Kapitel 2: Farväl till imperiet, farväl till Ryssland? (1/2)

För mig var annekteringen av Krim den berömda blixten från klar himmel. Hade man inte kunnat veta eller ana att den skulle komma? Hur kunde vissa entydiga hänvisningar om den ignoreras, skygglapparna sättas på? Vilka försvarsmekanismer mot en hotfull verklighet var i spelet? Under de senaste åren, ja årtiondena, har jag gång på gång varit i Sovjetunionen och Ryssland, men inte vid ett enda tillfälle fått höra att Krim var "ett öppet sår" för ryssarna. Blundade jag för något jag inte ville se? Under alla dessa år talade jag med nära bekanta om allt som engagerade dem. Jag kan inte minnas ett enda samtal i Moskva eller någon annanstans där Krim kom upp som ett smärtsamt ämne. Däremot som litterärt topos: på antikvariaten fanns reseskildringar från förrevolutionär tid och sovjetiska guider till den "röda rivieran", och jag köpte en liten samling sådana. Men som stridsfråga, kontroversiellt samtalsämne? Jag kan bara minnas ett enda fall. I början var jag, det måste jag tillstå, en beundrare av Jurij Lusjkov, Moskvas borgmästare, vars handlingskraft gjorde så stort intryck på mig att jag uppfattade honom som en reinkarnation av staden Moskvas stora fäder från före 1917, till exempel mecenaten och välgöraren Pavel Tretjakov. Jag imponerades av Moskvas förvandling till en global city för det 21:a århundradet. Därför tog jag inte Lusjkovs resor till Sevastopol och penninginsamlingar på allvar, förrän min vän, sociologen Lev Gukov, gjorde mig uppmärksam på borgmästarens i hans ögon farliga ryska patriotism, som provocerade och utmanade Ukraina. Men annars noterade jag ingen oro för och än mindre något passionerat engagemang i Krims öde. De som kunde resa – och de var många, såg man på Moskvas flygplats – reste inte till Krim utan till Paris, Florens, Kanarieöarna, Sharm el-Sheikh, Grekland eller Antalya på den turkiska rivieran. Under mina besök på Krim föll mig något annat i ögonen: den dåliga infrastrukturen i Simferopol, hotellpalatsen från sovjettiden som inte på långt när var fullbelagda utan i det närmaste stod tomma, den grova sovjetiska ton med vilken gästerna behandlades i receptionen, de billiga fyrverkerierna på strandpromenaden i Jalta, men också den vita stenstaden Sevastopol som låg i det glänsande ljus som Alexander Dejneka fångat så storartat i sina bilder från 1930-talet. Och jag minns stugorna som klängde sig fast på bergssluttningarna – man berättade för mig att de tillhörde de många krimtatarer som återvände med sina familjer från Centralasien, dit Stalin hade deporterat dem i maj 1944. Krim var alltså snarast en förtrollande plats som fallit utanför den stora historien, ingen brännpunkt för interna konflikter eller internationell dramatik. Det var Putin som satte Krim på kartan och inom offentlighetens horisont genom att komma dragande med myter, men framför allt handlade det om krig och fred.

Annekteringen, men framför allt den fräcka lögn med vilken Putin förnekade den, gjorde det omöjligt för mig att ta emot Pusjkinmedaljen, som Ryska federationens president sedan början av 1990-talet delat ut för förtjänstfull förmedling av rysk kultur till utlandet. Jag skrev till den ryska ambassadören i Berlin, som jag skattade högt, att jag inte kunde ta emot utmärkelsen, som jag hade underrättats om redan i november 2013. Var det en eftergift för den allmänna opinionen, som var upprörd över Putins tilltag? Hade det inte just under den stora besvikelsen över den ryska ledningens politik varit nödvändigt att vara "trogen" Ryssland? Detta var inga retoriska frågor, visade det sig snart. I en ändlös rad pratshower som diskuterade rysk politik kom man gång på gång in på de tysk-ryska relationernas långa historia, det som Gerd Kroenen kallade det tyska "Ryssland-komplexet". Dessa relationer har utforskats och beskrivits i många briljanta studier – till exempel Walter Laqueurs fortfarande giltiga framställning från 1960-talet eller de arbeten om "väst-östliga speglingar" som gjorts inom ramen för Wuppertal-projektet, vilket hade initierats av Lev Kopelev efter att han gått i exil i Förbundsrepubliken, eller all den forskning som ägnats åt det tysk-sovjetiska kriget och den nazistiska ockupationen i Sovjetunionen. Jag har själv skrivit några arbeten som också kommit ut på ryska, till exempel boken Das russische Berlin. Ostbahnhof Europas.

Men den ryska politiken mot Ukraina – kriget mot "broderfolket" par excellence – har i grunden ifrågasatt det som hittills uppnåtts i de tysk-ryska relationerna. Eftersom Ryssland för mig, och för de allra flesta som har sysselsatt sig med landet, inte bara är ett forskningsfält utan är intimt förbundet med det egna, personliga livet, blev den så kallade Ukrainakrisen till ett sanningens ögonblick, ett prövningens och självprövningens ögonblick. Detta uttöms inte i en översikt över den genomförda forskningen, över de kulturella, diplomatiska och ekonomiska relationerna, utan riktar sig på kärnan i ett engagemang där mer står på spel än "ståndpunkter" som kan "revideras" eller "vidareutvecklas". Det handlar om något som man gett sig in i med "hela sin själ", med "hull och hår", vilket måste få följder – man skulle nästan vilja kalla det "förtrollning" eller "fängsling". Det handlar kort sagt om Ryssland som en del av ens egen levnadshistoria och om ett svar på frågan vad som händer när händelserna i Ukraina också ifrågasätter denna del av ens arbete och levnadshistoria. Hur viktigt och värdefullt det än må vara att än en gång låta följden av lyckliga tysk-ryska möten och dramatiska drabbningar under gångna århundraden passera revy, har sådana, oftast kronologiskt ordnade, översikter något beslöjande över sig genom själva avsikten att objektivera. Här dyker huvudteman upp, litterära ledmotiv, upphovsmännen och deras biografer, men man famlar i blindo efter de verkliga driv- och bindningskrafterna, som varit bärande för sådana relationer och fortfarande är verksamma. Därmed kommer man snarare med pseudoförklaringar än insikter. Man skulle kunna avhandla detta privat om det inte hade samhällelig betydelse. Det handlar ju om inget mindre än att bringa klarhet över hur man, hur »tyskarna«, bör förhålla sig till den ryska Ukrainapolitiken. För att få ett mått på "Rysslandkomplexet" måste man utsätta sig för det, och det sker lämpligen inte med en abstrakt skiss till en abstrakt idéhistoria, utan börjar med en själv. Då handlar det mer om erfarenheter än idéer, mer om intryck än om lektyr, och i alla händelser alltid om bäggedera.

För den som växte upp på 1950-talet i en by i Allgäu på gränsen mot Österrike, som på den tiden förmodligen var den mest avsides belägna vrån i ett land som självt hade fallit ut ur världen, låg Ryssland långt borta. Men bara vid första ögonkastet, för på gravstenar på kyrkogården och på minnestavlan i krigsminneskapellet fanns namn på stupade soldater från familjer jag kände. Där stod det, oftast vagt som om det inte fanns några konkreta platser och tidpunkter sådant som: stupad i Ryssland vintern 1942. Ryssland stod för kriget och krigsfångenskapen. Det var ett samtalsämne som vi barn lyssnade på, särskilt när far en gång om året träffade sina krigskamrater som också sluppit undan med livet i behåll. Ryssland, eller närmare bestämt Stalingrad eller Sibirien, blev då något som man senare bokstavligen kunde beteckna som en lieu de memoir. Ett föreställningsrum som bildats av det som stod att finna i benediktinerinternatets inte särskilt välförsedda bibliotek: So weit die Füße tragen av Josef Martin Bauer (sv. övers. Så långt benen bär, 1956), som hade gått på mitt gymnasium, eller Armeehinter Stacheldraht av Edwin Erich Dwinger (sv. övers. Armén bak- om taggtråden, 1930), en författare som jag senare identifierade som en monumentalgestalt i den tyska underhållningsromanen och skaparen av »Sibirien som tyskt själslandskap«. Hemma talade vi knappast om Ryssland. Far hade deltagit i kriget, från det polska fälttåget den 1 september 1939 till krigsslutet våren 1945, som menig och chaufför, och nästan hela tiden på Östfronten. Därifrån härrörde de tandade svartvita bilderna i en plåtburk, sådana som hundratusentals, förmodligen miljoner, "bassar" hade med sig hem: av sprängda broar, rökpelare över städer – vilkas namn ibland stod på fotots baksida och som jag senare kände igen under mina besök – flodlandskap (San eller Dnjepr), marknadstorg, slakt av grisar och gäss, manskap som badade i en flod, bilder av fordonskolonner som ledde ut i ett oändligt vidsträckt rum. Därifrån kom också namnen på städer och knutpunkter som man snappade upp som barn, som fastnade och bildade en mental karta som har bevarats till denna dag: Lemberg (Lviv), Lublin, Osja, Krementjuk, Kramatorsk, Stalino. Efter fars död kunde jag sedan med hjälp av hans Wehrpass – hans inskrivnings- och tjänstgöringsbok – rekonstruera hela hans rutt, från Allgäu till Östfronten och ut i världen. Det visade sig att jag hade rest längs samma rutter utan att känna till hans vägar.

Den första ögonkontakten med "ryssar" fick jag på "interzonmotorvägen" mellan Bayern och Berlin. Västtyska skolelever i slutet av 1950-talet och under 1960-talet kunde inte genomgå en politisk socialisering utan denna obligatoriska bildningsresa, sponsrad av inrikesministeriet. Här finns en stor skillnad mellan dem som växt upp i Öst- respektive Västtyskland. "I öst" levde man så att säga tillsammans med kaserner, idrott, officersvillor, specialaffärer och tåg med skylten "Wünsdor-Saratow" skriven med kyrilliska bokstäver. Hur avskärmade de "sovjetiska stridskrafterna" än var från världen ingick de ändå i livsvärlden i DDR, precis som amerikanska GIs, jeepar och shoppinglador ingick i livsvärlden i Förbundsrepubliken. Jag träffade alltså de första "ryssarna" på en rastplats utanför Leipzig, men snart också i bokhandelskedjan Druschba i Östberlin, Prag, Sofia och varthelst mina resor i Östblocket förde mig efter mitten av 1960-talet. Det ryska lockade: uppförandet av Jevhenij Schwarz Draken på Deutsches Theater, i regi av Benno Besson, som ryktades vara nonkonformistiskt. Jevgenij Jevtusjenkos uppläsning av "Babij Jar" och "Stalins arvingar" i München, som slogs upp stort och återgavs i Die Zeit och som skulle bli den tydligaste och mest hörbara signalen om avstalinisering. I detta förkroppsligades något som fängslade mig för livet: en diktare som deklamerar på scen. Det har jag upplevt fler gånger, till exempel med Joseph Brodsky i Berlin och en fysiker som deklamerade dikter av Jessenin på kullarna ovanför Sotji: ordets betydelse, när hela dikter reciteras utantill, något som hade blivit omodernt i vår skolutbildning. Det var nog upprinnelsen till min fascination inför det fenomen som kallas intelligentsia, den där lilla, marginella gruppen som ansåg sig ha moraliskt rätt och riskerade allt för att ingripa i historiens gång.

I livet är inget förutbestämt, så några tillfälligheter måste stråla samman för att jag skulle hamna på det ryska spåret. Ett bayerskt gymnasium, därtill ett som leddes av benediktinmunkar, där man sällsamt nog undervisade i ryska, där jag lärde mig de första ryska visorna, av en lärare som egentligen var en polack från Białystok och i egenskap av "displaced person" hade stannat kvar i den amerikanska zonen. Även lärarna, våra patres, hade spritts för vinden; man kunde se att de var krigsskadade – genomskjuten kind, krossat ben – men framför allt att de var oändligt tacksamma över att ha sluppit undan med livet i behåll, inte minst på grund av enkla människors barmhärtighet, som de efter allt som hade hänt i "Ryssland" inte hade väntat sig. De talade sin alldeles egna krigsfångeryska. Till allt detta hörde förmodligen också öppenheten under det andra Vatikankonciliet, som abboten hade en viktig del i att förbereda – han var ansvarig för det ekumeniska samtalet och relationerna med patriarkerna i Konstantinopel och Moskva. Därtill kom närheten till München, som (till skillnad från det inneslutna, hotade Berlin) hade en avsevärd rysk diaspora. Senare påstods det att Fedor Stepun, filosofen, sociologen och litteraten som hade utvisats från

Sovjetunionen 1922 och före kriget hade undervisat i Dresden, men efter 1945 kom att förkroppsliga "den ryska andan" på Münchens universitet, hade tillbringat sin sommarsemester på vår skola – det måste ha varit den där främlingen som vi alltid såg i fjärran med vit kalufs och basker.

I denna miljö var det inte så konstigt att jag skrev ett brev till Chrusjtjov (eller var det Radio Moskva?) och några månader senare också fick ett svar, i form av två tjocka bokpaket, inslagna i det kraftiga, grova emballagepapper som idag tillhör en svunnen epoks materiella kultur. Under de sista gymnasieåren kom den första resan genom järnridån, till Prag, som blev till porta orientis: Centraleuropas metropol som till det yttre var oskadd, något som var nästan ofattbart för en som bara hade sett sönderbombade städer. Platsen för myten kring Kafka och en politisk rörelse som bara några år senare skulle slå igenom och slås ner som "Pragvåren".

Mina första fysiska möten med "Ryssland" (det handlade ju hela tiden om Sovjetunionen) kom året innan jag tog studenten och efter jag hade börjat läsa vid Freie Universität i Berlin. Resan före skolavslutningen skildrade jag i min första omfångsrika text och fick utgiven med titeln Russisches Tagebuch, under pseudonymen Paul Tjommy (delvis av koketteri, delvis på grund av livet i det kalla krigets värld). Av texten framgår att resan var väl förberedd, med seminarier om "den historiska materialismen", inspirerade av den då ledande experten i ämnet, jesuitprofessorn Gustav O. Wetter, om kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket och planekonomin, men också om rysk litteratur och tövädret. Själva resan, som organiserades av vår klass och sponsrades av lokala företag som barnmatstillverkaren Hipp, ledde via Wien, Budapest, Uzjgorod, Mukatjevo, Lvov, Kiev, Charkov och Kursk till Moskva, och slutade – som det passar sig för en katolsk internatskola – med ett besök i Zagorsk, vallfartsort och centrum för den rysk-ortodoxa kyrkan, som idag har lagt av sig namnet på den ryske revolutionären och åter kallas Sergijev Posad. Två år senare följde en bilresa i en Renault 4 som från Västberlin gick över Stockholm, Helsingfors, Viborg, Leningrad, Moskva, Kursk, Rostov vid Don och vidare via Groznyi, Ordzjonikidze, Tbilisi, Jerevan till den sovjetiskiranska gränsen och därifrån via Sotji, Slovakien och Prag – ett år efter Warszawapaktens inmarsch – tillbaka till Berlin.

Det som stannade kvar av resorna, som senare upprepades och ledde kors och tvärs över Sovjetunionens karta, behöver här bara antydas i den mån det handlar om klargörande av en erfarenhet som idag, flera årtionden senare, verkar vara ifrågasatt för att inte säga vederlagd. I efterhand ser det ut som om drivkraften bakom intresset för Ryssland var en önskan om tysk-sovjetisk respektive tysk-rysk försoning. Det är en snäv avgränsning till det politiska, som ofta är förbunden med anspråk på en moralisk mission: "att övervinna fiendebilder". Att i 50- och 60-talets Västtyskland välja det ryska var inte sällan ett uttryck för att vilja se och göra något annorlunda. Om alla ville till Frankrike eller England, varför inte bege sig åt det andra hållet, inte västerut utan österut, till Sovjetunionen? Detta hade inte bara att göra med en "fascination för det främmande", utan också med önskan att skilja sig från mängden och göra eller bli något utöver det vanliga. Och ju större motstånd – från föräldrahemmet eller skolan – desto bättre. Att sysselsätta sig med Sovjetunionen eller Ryssland var inte riktigt en stridssignal, men väl en försiktig avisering av skiljaktighet, av oliktänkande. Man bör alltså inte bortse ifrån att det också hade något att göra med ökad självkänsla, om viljan att vara speciell.

Den som intresserade sig för detta väderstreck behövde inte göra några stora uppoffringar (till skillnad från de kommunister som i Förbundsrepubliken förföljdes som anhängare av "Arbetarnas fosterland" och rent av hamnade i fängelse), utan fick övermåttan i gengäld: upptäckten av en värld som hade försvunnit bakom järnridån, Europas andra historia som hade gått oss ur händerna efter världens delning. Att resa i Östblocket, och särskilt i Sovjetunionen, var att resa i ett erfarenhetsrum och historiskt rum där det fanns en hel värld att upptäcka. Man talar nu om fascinationen för "det främmande" och "uppfinnandet av den Andre", men det handlade snarare om att tillägna sig en historia som hade blivit alltmer främmande för oss västtyskar. Jag kan inte påstå att Sovjetunionen som politiskt system någonsin lockade mig. Det var en helt annan dimension som fängslade mig, och inte bara mig. Hur skulle man kunna ringa in den utan att breda ut sig i en lång självbiografisk berättelse?

Att bege sig till Sovjetunionen, till Ryssland, var att inträda i en annan tidshorisont och åtminstone för en stund ta farväl av en tid som bestämdes av tempo och stress. Där stod tiden stilla, tid hade inget värde, där kunde man vila ut, där gällde inte de lagar som dikterades av time is money. Till denna helt annorlunda tidserfarenhet hörde de flera dagar långa tågresorna, de nattliga kökssamtalen då tiden inte spelade någon roll. En resa till en förgången, förlorad tid, barndomens tid? En helt annan sak är att denna stillastående tid också kunde upplevas som blytung och som något att genomlida i ändlösa köer.

I erfarenheten av att resa i Sovjetunionen ingick vidderna, det vidsträckta rummet utan gränser så snart man hade lagt den stora gränsen, som omslöt och förreglade "en sjättedel" av jorden, bakom sig. Att komma ut ur de småttiga förhållandena i Väst- och Centraleuropa var något i stil med att erfara den stora, vida världen – nästan som att uppleva Amerika, en upplevelse som på den tiden var lika präglande för mig som upplevelsen av Ryssland. Det var ganska lockande att från "det ryska rummet" kasta en blick tillbaka på Europa, på dess trånghet och provinsialism. För att undfly (det delade) Tysklands provinsialism drog vissa längs sträckan Istanbul – Teheran – Kabul till Goa, medan andra åkte till USA och följde Highway 66 och åter andra, betydligt färre, lockades till de ryska vidderna, till imperiets gränslöshet. På tåget mellan Moskva och Tasjkent, mellan Leningrad och Odessa, rörde de sig i ett rum som man kunde förlora sig i, helt enkelt försvinna och bli onåbar. Imperiet var de stora floderna som man korsade på den Transsibiriska järnvägen, den stora grusinska härvägen över Kaukasus, stålverken utspridda över stäpperna som cyklopiska skulpturer. Och man kunde röra sig överallt, om man ansträngde sig och tog vissa obekvämligheter på köpet. Man lärde sig snabbt att det fanns ett officiellt liv, där stämplar, väntrum och tillstånd spelade en roll, och ett annat där allt detta kunde ignoreras. Ja, det fanns en imperiets förtrollning som skapades av homogeniteten, eller om man så vill likformigheten, i the Soviet way of life, som var likadant i Minsk som i Novosibirsk eller Vladivostok. Och under det dolde sig ett mycket äldre skikt: klassicistiska byggnader, guvernörspalats, grosshandlarvillor, järnvägsarkitektur som hade skapat imperiets "enda, odelbara" rum av det vidsträckta, homogena rummet – trots alla revolutioner, krig, brytningar, moderniseringsstötar och teknogena katastrofer.

Hur mycket Rysslands vidder trollband "tyskarna" kan ganska exakt avläsas i en tv-genre, nämligen ständiga, informativa men överflödiga dokumentärer om land och folk, som i åratals visats på tyska kanaler, särskilt i juletid då tyskarna antingen reser till Mallorca eller vänder sig inåt.

Jag vet inte om "den ryska människan" existerar, men Klaus Mehnerts bok Sovjetmänniskan (sv. övers. 1959) gjorde ett starkt intryck på mig. Av boken framgick att författaren – som hade växt upp i Moskva och som ungdomlig entusiast hade rest till Sovjetunionen i början av 30-talet – hade förstått något av "landet och folket". Under mina första resor träffade jag också på människor som till fullo bekräftade den positiva fördomen om ryssar. På gatorna och järnvägsstationerna såg man fortfarande krigsinvalider, som med helt bortamputerade ben satt på bräden och drog sig stötvis framåt med händer lindade i säckväv, och på campingplatserna träffade man veteraner i blåvitrandiga matrosskjortor, som tog emot en ung tysk, därtill från den västra delen, som om inget hade hänt: inget krig, inga döda, ingen bränd jord. Denna hjärtlighet och generositet, som vad jag vet inte bara kom mig till del, hade något nästan självklart och privat över sig och var på intet sätt en uppvisning i moralisk överlägsenhet, som om man ville hålla tyst och glömma inför fiendens barn. Det har talats så mycket om "ryssarnas" hjärtlighet och gästfrihet; för min del har jag alltid uppfattat den som ett arv från bygemenskapen eller ett förhållningssätt bland människor i nöd, vilka måste hålla ihop om de ska klara sig. Så kommer det sig att nästan alla som varit "där" alltid har känt sig välkomna och väl mottagna och att Ryssland för många som känt obehag inför likgiltigheten och "kylan" i väst blivit ett slags surrogathembygd – vilken dock verkar ha upplösts i den postsovjetiska världens hårdhet.

Om man skärskådar den egendomliga bindning som har utvecklats under årens lopp och som gör det svårt för oss att se Putins Ryssland för vad det är, kommer andra moment in i bilden. Som student i Berlin hade man muren mitt framför ögonen, liksom gränsvakternas glädjelösa och misstänksamma ansikten vid övergången Friedrichstraße, för att inte tala om Warszawapaktens stridsvagnar i Prag 1968. För människor som svärmade för den kinesiska kulturrevolutionen, utan att verkligen känna till den, var sovjetkommunismen ointressant. Men för en vänsterradikal erbjöd Rysslands 1900-talshistoria en vidsträckt fond av möjligheter till identifiering: fascinerande gestalter, heroiska gester och ett otal tragedier, personliga och kollektiva öden som alla tillskrevs "den förrådda revolutionen". Men bakom alla imitationer och kostymeringar på gränsen till det löjliga fanns en fascination eller åtminstone en aning om att något storslaget och förfärligt med bibliska proportioner hade tilldragit sig under detta "ryska århundrade". Det fanns något i stil med en het kärna som fortfarande inte hade svalnat och fortfarande var en olöst gåta för dem som väsentligen fötts efteråt. Vad man än vill hänvisa till – den ryska revolutionen, silveråldern i rysk litteratur, Budjonnyis röda kavalleri, Trotskijs typiskt intellektuella fysionomi, Sergej Djagilevs Ballets russes i Paris, det sovjetiska avantgardet, konstruktivismen, El Lisitskij, Sergej Eisensteins filmestetik – där fanns något som med rätta inte hade glömts bort eller upphävts, eller (som i DDR) recipierats på ett stympat sätt och sedan instrumentaliserats, och som åter borde lyftas fram i ljuset. Och än viktigare var att något började hända i Sovjetunionen själv efter stalinismens härjningar: dissidenter, medborgarrättskämpar, underjordisk press, författare som "nationens samvete", återfödelse för intelligentsian och myten om den. Lika ointressant som Brezjnevs och hans i rask följd döda efterträdares Sovjetunionen var för vänstern i väst, lika fascinerande var de gestalter som dök upp ur underjorden och reste sig mot makten. Med dem kunde man identifiera sig, med dem kunde man solidarisera sig och få nytt hopp om att historien skulle gå vidare. Mötena med dissidenter – i den nya diasporan i Paris, London, Köpenhamn och München vid mitten av 1970-talet – och sedan med alternativscenen i Moskva och Leningrad i början av 1980-talet var något i stil med en återanknytning till den radikala och revolutionära rörelsen i Ryssland och dess heroiska och självuppoffrande historia. I detta sammanhang tillkom mina studier av arbetaroppositionen i Sovjetunionen, av Petersburg som ett laboratorium i modernitet, av den ryska intelligentsians diskurser, det ryska Berlin på 1920-talet och den stora terrorn i Moskva 1937.

Det vore egendomligt om detta arbete skulle betecknas som "försoningsarbete" eller "arbete för ömsesidig förståelse", som mission eller som nödvändig offergåva. Det var mycket mindre än så, och samtidigt oändligt mycket mer: upptäckten av en kontinent som undan för undan uppläts för en, med fruktansvärda människoöden som vi som hade växt upp under ordnade förhållanden med fred och välstånd knappt kunde föreställa oss. Det var denna upptäckt av en annan värld, en annan historia, som berörde oss och vi ville förmedla till våra landsmän därhemma. Dagens ibland så påträngande struntprat om "nödvändig fördjupning" eller "upprätthållande av dialogen" kan bara komma från människor som aldrig varit med om äventyret i sådana möten eller som gjort organiseringen av dialogen till en apart del av sitt yrke. En sådan dialog över muren och genom järnridån har alltid funnits; den behövde inte uppfinnas av diplomater eller politiker som ville resa ett monument över sig själva. Under 1970- och 1980-talet var kök i Moskva födelseorten för ett oavbrutet palaver om Gud och världen, vilket under perestrojkan sedan trädde ut i det offentliga rummet, på tv, på torgen i de stora städerna, i parlamentet – för att under Putins regim med likriktade medier åter förvisas till marginalen eller utlandet.

När Sovjetunionen upplöstes fanns det många anledningar att frukta en katastrof – knappast något stort rike har ju gjort sorti utan våldsamheter. Men det fanns lika många anledningar att tro att de stater som trädde fram ur det sönderfallande imperiet, däribland Ryska federationen, skulle lyckas finna en ny form och en ny inre suveränitet. I en tillbakablick på Putinåren, ur (den nuvarande) segrarens perspektiv, framstår 1990-talet som "förvirringens tid" med rofferi och mord, fullständigt förlorad orientering, skrupelfri tillägnelse av statens och folkets egendom, med maffia och oligarker, plundring och kapitalflykt. I transitionsteoretikernas tillbakablick förfelades ett "i och för sig riktigt program" bara för att det saknades rätt personer att verkställa det. Säkert är att imperiets slut också innebar slutet för imperiets börda; att läroprocesser för att komma ikapp pågick i ett nästan chockerande tempo som hade varit omöjliga under de "västliga samhällenas" ordnade förhållanden; att miljontals människor under stora risker och uppoffringar skapade sig nya liv – från "euroremont", alltså lägenhetsrenovering efter västeuropeisk standard, till skapandet av helt nya yrken. Mycket talade för att landet, utmattat och ansträngt till det yttersta, skulle lyckas undgå inbördeskrig, finna en ny balans, vinna tid för att omorganisera livet, vilket inte kunde ske ryckvis eller genom direktiv uppifrån. Vildheten under dessa år – i såväl gatubilden som i tänkandet, i såväl privata förhållanden som i det institutionella virrvarret – var skrämmande. Men det var också nästan ofattbart hur landet kunde hämta kraft till de väldiga förändringar som kunde iakttas överallt – också i den så kallade provinsen – utan att falla sönder. Den stabilitet som Putin utlovat alltsedan sitt maktövertagande är bara skenbar, så framstår det i alla händelser i backspegeln. Den vilar på pengar som strömmar in i landet genom export av olja och gas, och svarar inte mot någon verklig modernisering, och den är bunden till en person som lever i den farliga villfarelsen att hans öde är identiskt med Rysslands.

För alla dem som länge tagit del av Rysslands manér är den återvändsgränd, i vilken Putin styrt in landet genom sitt brådstörtade krig mot Ukraina, mer än en av alla de besvikelser som man måste finna sig i som vuxen. När man väl svalt den kränkning som ligger i en oväntad historisk vändning med efterverkningar bortom vår livstid, skymtar den befriande sidan fram som finns i varje förstörelseakt. Vi hamnar i den situationen att vi än en gång kommer att behöva tänka nytt om Ryssland.

Man känner sig obekväm i den nya situationen, särskilt i Tyskland. Putin har dristat sig att göra det otänkbara: krig mot broderfolket! Territoriell integritet gäller inte längre, trupper och materiel fraktas över gränsen, tusentals människor har redan dödats, hundratusentals är på flykt, miljonstaden Donetsk har förvandlats till en spökstad som terroriseras av frikårer bestående av kriminella, forna kämpar från Tjetjenien, ryska hightechexperter, Spetsnaz-agenter och folk som gjort karriär inom public relations. Det som började som en blixtaktion mot Krim har övergått i oklart krig utan något slut i sikte. Putin har inte lyckats tvinga Ukraina på knä, åtminstone inte än. Snarare tvärtom: han blev oavsiktlig barnmorska till en nationsbildning som under mindre dramatiska omständigheter förmodligen hade tagit årtionden eller flera generationer. Inte bara så att hans kalkyler slog fel, utan han har också styrt in Ryssland i en återvändsgränd som inget embargo, inget containment, inga sanktioner och inget än så ondskefullt ondskans rike någonsin hade kunnat leda till – en situation där ingen kan säga vad som kommer att ske härnäst.

Denna chock har särskilt drabbat dem som ägnat sitt liv åt Ryssland och åt att förbättra relationerna mellan tyskar och ryssar. De frågar sig alla om de inte missat något eller rent av inbillat sig något, och nu måste medge att de misslyckats. Några påstår att de kunde se allt komma. Jag är inte en av dem. Många har ännu Putins tal i den tyska förbundsdagen i september 2001 ringande i öronen, kanske inte utan att bli rörda. 2005 betecknade Putin Sovjetunionens upplösning som "1900-talets största geopolitiska katastrof", vilket redan gjorde en del misstänksamma. Och på säkerhetskonferensen i München 2007 höll han ett tal som deltagarna betecknade som chockerande, ja, som en "återgång till det kalla kriget". Dessa tal har sedan dess analyserats tusentals gånger, och undersökts med avseende på retoriska kvaliteter och semantiska nyanser. Med rätta. Talet i förbundsdagen, i en byggnad där Rödarmisters klotter på väggarna under slutstriden om Berlin noga hade restaurerats, fångade ett ögonblick där mycket sammanstrålade. Det var anmärkningsvärt att en rysk president över huvud taget talade i det tyska parlamentet, att han fäste vikt vid att hålla sitt tal på Schillers och Goethes språk trots att han hade växt upp i Leningrad, en stad som fortfarande var märkt av den tyska belägringen och där han hade förlorat sin bror. Här talade en rysk president som i ett slag verkade vederlägga alla fördomar som grasserade på grund av hans spionverksamhet i Dresden och som redan genom sin fysik bjärt skilde sig från sovjetfunktionärernas taloförmögna gerontokrati. Att han på denna plats påminde om de tysk-ryska tragedierna under 1900-talet, och till och med nämnde lärdomarna av den dubbla erfarenheten av tysk och sovjetisk totalitarism och sedan öppnade en horisont där alla konflikter äntligen kan städas undan och uppgifter för framtiden tacklas – något företagare, ingenjörer, bankmän, konstnärer och museichefer hade drömt om i åratal – allt detta gjorde djupt intryck och lät vettigt. Alla motsättningar och allt motstånd tycktes upplösas i en högre sfär av vilja och förmåga till ömsesidig förståelse.

Även efteråt är det lätt att förstå varför talet gång på gång avbröts av bifallsyttringar, som till slut övergick i stående ovationer.

Tacksamhet för Rysslands del i Tysklands lyckade återförening spelade säkert en roll, men grunden bestod alltid av tyskarnas skuldkänsla gentemot "ryssarna", den fullt förståeliga längtan efter fred efter ett århundrade med ohyggliga våldsamheter samt föreställningen att alla än så stora problem kan lösas genom samtal. Detta bildar nästan totaliteten av de stämningar och förväntningar som till denna dag fungerar som en mental blockering – om än redan nostalgiskt infärgad och ofta sentimentalt kitschig – och sträcker sig ända till den fasta övertygelsen att tyskarna och "väst" spelat bort framtiden genom att avvisa Putins "frieri".

Putins framträdande på säkerhetskonferensen i München 2007 uppfattades som ett självmedvetet för att inte säga överlägset Rysslands återkomst, när han läste lusen av väst, i synnerhet USA, genom att anklaga väst för dubbelmoral, löftesbrott och förvildad hantering av internationella normer och USA för strävan efter en unipolär världsordning och världsherravälde. En supermakt som själv hade svårigheter att komma på det klara med den nya världsordningen efter den bipolära världens slut erbjöd nog så många angreppspunkter, framför allt George W. Bushs och alliansens Irakkrig, som inleddes med att föra världen bakom ljuset. Sedan dess är Putin mannen som påvisar detta för "väst", men framför allt för "amerikanerna" som påstås ligga bakom alltsammans. Han är mannen bakom vilken alla de sluter upp som är emot maktens arrogans, emot Amerika och över huvud taget emot globaliseringen och dess följder. Han är vedersakaren för alla dem som uppfattar sig som offer – för konsumtionsterror, Hollywoodfilmer, NSA eller rent av en misslyckad tysk återförening. Sammantaget går "narrativet" ut på att "väst" bär ansvaret för "Ukrainakrisen" och att Ryssland är ett offer för västs, för Natos, aggressiva politik.

Men det stora Ryssland är inget offer, hur mycket Putin än vill stilisera det så. Den förnedring och förödmjukelse han gång på gång talar om och slår demagogiskt mynt av är inte en följd av inringning och hot utifrån, utan snarare skammen att världens största land under Putin visat sig vara oförmöget att ta de nödvändiga stegen in i det tjugoförsta århundradet.

Den som upplevt den kaotiska utvecklingen i Ryssland under 1990-talet, som påminde om darwinistiska strider för överlevnad, kunde blott alltför väl förstå befolkningens längtan efter lugn och ordning. De så kallade eliterna var fullt sysselsatta med att roffa åt sig folkets egendom i en process utan historiskt motstycke, och sedan föra sina rikedomar utomlands – under 1990-talet var det främst oligarker och under 2000-talet folk i säkerhetstjänsten och maktapparaten, som hade utropat sig till en "ny adel". Cypern, Londons City, fastighetsmäklarna på franska Rivieran, skatteparadisen – alla levde de på pengaflödena från dem. Ja, man kunde se att det var något som inte stämde med den nya stabiliteten, som sammanföll med en likriktning av medierna. Ingenstans var rikedomen så omåttligt och skamlöst ställd till beskådan som i Moskva. Det rådde förhållanden som man annars bara kände från tredje världen: spöklik lyx i metropolerna och återfall till väglöshet ute på den vidsträckta landsbygden. Som upplyst av Marx visste man att kapitalet också i "väst" hade kommit till världen genom en ursprunglig ackumulation nedsmetad av blod och smuts, och att det hade krävts generationer innan det hade "civiliserats". Som regelbunden besökare på landsbygden kunde man också se att det punktvis gick framåt, att Ryssland blev ett "normalt" land och att det därur hämtade tillförsikten att även resten av landet skulle klara det – av egen kraft och utan recept föreskrivna av några Chicago boys.

Men den rikedom som flödade in i landet på grund av en tursam boom inom olja och gas användes inte till att modernisera landet, inte till att förnya den hundraåriga Transsibiriska järnvägen eller bygga nya höghastighetssträckor, technoparker eller kommunikationsnät. Aldrig har så många människor lämnat Ryssland som under de senaste tio åren – en exempellös utvandring av unga högkvalificerade människor som inte anser sig ha några utsikter i sitt eget land. Inte ens emigrationen efter 1917 ledde till en jämförbar brain drain. Under de senaste tjugo åren har miljontals ryssar, företrädesvis från de större städerna, varit utomlands på semester eller i affärer och med egna ögon sett vad man på bara ett årtionde kan åstadkomma inom infrastruktur, service och affärskultur – särskilt chockerande för ryska turister var det kinesiska ekonomiska undret. 1990-talet var en "förvirringens tid" då all trygghet gick upp i rök, med djupa fall ner i misär och exempellösa karriärer. Ilska, besvikelse, desorientering, behov av en fiendebild utmärkte ett land där oligarker och byråkrater kunde göra vad de ville, där "stabilisering" betydde likriktning, makthierarki och omfördelning till förmån för en otyglad kleptokrati. Hat och avund fanns i överflöd. Opinionsforskarna har med rätta slagit fast att det fanns en djup känsla av förnedring och förödmjukelse, men den hade knappast något att göra med fjärran ting som Nato eller EU eller Obamas beramade och onödigt förolämpande anmärkning om att "Russia is a regional power", utan just med att leva i ett land där duktiga och energiska, högkvalificerade människor inte har någon chans och utvandrar för att det inte finns några utsikter om att något ska ändras i riktning mot medbestämmande och rättssäkerhet. Den så kallade Ukrainakrisen är först och främst en Rysslandskris. Den har skapats av en regering som inte var vuxen uppgiften att modernisera landet. Att ockupera Krim genom en kirurgiskt exakt operation visade sig vara lättare än att färdigställa motorvägen mellan Moskva och Sankt Petersburg. I den tyska diskursen om Ryssland spelar situationen i landet knappast någon roll, trots att det inte saknas kunskaper och litteratur. Det är enklare att tolka Putins politik som en reaktion på och följd av yttre hot – inringning, containment, Natoutvidgning och så vidare – än som en förståelig effekt av de "fantomsmärtor" som plågar landet. Kort sagt att lägga skulden på andra, på väst och framför allt USA. I denna diskussion behöver man inte veta ett dugg om Ryssland.