Kapitel 2: Farväl till imperiet, farväl till Ryssland? (2/2)

I dessa debatter behöver man inte heller veta något om Ukraina, om landet över huvud taget skulle komma på tal. Ukraina, som ändå är Europas till ytan näst största land med omkring 45 miljoner invånare, har varit en självständig stat sedan 1991, men till helt nyligen existerade det inte på de flesta tyskars mentala karta, och i så fall bara som en tidigare rysk och sedan sovjetisk provins. Till helt nyligen ansågs ukrainska inte vara ett självständigt språk utan en inte fullvärdig rysk dialekt. I Tyskland kunde eller ville man på något vis inte förstå att man kan vara rysktalande ukrainare eller att landet är tvåspråkigt som knappt något annat land i Europa. Tyskarna vet mycket om nazisternas brott i Sovjetunionen, men skuld känner de bara gentemot "ryssarna" – som om det inte fanns miljontals ukrainska soldater i Röda armén, miljontals ukrainska tvångsarbetare (så kallade Ostarbeiter), för att inte tala om Förintelsen på ukrainsk mark. Ukraina var till för en kort tid sedan inget annat än periferi, bakgård, skyddsvall, inflytelsesfär, buffertzon och objekt för andra. Inget subjekt som har egna föreställningar om sin historia och som kan utforma sitt liv som det vill, vilket utan några om och men medges alla andra nationer. De historiska erfarenheter som har gjorts av folken mellan Ryssland och Tyskland – framför allt polacker och balter – har ingen större giltighet i denna diskurs, om de över huvud taget beaktas och inte avfärdas som besynnerligheter som placerar dem bland hysterikerna, oförmögna till realpolitik.

Om man kan förebrå "väst" eller EU för något, är det inte att man överdrivet engagerat sig i sina grannar i öster, utan snarare att det uppfattats som oförskämt att kräva ett sådant engagemang, som särskilt under tider av inre kris skulle hota Europas och Europeiska unionens sammanhållning. "Ukrainakrisen" gick inte bara EU:s utrikesrepresentant lady Ashton över huvudet 2013. Alltför länge upprepade man – som för att lugna sig själv – mantrat om transformationssamhället, alltså om en automatisk övergång från plan till marknad, från diktatur till demokrati, trots att historien under "förvirringens tid" redan hade slagit in på en annan väg. Under årtionden hade man förlöjligat geopolitiken för att vara passé, men nu hette det plötsligt att geography matters. Överrumplade var också de kritiska iakttagare som för länge sedan hade tagit farväl av "de stora männens historia", men nu ställdes inför en allt starkare man som gav prov på "eskaleringsdominans", drev världens starkaste militärallians framför sig och med virtuos träffsäkerhet spelade på mediernas strängar.

Europa var inte bara oförberett på den nya formen av krig, utan är också på efterkälken i Putins storskaliga informationskrig. Man talar om "det kalla krigets återkomst", medan små, lokala, icke-linjära, så kallade hybridkrig redan pågår. I pratshowerna finns ingen militärt kompetent person som förklarar vad som pågår rent militärt. Den som vill informera sig får reda på mer i nätets djup än av de ansvariga, och därför skattefinansierade, underrättelsetjänsterna. Medan europeiska experter just har börjat (åter)upptäcka geopolitiken, handlar det i verkligheten om något man hittills aldrig har hört talas om men som ändå känns bekant: den nygamla kombinationen av Volk och Boden, av territorium och etnos – denna chauvinistiska och imperiella blandning som redan en gång har utvecklat sin förödande explosiva kraft. Men det var just det som Putin deklarerade den 18 mars 2014: överallt där det finns ryssar och rysstalare känner sig Ryssland berättigat och förpliktigat att ingripa. Något sådant hörde man från tyska frikårer under mellankrigstiden, och det står var och en fritt att utmåla var det skulle kunna vara: i Baltikum, Moldavien, Georgien eller rent av Tyskland, där det ju finns över tre miljoner människor med ryska som modersmål och hundratusentals med ryska pass.

Alltsedan ockupationen av Krim har inte bara den fräcka lögnen vandrat in i ryska tv-kanaler som om den vore en självklarhet, utan vi ska dessutom ha klart för oss att det inte längre finns någon klar åtskillnad mellan facts och fiction, mellan sanning och lögn. Putins mediefolk är inte bara förtrogna med postmodernitetens idiom, utan också med det heliga Rysslands värden. EU med sina 28 medlemsstater förlöjligas som en heterogen bildning som är oförmögna till beslutsamt handlande, som inte ens är stark nog att stå upp för sina värden och försvara sig militärt. I sitt tal till nationen har Putin iscensatt sig själv som försvarare av de sanna europeiska värdena och gjort sig till talesman och anförare för en ny international, som lika gärna tar den tyska vänstern ombord som den franska nationalistiska högern, som för samman alla krafter som är tillräckligt antieuropeiska och framför allt antiamerikanska, som inte ryggar för att bjuda in antisemitiska och nynazistiska figurer till Moskva, samtidigt som statliga tv-kanaler bedriver propaganda mot den "fascistiska juntan" i Kiev.

Var och en kan välja mellan Putins Ryssland och ett annat Ryssland, som faktiskt existerar trots all nationalistisk och chauvinistisk mobilisering. Detta försvarar de få kanaler och rum dit det trängts undan och håller stånd mot den mobb som släpps lös mot "agenter" och "fosterlandsförrädare".

Annekteringen av Krim blev en katalysator för spänningarna inom den ryska intelligentsian. Företrädare för det bildade skiktet i Ryssland reagerade med två upprop, det ena för och det andra emot. Redan före Putins stora tal den 18 mars 2014, i vilket han utförligt rättfärdigade annekteringen, hade företrädare för det ryska kulturlivet publicerat en deklaration till stöd för Putins ståndpunkt rörande Ukraina och Krim. I den hette det:

Under de dagar då Krims och våra landsmäns öde avgörs kan företrädarna för Rysslands kultur inte bara likgiltigt se på med kallt hjärta. Vår gemensamma historia och våra gemensamma rötter, vår kultur och dess andliga källor, våra grundläggande värden och vårt språk har förenat oss för evigt. Vi vill att våra folks och våra kulturers gemenskap ska ha en säker framtid. Därför uttalar vi bestämt vårt stöd för den ståndpunkt Ryska federationens president har intagit rörande Ukraina och Krim.

Uppropet hade undertecknats av över 500 personer, däribland några konstnärer och kulturskapare som också är kända utanför Ryssland, som violasten Jurij Basjmet, dirigenten Valerij Gergijev, dokumentärfilmaren Stanislav Govoruchin, den rikskände schlagersångaren Iosif Kobzon och Moskvaarkitekten Michail Posochin. I individuella ställningstaganden nämns också andra skäl till att stödja Putins politik: många kommer från blandade familjer (i det multietniska forna Sovjetunionen), många har dåliga erfarenheter av den ukrainska nationalismen och många vänder sig mot den ukrainska ledningens "fascistiska politik".

En annan ståndpunkt formulerade författaren Ljudmila Ulitskaja och människorättsaktivisten Lev Ponomarjov i Novaja Gazeta den 13 mars 2014. Där hette det:

Vårt land har åter gett sig ut på ett ytterst farligt äventyr. Under fältropet »Låt oss försvara ryssarna på Krim, men också alla ukrainare mot den nya, illegitima fascistiska makten i Ukraina« har en faktisk annektering av Krim redan genomförts. En grov kränkning av folkrätten och en annullering av principerna för europeisk säkerhet och stabilitet. Ryssland glider målinriktat in i ett nytt kallt krig mot väst, med oförutsägbara följder.
Alla statliga massmedier i Ryssland spyr ut en ständig ström av lögner och desinformation, och lika utvecklad är den öronbedövande propagandakampanjen mot alla som försöker ifrågasätta det rättmätiga i myndigheternas agerande eller påpeka de menliga följderna för landet, för folket. Alla som inte ger sitt bifall förtalas över ett bräde och betecknas som »femtekolonnare« och »fascister«. Och det finns mängder med människor som inte är med på noterna. Man behöver bara nämna de ocensurerade medierna eller de otaliga ställningstagandena på sociala medier för att se att statsvetare, ekonomer och människor som professionellt ägnar sig åt utrikespolitik, men också vanliga människor med någon social sensibilitet, varnar för att Ryssland styr mot en regelrätt katastrof, ekonomiskt, politiskt och humanitärt. Författare i ryska PEN, Människorättsrådet, som förenar ledarna för de mest kända medborgarrättsorganisationerna, filmskapare, forskare, ekologer, rockstjärnor (Grebensjtjikov, Makarevitj, Sjevtjuk, Butusov) och många andra har tagit ställning mot kriget.

Uppropet undertecknades av omkring 250 företrädare för kulturlivet, däribland flera medlemmar av Vetenskapsakademin, regissörer, kända människorättsaktivister som veteranerna inom dissidentrörelsen Ljudmila Aleksejeva och Sergej Kovaljov, författaren Alla Bossart, poeten Alina Vituch Novskaja, Vladimir Sorokin, Vladimir Vojnovitj, Alexander Genis, Viktor Jerofejev, sociologen Boris Dubin, förläggaren Irina Prochorova, regissörerna Mark Rosovskij och Eldar Rjasanov, nationalekonomen Irina Jasina och litteraturvetaren Marietta Tjudakova. Påfallande är antalet framstående författare och den höga andelen representanter för den gamla medborgarrätts- och dissidentrörelsen. Många av dem hade redan engagerat sig i protesterna mot valfusk på Bolotnajatorget, och många av dem förblev aktiva efter detta upprop – till exempel under den konferens för ryska och ukrainska intellektuella som Chodorkovskij organiserade i Kiev. Karakteristisk för stämningen, för modet, är Ljudmila Ulitskajas ställningstagande i en essä i Der Spiegel, där hon skrev:

Jag bor i Ryssland. Jag är en rysk författare av judisk härkomst och kristen prägling. Mitt land har för närvarande förklarat krig mot kulturen, mot humanismens värden, mot personlig frihet och idén om mänskliga rättigheter, en frukt av civilisationens hela utveckling. Mitt land har insjuknat i aggressiv obildning, nationalism och imperiell megalomani. Jag skäms för mitt obildade och aggressiva parlament, för min aggressiva och inkompetenta regering, för statsmännen i ledningen, wannabe-supermän och anhängare av våld och lömskhet, jag skäms för oss alla, för vårt folk som har förlorat sin moraliska kompass. Kulturen har lidit ett stort nederlag i Ryssland, och vi kulturarbetare kan inte förändra statens suicidala politik. De intellektuella i vårt land är splittrade. Liksom i början av århundradet uttalar sig bara en minoritet mot kriget. Mitt land för dag för dag världen närmare ett nytt krig, vår militarism har redan vässat klorna i Tjetjenien och Georgien, och nu övar den på Krim och i Ukraina. Lev väl Europa, jag fruktar att vi aldrig kommer att tillhöra den europeiska folkgemenskapen. Vår stora kultur, vår Tolstoj och vår Tjechov, vår Tjajkovskij och vår Sjostakovitj, våra konstnärer, skådespelare, filosofer och forskare kunde lika lite hindra de religiösa fanatikernas politik och de kommunistiska idéerna i det förflutna som de maktlystna galningarnas idag. Under 300 år har vi öst ur samma källor – det var också vår Bach, vår Beethoven och vår Shakespeare – och aldrig gett upp hoppet. Idag kan vi ryska kulturarbetare, eller den lilla del av dem som jag tillhör, bara säga: Lev väl, Europa!

Bästsäljarförfattaren Boris Akunin har också tagit avstånd från Putins Ryssland och bosatte sig för en tid i Frankrike. "Var och en har sitt eget Ryssland. Men jag har inga beröringspunkter med Putins Ryssland, allt över det är främmande för mig. Och det är svårt för mig att vara här under en tid av allmän förnuftsskymning. Jag vill visserligen inte emigrera, men jag kommer att tillbringa merparten av min tid utanför Ryssland. En nykter person mår inte bra under samma tak som stupfulla. Från tid till annan kommer jag att komma förbi för att se om fylleslaget går mot sitt slut."

När allt fler konstnärer och intellektuella lever utomlands höjs allt fler röster mot Rysslands interna utveckling, vilket beläggs av de ställningstaganden Vladimir Sorokin och Michail Ryklin gjort från sin bostadsort Berlin. Svaren lät inte vänta på sig. Numera är förtal av självständiga tänkare som "femtekolonnare" god ton i statliga ryska medier, och efter mordet på Boris Nemtsov den 27 februari 2015 har dödshoten blivit vanligare.

Enligt min bedömning blev också den kritiska delen av den ryska intelligentsian överrumplad av aggressionen mot Ukraina. Förläggaren Irina Prochorova undrade förvånat:

"Den som är klar i huvudet ställer sig samma plågsamma frågor för hundrade gången: Vad har hänt med oss? Hur kan bildade, kultiverade människor euforiskt ropa ’Krim tillhör oss!’? Hur kunde vi tillåta att två vänfolk blev dödsfiender?"

Det går inte att förklara enbart med mediernas propaganda, utan här "spelas på dolda emotionella strängar i dagens samhälle«, ett kollektivt trauma till följd av rädslan för inbördeskrig och sammandrabbningen mellan väsensskilda mentaliteter. Det är inte så att ryska intellektuella efter Ukrainas självständighet intensivt sysselsatte sig med denna nya, självständiga stat, den nation som uppstod där och allt som sammanhängde med det. Det fanns något i stil med en mental karta över Ukraina, som jag skulle vilka skissera på följande sätt:

Ukraina betraktades som ett land, ett landskap, med ett folk med en särskild munart, men egentligen inte som en suverän stat. Till skillnad från de baltiska republikerna, som förskansade sig bakom sina icke-slaviska språk, var Ukraina trots sitt eget språk "på något vis" språkligt öppet. Släktbanden var täta. Det fanns knappast någon familj i Ryssland som inte någon gång hade några band med Ukraina. Det fanns något i stil med en "naturlig" samexistens på släktnivå, vilket möjliggjordes av det imperiella rummet, med allt som hör till: levnadslopp, utbildningsvägar och personliga nätverk tvärs över unionen. Lika lite som Ukraina uppfattades som en egen stat, lika lite uppfattades dess centra som verkliga huvudstäder. De var provinsstäder. Alla resor till Kiev gick via Moskva, porten till imperiet. Eftersom Kiev, Odessa, Charkiv och flera andra städer är ryskspråkiga behövde man aldrig uppleva det som om man var utomlands. Det som återstod var en skillnad mellan landskap, ett annat tonläge och annan stämning, som de ryska intellektuella – och inte bara de – njöt av. Krim var målet för rysk längtan, som efter Sovjetunionens fall avlöstes av Antalya, Teneriffa, Côte d’Azur. För intellektuella var Krim en första rangens lieu de memoire: Maximilian Volosjins badort Koktebel, Tjechovs sommarhus i Jalta, Vasilij Aksionovs utopiska roman Ön Krim (sv. övers. 1984); först tsarrikets juvel, sedan den Röda rivieran, som vad gäller landskapets skönhet lätt kunde mäta sig med Medelhavets kuster; med Sevastopol som känd krigsskådeplats, först under Krimkriget och sedan under andra världskriget. Järnvägslinjerna gick tvärs över republikgränserna och man lärde sig destinationerna redan som barn: Artek, mönsterläger för Unga pionjärer. Det som oftast saknades i denna bild av Krim var själva lokalbefolkningen, Krims invånare, som inte bara var ryssar utan en blandning av tatarer, judar, greker, italienare, ukrainare. Det som också saknas är särskilt det tatariska Krims mycket längre historia och den kollektiva deportationen av krimtatarerna till Centralasien 1944. Västra Ukraina, med Lviv och Tjernivtsi, var väst för de intellektuella i Moskva, något som inte fanns i det ryska riket: ett stycke Centraleuropa, med Magdeburgrätt för städerna, polska kyrkogårdar och stormanssäten. I denna bild var Kiev en stad med ett oförlikneligt läge högt över Dnjepr som återuppstått efter kriget, med Sofiakatedralen, Grottklostret och huvudgatan Chresjtjatyk. Donbass var – ännu påfallande – det gamla centrumet för den tunga industrin i först riket och sedan unionen. Donbass ingick i bilden, men inte så mycket som centrum för en förr levande proletär kultur, utan snarare som en hopplöst föråldrad och nedgången dinosaurie från en svunnen industriepok. De stora byggnadsverken – dammen Dnjeproges, traktorfabriken i Charkiv, bevattningsanläggningarna – var på sovjetmedborgarens mentala karta inte så mycket förbundna med Ukraina som med den sovjetiska industrialiseringen. Och om terrorn och våldet förblev underbelyst, ja, tabuerat, i hela det postsovjetiska Ryssland, så gäller det än mer offren för kollektiviseringen på ukrainsk mark. Varför skulle man tala om holodomor som en specifik ukrainsk erfarenhet, när också miljontals ryska bönder och kazakiska nomader föll offer för kollektiviseringen och hungersnöden? Man hade visserligen Babij Jar, men folkmordet på judar hade i årtionden dolts bakom formeln "fascisternas brott mot fredliga sovjetiska medborgare".

Ja, jag skulle vilja påstå att i intelligentsians huvuden (och inom den sovjetiska befolkningen i allmänhet) existerade Ukraina inte som en egen nation med en egen historia och eget statsväsen, utan som ett landskap med en särskild dialekt. Därtill fanns en allmän misstanke om att varje insisterande på en egenartad ukrainsk identitet, på ukrainskhet, var av ondo såsom nationalistiskt – inte ens en så subtil och oliktänkande diktare som Joseph Brodsky var fri från detta ressentiment, vilket framgår av hans dikt "Om Ukrainas självständighet" från 1994.

Rysslands aggression mot Ukraina har inte bara skadat eller förstört de nära relationerna mellan ryssar och ukrainare för lång tid framöver; det kommer att ta generationer att komma över denna avsiktligt skapade vallgrav. Putin har dessutom omintetgjort det arbete som både ryssar och tyskar lagt ner på en ömsesidig förståelse efter den katastrof som utgick från Tyskland. Tyskarna måste välja mellan att hålla ihop med Putins Ryssland eller solidarisera sig med dem som i försvaret av Ukrainas integritet och "värdighetens revolution" också försvarar det Ryssland som kommer efter Putin.