Kapitel 3: Att upptäcka och göra sig en bild av Ukraina (1/2)

I maj 2014 deltog författare, intellektuella och konstnärer från flera europeiska länder i konferensen "Ukraine – Thinking together" i Kiev, som hade initierats av Timothy Snyder och Leon Wieseltier. För de flesta deltagare var detta det första besöket i det näststörsta europeiska landets huvudstad. Konferensen, med väl förberedda föredrag och diskussioner, hölls i Diplomatiska akademin, som före revolutionen 1917 var ett gymnasium, med en klassicistisk fasad och en delvis nygotiskt smyckad interiör. Byggnaden ligger vid långsidan av platsen framför S:t Mikaelsklostret, vars blåvita komplex med guldkupoler sprängdes på 1930-talet, men återuppbyggdes efter Ukrainas självständighet. Snett mitt emot ligger domstolsbyggnaden, som 1913 var skådeplatsen för den beryktade Bejlis-rättegången, som väckte enormt uppseende och slutade med att den anklagade frikändes, vilket var en seger för den borgerliga offentligheten över antisemitismen i det sena tsarriket. Framför klostret kunde man fortfarande se resterna från barrikaderna och tältstäderna från Euromajdan, då klostret under våldsamheterna gjordes om till ett sjukhus för skadade demonstranter. Turister samlades runt minnesmärket över den heliga Olga, krimtatarer höll en solidaritetsmanifestation för sina landsmän på det ryskockuperade Krim. Vårluften låg över den stora platsen, människor satt på café och livet tycktes ha normaliserats, trots att det fanns spår av bränder överallt och röklukten ännu inte hade skingrats. En annan av konferensens möteslokaler var Petro-Mohyla-akademin i Podil, Kievs nedre stad vid Dnjeprs strand. In på 1800-talet hade den varit en självständig stad, hantverkarnas och köpmännens stad och centrum i det judiska Kiev. Idag är den en av huvudstadens mest livaktiga stadsdelar med många studenter, konstnärer och "medelklass", en stadsdel som man förstår kommer att genomgå alla faser av gentrifiering den närmaste framtiden. På vägen från den övre till den nedre staden öppnas en hänförande utsikt över Dnjepr och stadsdelarna på den motsatta stranden.

Med sitt omfattande program erbjöd konferensen en utmärkt introduktion i problem som sysselsatt många européer efter "Ukrainakrisens" utbrott: Vad ska man anse om anklagelsen om diskriminering av ryssar och rysktalande medborgare i Ukraina ? Vilken roll spelar nationalister och högerextremister ? Hur är läget i Donbass ? Hur förhåller sig de religiösa kommuniteterna i Ukraina, i synnerhet de judiska församlingarna, till Euromajdan ? Allt detta frågor som engagerade dem som rest hit från andra länder och som de i sitt sökande efter svar fann ytterst kompetenta samtalspartner: Josif Sisels från den judiska församlingen, representanter för både den ortodoxa och den unierade kyrkan, journalister från Luhansk och Donetsk, medborgarrättskämpar från Charkiv. Separatisterna i östra Ukraina hade redan inlett sina våldshandlingar, och presidentval skulle hållas om några veckor.

"Thinking together" visade vilket stort behov även vanligtvis välinformerade och engagerade personer hade av att uppdatera sina kunskaper. På podierna satt den tidigare svenska utrikesministern Carl Bildt, reportern Roger Cohen som länge hade rapporterat från jugoslaviska krigsskådeplatser i New York Times, den stridbare polska medborgarrättskämpen Adam Michnik, vars engagemang aldrig svalnade, filosofen Bernard-Henry Lévy och den tidigare utrikesministern Bernard Kouchner från Paris, furst Karel Schwarzenberg, Vaclav Havels förtrogne och medkämpe, Wolf Biermann, författaren Slavenka Drakulić, som litterärt hade fångat det nationalistiska raseriet i Jugoslavien, och från Moskva författaren Viktor Jerofejev och veteranen inom människorättsrörelsen Alexander Podrabinek.

Ukraina, som under de senaste månaderna hade blivit en internationell brännpunkt, en hot spot, var märkligt nog fortfarande ett stort okänt land, en vit fläck, ett oskrivet blad på vilket tecken, platser, gränser undan för undan tecknades. Med viss förfäran kunde man konstatera att det inte fanns någon bild av detta stora land i östra Europa, att det inte hade något "ansikte". Om det stämde, hur skulle denna märkvärdiga frånvaro förklaras ?

Det har inte gått upp för tyskar och österrikare att man sedan några år tillbaka inte behöver något visum för att resa till Ukraina, utan bara kan lösa en biljett och fara iväg. Egentligen var det (det ännu ensidiga) avskaffandet av visumtvånget som gjorde att muren föll än en gång, om man betänker vilka byråkratiska barriärer en resande i det forna Östblocket förr ställdes inför. Från Berlin tog flyget till Kiev-Boryspil 2,5 timmar. Före krigshandlingarna i Donbass kunde man flyga direkt från München till Charkiv och Donetsk. Med bussen från Berlin kom man till Lviv på 15 timmar och efter ytterligare 10 timmar till Kiev-Dachnaya. Från Österrike var det kortare: från Wien kunde man flyga till fem ukrainska städer: Charkiv, Dnipropetrovsk, Kiev, Lviv och Odessa. Billigare var att ta buss. Efter 9 timmar kom den till Uzjgorod/Uzjhorod och efter cirka 12 till Lviv. Det tar ytterligare några timmar till busstationerna i Rivne, Zjytomyr och Kiev. Man kunde naturligtvis använda sig av det täta och snabbare nätet med privata småbussar, marsjrutki, som uppstått längs "myrhandelsstigarna". Via dessa vägar, dit också lågprisflygets rutter räknas, uppstod för flera år sedan molekylära rörelser – jag kallar dem "krypströmmar" – som förbinder Ukraina med resten av världen. Längs dem rör sig ukrainska studenter, affärsmän, turister och arbetsmigranter, framför allt kvinnor som tjänar pengar utomlands för att få familjens ekonomi att gå ihop och som vill ge sina barn ett bättre liv.

Den som flugit till Kiev och tagit sig in i centrum hamnar mitt i smeten. Rulltrapporna i tunnelbanestationen Chresjtjatyk-Majdan för den nyanlände hundra meter uppåt till det torg som alla vi tv-tittare känner, huvudsakligen ur det perspektiv som gavs av kamerorna uppe på Hotel Ukrainas sky desk, under vilka ett väldigt urbant rum breder ut sig, inramat av monumentalbyggnaderna längs Chresjtjatyk, som återuppfördes efter andra världskriget. Genom bilderna är vi lika förtrogna med Majdan som med andra platser där historia skrivits under senare år: Tahirtorget i Kairo, Taksimtorget i Istanbul eller gaturavinerna i Hongkong, alltså de andra arenorna för sammandrabbningar mellan medborgare som inte längre ville och en statsmakt som inte längre kunde – för att anknyta till Lenins definition av revolution.

Efter direktsändningarna, de live-förmedlade historiska ögonblicksbilderna, har vi inte över en natt blivit specialister på Ukraina, men vi vet i alla fall något om ett land som för de flesta av oss tidigare var ett terra incognita. Det är inte dokumentärer som fört landet närmare oss, utan de bilder och reportage som varje kväll strömmat in i våra hem, nyheterna om pågående händelser, chockerna som drog oss in i ett skeende som vi egentligen inte ville ha något med att göra. Därigenom har vi blivit bekanta med de viktigaste geografiska och historiska fakta om landet. Kiev har alltid, det visste vi redan, varit en betydande europeisk stad, men det var först reportagen från Majdan som inpräntade dess skyline, med Sofiakatedralens klocktorn, Grottklostrets kupoler, utsikten över Dnjepr/Dnipro. Undan för undan uppstod en ny geografi i huvudet; ortnamn fastnade som sa något om den enorma språkliga, kulturella och historiska spännvidden i detta europeiska land. Men man hade väl en konkret bild av Krim ? Möjligen forna DDR-medborgare, som varit där på semester, eller älskare av rysk litteratur, som visste att Anton Tjechov hade ett sommarhus där och att Maximilian Volosjins badort Koktebel var en träffpunkt för intellektuella bohemer från Petersburg under silveråldern.

Vi var på plats med reportrarna och korrespondenterna, dessa protokollförare vid de historiska ögonblickens front, och rörde oss i ett snabbt föränderligt sceneri med checkpoints och demarkationslinjer där det dittills inte hade funnits någon gräns, och vi såg i realtid hur beväpnade maskerade män, anonyma och utan militära kännetecken, korsade gränsen till en europeisk stat. Vi blev bekanta med stäpplandskapet i Dikoje Polje, Vilda fältet, för där, vid den franskklingande orten Torez (1916 omdöpt till Tjystiakove), som faktiskt var uppkallad efter ledaren för det franska kommunistpartiet Maurice Thorez, sköts Malaysia Airlines Boeing 777 med 298 passagerare ombord ner den 17 juli 2014. Den supermoderna flygplatsen utanför Donetsk, som färdigställdes inför fotbolls-EM 2012 och är uppkallad efter komponisten Sergej Prokofjev, som föddes i närheten, har fastnat på näthinnan som ett apokalyptiskt landskap härjat av krig, som Hollywood inte hade kunnat iscensätta bättre. Längs dessa vägar blev vi förtrogna med en topografi, precis som tidigare generationer lärde sig städers namn under spanska inbördeskriget eller Vietnamkriget. På den nuvarande generationens matris står det inte Teruel, Madrid eller Saigon utan Donetsk, Luhansk, Mariupol, Odessa, Ilovajsk, Debaltseve och kanske också Minsk efter Minskavtalen. Vi dränks i floder av bilder som når oss dag efter dag, timme efter timme. De levereras i realtid via smarta telefoner, digitalkameror, bloggar och tv-stationer, och med dem gör vi oss en föreställning av situationen i landet.

Men vi kanske ändå befinner oss närmare det land som överilat betecknades som ett terra incognita ? Österrike och Wien har i detta hänseende ett privilegierat läge. Östra och sydöstra Europa, inklusive Ukraina, är av historiska och samtida skäl närmare här. Här finns det till och med relationer som traderats i släkter och dokumenterats i fotoalbum och besök i Donaumonarkins inte få "miniatyr-Wien". Men framför allt finns här en förtrogenhet via litteraturen: Joseph Roth, Karl Emil Franzos, Paul Celan, Gregor von Rezzori och andra. Varseblivningshorisonten är annorlunda än i låt säga Berlin eller Paris. Även professionella iakttagare, korrespondenter, journalister och reportrar som informerade om vad som hände "bakom järnridån", har också länge varit på plats. Martin Pollacks Nach Galizien vidgade redan 1984 synfältet in i den försvunna regionen ; Im blinden Winkel. Nachrichten aus Mitteleuropa kallades en bok av Christoph Ransmayr som kom ut 1989 ; och Karl-Markus Gauß har i åratal rest i de erfarenhetsrum som vi har förlorat. Och även idag kan man höra mycket ukrainska i tunnelbanan; man ser att de unga ukrainarna rör sig rutinerat över gränsen och i den främmande staden. Det finns möten, utställningar och happenings med ukrainskt tema : en utställning med Oleksandr Ratusjnjaks bilder från Majdan, dokumentärfilmer, otaliga paneldiskussioner och workshops, eller en utställning om "Mythos Galizien" som sammanställts i Kraków. I ett galleri i Leopoldstadt visas krigsfoton tagna av tyska soldater, där en serie från 1942 heter "Vom Donez zum Don" och behandlar exakt samma territorium som idag åter är skådeplats för krigisk ödeläggelse. Och vad gäller den akademiska världen är Wiens universitet ett av de få i tysktalande länder där den ukrainska historien är institutionellt och personellt förankrad, vilket också märks utåt. Liksom på andra håll – London, Schweiz – har ukrainska oligarker och klaner slagit sig ner i Wien med sina företagskonglomerat, till exempel Asarov, Janukovitj och Firtasj – den senare har länge levt med hotet om att utlämnas till USA och har nu tagit initiativ till miljardhjälp till Ukraina, som märkligt nog går den ukrainska regeringen förbi.

Vad gäller kulturella relationer med Ukraina kan Berlin knappast mäta sig med Wien, men det finns ändå ett och annat: Alexander Granach inledde snart efter sin ankomst till Schlesischer Bahnhof sin karriär på teatrar i Berlin ; Martin Buber kom till Tyskland från Lviv; under mellankrigstiden bar ukrainska invandrare tidvis upp ett Ukrainskt vetenskapligt institut; Pavlo Skoropadskyj, som centralmakterna tillsatte som hetman över staten Ukraina 1918, tillbragte efter evakueringen från Kiev återstoden av sitt liv i Berlins omgivningar. Vissa kretsar i Tyska riket hade alltid lekt med tanken att spela ut "det ukrainska kortet" – först mot Tsarryssland, sedan mot Sovjetunionen. Den tyska historien rörande Ukraina är huvudsakligen en historia om våld, som dokumenterats av hundratusentals foton tagna av soldater i Wehrmacht och journalfilmer om frammarschen över Bug och Dnjepr, men framför allt inpräntats i minnet hos överlevande tvångsarbetare, som i miljoner forslades från Ukraina till Stortyska riket, och för eftervärlden är oupplösligt förbunden med namn som Babij Jar. Mot dessa spår av terror, som är skrämmande dokumenterade bland annat i vetenskapliga verk, går det inte att uppbringa många positiva relationer under 1900-talets historia. Men även härvidlag har mycket ändrats. Ukrainska författare åker till och från Berlin, den unga ukrainska litteraturen har nästan blivit hemma och funnit en publik utöver den numera betydligt ökade ukrainska gruppen i staden.

Jag kan inte påstå att jag inte känt till Ukraina. Jag var där redan på 1980-talet, på en fascinerande skolresa från mitt bayerska gymnasium till Uzjgorod, Lviv, Kiev, Charkiv. Men det var anhalter på en resa med Moskva som mål. Jag fick den gången starka intryck av landskapet, av städerna (till och med av det grandiosa konstruktivistiska bostadskomplexet i Charkiv från 1920-talet), av Dnjepr, men det var en resa i Sovjetunionen, och de språk vi gjorde oss förstådda på var ryska. Under mina studier återvände jag dit, men det var alltid avstickare från ett centrum, och från Moskva åkte man alltid "ut i provinserna" – det gällde inte bara Ukraina. Genom att ryskan fungerade som ett lingua franca kunde man få illusionen av att det inte fanns några andra språk (även om folken i Baltikum och Kaukasus kunde "förskansa sig" bakom sina språk). Det dröjde mycket länge, ja, tills nyligen, innan jag uppfattade och tog Ukraina på allvar som ett självständigt subjekt med ett eget språk, en egen kultur och en egen historia. Landet existerade mindre som ett självständigt politiskt och kulturellt sammanhang än som ett collage av regioner och platser: Kiev stod för Kievrus (Kievriket); Lviv för den centraleuropeiska-polska-habsburgska världen som redan av språkliga skäl var mer lättillgänglig för oss; Odessa stod för den sydryska-mediterrana-judiska världen med myten om urbana och kosmopolitiska skriftställare som Isaak Babel, Konstantin Paustokovskij och duon (Ilja) Ilf och (Jevgenij) Petrov. Var och en valde ut det i Ukraina som passade hans eller hennes perspektiv: Centraleuropa, den judiska shtetln, den sovjetiska modernismen och naturligtvis myten om Krim som "det ryska rikets pärla".

Men denna bild hade alltid en imperiell blickriktning, med ett centralperspektiv från en punkt utanför det territorium och den stat vi idag kallar Ukraina. Man betraktade Ukraina från Wien eller Warszawa, eller från Sankt Petersburg eller Moskva. I Tyskland var Ukraina under första och andra världskriget framför allt en kornbod och projektionsyta för koloniala fantasier och planer. Betraktat från dessa imperiella centrum var Ukraina alltid periferi. Det fanns ett polonocentriskt, ett habsburgcentrerat, ett russocentriskt och sedan ett sovjetimperiellt perspektiv, så att frågan restes om landet över huvud taget hade en egen, alltså ukrainsk, historia. Till min förvåning var jag inte den ende och än mindre den förste som över en natt ställdes inför denna fråga, och det krävdes uppenbarligen postsovjetiska, antiimperiella och antikoloniala uttryck och uppror i Ukraina för att bryta upp, relativisera och diskutera denna fortfarande verksamma imperiella kontext. Men genast, nästan automatiskt och reflexmässigt, infann sig den allmänna misstanken att Ukrainas självhävdelse inte kunde vara något annat än ett uttryck för ukrainsk nationalism eller rent av högerextremism och antisemitism.

De imperiella sammanhangen sträckte sig också till det dystraste kapitlet i historien om tyskarnas förhållande till Ukraina. Och det figurerar fortfarande i dagens talkshows, där experter och icke-experter pratar med varandra och automatiskt syftar på "Ryssland" och ryssarna när det handlar om Nazitysklands krig mot Sovjetunionen. Alla krigsbrott som tyskarna begick i de ockuperade sovjetiska områdena begicks så sett enbart i "Ryssland" mot "ryssar". Och alla känslor av ansvar och skuld, som tyskarna verkligen har all anledning till, projiceras på "ryssarna". Enligt detta synsätt, för vilket andra världskriget vanligen inte började 1939 utan först den 22 juni 1941, finns inget Vitryssland och inget Ukraina som i sin helhet kördes över, ockuperades och exploaterades som "kornbod" och leverantör av slavarbetare. Inget Kiev som ödelades och vars befolkning på nästan en miljon invånare krympte till 180 000. Förödelsen av tusentals byar, översvämningar av gruvor och sprängningen av dammar och kraftverk, deporteringen av 2,1 miljoner ukrainare till tvångsarbete i Tyska riket (av totalt 2,8 miljoner sovjetiska tvångsarbetare); det faktum att 5,3 miljoner människor, var sjätte person på ukrainskt territorium, dog; att Ukraina, som före kriget varit centrum för den östeuropeiska judenheten, förlorade 2,5 miljoner av sina judiska medborgare, 60 procent av alla judar i det sovjetiska Ukraina, nästan 90 procent av de judiska invånarna i Galizien – allt detta beaktas inte i den tyska diskursen om Ukraina. Att 2,5 miljoner ukrainare stred i Röda armén mot Hitler och tusen sinom tusen stred mot både Hitler och Stalin spelar ingen roll. Det var de ukrainska krigsfångar som stred på tyskarnas sida och kollaboratörerna i de ockuperade områdena, de pogromer som Stefan Banderas nationalistiska och antisemitiska OUN (Organisationen för ukrainska nationalister; ö.a.) genomförde i Lviv när Röda armén utrymt staden och de båda ukrainska SS-divisionerna mot slutet av kriget som präglade bilden av Ukraina i Tyskland. Att Ukraina var utsatt för ett dubbelt förtryck, från två håll, och att många uppfattade kampen mot Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen som en möjlig väg till självständighet, det förekommer i regel inte i den tyska diskursen om Ukraina. Även för ett land som Tyskland, som bröstar sig för sin "hantering av det förflutna", gäller det som Arnold Margolin, Ukrainas judiska representant på fredskonferensen i Paris 1919, sa om amerikanerna: "They are as uninformed about Ukrainians as the average European is about the numerous African tribes."

Även bortom offertävlan och offerideologi står det klart hur mycket Ukraina varit skådeplats för förödande våld under 1900-talet. Det kan man studera i nästan varje stad och i tusentals byar. Man vandrar genom en regelrätt topografi av våld, terror och stora katastrofer: gravarna för döda civilister och soldater på första världskrigets krigsskådeplatser, massgravarna för offren under inbördeskriget; judepogromerna och den första hungersnöden 1920–21; spåren efter deporteringarna från områden som berördes av kollektiviseringen, massgravarna för offren för holodomor 1932–33; vågen av självmord bland och repression mot den nationella ukrainska kultureliten 1934–35, massoperationerna under den stora terrorn 1937–38; den systematiska utplåningen av judar på ukrainska platser som Babij Jar, Drobitskij Jar, Odessa, Kamjanets-Podilskyj, lägret Janovska i Lviv; och miljontals dödade sovjetiska krigsfångar, de dödade i "krigets inbördeskrig" som pågick in på 1950-talet. Och inte att förglömma: monumenten över dem som avvecklade kärnkraftverket i Tjernobyl efter olyckan – och de nu över 6 000 döda i Rysslands krig i östra Ukraina.

I Tyskland, och kanske i andra länder, vet man fortfarande lite om varför ukrainarna hade föga anledning att känna någon lojalitet med Stalins regim. Hundratusentals ukrainska bondefamiljer deporterades, miljoner dukade under för en tolererad eller rent av avsiktlig hungersnöd, den nationella eliten decimerades och det antisovjetiska motståndet utrotades till siste man i ett skoningslöst och grymt krig.

Ukrainska intellektuella som reser i väst förväntas, om de över huvud taget tillfrågas, ge svar på hur de förhåller sig till nationalism och antisemitism. Man intresserar sig knappast för frågan hur Ukraina lyckats med miraklet att under största tänkbara yttre tryck motstå den närliggande nationalistiska frestelsen och ena sina medborgare, oavsett om de är ortodoxa, katoliker, judar eller muslimer, i en stor rörelse bortom alla religiösa och etniska etiketter. Andra folk, som polacker, litauer, letter och ester har en större förståelse. De har dubbel erfarenhet, av att vara ockuperade av två mordiska system, och har lättare att leva sig in i hur och varför man i Ukraina tänker och handlar som man gör.

Ukraina och andra stater i Central- och Östeuropa framstår i denna tyska fokusering på Ryssland som något härlett, sekundärt, icke-självständigt och ytterst som objekt, över vilkas huvuden man talar med de andra, som dessutom oftast betecknas som "grannar", trots att Tyskland och Ryssland idag inte har någon gemensam gräns.

Ukrainas frånvaro på européernas eller västs mentala karta är ingalunda begränsad till den allmänna offentligheten. En som borde veta det, den tyske Rysslandshistorikern Dietrich Geyer, konstaterade i sin inledning till en historik över Ukraina utgiven av Frank Golczewski: "För den bildade världen i väst och framför allt i Tyskland har Ukrainas historia och kultur förblivit ett terra incognita. Till och med historiker har sällan mer än en blek aning." Att landet har "en beskedlig tillvaro" inom forskning och utbildning bekräftar Andreas Kappeler, en av de få i den tyskspråkiga världen som specifikt har sysselsatt sig med ukrainsk historia. Uppslagsrikt och samtidigt vägvisande för ett nytt intresse för Ukrainas historia är den amerikanska Rysslandhistorikern Mark von Hagens medgivande redan på 1990-talet, att han visserligen alltid har haft Ukraina på sin Rysslandshistoriska dagordning, men alltid inom ramen för andra historieskrivningar – den ryska och den polska – och att det under hans karriär som historiker dröjde ett tag innan den frågan trängde sig på: "Does Ukraine have a History?", alltså frågan vad som skulle vara genuint ukrainskt i den ukrainska historien. I den russocentriska historieskrivningens ögon blev han med denna frågeställning snabbt misstänkt för att vara en nationalistisk avvikare, medan han i etnonationellt argumenterande ukrainska historikers ögon – och också i den starka ukrainska diasporan – ibland ansågs vara en agent för en russocentriskt infekterad historieskrivning.

Respektive länders historieskrivning tilldelar ukrainarna en plats i periferin. Frank Golczewski visar hur lätt sådana projektioner kan instrumentaliseras politiskt.

För många ryssar var ukrainarna "lillryssar" med en konstig dialekt, för polska nationalister ett bondefolk som stannat på ett lägre kulturstadium och som med bättre utbildning naturligt skulle uppgå i den polska kulturnationen. Vem har väl inte hört talas om kosackerna? Men vem har ett mer exakt begrepp om vilka det handlar om? Nazisterna betraktade kosackerna som en rasmässigt definierbar etnisk grupp, sovjetiska kommunister uppfattade dem som reaktionens svärd, polska bönder och judar som mördarband och ukrainska romantiker som Europas första demokratiska samhälle. Beroende på politiskt intresse kunde var och en av dessa förvridna uppfattningar användas förträffligt, men den historiska verkligheten lämnades därhän.

Och till och med för det Ukrainavänliga österrikiska herraväldet i Galizien handlade det närmast om "en motvikt till polackernas övermakt och för polska och tyska Rysslandsmotståndare om att försvaga Ryssland – inte om ukrainarna själva. Så snart de politiska konstellationerna förändrades dog intresset för Ukraina." Resultatet är därför, enligt Frank Golczewski, inte förvånande, om än beklagligt: "Därför måste man sammanställa historien över ett land, som är ett av de största i Europa, från böcker om polsk eller rysk historia, och får därmed nödtvunget intryck och omdömen som härrör från de perspektiv som dessa länder anlägger."

Hur stora framsteg som än gjorts under de senaste tjugo åren vad gäller infallsvinklar till den moderna historieskrivningen – här hänvisar Mark von Hagen framför allt till öppningen inom den polska historieskrivningen, som är allt annat än självklar efter flera hundra år av komplicerade polsk-ukrainska relationer – hur stor enigheten än är om att avvisa en ahistorisk och essentialistisk konstruktion av en "ukrainsk urnation" och hur oomtvistat det än är att det finns en ukrainsk historia sui generis, återstår tvistefrågan hur denna historia ska se ut, hur den stora berättelse måste vara beskaffad som omsluter de historiska erfarenheter som gjorts av de människor som lever på det nuvarande Ukrainas territorium. Arbetet med ett sådant historiskt narrativ måste, enligt Andreas Kappeler, röra sig mellan Skylla och Karybdis, mellan de negativa stereotyperna om ukrainarna som oförbätterliga nationalister och antisemiter, om svekfulla kosacker och partisaner (från Chmelnytskyj och Masepa via Petljura till Bandera). Framställningen pendlar lätt mellan å ena sidan bönder som talar en fördärvad slavisk dialekt och å andra sidan "den nationalukrainska historieskrivningens myter", som projicerar den ukrainska nationens existens mer än tusen år tillbaka.

Ukrainarna är inte det enda folk som länge inte haft någon egen stat, någon fullt utbildad samhällsstruktur eller något litterärt språk. Nationsbildningen, befästandet av ett enhetligt statligt territorium, har nästan överallt i Europa varit en komplicerad process, som gång på gång drabbats av bakslag. "Denna diskontinuitet bidrar väsentligen till", säger Andreas Kappeler, "att ukrainarna in i våra dagar har gett bilden av en föga stabil, ständigt hotad, gemenskap. Denna labilitet, som förstärks av ryssarnas och polackernas traditionella känsla av överlägsenhet gentemot det så kallat ohistoriska bondefolket, får vissa ukrainare att inta en försvarsposition, gör dem särskilt känsliga för kritik och leder ibland till ett kompensatoriskt överdrivet nationellt medvetande."

Framför allt den unga generationen ukrainska historiker, som Jaroslav Hrytsak och Gregorij Kasianov, har för länge sedan insett risken för en etnonationell försnävning av den ukrainska historien och slagit in på nya vägar. Till de klassiska arbetena, med början hos den ukrainska historieskrivningens fader, Mychajlo Hrusjevskyj, fram till företrädarna för en historieskrivning i diasporan, som Orest Subtelny, Roman Szporluk och Robert Magocsi, har under de senaste båda årtiondena kommit – främjat av själva nationsbyggandeprocessen – nya fascinerande arbeten, som ibland ger intryck av att den ukrainska historien skulle kunna vara paradexempel på en transnationellt avfattad europeisk historia som endast kan berättas transnationellt.

Hur rik, men också hur oerhört komplex och svår, denna historia är kan man avläsa av alla försök att utveckla ett narrativ för den – oavsett om det handlar om kompakta historiska framställningar och läroböcker, om konsthistoriska avhandlingar eller om hinderbanorna i historiska museer av nationell eller lokal betydelse. Kanske är just rekonstruktionen av "historierna på plats", i pluralis, ett alternativ för att göra heterogeniteten i de historiska trådar som löper samman i Ukraina rättvisa. När man vandrar genom sådana museer erfar man att landets historia är "flytande", att de utställda föremålen förändras med tolkningarna, att accenterna förskjuts, att vissa objekt försvinner och ersätts av andra – till exempel på nationalmuseet för ukrainsk historia i Kiev. Historia är ett omstritt område – och just museer, med sina folkupplysningsambitioner, är särskilt omstridda i brytningstider.

Alla ukrainska historieskrivningar börjar senast med Kievrus, som mellan 800- och 1200-talet var den mest betydande statsbildningen bland de östslaviska stammarna och en av de största under europeisk medeltid, med sitt blomstrande centrum i Kiev vid mellersta Dnjepr, på "vägen från varjagerna till grekerna". Det blev en referenspunkt, om inte i direkt nedstigande led, för ukrainare, ryssar och vitryssar, även om det på den tiden inte var tal om etniska grupper och än mindre nationer i modern mening. Via Bysans hade Kievriket tillgång till östromerska kristenheten och dess kultur. Kiev förlorade sin centrala ställning i den östslaviska världen efter mongolernas erövring av riket 1236.

De politiska och religiösa centrumen försköts i och med storfurstendömet Litauens uppgång från 1300-talet och efter dess union med kungariket Polen – först som personalunion 1386 och sedan som realunion 1569. Detta fick viktiga följder med återverkningar än idag: det polska språkets och den polska kulturens inflytande, den unierade kyrkans betydelse och inte minst de former av privilegier och självständig stadsförvaltning som följde med stadsrättigheter.

Att Dnjeprkosackerna i söder 1648 revolterade mot kungariket Polen, "den största folkrörelsen i Östeuropa i början av den nya tiden" (Andreas Kappeler), vilket beledsagades av förfärliga judepogromer, ledde till bildandet av Kosackhetmanatet, som vissa anser vara ett förstadium till den senare ukrainska nationen. Hetmanatet förlorade snart sin självständighet till Moskvariket och gick under efter Polens delning och den fullständiga integrationen av även västra Ukraina i ryska riket.

Den andra pol som kom att bestämma det ukrainska områdets historia var det framväxande storfurstendömet Moskva och sedan det ryska tsarriket, som sträckte sig långt utöver Moskva och efter krossandet av Kosackhetmanatet, som insisterade på självständighet, och efter Polens delning på 1700-talet, blev den makt som in på 1900-talet kom att prägla större delen av territoriet.

Det tredje kraftcentrumet, som har lämnat spår efter sig som är synliga än idag, blev efter Polens första delning 1772 det habsburgska riket. Under 1800-talet blev Galizien visserligen utgångspunkt för den ukrainska nationalrörelsen, men tillföll efter Donaumonarkins fall och en kortvarig västukrainsk folkrepublik 1919 den återuppståndna republiken Polen.

Som efterträdare till Gyllene horden på Krim och längs Svarta havets nordkust bildades krimtatarernas khanat på 1400-talet och det bestod tills ryska riket annekterade Krim 1783. Som självständig makt och vasall till Osmanska riket var Krimkhanatet en viktig faktor i kampen mellan imperierna. Trots en rigorös russifieringspolitik under 1800-talet och trots Stalins kollektiva deportering av krimtatarerna mot slutet av den tyska ockupationen 1944 har Krim förblivit krimtatarernas hembygd.

En annan allvarlig följd av Polens delning var att den polska kronans judiska undersåtar hamnade på det ryska tsarrikets territorium. I den så kallade bosättningsregionen i området mellan Östersjön och Svarta havet, som existerade mellan 1791 och 1915, bodde mot slutet av 1800-talet fem miljoner judar, merparten på det territorium som tillhör dagens Ukraina. Därmed var Ukraina centrum för den östeuropeiska judenheten, fram tills Nazityskland nästan utplånade judarna där.

Av alla dessa skäl står det klart att dagens Ukraina består av mycket olika präglade regioner och att en "ukrainsk historieskrivning" som beaktar detta måste införliva alla dessa heterogena historier: heterogeniteten och mångfalden i de historiska traditionerna, språken och litteraturerna liksom konfessionerna. En historia som uteslutande skulle berättas om en enda etnisk, språklig eller religiös gemenskap skulle inte göra Ukrainas komplexa nations- och statsbildning rättvisa.

Ukraina är, som namnet säger, gränslandet par excellence, men inte bara i meningen av ett gränsland mot stäpperna, utan framför allt som ett territorium genom vilket många gränser löper. Till Ukraina hör – kort sammanfattat – det centrala området kring Kiev på båda sidor om Dnjepr, hetmanatet. Till Ukraina hör östra Ukraina med Donbass. Till Ukraina hör Krim och södra delen av landet, som efter Krimkhanatets fall koloniserades som Nya Ryssland. Till Ukraina hör de länge habsburgska västra delarna – Galizien och Bukovina – och det magyariskt präglade Karpato-Ukraina. Det finns ingen ukrainsk historia utan hänsyn till mångfalden konfessioner: de ortodoxa kyrkorna i deras Moskva-, Kiev- och Konstantinopelorienterade varianter, de unierade katolikerna, protestanterna, judarna och muslimerna. Till den ukrainska litteraturen hör den som är skriven på ukrainska, ryska, polska, jiddisch och tyska. Det är ingen överdrift att säga att gränslandet Ukraina är ett sannskyldigt laboratorium för gränslandskap eller ett miniatyr-Europa. Det behövs inget storslaget iscensatt "paradigmskifte" för att förstå att den ukrainska historien endast kan berättas på ett sätt som tar hänsyn till dess komplexitet, bortom all hermetiskt sluten och inskränkt nationell ursprungs- och stamhistoria.

Det finns som bekant en lång diskussion, ja, en omfattande forskning, om begreppet gräns. Där andra språk använder en mängd ord och begrepp täcker det tyska ordet Grenze (och motsvarande svenska "gräns", ö.a.) genom sin enorma semantiska rikedom ett oändligt nyanserat spektrum av betydelser. "Gräns" kan syfta på hårda och mjuka gränser, genomsläppliga och hermetiska, reella och virtuella, försvunna och ändå återverkande fantomgränser, gröna gränser och militärt befästa, territoriella gränser och gränser som markeras genom social distinktion. Det kan handla om "naturliga gränser" i den fysiska, geografiska reliefen eller diffusa övergångszoner, borderlands, shutter zones, buffertzoner, ingenmansland. Inte minst gränser med taggtråd och skyttegravar står för den hårdast tänkbara demarkationslinjen, där det handlar om belägring, angrepp, försvar, om liv och död. Hela discipliner inom boundarology har utvecklats ur det rika gränsfenomenet. Gränser är, som man visste redan före Georg Simmel och Friedrich Ratzel, några av människans mest elementära erfarenheter av rum och tid.

Nu har Ukraina åter blivit en skådeplats för våldsamma gränsförskjutningar. Man kunde nästan med blotta ögat se hur breda diken grävdes ut där det tidigare inte hade funnits några, hur demarkationslinjer drogs upp där man tidigare hade kunnat röra sig fritt och obehindrat, hur urbana rum ockuperades, först symboliskt och sedan med våld, och hur regioner förvandlades till beväpnade enklaver, ockupationszoner, korridorer och frontlinjer. Här kränkte och struntade man helt sonika i internationellt erkända nationsgränser, och där hejdade beväpnade personer befolkningens dittills obehindrade rörelser. Regioner blev till no-go-areas, ingenmansland, skjutfält – mitt i Europa. Ett experimentrum för upplösning av existerande och dragning av nya gränser.

Allt detta hände och händer i ett land som mer än något annat i Europa är ett övergångarnas land. Här är utsuddning av gränser och sammanblandning mer regel än undantag. Nästan alla ukrainare har släktingar i Ryssland ; ukrainsk-ryska familjebildningar har genom generationer av omflyttningar – på grund av arbete eller deportationer – bildat ett oskiljaktigt sammanhang. Akademiska och politiska karriärer har i generationer gått via Sankt Petersburg eller Moskva, liksom omvänt ryskan – delvis påtvingad genom förbud och diskriminering – varit skolans, universitetens och mediernas språk. I det offentliga rummet ryska, i privata sammanhang ukrainska: en levande tvåspråkighet intill skapandet av ett specifikt blandspråk, surzjyk, där de språkliga kontakterna varit som intensivast. I inget annat europeiskt land, inte ens i Belgien eller Schweiz, torde tvåspråkigheten ha fungerat och fungerar så bra som i Ukraina. Man kan iaktta detta i talkshows, där deltagarna självklart kommunicerar på båda språken, eller i tv-sända fotbollsmatcher, där kommentatorn ständigt växlar mellan de båda språken – inte som tecken på god vilja, utan som en självklar och vardaglig praxis.

Att göra den språkliga skillnaden till en etnisk, social, politisk och ideologisk skillnad var ett verk av politiska krafter vilkas enda kapital består i att slå mynt av motsättningar till den öppna fientlighetens gräns. Förmågan att göra sig förstådd i ett land, i en stad, på olika språk och i olika kulturer visar sig också vad gäller religion och konfession, där existensen av olika ortodoxa och kristna "riktningar" möjliggör ett naturligt ömsesidigt erkännande, en levd pluralism, långt från en kvasi-statskyrkas föreställningar och praktiker, så som de kan observeras hos den rysk-ortodoxa kyrkan.

Så snart man slutar försöka koppla den ukrainska historien enbart till det etniska och i stället utvecklar den över hela det ukrainska territoriet och tolkar den i termer av levda traditioner, blir frågan om "ukrainskheten", alltså om den ukrainska identiteten, explosiv. Hur kan en nation, en statlig samfällighet, införliva och bearbeta så vitt skilda, ja, diametralt motsatta, erfarenheter? En sådan historia måste, som de båda senaste årtiondenas multietniskt och transnationellt anlagda historieskrivning har visat, införliva hela mångfalden perspektiv och narrativ och lägga ner ett stort arbete på att syntetisera dem. I en sådan historia skulle inte bara företrädare för det ukrainska komma till orda – som kosackerna och hetmanerna Bogdan Chmelnytskyj och Ivan Masepa – eller talesmän för den framväxande ukrainska litteraturen, som Taras Sjevtjenko och Ivan Franko, eller grundaren av den ukrainska historieskrivningen Mychajlo Hrusjevskyj, utan också de ukrainare som företrädesvis har socialiserats och gjort karriär i ett ryskt eller sovjetiskt sammanhang – till exempel Nikolaj Gogol, som kommer från Mirgorod, eller Anna Achmatova-Gorenko, som härstammar från Odessa. Hit måste man också räkna de ryssar som härstammar från eller varit verksamma i Ukraina, som Ilja Repin, Sergej Prokofjev och Nikita Chrusjtjov, liksom prominenta judar med en ukrainsk bakgrund som Leo Trotskij, Sholem Aleichem och Isaak Babel. Till och med judiska tyskspråkiga skriftställare från Bukovina eller Galizien, som Paul Celan och Rose Ausländer eller Joseph Roth, hör hemma i en multietniskt uppfattad ukrainsk historia.

En sådan historia skulle också ta upp den ukrainska byns martyrskap under holodomor, judepogromerna under inbördeskriget och den tyska ockupationsmaktens och dess medhjälpares förintelse av den ukrainska judenheten. Den skulle rikta blicken mot offren för den tyska och sovjetiska ockupationen, men också mot deras kollaboratörer och profitörer. Den kulturella mångfalden har lämnat spår efter sig överallt i Ukraina. Man finner dem framför allt på de platser där språk och kulturer överlappar varandra, ofta törnar mot varandra, men ibland också har frambringat något unikt och karakteristiskt. Den kulturella mångfalden har avsatt sig i de ukrainska städernas textur och palimpsester. Till och med efter de våldsamma etniska och sociala "rensningsaktionerna" (den nästan fullständiga utplåningen av judenheten, den "etniska uppblandningen" av polacker, krimtatarer, svartahavsgreker och svartahavstyskar och medlemmar av andra minoriteter); till och med efter förstörelsen och stängningen av kyrkor, synagogor och moskéer; till och med efter utraderingen av namn och minnesmärken är kulturblandningen än idag lätt att känna igen. Såväl landsbygd som städer i Ukraina avbildar detta stora europeiska lands hela spektrum.

Erfarenhet av gränser, utåt och inåt, är något konstitutivt för Ukraina. Landet kan i många hänseenden betecknas som ett frontier society.

The frontier har bildat skola i anslutning till Frederick Jackson Turners essä "The Significance of the Frontier in American History" från 1893, som utövat ett stort inflytande över inte bara amerikansk historieskrivning utan också över förståelsen av den amerikanska nationsbildningen och den amerikanska andan. Det Turner hade i åtanke var bosättarnas framryckning på den nordamerikanska kontinenten och hur det blivande amerikanska samhället och nationen präglades av gränsens anda: dristigheten, det egna initiativet, individualismen och det egna ansvaret. Allt detta som motsatsen till beroendet av eller rent av underordnandet under centralstatliga institutioner. Många amerikanska dygder, som verkade ha försvunnit i de reglerade och konsoliderade förhållandena på den gamla amerikanska östkusten, återskapades enligt Turner gång på gång i pionjärernas kamp när de banade sig väg genom vildmarken.

Analogier utmynnar ibland i återvändsgränder, men det finns mer än en parallell mellan den rörliga gränsen i den amerikanska västern, längs vilken ett samhälle bildas, och Ukraina. "Ukraina" betyder, som redan antytts, gränsland. Och gränserfarenheter kan anses vara fundamentala i ukrainarnas stats- och nationsbildningsprocess.

Hit hör redan den grundläggande skillnaden mellan stäpp och skogsbygd, mellan bofastas och nomaders livs- och rörelserum. Stäppen, som sträcker sig från den norra Svartahavskusten över de centralasiatiska stäpperna ända bort till Mongoliet, är ett naturligt och kulturellt rum som sedan urminnes tider varit nomadiserande folks rörelse-, operations- och maktområde. Kievrus, som bildades på 800-talet vid Dnjepr, den viktigaste kommunikations- och handelsvägen, tvingades hävda sig mot vissa av dessa nomadfolk. Även under den tid då det fallna Kievrikets territorier hamnade under storfurstendömet Litauen och sedan under det förenade Polen-Litauen var stora delar av dagens Ukraina gränsområden, denna gång till krimtatarernas khanat. Vid denna gräns och i detta mellanrum uppkom mot slutet av 1500-talet och början på 1600-talet den första ansatsen till en modern nationsbildning på Dnjeprkosackernas och hetmanatets område. Många av dessa kosackers seder och bruk, dygder och förhållningssätt påminner om Turners karakteristik: inställningen "själv är bäste dräng", deras demokratiska församling, trotset mot statliga myndigheter och ett närmast anarkistiskt frihetsbegrepp. Detta utvecklades senare till en regelrätt myt om kosackerna (i motsats till den negativa myten om kosackerna som pogromanstiftare och det ryska enväldets stöttepelare).

Ukrainarna var inte de enda som under lång tid förmenades en egen stat. Efter Polens delning på 1700-talet levde även polackerna i mer än en generation i helt annorlunda konfessionella, institutionella och sociala omgivningar, med allt som därtill hör vad gäller språk, kultur och erfarenheter. De divergerande, ja, motsatta, historiska erfarenheterna har avsatt spår som märks än idag, desto mer då delningshistorien inte hade tagit slut på 1900-talet. Ukrainarna lyckades bara i få och mycket korta ögonblick konstituera sig som ett självmedvetet och suveränt subjekt: under det korta intervallet mellan 1917 och 1920. Det var Sovjetunionens upplösning som för redan ett kvartssekel sedan lät ukrainarna gripa efter suveränitet och en egen stat.