhet och ära – och kanske också ett menetekel om européernas misslyckande, vårt misslyckande.