Kapitel 3: Att upptäcka och göra sig en bild av Ukraina (2/2)

Trots de nya avskiljningarna och gränserna, som nu löper till Krim och de parastatliga bildningarna i östra Ukraina, har den senaste utvecklingen av våldsinterventionen lett till ett paradoxalt resultat. Den ukrainska sociologen Tatiana Tjurtjenko har om detta skrivit:

Samtidigt frambringar den ryska aggressionen något som de ukrainska presidenterna från Kravtjuk till Janukovytj inte lyckades uppnå: Den är en katalysator för bildandet av en politisk nation. Den ukrainska identiteten, som så länge förknippats med etnicitet, språk och historiskt minne, har plötsligt blivit territoriell och politisk, och innefattar på så vis också rysktalande och ryska ukrainska medborgare liksom dem med en annan etnisk härkomst. Ett bra exempel är krimtatarerna, som efter annekteringen förblev lojala mot Kiev och idag måste anses vara "äkta" ukrainare.

På liknande sätt ser också historikern Vasyl Rasevytj i Lviv en möjlighet till sammansmältning av antagonistiska minnen och självbilder under trycket utifrån. Han skriver: "Värdighetens revolution och kriget för ett suveränt och självständigt Ukraina skapar redan en övergripande ukrainsk historia, historien om en politisk nation i vardande, om det ukrainska medborgarsamhällets seger."

Men kan man inte påstå motsatsen, att Euromajdan skapade eller fördjupade klyftan? Att revolutionen förstörde den "både-och"-anda, den laissez-faire, som i tjugo år klarat sig utan militanta eller rent av militära konflikter, och att den har fördjupat landets klyvning och kanske rent av gjort den oåterkallelig? Hur skulle de skarpa, utifrån underblåsta, motsatsställningarna kunna mildras, föras närmare varandra eller rent av smältas samman? Hur kan det vara möjligt att foga in heroiseringen av den antisovjetiska motståndsrörelsen, som många likställer med Bandera och kollaboration med nazisterna, i en historisk bild tillsammans med de ukrainska soldaterna i Röda armén, som i kampen för sitt land tog sig ända till Berlin? Hur bringar man bilderna av den heroiska sovjetiska modernismen – dammen Dnjeproges, traktorfabriken i Charkiv – i samklang med holodomor, som vid samma tid drog över landet och skördade miljoner svältoffer. Hur kan man föra samman de nygamla nationella högtidsdagarna med de invanda högtidsdagarna från sovjettiden utan att väcka nytt ont blod ? Vem skulle kunna bli en integrerande gestalt över alla partilinjer och antagonismer ?

Det kommer inte att gå utan en historiepolitisk nedrustning. Det går inte utan en blottläggning och bearbetning av den ukrainska historiens "svarta fläckar" – kollaboration på bägge håll, förräderi på bägge håll. Det går inte utan en mångfald tolkningar och narrativ. Och för allt detta finns det uppmuntrande exempel, som konferenserna i Ukraina på senare år om omstridda teman i den ukrainska historien. Men det viktigaste mediet, som skulle kunna bli en katalysator för en upplösning av de antagonistiska narrativen, är en politisk rörelse som fyller upp det rum där nationens förståelse av sig själv är möjlig – och inte hindras av påtryckningar eller interventioner utifrån, från vilket håll det vara månde.

Vad Euromajdan egentligen var kommer att hålla framtida historiker sysselsatta. Att vi hade svårt att förstå värdighetens revolution är höjt över allt tvivel. Det måste finnas en orsak till att grundläggande reflexer, i detta fall solidaritet med de angripna, inte fungerar. Vaclav Havel talade en gång om en "återhållsamhetens anatomi" rörande den västliga vänsterns förhållningssätt till medborgarrättsrörelsen i Östeuropa. Men det står klart att händelsen i hela sin brokighet – med flash mobs, kosacktält, fältkök, barrikadstrider, hemmabyggda stenslungor, improviserade universitet och sjukhus – hör hemma i den europeiska revolutionshistorien. Euromajdan som folkrörelse överrumplade oss, som alla hade Hannah Arendts On Revolution i huvudet eller som växt upp med Walter Benjamins bild av revolutionärerna som sköt mot klocktornen för att stanna tiden och ta språnget in i en ny era. Revolution som brytningspunkt, diskontinuitet, cesur, epokskifte, punkt utan återvändo.

Något kvalitativt nytt, hade vi bedyrat sedan 1989, är avsaknaden av våld: Jadwiga Stanizkis "selflimiting revolution" och praxisen med "rundabordssamtal", efter vilka störtade diktatorer inte avrättades utan landsförvisades eller pensionerades. Revolutionen skulle inte vara hämndlysten utan storsint; den skulle klara sig utan barrikadstrider och martyrer; den skulle inte satsa på ett antingen-eller, på liv eller död utan på förmedling, både-och. Förhandlingar – negotiations – var det magiska ordet. Det passade en tid som uppfattade sig som postheroisk. Ett nytt paradigm för omvälvningar hade konsoliderats och den redliga revolutionen ansågs vara en verklig landvinning efter ett blodigt århundrade med många inbördeskrig.

Och sedan kom folkresningen på Majdan och slet sönder denna bild, som nästan blivit en idealtyp. Kronologin över händelserna från den 21 november 2013, då tusen människor samlades strax efter tio på kvällen för att protestera mot att regeringen dragit sig ur associeringsavtalet (med EU), via en miljon människors uppmarsch och barrikadstriderna till presidentens flykt den 22 februari – allt detta är noga dokumenterat och ger en bild av "revolutionens ansikte". Däremellan finns alla upptänkliga faser av acceleration, förvirring och radikalisering, men också av temporär avspänning och tillförsikt om en fredlig utgång.

Som en som inte trodde sina ögon, var misstrogen mot det revolutionära patoset och helt och hållet hade anammat modellen för en "självbegränsande revolution", som kom till skådeplatsen först när allt redan var avgjort – och hamnade i ett monumentalt sceneri av bränd asfalt, sotiga fasader, improviserade minnesmärken över hjältarna (nebesna sotnja, "de himmelska hundra") – som en som hade kommit för sent och egentligen inte hade någon rätt att yttra sig i en fråga som handlade om liv och död, kan jag bara anföra bilder, även om ingenting är så övertygande på sistone som påståendet att bilder i sig inte är några bevis. Men det finns bevis: studenter – mobiliserade via Facebook av den briljante ukrainska journalisten av afghansk härkomst Mustafa Najem – som blir slagna sönder och samman av folk tillhörande specialstyrkan Berkut, vilka inte kunde förstå att det finns människor som inte rättar sig efter dem. Det finns de växande, tillströmmande folkmassorna, som inte kunde vara betalda, och definitivt inte av CIA; det finns bilder av medborgare som var där för att de bara ville bli lämnade ifred; av människor som inte kunde tro att man slog dem sönder och samman eller rent av sköt på dem. Det finns bilder som visar ett samhälleligt genomsnitt, utan poser, utan heroiska gester. Det finns bilder av en stad som inte längre vill finna sig i att man gör vad som helst med den, och av manifestationen, "staden i staden", invånare som uthärdar på det centrala torget för att skydda det. Det finns bilder av människor som går vakt och som sover, av utmattade och sårade som förts till S:t Mikaelsklostret för att bli omhändertagna.

Jag vill påstå att dessa bilder vederlägger lögnen om "fascismen i Kievs centrum". Man behöver bara betrakta de hundratusentals människor som under nyårskvällen infann sig till bandet Okean Elsys konsert. Endast stora, starka, självmedvetna rörelser upprättar under striden ett "öppet universitet" och sjukhus, tar hand om tusentals sårade, organiserar konserter och skjuter in ett piano mellan fronterna på vilket den så kallade pianistterroristen spelar Chopin. Masken är ett skydd för honom och ingen del av en angreppsmundering.

Våldet har också ett ansikte, och jag vill påstå att man kan känna igen det. Där finns de välutrustade robotarna i svart, där finns skarpskyttarna, där finns råskinnen som hämtade sårade på sjukhusen för att plåga och döda dem: Se, så här kommer vi att göra med er. Och där finns de riktade skotten mot de redan träffade som ligger på Instytutska- eller Hrusjevskyj-gatan, medan nästa skott riktas mot dem som skyndade till för att hjälpa de sårade. Allt detta kan man numera se och läsa i talrika dokumentationer.

Det finns få jämförliga bilder av det som utspelade sig mellan november och mars (förr fanns inga bilder alls från sådana skeenden): Pariskommunen, ja, även revolutionerna i Ryssland, upproren i Berlin 1953, i Poznań och Budapest 1956 och Prag 1968. Frågan är varför en generation som minns Paris ’68 i stor utsträckning teg om Kiev, varför den inte fann några ord för civilkuraget och modet att möta våldet från en korrupt regim och varför till och med de sparsmakade sympatiyttringarna dämpades av blockeringar, brasklappar och betänkligheter. Vi vet att det handlade om (USA:s vice utrikesminister) Victoria Nulands uttalanden om vapenleveranser till Ukraina, de miljarder som USA lär ha satsat på att bygga upp NGO:s, Bandera-plakaten bredvid scenen på Majdan och mycket annat. Men allt detta – oavsett om det handlar om rykten eller realiteter – får inte det som visas på bilderna från "värdighetens revolution" att inte ha hänt.

Sedan dess har det gått mer än ett år men det är inte för sent att än en gång ta upp Euromajdan och framför allt vårt förhållningssätt till den, inte för att romantisera den eller revolutionsteoretiskt överdriva den, utan för att finna anknytningspunkter till en samtid som brutit in bakom ryggen på oss.

Detta gäller i än högre grad för våldets återkomst, återinträdet i krigstid. Det står inte klart om detta krig är ett eko från det fyrtio år långa kalla kriget, ett återvändande till kalla kriget eller rent av början på en ny förkrigstid och inträdet i en epok som kännetecknas av sönderfallande hegemoni och stora oroligheter i världen. Under en lång efterkrigstid, och i skydd av supermakternas kärnvapenavskräckning, har Europa vant sig vid att gränsförskjutningar är tabu och att gränser måste respekteras bortom alla andra meningsskiljaktigheter. Men med den våldsamma annekteringen av Krim kom ett regelbrott som, om det skulle bilda skola, hotar hela den internationella ordningen. Den historiska motiveringen av annekteringen kan läsas som en manual till förstörelse av hela den europeiska efterkrigsordningen. Om man ansluter sig till Putins etnonationella argumentation och historiska underbyggnad av sina anspråk, kan alla gränser ifrågasättas. Den militära erövringen av territorium var något oerhört i Europa efter 1945. Regelöverträdelsen bröt sönder en hel värld som hade grundats på förhandlingar, diplomati och samtalets kultur.

För många nyktra och erfarna observatörer av Jugoslavienkrigen var kriget mot Ukraina ett slags déjà vu. Det finns faktiskt häpnadsväckande paralleller. Men i det krig som en välrustad kärnvapenmakt oförhappandes för mot en europeisk stat framskymtar ändå något nytt och kvalitativt annorlunda. I det återvändande våldet blir man inte bara bestört över specifika detaljer – som skarpskyttar, tortyr, nedskjutningen av ett passagerarflygplan, de separatistiska frikåristernas och legosoldaternas brutalitet – utan också över eskalationsdominansen, där den som håller i tyglarna också har sista ordet, vilket i detta fall betyder vapen, kanske rent av kärnvapen.

Och vi har slutligen att göra med ett krig som inte har förklarats, ett krig som officiellt inte finns. Aggressionen förnekas trots att den är uppenbar – det finns ju inga ukrainska trupper i Ryssland, utan ryska på ukrainskt territorium. Som anstiftare av kriget utpekas inte de som för in vapen och instruktörer i ukrainska områden, utan de som gör motstånd. Självförsvaret framställs som en provokation, som ger anledning till ytterligare upptrappning. Det är inte bara så att fakta ställs på huvudet, utan fakta över huvud taget ifrågasätts. Soldater, vilkas existens ovedersägligen är dokumenterad, påstås inte vara några soldater utan påhitt, projektioner eller kanske rent av turister som förirrat sig över gränsen. Stupade soldater som skickas tillbaka till Ryssland i kistor har inga namn, och deras anhöriga får efterlevandepension endast om de tiger om namn och anledning. På så sätt lämnar de döda jordelivet en andra gång. Eftersom instruktörerna och koreograferna av ockupationen av Simferopol, Slobjansk, Kramatorsk, Donetsk och Luhansk är så övertygade om sin sak och blivit så pratsjuka, är vi in i detalj förtrogna med händelseförloppen, om vilka det för bara ett år sedan hette att de var våra fantasifoster. Inte ens Putin kunde på årsdagen av ockupationen av Krim låta bli att skryta om detaljerna i hans professionellt förda blixtkrig.

Det handlar inte längre om propaganda och motpropaganda, utan om en uppgörelse kring om det över huvud taget finns någon skillnad mellan fakta och fiktion. Fakta görs till en tolkningsfråga enligt devisen: Allt är lögn, allt är lika sant. Den fräcka lögnen vågar sig in på presskonferenser, och till och med inom diplomatin, där det ska finnas en viss takt och ton, låter ett gammalt proffs som Sergej Lavrov alla hämningar fara och hemfaller åt en demagogisk retorik om ett "folkmord på ryssar" i Ukraina. Den fräckaste lögn har för länge sedan blivit passabel på talkshows. Ofta utan mothugg, antingen för att det inte finns någon på plats som kan säga emot eller för att moderatorerna är under press och måste förhålla sig opartiskt, vilket i praktiken betyder att det inte går att komma fram till sanningen och att den ligger någonstans mittemellan. Samtalet fortsätter medan stridsvagnarna rullar in. Informationskriget, som virtuost använder sig av den postmoderna retoriken om multiperspektivism och alltings relativitet, har för länge sedan rullat in över oss.

De militära tidigvarningssystemen har uppenbarligen fallerat, precis som de intellektuella. Det finns knappt adekvata svar på de lika imperiellt som nationalchauvinistiskt orkestrerade projekten om »den ryska världen« (ruski mir) eller på de nyeuroasiatiska. Det finns knappt några ansatser till ett organiserat motstånd mot armadan av troll och desinformationskampanjerna från särskilda sociala nätverk. Det finns en bristande förståelse för de virtuosa koreografier som smider allianser från yttersta högern till yttersta vänstern, ingen känsla för utnyttjandet av de inre motsättningar som en så komplex bildning som Europeiska unionen är alltför rik på och som kan slita sönder den.

Det handlar just inte bara om Krim, inte bara om Donbass, inte bara om Ukraina, utan om mycket mer. I denna bemärkelse vill jag tala om Ukraina som Europas frontier. Efter 1989 funderade många över "Europas nykonstituering". Jag måste medge att eventualiteten att Europa skulle förstöras i den gestalt det hade antagit efter 1945 låg bortom min horisont. Nu har det allvarliga fallet aktualiserats att Europa kan falla isär, att det kanske inte håller stånd mot utpressningen, att det slagfält som östra Ukraina blivit sedan ett år tillbaka kommer att rycka närmare oss och att den åsyftade destabiliseringen av Ukraina också kan drabba Europa eller redan har gjort det.

Vid alla beslut som idag diskuteras inom EU sitter en »stengäst« med vid bordet. Bakom de misslyckade försöken att rädda Grekland finns hotet att Grekland skulle kasta sig i armarna på Putin och de ryska oligarkerna – och Konstantin Malofejev, den ortodoxa oligarken, Dugin-vännen och sponsor av undercover-aktiviteterna på Krim och i Donbass, har för länge sedan byggt upp en Greek connection. Vad gäller Europas energiförsörjning har temat hur Europa kan göra sig oberoende och omöjligt att utpressa äntligen kommit upp på dagordningen. Städer och länder som är beroende av intäkter från turism – Goldene Meile i Wien, Kurfürstendamm i Berlin, fastighetsbranschen i Barcelona – funderar över hur de ska kompensera för minskningen av konsumtionsglada ryska kunder eller vinna dem tillbaka. På tidnings- och tv-redaktioner bemödar man sig om att inte blotta sig, och ger mer än någonsin akt på opartiskhet för att inte misstänkas odla "antiryska stereotyper".

Européerna var inte rustade för detta fall och behövde en viss tid för att anpassa sig till den nya situationen. Även efter att hybridkriget hade inletts – utan krigsförklaring – trodde man att symmetrisk avskräckning fortfarande hade någon verkan. När rysk utrustning och beväpnad personal fördes över den ukrainska gränsen lyckades de institutioner som arbetar med underrättelser inte lägga fram bevis – eller ville av politiska skäl inte göra det. Dokumentationen, identifieringen och rekonstruktionen av vapentransporterna överläts åt reportrar, som följde upp spår under ofta mycket riskabla förhållanden, intervjuade människor i omstridda områden och tog foton som undanröjde alla tvivel om aggressorernas identitet. Medan de intellektuella och den akademiska världen under det gångna året med nästan kriminologisk intensitet fördjupade sig i detaljer för att rekonstruera första världskrigets utbrott, missade de inledningen till den militära konflikt som utvecklade sig inför ögonen på dem. Man var sämre informerad om samtiden än om det förflutna – och 2014 gällde det framför allt första världskrigets utbrott exakt hundra år tidigare, som tog all uppmärksamhet och allt analytiskt skarpsinne i anspråk.

Vem visste vad man skulle göra med konceptet "euroasianism" ? Man visste att det hade funnits en grupp intellektuella med detta namn på 1920-talet, men den var bara av idéhistoriskt intresse. Men Alexandr Dugin, talesmannen för den nyeuroasiatiska rörelsen, var inte bara en exeget och uttolkare av intressanta texter, utan i offentliga tal och blogginlägg uppmanade han till bildandet av frivilliga förband liknande frikårer: "Döda, döda, döda!" Putins koncept om den ryska världen var inte bara ett program för älskare av rysk litteratur och kultur, utan det uttalade vitt och brett: Där det finns ryssar, där det talas ryska, är Ryssland. Det lät som de tyska frikårernas motto på 1920-talet: Där vi finns är Tyskland ! Och ryssarna utanför Rysslands gränser befann sig plötsligt i en liknande situation som "folktyskarna" under mellankrigstiden, vilka kunde användas som femtekolonnare av irredentistiska1 och revanschistiska rörelser: då sudettyskar mot Tjeckoslovakien, nu rysktalare i Baltikum eller Ukraina.

Tragedin består inte bara i att dessa grupper utnyttjas av en oförhöljt imperiell politik, utan i att den nationalistiska och chauvinistiska retoriken också riktar sig mot Ryska Federationen, Rossijskaja Federatsija. Den är ju som namnet anger inte bara rysk, inte etniskt homogen, utan ryssländsk, en multietnisk stat. Den »ryska världen« vill dessutom vara ett alternativ, en värld med fasta värden, nära förbundna med den ryska ortodoxins föreställningar om ordning och värden. De ryska medierna bespottar Europa som Gayropa och föraktar det, även om ryska oligarker och ämbetsmän skickar sina barn till engelska internatskolor eller semestrar i villor på Rivieran. Inte bara den fundamentalistiska islam kan te sig lockande för villrådiga ungdomar, utan det kan också en fundamentalistisk ortodoxi och en auktoritär regim. De bland rysslandstyskar rekryterade krigarna på de proryska separatisternas sida i Donbass är inte det sista ordet i frågan.

Man kommer inte förbi att det bakom den så kallade Ukrainakrisen finns en djup kris i Ryssland. Man kan tala länge om de uppenbara svagheterna, bristerna, kräftsvulsterna, de politiska eliternas decennielånga fallerande i ett Ukraina som nu varit självständigt i ett kvartssekel: om den misslyckade privatiseringen, som lät ett litet fåtal tillägna sig folkets egendom och över en natt bli ofattbart rika (och stoppa undan pengar utomlands); man kan tala om den efter så långvarigt förtryck förståeliga, men ändå provocerande produktionen av nationalistiska myter i stället för ett omsorgsfullt arbete på en historisk berättelse som införlivar alla ukrainares erfarenheter, även deras som lever i Donbass; man kan tala om den systematiska, svårutrotliga korruptionen och den nöd som stora delar av befolkningen hamnat i. Men allt detta är ukrainarnas egen sak, och de, framför allt de som berörts av Euromajdan, är väl medvetna om det. I landet har det under de senaste tjugo åren hållits övervägande korrekta val och där finns ett offentligt rum där nationens problem avhandlas, och det är närmast ett under att Ukraina hittills lyckats hålla stånd mot yttre hot och inre subversion.

Det är mycket svårare att ens på ett ungefär förstå vad som händer i Ryssland idag. Det måste medges att det postsovjetiska Ryssland har ställts inför enorma svårigheter. Men det fanns en tid då imperiets slut inte upplevdes som en förlust utan som en avlastning, en möjlighet att äntligen helt koncentrera sig på återhämtning och förnyelse av det under 1900-talet så hårt drabbade, förblödda landet. Putin har låtit mer än tio år av sprudlande inkomster från olja och gas gå till spillo; han har försuttit chansen. I stället för att modernisera landet, föra in det i det tjugoförsta århundradet och utveckla dess potential, har han omfördelat rikedomar till förmån för en kleptokratisk klick och urholkat och förstört de institutioner genom vilka landet hade kunnat komma till sig självt: medier, parlament och civilsamhälleliga föreningar. För att komma ur den kris han hade lett landet in i inledde han flykten framåt: mot ett krig som är lättare att föra och vinna än att fullgöra den sekulära uppgiften att modernisera det stora landet. Det är de andras fel – inget är lättare och bekvämare än att skylla på andra. Men i längden kan inget land, inte ens ett så prövat land som Ryssland, styras eller hållas samman med diktatoriska metoder. Någon gång blir en sammanhållning som skapats genom "negativ integration" bräcklig.

Anledningen till att vi talar om Putin är inte ett behov av att demonisera eller avslöja honom, utan att all makt efter förstörelsen av institutionerna har koncentrerats till en person – ett olycksöde för vilket land som helst och för Ryssland i synnerhet. Han har gjort något som var otänkbart för ryssar och som officiellt inte existerar och förtigs eftersom det var ett brott, som han någon gång kommer att få betala priset för: han startade ett krig mot "broderfolket". Trots opinionsundersökningar och popularitetssiffror för ögonblicket har han alla drag av en failing man.

Kriget mot Ukraina går vidare. Vapenstilleståndet hålls eller bryts allt efter behov. Vi vet inte vad som kommer att hända i morgon eller i övermorgon. Att döma av Putins skrävlande och mot bakgrund av den ukrainsk-ryska tragedin närmast frivola uppträdande uppfattar han sig som situationens herre. Eskalationsdominans liksom tidigare. Koreografin utvecklas vidare, virtuost spelande på inomeuropeiska och inomvästliga motsättningar och rivaliteter. Och ändå har hans beräkningar (ännu) inte slagit in. Han har vunnit ett slag, men förlorat kriget. Han tog Krim i en handvändning, men Novorossija och avskiljandet av sydöstra Ukraina har gått i stå. Putins koloniala projekt, som Timothy Snyder talade om, har misslyckats. De ockuperade områdena kring Donetsk och Luhansk är inte livsdugliga, men ockupationen räcker för att inte låta Ukraina komma till ro. Detta krig mitt i Europa är förfärligt: förstörda städer, hittills över en miljon flyktingar, över 6 000 döda, en raserad infrastruktur. Och ändå går Ukraina inte på knäna. Det har förlorat kontrollen över en del av sitt territorium, men motståndet mot aggressionen har drivit på den politiska nationsbildningen. Samhället har hittills lyckats bära den enorma bördan ; frivilliga och vanliga medborgare ersätter staten, som är svag och har kommit till korta i så grundläggande funktioner som att försvara landet. Kort sagt har det som kallas nation building inte försvagats i den hotfulla situationen.

Historiker har inga recept på hur de aktuella problemen ska lösas, men de är inte likgiltiga inför det nuvarande skeendet. Vart Ukraina ska gå är ukrainarnas ensak. Råd och materiellt stöd utifrån kommer man säkert att ta emot, förutsatt att de är till någon hjälp. Man måste göra allt som står i mänsklig makt för att begränsa konflikten – men det är bara en floskel. Man måste göra sig omöjlig att utpressa – men det kommer att vara svårt nog att finna en möjlig väg att gå. De sanktioner som man i brist på andra svar har beslutat om måste genomföras – men hur ska det kunna ske när det kräver enhällighet bland EU:s medlemsländer ? Man måste använda alla till buds stående diplomatiska medel – men vad händer om motparten bryter mot det han nyss accepterat? Man måste ge igen och stå på sig – men hur bromsar man en aggression som inte går att hejda med samtal?

Angreppet på Ukraina gäller inte bara Ukraina. Det som står på spel är Europa eller väst eller vad vi nu ska kalla det: en livsform som Putin och hans gelikar uppfattar som ett hot. Kriget har återvänt till Europa. Ett allvarligt fall som européerna inte var förberedda på efter 1989, trots de jugoslaviska erfarenheterna. De måste göra sig kvitt illusionen att konflikter går att lösa med enbart samtal. För att inse detta behöver man inte anföra München 1938 som en analogi. Det räcker att kalla saker vid deras rätta namn. Men detta tycks vara oändligt svårt, eftersom det får de ena eller de andra konsekvenserna. Vi måste hålla fast vid åtskillnaden mellan angripare och angripen. Kriget är en realitet, även utan krigsförklaring. Ukrainas självförsvar är inte bara legitimt utan förtjänar också vårt stöd – i vilken form det ska erbjudas är uteslutande en fråga om militär ändamålsenlighet. Allt detta är självklarheter. Man hade inte behövt påminna om dem om de inte hade upphört vara självklarheter. I en tid av avsiktlig begreppsförvirring, då den ryska aggressionen utger sig för att vara antifascistisk och "värdighetens revolution" brännmärks som en "fascistisk kupp", har allt blivit möjligt. Vi måste se det allvarliga fall i vitögat som uppkommit under vår livstid. Vilka praktiska slutsatser det leder till för oss, våra samhällen eller var och en av oss personligen, återstår att se. 

Vi får inte prisge åtskillnaden mellan fakta och fiktion, mellan sanning och lögn. Det vore det minsta för att inte än en gång göra oss skyldiga till ett trahison de clercs, "de intellektuellas förräderi", som Julien Benda diagnosticerade för mellankrigstiden. Detta arbete börjar med att se sig om, göra sig en bild och få en glimt av det allvarliga läget i Europa, men också av förtvivlan och kraften i ett land som håller stånd.