Kapitel 4: Kiev, metropolis (1/2)

Endast en poet som Osip Mandelstam kan inleda ett sötsurt porträtt av Kiev från 1926 med orden: "Ukrainas mest seglivade stad. Kastanjerna står i full vaxljusblom – rosagula fjäderbusk-smällkarameller. Unga damer i insmugglade sidenjackor. Pogromartade poppelfjun i den nervösa majluften. Storögda, stormynta barn. En gatuskomakare arbetar under lindarna, levnadsglatt och rytmiskt." Och så fortsätter det. I Kievs centrum ser Mandelstam "väldiga valvbågade hus" och blickar in i lägenheternas "romantiska lilla värld", "söndersliten av hat, avund, komplicerade intriger". På stadens stora boulevard, Chresjtjatyk, strålar Continental, det bästa hotellet från förrevolutionär tid, i sin nya härlighet. "Ur varje fönster sticker en neger ut, medlem av ett jazzband." Alla kända namn i den sovjetiska teater- och cirkusvärlden på 20-talet infinner sig här, som den judiska kammarorkestern i Moskva, den legendariske djurtämjaren Durov och avantgarderegissören Meyerhold. Och Mandelstam bekräftar: "Staden har en stor och seglivad själ. Denna ukrainsk-judisk-ryska stad genomträngs av en djup, trefaldig andning."

Detta iakttogs och nedtecknades bara några år efter slutet på inbördeskriget, under vilket det gamla Kiev hade gått under. Nu gick invånarna in för att återfå fotfästet i vardagen, men det gick inte att säga om det var en verklig återhämtning eller bara en temporär, feberaktig skenblomning.

Även dagens besökare i Kiev efter Euromajdan måste ha förmågan att kunna hålla samman allt som försiggår i denna stad och finna ett sätt att få grepp om det säregna dubbla tillståndet, där allt är lika verkligt som möjligt att i varje ögonblick ifrågasätta. Om det svävande tillstånd, där det finns ovedersägliga bevis för att staden står orubblig och att tingen går sin gilla gång, men det samtidigt märks att det bara behövs en oväntad händelse, ett paradoxalt sammanträffande, en felaktig gest eller en exakt rätt placerad provokation för att allt lugn som kännetecknar stadslivets rutiner ska gå upp i rök.

Kiev våren 2015. Bokmässan har just öppnat för femte gången, i arsenalen, ett väldigt utställningsområde i en ombyggd ammunitionsfabrik från 1800-talet. Förlag från hela Ukraina, diskussioner och uppläsningar på temat "Kriget och språket"; en oöverskådlig flodvåg av översättningar; representanter för den nya, unga ukrainska litteraturen, språkkunniga och världsvana, beundrade av sina läsare och fans; en publik liknande den i Frankfurt eller Göteborg. Trots den stora trängseln är allt vänligt och avslappnat. I caféet utanför har man över muren en vy mot Grottklostrets gyllene kupoler, och bara några minuter bort ligger parkerna, som sträcker sig längs hela den höga Dnjeprstranden, från ena änden av staden till den andra. En promenad på välskötta gångvägar, förbi fontäner och kiosker och hela tiden med en oförliknelig utsikt mot floden, öarna och de nya bostadsområdena på vänstra stranden, vilka sträcker sig bort mot horisonten. I fjärran ser man de första besökarna packa upp sina badsaker på stränderna och hör ett dämpat sus från trafiken. Man kör fort i Kiev; det enda som hejdar farten är stadens relief, genomkorsad av stigningar och klyftor, och kullerstenarna som en del gator i centrum fortfarande är belagda med. Kiev lyser med logotyper uppåt himlen och på kvällen belysta monument, fasader och torg. På veckosluten är biltrafik förbjuden i centrum mellan Chresjtjatyk och Majdan, så att Kievborna kan flanera mellan affärer, caféer, breakdansare och bandura-spelare (ett slags ukrainsk luta; ö.a.). Besökare utifrån som tappar hakan inför den stora, lysande huvudstaden, utlänningar som kommit hit för att göra sig en bild av den skådeplats som de känner från tv-nyheterna.

Där trafiken idag flyter och människor flanerar som vanligt dödades människor för drygt ett år sedan. När striderna var över för ett år sedan var trottoarerna fortfarande upprivna och man kunde se spår efter barrikaderna som brändes in i asfalten, berg av staplade bildäck, gatstenar och sandsäckar. Bilarna på Hrusjevskyj-gatan tvingades köra slalom mellan barrikaderna, som om de måste sakta in av hänsyn till de dödade demonstranterna. Ännu veckor efter striderna låg stanken efter brända däck över platsen. På husväggar och i portgångar såg man graffiti med Euromajdan-aktivisternas paroller. Trottoaren längs Instytutska-gatan var täckt med improviserade gravplatser med vaxljus, pappersblommor, personliga föremål från offren, porträtt invirade i plastfolie med deras namn, födelseort, yrke och ålder angivna. Den som gick ner från metroutgången ovanför torget eller från Hotell Ukraina på Instytutska-gatan såg ut över ett nästan sublimt landskap, där alla tycktes dämpa rösten, saktade ner eller stannade upp framför de improviserade gravplatserna eller läste lappar om saknade och försvunna. Tälten och fältlägren stod fortfarande kvar med vaktposter och alla möjliga, delvis exotiskt klädda, personer verkade värja sig mot att återvända till normaliteten i den urbana vardagen. Nu, ett år senare, tycks Kiev ha funnit ett sätt att mitt i vardagen bevara den först spontana och provisoriska åminnelsen med porträttgallerier, barrikadfragment och inskrifter. Trafiken flyter på, trottoarerna är huvudsakligen återställda, nya fönsterrutor har satts in och ingången till Dynamostadion skiner nästan provocerande vitt. Endast det nedbrända fackföreningshuset på hörnet har fastnat på planeringsstadiet och väntar fortfarande på sin återuppbyggnad. "Ära åt hjältarna! Ära åt de himmelska hundra!" står det på banderoller.

Men Majdan, som förvandlats till en minnesplats, har redan blivit upphunnet av tecknen på en ny kamp. Efter den ryska aggressionen mot Ukraina, först på Krim och sedan i landets östra delar, har tusentals fallit offer för en ny våldsvåg: invånare i de ockuperade områdena, frivilliga och soldater i den ukrainska armén.

Ett år efter de brutala uppgörelserna på Majdan syns spåren av kriget överallt. Besökaren som landar på Kievs flygplats Boryspil möts av kriget redan i vänthallen, i form av tv-skärmar med breaking news från fronten. Där de militära striderna redan är över rapporteras om nya, och där de "himmelska hundra" hålls i åminnelse, avbildar nya affischer dem som stupat i de nuvarande striderna. "Hjältar dör inte" förkunnar affischer i skyltfönstren. Kriget är närvarande i hotellreceptionen, där det står en insamlingsbössa till armén, och i biljettluckan på stationen och vid kassorna på storköpet, där frivilliga samlar in pengar till livsmedel till fronten. På museet påminns man inte bara om segern i det "stora fosterländska kriget" för sjuttio år sedan, utan om de stupade i det nuvarande kriget. Även om händelserna vid fronten – i Donetsk, Sjyrokyne, Mariupol – tycks utspela sig långt från Kiev är alla insatta i hur situationen utvecklas på plats. Alla håller sig löpande informerade dygnet runt, för det berör nästan alla. På tv berättas om familjer som tar farväl av sina fäder eller söner. Frivilliga berättar om det stora gensvaret på deras insamlingar, företagare och affärsmän ger råd om hur man kan bidra till arméns utrustning, tiotusentals flyktingar från Luhansk och Donetsk med omnejd är i rörelse också i Kiev – de känns igen på bilarnas registringsskyltar. På söndag morgon är några inte så värst unga män i kamouflageuniform på väg i metron efter Darnytsia. De kommer uppenbarligen direkt hemifrån; i deras ryggsäckar och sportväskor, som de annars går med till kontoret eller gymmet, har de ytterligare förplägnad, laptop och underkläder. Medan de andra stiger av på stationen Gidropark för att gå till stranden, far de vidare till sin samlingspunkt, varifrån det bär vidare till fronten. Bara ett ögonblick mellan vardagen i en euroepisk storstad och kriget, men det förändrar allt, verkligen allt. Bara en metroresa mellan krig och fred.

Den kameravinkel som gav oss bilden av Kiev var uppifrån, från Hotell Ukraina vid Majdan. Nere på torget hade stadens invånare strålat samman. Härifrån kunde man blicka ner som i en arena och följa dramat därnere. Där var motståndets samlingspunkt, dess logistiska centrum, scenen för offentliga framträdanden och tal till nationen och världen, platser för återhämtning i pauserna mellan gatustriderna, scenen för uppläsningar och gudstjänster, skyddsrummet för bärgade sårade. Här löpte motståndets nätverk av aktivister från alla delar av landet samman, från Tjernihiv, Odessa, Lviv, Poltava, Vinnytsia.

På äldre kartor har Majdan Nezalezjnosti, Självständighetstorget, andra namn: under sovjetisk tid Sovjettorget och sedan Kalinintorget, uppkallat efter det sovjetiska statsöverhuvudet; under den tys- ka ockupationen 19 september-torget, efter den dag då Wehrmacht intog Kiev, och efter kriget Oktoberrevolutionens torg. Före revolutionen var det platsen framför stadens duma, med ett monument över den store reformivraren Pjotr Stolypin, som mördades under ett attentat på Kievoperan 1911. Tillsammans med Chresjtjatyk, som korsar torget, blev duma-platsen med stadens parlament centrum för en huvudstad stadd i uppbrott i sydvästra delen av det ryska riket. Här träffades alla betydelsefulla personer, och i så måtto står dagens Majdan (betecknande nog ett arabiskt-turkiskt ord för ett torg i en stad) också för att denna medelpunkt för urbant liv kommit tillbaka som den knutpunkt där allt löper samman. Boulevarden Chresjtjatyk, som korsar Majdan, har jämförts med Champs Elysées trots att den bara är 1,3 kilometer lång. Här är de viktigaste kontoren, bankerna, varuhusen och hotellen koncentrerade. Den sträcker sig från dagens Europatorg med filharmonin i ena änden till Bessarabiska marknaden i den andra. Chresjtjatyk under la belle époque hörde till Ilja Ehrenburgs barndomsminnen: "På Chresjtjatyk fanns en pappershandel där man saluförde skolböcker med blanka olikfärgade pärmar; när man hade ett sådant häfte framför sig verkade rent av procenträkningen muntrare. På ett konditori som ägdes av Balabucha kunde man inhandla pressad sylt (den kallades också för ’balabucha’); asken innehöll konfekt som liknade en ros och även doftade som parfym. I Kiev åt jag körsbärsmunkar, vitlöksbullar. Folk smålog åt min åsyn. Om somrarna slogs trottoarcaféerna upp längs Chresjtjatyk – folk satt ute på gatan, drack kaffe eller åt glass. Jag betraktade dem med avundsamma och hänryckta ögon."

Från Majdan och Chresjtjatyk stiger staden i terrasser uppför kullarna – på den ena sidan upp mot den höga stranden med grottklosterkomplexet och de förnäma områdena Lipsky och Petjerskyi, på den andra sidan till den övre staden med Sofiakatedralen och Mikaelsklostret. Där fanns Kievrikets historiska centrum, "Kievs Kreml", med den äldsta tiondekyrkan, som förstördes av mongolerna 1240, Mikaelsklostret och den imponerande Gyllene porten, som bevarades i fragment och idag kan beskådas i en påkostad "rekonstruktion". På denna sida av Chresjtjatyk utvecklades under 1800-talet snabbt den nya staden med alla viktiga offentliga byggnader längs huvudgatorna, Vladimir- och Bibikov-boulevarderna: operan, Vladimir-universitetet, polytekniska institutet, gymnasier och museer.

I Petjerskyi och Lipsky finner man de mest luxuösa villorna och hyreshusen från Gründerzeit, bostadshus från efterkrigstiden och apartmenthöghus från postsovjetisk tid. Dit har också regeringen och den politiska apparaten koncentrerats.

Nedanför både den övre staden och Dnjeprs höga strand ligger den tredje staden, Podil, uppströms. Den var hantverkarnas, köpmännens, småborgarnas och marknadens stad, med Petro Mohyla-universitetet, under kosackhetmanatets guldålder ett centrum för humanism och upplysning och sedan 1800-talet centrum för judenheten i Kiev, framför allt för judisk under- och medelklass.

Men man kan också betrakta Kiev från en helt annan utsiktspunkt: Från höga stranden erbjuds en hisnande panorama över den väldiga floden och slätten bortom Dnjepr. Man drar sig för att kalla utsikten sublim, men det är den. Här säger staden: jag var, jag är, jag kommer att vara. Här erfar man vidderna bortom Dnjepr, och skönheten i den park som sträcker sig längs höjden, genom vilken man skymtar guldet på lökkupolerna och klocktornen. Om denna scen anmärkte den ryske filosofen Georgij Fedotov i exilen att den till och med hade fått "diktaren från norr", alltså Alexander Pusjkin, att förstumma. Utsikten härifrån klargör att Kiev redan på grund av sitt läge inte bara är en av de vackraste europeiska städerna utan också långt bortom Ukraina fast förankrad i bildminnet som "de ryska städernas moder".

Man har under alla epoker insett och använt det privilegierade läget: munkarna som under 1000-talet anlade Grottklostret, som sedan utvecklades till en sannskyldig "ortodoxins Vatikan"; hetmanerna som under 1600-talet svarade för Kievs återuppståndelse; de ryska tsarerna som lät uppföra residens som Mariapalatset, vapensmedjor som Arsenalen och åtskilliga förvaltningsbyggnader. Under 1800-talet finansierade köpmännen parkerna och skapade ett Arkadien mitt i staden. Under 1900-talet restes framför allt minnesmärken över katastroferna uppe på höjderna: det 108 meter höga stålmonumentet "Moder hembygd" över det stora fosterländska kriget, som färdigställdes 1981; en kryptaliknande minnesplats över holodomor, som kröns av ett torn som ser ut som ett stiliserat vaxljus och restes först i det självständiga Ukraina; en ärans park över de soldater som stupade i striden om Kiev, med en lakonisk obelisk i medelpunkten. På en plattform högt över Podil reser sig en stålbåge med en diameter på 30 meter som minner om Perejaslav-fördraget från 1654 och "den eviga vänskapen mellan Ryssland och Ukraina", liksom en hel kedja hotell, kultur- och pionjärpalats, ett landskap för vederkvickelse, andakt och nöjen.

Kievs relief är rörlig. Staden har många branta gator, och besökaren förvånas över hur djupt rulltrapporna för ner en till metron. En brant bergbana från början av 1900-talet bemästrar den enorma höjdskillnaden mellan den övre och nedre staden, och på rulltrappan till metron tar det åtskilliga minuter innan man kommit ner, i nivå med floden. "Där finns knaggliga, förgrenade genomgångsgårdar, obebyggt område och gångar rakt genom berget." Mandelstam hade en exakt blick för detta: "Den stora staden vid Dnjepr, som överlevt alla olyckor, tornar upp sig i terrasser." Den har något av samma uppåt och nedåt och snabba perspektivväxlingar som Lissabon och San Francisco. Panoramat mot den breda floden och den höga stranden genomkorsad av raviner skapar snabbt växlande utblickar. En sådan relief medger inget utrymme för stora exercis- eller uppmarschplatser. Kievs topografi är bestämd av naturen, vilken i de stora parkerna och längs boulevarderna bryter in i staden. Reliefen tvingar byggherrarna till ekonomisk markanvändning och leder arkitekterna till måleriska lösningar. Kiev är till sin natur oförmöget till oändliga perspektiv och grandiosa magistrallinjer. Staden brister i så måtto i imperiell potens; den är inte förälskad i geometri utan i sina höjders stigningar och linjespel. Här går man hellre till ett café än till en parad.

Uppe på åsen finns "ortodoxins Vatikan". Högt över floden och nedåt mot den sträcker sig en hel tempelstad omgiven av murar och en rundgång, präktiga portar i "kosackbarock" från 1600- och 1700-talet. Därinne finns katedraler, refektorium, bibliotek, klocktorn, tryckeri, ekonomibyggnader, cellbyggnader och pilgrimshärbärgen. Inne i berget löper sedan 1000-talet kilometerlånga gångar och tunnlar där över tusen munkar i Grottklostret har gravlagts. Här ligger det andliga centrumet, här uppstod "Berättelsen om svunna tider" eller den så kallade Nestorkrönikan, från vilken vår kunskap om Kievrus härrör. Under sovjetisk tid omvandlades 1926 klostret till ett museum som skulle åskådliggöra det absurda i obskurantismen med dyrkan av reliker och tron på mirakler. Idag rymmer klostret åter munkar och pilgrimer, och turister vandrar ibland andäktigt med tända ljus i händerna genom de upplysta gångarna, förbi de mumifierade kvarlevorna efter munkar. På en av klostrets innergårdar står en hel kavalkad av svarta jeepar, Humwees och lyxlimousiner – tecken på att den kyrkliga hierarkin, som återvänt från samhällets marginal till dess medelpunkt (eller mer exakt: till maktens sida), åter visar sig i all sin tidsenliga prakt. Ett fotogalleri i lavran visar Grottklostrets historia. Klocktornet, som reser sig över höjden vid Dnjepr, förblev oskatt under den tyska ockupationen av Kiev, medan Uspenskijkatedralen sprängdes och rasade samman den 3 november 1941, med största sannolikhet genom fjärrutlösning efter att ha minerats av sovjetiska specialister. Den unge Anatolij Kuznetsov såg Grottklostret brinna: "Det lyste ur alla öppningar på det största klocktornet i lavran med ett orangefärgat sken, som om det varit illuminerat, men där var inte mycket rök. Uspenskijkatedralen fanns inte mer, den var en stenhög från vilket det stack upp rester av väggar med målade fresker. Alla museerna brann, hela den lilla staden innanför murarna." Efter återuppbyggnaden 1998–2000 står alltihop där igen, som om inget hade hänt. Till stora kostnader och med konsthistorisk expertis återuppbyggdes katedralen på rekordtid – liksom andra "föremål för kult" i staden, som före kriget och rivningsvågen på 1930-talet hade 160 kyrkor och kloster.

Om man här vänder blicken österut över Dnjepr står det snart klart att en förpost till östkyrkan, en antemurala Christianitatis, fått gestalt här. Och minnesmärket över den helige Vladimir, som restes vid Dnjeprs strand på 1800-talet, skulle också påminna om rusernas kristnande 988.

Klocktornens vertikaler och de på långt håll synliga guldkupolerna bestämmer Kievs silhuett även i den övre staden: Sofiakatedralen, Vladimirkatedralen och Mikaelsklostret. Sofiakatedralens portar, klocktorn och kupoler må till det yttre vara färgglad kosackbarock, men interiören visar genast att dessa byggnader står under bysantiskt inflytande. Sådana fresker och mosaiker har man redan sett i Konstantinopel eller Ravenna. Spelet med vertikaler har drivits till sin spets i Francesco Bartolomeo Rastrellis blåvita och rikt utsmyckade S:t Andreaskyrka vid Andreasgången mot Podil, som nästan är en barockskulptur som växer upp ur den angränsande Dnjeprparkens grönska. De religiösa pånyttfödelserna – först kring 1900 och sedan idag – driver fram kyrkobyggnader överallt, vilka med sina guldkupoler markerar stadens krona. Djupast intryck av dem får man när man kommer från flygplatsen, korsar en av broarna över Dnjepr och blickar upp mot Grottklostret. Denna silhuett har redan begränsats av den sensovjetiska monumentalskulpturen "Moder hembygd" med sina 108 meter, och den har råkat i ännu större fara sedan postsovjetiska arkitekter gått in för att imitera postmodernismen och förfular kullen med sina plumpa byggnader.

In på 1800-talet bestod Kiev faktiskt av tre städer: Petjerskyi med Grottklostret, den övre staden Vladimir och Podil. Grottklostret står för den andliga makten, Vladimirstaden för makten, och den nedre staden Podil, som ligger direkt vid vattnet, för hantverk, samfärdsel och handel. Kievs utveckling är oskiljaktig från floden. Allt tyder på att det var här de första mänskliga bosättningarna uppstod. Det var genom floden och dess bifloder som vidderna gick att erfara och utforska. Den 230 mil långa floden har i likhet med Volga och Daugava, som rinner åt helt andra håll, sin upprinnelse i Valdajhöjderna i centrala Ryssland och har sedan urminnes tider förbundit Östersjön med Svarta havet, Skandinavien med Medelhavet och Orienten. Via Dnjepr kom varjagerna på 800-talet, och de spelade en stor roll i kristalliseringen av det gamla Kievriket som östslavernas största medeltida statsbildning. Via Dnjepr – grekernas Borysthenes, slavernas Slavutitj och skyternas Danapris – for de vidare till Svarta havet och Bysans. I skärningspunkten mellan handelsvägen mellan Östersjön och Svarta havet och Sidenvägen mellan Kina och Centralasien, Orienten och Europa, uppstod en stad som strax före mongolernas ödeläggelse 1240 hade 50 000 invånare. Vid en tid då Paris hade 5 000 och London 30 000 var det en av Europas största städer. Fynd av mynt där Lybid och Potjajna rinner ut i Dnjepr belägger att Podil förblev en betydande handelsplats efter Kievrikets fall. Storfurstendömet Litauen, som Kiev tillföll 1362, gav Podil Magdeburgsk stadsrätt 1494, vilket innebar egen domvärjo, egen förvaltning och en borgmästare, som var i kraft fram till 1834. En kolonn vid Dnjeprs strand minner om detta. Efter Litauens enande med Polen i Lublinunionen 1569 förblev Podil inte bara en handelsplats och en av de viktigaste mässorterna genom den årliga marknaden på Kontrakovatorget, utan också ett första rangens andligt centrum. I Podil uppstod under polskt och katolskt inflytande Kievkollegiet 1632, under ledning av Petro Mohyla, vilket gjorde Kiev till en avgörande förmedlare av humanismens och renässansens idéer och gav Moskvariket avgörande moderniseringsimpulser långt före Peter den store. I Podil träffades handelsmän av alla nationaliteter: greker, armenier, italienare, judar, tyskar, slaver. I Podil fanns 1690 en magistratsbyggnad, tretton ortodoxa och tre katolska kyrkor. Efter delningarna av Polen på 1700-talet och invandringen av judar blev Podil den mest judiskt präglade stadsdelen med en mängd synagogor och bönehus.

Efter hetmanatets och Bogdan Chmelnytskyjs fördrag med Ryssland 1654 ökade Rysslands inflytande stadigt, och tyngdpunkten i stadsutvecklingen försköts igen. Peter den store besökte Kiev 1706 och tog sig före att göra Kiev till en fästningsstad mot polacker, svenskar och Osmanska riket med dess allierade i form av krimtatarer. Katarina II gjorde på sin resa till Krim 1787 ett stopp i Kiev och förundrades över att hon bara fann befästningar och ruiner. Hon befallde att en ny stadsplan för Kiev skulle tas fram. Kring 1800 var Kievs införlivande i ryska riket praktiskt avslutad.

Det är framför allt utvecklingsvågen under 1800-talet – industrialisering, modernisering, urbanisering – som inom loppet av några årtionden tvingade Kiev att övervinna uppdelningen i delstäder och sammansmälta dem till en europeisk metropol.

Centrum i detta nya Kiev utgjordes inte av grottklostret Petjerskyi, inte av Sofiakatedralen i Vladimirstaden, inte av den nedre staden i Podil utan av en ny plats: Chresjtjatyk. På dess adresser och fasader kan man lätt avläsa sammanvävningen av ekonomisk och politisk makt, av urban societet och kultur, som tillsammans gjorde Kiev till det ryska rikets "tredje stad". Att spåra upp detta Chresjtjatyk är inte helt lätt, eftersom det urbana rum som idag heter Chresjtjatyk är en remake, ett väldigt nybygge efter att stora delar av det gamla Chresjtjatyk förstördes av väldiga explosioner bara några dagar efter tyskarnas inmarsch den 19 september 1941, och hela staden drabbades hårt av krigshandlingarna. Det vi ser idag är ett återskapande av boulevarden efter kriget, med telegraf, post, varuhus, restauranger, caféer, bostäder. Nästan idealbilden av en planlagd stad, som å ena sidan är av mycket större dimension än förkrigstidens Chresjtjatyk, men som till anläggning och proportioner – med breda trottoarer och trappor, portvalv och storslagna entrégårdar – tar upp linjerna från förkrigstidens Chresjtjatyk och som har skapat ett vidsträckt urbant rum som inte alls gör en vilsekommen. Av alla de stora urbana innovationerna under efterkrigstiden – Stalingrad, Minsk, Warszawas centrum, Stalinallee i Östberlin – framstår lösningen för Kiev vara den mest lyckade. Chresjtjatyks vidsträckthet, inramad av upp till tio våningar höga byggnader, mildras av trappor, fontäner och minnesmärken. Idag är nästan alla internationella brands representerade på Chresjtjatyk och de angränsande passagerna, och längs den breda avenyn far de mest kända, prestigeladdade limousinerna, om de inte för tillfället har fastnat i en trafikstockning. Men sammantaget är detta ett rum där staden kan utgjuta och uppleva sig – trots all röd granit, den svarta klippgrunden, fönsterkarmarna av ek, alltså maktens typiska byggmaterial. Här har den sovjetiska stadsplaneringen, de efter kriget återvändande invånarna och de nyinflyttade åstadkommit något som man bara kan beundra: operationen för att ge staden ett nytt, kraftfullt hjärta lyckades.

Vad Chresjtjatyk var före kriget, före ödeläggelsen och återuppbyggnaden, kan avläsas i några fragment, som köpmännens byggnad från 1882, dagens filharmoni, Ryska banken ritad av Johan Fredrik Lidvall (Chresjtjatyk 13), Volga-Kama-banken ritad av Leontij Benois (Chresjtjatyk 8), det konstruktivistiska centrala Univermagvaruhuset på hörnet mot Bogdan Chmelnytskyj-gatan och den djärva takkonstruktionen till Bessarabiska marknaden (1908–12).

Det är ingen tillfällighet att "belle époque"-Kiev, nu när staden gått in i en ny tid, gör comeback i bilderböcker och vykortssamlingar med titeln La vue de Kieff. Denna nostalgi har sina orsaker. Kiev hade omkring 1800 bara 30 000 invånare, men invånarantalet hade 1913 vuxit till 549 400. Med sina broar över Dnjepr blev Kiev en viktig järnvägsknut, och här uppstod de viktigaste utbildningsinstitutionerna: gymnasier, tekniska institutet och Vladimir-universitetet, vars väldiga, rödtonade byggnad väcker förundran än idag. Men stadens rikedom härrörde framför allt från "agrobusiness": spannmålsexporten, sockerindustrin och kvarnarna. Kievs stadsbild är mindre präglad av imperiets offentliga byggnader än av representationsbyggnader för dess fabrikörer, köpmän, redare, järnvägsentreprenörer och sockerbaroner. Kiev var en stad i ett multietniskt rike, i ett land som man i Sankt Petersburg kallade Lillryssland. Stadens överhuvuden var personer som Gustav Eisman, en tegelfabrikör av tysk-baltisk härkomst, Ivan Tolli, som härstammade från greker i Odessa, och Józef Zawadski, av polsk härkomst. Kring 1900 talades företrädesvis ryska i Kiev; den ukrainska litteraturen var förbjuden och ukrainskan bannlyst på universiteten. Det fanns ett polskt Kiev, som var numerärt litet men fortfarande inflytelserikt. Det fanns ett uppåtsträvande ukrainskt borgerskap i Kiev, som representerades av exempelvis industrimannasläkten Teresjtjenko. Efter liberaliseringen av judelagarna strömmade judar från bosättningsregionen till staden. Kievs judiska befolkning växte från 500 1862 till nästan 90 000 eller 15 procent 1917. År 1911 hade 17 procent av studenterna och 44 procent av köpmännen judiskt påbrå. Familjerna Brodsky, Halpern och Sajtsev ägde de största sockerfabrikerna, kvarnarna och bryggerierna, samtidigt som 40 procent av den judiska befolkningen i Podil levde på allmosor från judiska filantroper och mecenater.

Utbyggnaden till en modern storstad gick slag i slag: 1863–68 anlades järnvägen i Kiev-Balta-Odessa; 1870 stadens vattenledning; 1888 telefon; 1891 den första hästdragna spårvagnen; 1892 den första elektriska spårvägen i ryska riket; och under 1890-talet kanaler och elverk. Industrialiseringen hade börjat med den storslagna Arsenalen, och därefter följde maskinbyggnadsfabriker och arbetarbostäder. 1905 togs kugghjulsbanan mellan den nedre och övre staden i bruk. Kiev omgavs av nimbusen av att vara en stad där man kan leva gott, med oändligt många nöjesetablissemang, välskötta hotell och bra restauranger. Reseguiden Baedeker lyfte fram lyxhotell som Continental och Leipzig. Många av parkerna högt över Dnjepr, med musikpaviljonger och ett legendariskt Château de fleurs finansierades av köpmän (Köpmannaparken döptes senare om till Komsomolparken). Ilja Ehrenburg, som föddes i Kiev 1891 som son till en direktör på ett Brodskyägt bryggeri, mindes dem:

"Kiev hade väldiga trädgårdar och där växte kastanjer; för en pojke från Moskva var träden exotiska, som palmer. Om vårarna glänste kastanjerna med blommornas ljuskandelabrar, om hösten samlade jag de glänsande, liksom finpolerade kastanjerna. Överallt bredde trädgårdarna ut sig – vid Instytutska, Marinjisko-Blagovtjsjenskaja, Zjitomirskaja, Alexandrovskaja ... Långt senare fortsatte jag att vid varje nytt besök i Kiev att förundras över lättheten, vänligheten, vitaliteten i människors sätt att vara. Uppenbarligen har varje land sin sydliga del och sin nordliga."

I de branta gatorna i stadsdelen Lipsky (idag direkt bakom Hotell Ukraina) konkurrerade uppförandet av praktfulla hyreshus med magnaternas villor. Det var ont om plats så husen sköt i höjden, och med Ginsburghuset fick Kiev sin första "skyskrapa". Från 1890-talet till första världskrigets utbrott rådde en hektisk byggaktivitet, i vilken nästan alla arkitekter i akademin i Sankt Petersburg deltog. Efter klassicismen, som sedan 1800-talets början så att säga hade blivit imperiets still, bröt en svulstig eklekticism och jugendstil fram i Kiev. Särskilt praktfulla exempel finns på Jaroslaviv Val med karaimernas (medlemmarna av en särpräglad judisk sekt; ö.a.) synagoga i morisk stil (idag skådespelarnas hus), koralsynagogan nära Bessarabiska marknaden (dockteater under sovjetisk tid), men framför allt hyreshusen i Lipsky. Där finns alla stilar representerade: nyromantik, nygotik och en särskilt yppig nybarock. Bland de många – även internationellt kända – arkitekterna sticker särskilt en ut: Vladislav Gorodetskij, som ofta betecknas som "Kievs Antonio Gaudi" och för övrigt också var en passionerad storviltsjägare och skriftställare. Hans villa på Bakova-gatan lovsjungs ofta som ett av Kievs underverk. Det så kallade Chimärernas hus är jugendstil i betong, cementgrått, men med alla möjliga djurfigurer, från grodor till noshörningar, som smyckar fasaden och taket. Gorodetskijs villa är idag den ukrainska presidentens residens och är av säkerhetsskäl tämligen avspärrad. Man kan gå in i några av villorna, som efter konfiskationen överlevde som administrationsbyggnader eller gemensamhetslägenheter, och studera interiörer från det förrevolutionära Kiev, till exempel läkemedelstillverkaren Mogilevtsevs "chokladhus" med moriska rum och ett delvis bevarat möblemang. Många av dessa länge försummade byggnader restaureras nu. Det galleri som Bogdan och Varvara Chanenko lät bygga på 1890-talet är tillgängligt som offentligt museum, liksom Teresjtjenkos villa.

Liksom överallt i det ryska riket kompenserade förmögna privatpersoner och rika filantroper för den offentliga maktens tillkortakommanden, och detta gäller i synnerhet för en stad som låg långt bort från maktens centrum. Sovjetstaten tackade inte dessa välgörare och mecenater. Många tvingades i exil. Släkten Teresjtjenko hamnade i Frankrike (en av dem har sedermera återvänt till Ukraina och blivit ukrainsk medborgare); Gorodetskij dog i Iran; och Lasar Brodsky, som staden har flera vetenskapliga institut att tacka för, liksom ett lungsanatorium, koralsynagogan och Bessarabiska marknaden och vars kropp efter hans död i Basel 1904 mottogs med en stor procession, ville man under sovjetisk tid inte veta av. Först efter Sovjetunionens upplösning mindes man åter dessa företrädare för det borgerliga Kiev och hyllade dem med utställningar och offentliga hedersbetygelser.

Boom och feberhetta, konkurrens och hat hängde nära samman. Mot tsarrikets slut stod Kiev för bäggedera. 1913 var Kiev värd för den viktiga allryska industri- och konstutställningen, en triumf för den "tredje huvudstaden". Men 1913 var också det år då Kiev fick rubriker världen över, först med ritualmordsprocessen mot det judiska affärsbiträdet Mendel Bejlis, men sedan med den sensationella seger som försvarsadvokaterna vann med domstolens frikännande och mot de antisemitiska stämningar i landet som hade piskats upp från högsta ort.

Första världskriget, den följande ryska revolutionen och tsarrikets sammanbrott visade sig vara smal lycka och katastrof i ett för Kiev och för Ukraina i dess helhet. Kriget och revolutionen fick det rike att falla som i århundraden hade motsatt sig och undertryckt utvecklandet av en ukrainsk nation och statsbildning. Imperiets fall banade vägen för autonomi, som radan (det ukrainska centralrådet; ö.a.) utropade sommaren 1917 i sin "Första universal" till "hela det ukrainska folket", och sedan i den "Fjärde universalen" i januari 1918: "Från och med denna dag ska den ukrainska folkrepubliken vara oberoende och självständig, det ukrainska folkets fria och suveräna stat."

Men kort därefter ockuperade bolsjevikerna Kiev, och snart därefter följde centralmakterna. "Lillryssarna" (eller "rutenerna", som de kallades i det habsburgska riket) skulle aldrig mer vara andra klassens medborgare; och därmed skulle det vara slut på förbudet mot det ukrainska språket och den ukrainska litteraturen, liksom på diskrimineringen av judarna, som fram till 1915 hade levt i bosättningsregionen. Men med tsarrikets fall var också den ordning borta som hade burit upp boomen och stadens uppåtstigande under decennierna efter de stora reformerna. Kamp för nationellt självbestämmande, revolt mot de gamla eliterna, bondeuppror, antijudiska pogromer – allt detta grep under de följande åren in i vartannat och förvandlade Kiev till en skådeplats för ändlösa, oöverskådliga uppgörelser, som inte utmynnade i en konsolidering av den ukrainska folkrepubliken, utan i bolsjevikernas seger och Ukrainas återinlemmande i det ryska rike som hade återuppstått under förkortningen USSR, med Charkiv som den första huvudstaden i den nya sovjetrepubliken Ukraina.

Det som utspelade sig i Kiev mellan 1917 och 1921, med en knappt utredbar följd av konkurrerande makter och fronter, kan knappt räknas upp i korthet: proklamationen av Ukrainska folkrepubliken; bolsjevikiska truppers temporära maktövertagande; de kejserliga tyska truppernas inmarsch efter freden i Brest-Litovsk och upprättandet av Pavlo Skoropadskyjs marionettregering, en före detta general i den tsaristiska armén som hetman för Ukraina; den kortvariga vänsternationalistiska direktorieregeringen under Symon Petljura; de vita under general Denikin som stöddes av Frankrike och England och stred för återupprättandet av ett "enda och odelbart Ryssland"; inte att förglömma Józef Piłsudski och hans polska truppers plötsliga ockupation av Kiev 1920, under vilken bron över Dnjepr, Europas då längsta, sprängdes. Till sist segrade Röda armén och satte punkt för "förvirringens tid". Under dessa år med snabbt växlande fronter och herravälden blev Kiev en genomgångsort för arméer, flyktingar, plundrare och krigsprofitörer av alla de slag. Ilja Ehrenburg mindes senare de tyska officerarna med kejsarmustasch som gärna frossade i wienerschnitzel, berlinska pannkakor, saschlik och sur grädde på Chresjtjatyk. Kiev blev för en tid en stor väntsal och transithall: "Kiev erinrade om en illa medfaren kurort, till bristningsgränsen fylld. Kievborna kände sig förlorade bland mängden av flyktingar norrifrån. Chresjtjatyk var den ryska emigrationens första etapp – härifrån förde vägen till kajerna i Odessa, till de turkiska öarna, till pensionaten i Berlin och Paris mansarder. Hur många blivande parisiska taxichaufförer promenerade inte då på Chresjtjatyk. Här fanns högvälborna petersburgska ämbetsmän, förslagna journalister, kabaréaktriser, innehavare av lukrativa företag, vanliga småborgare – nordanvinden blåste dem framför sig som höstlöv."

Kasinon, kabaréer och den svarta marknaden hade högkonjunktur. Kiev blev till det fallna imperiets basar. "En mängd affärer började sälja varor på kommission. Det var en nyhet och överraskade. Man saluförde pälsverk, halskedjor med kors, kostbart smyckade ikoner, bordssilver, örhängen, skotska plädar, spetsar – med andra ord allting som folk lyckats utföra från Petrograd och Moskva. Olika sorters sedlar var i omlopp – tsarrubler, Kerenskijvaluta, ukrainska rubler; ingen visste vilka som stod lägst i kurs. Framför rådhuset salubjöd spekulanterna tyska riksmark, österrikiska kronor, brittiska pund, amerikanska dollar. När tidningarna berättade om tyska motgångar i Frankrike föll markkursen, medan pundet steg. Särskilt tilldragande på köparna verkade dollarn."

Det fanns också officerare och soldater av alla de slag: Denikin- och Krasnov-anhängare, Kuban-folk och Astrachan-armé, antibolsjeviker och antisemiter med slagordet: "Slå judarna! Rädda Ryssland!" "Tidningarna utkom med nya namn. Staden flaggade med blågula ukrainska dukar. Sedlarna pryddes med en treudd. Order gavs att ändra affärsskyltarna, och överallt började skyltmålarnas stegar resas – Petljura införde ukrainsk stavning." Varje gång beväpnade härskaror drog genom staden förstördes en del av den. Ammunitionslager flög i luften, med tusentals döda och hemlösa som följd. Den som kunde flydde ut på landsbygden för att hålla sig flytande i den hotande hungersnöden. "Jag hade emellanåt en känsla av att se en film, varvid jag inte kunde göra klar för mig vem som förföljde vem", skrev Ehrenburg.

Under detta tumult gick borgerskapets ordnade värld under. Historien om denna undergång har berättats av Michail Bulgakov, som föddes i Kiev 1891 som son till en professor i teologi. Han har skildrat den nya tidens inbrott och den gamla världens undergång i Det vita gardet (1924) och i dramat Familjen Turbins dagar, som genom sin kyliga förevisning av borgerskapets undergång senare blev ett av Stalins favoritdramer. Men också pjäsen Flykt, som tematiserar vägen till exilen, bygger på dessa erfarenheter. Bulgakovs texter är uppfyllda av Kievs urbana rum, och man skulle kunna säga att alla hans miljöer och personager härrör från hans barndoms- och ungdomsstad. Alla går inte lika långt som litteraturvetaren Miron Petrovskij i Kiev gör i sin briljanta studie Mästaren och staden (Kiev, 2001), där han driver tesen att också romanen Mästaren och Margarita, en av "århundradets romaner" (som utspelar sig i Moskva; ö.a.), bygger på den grundläggande erfarenheten av den borgerliga världens undergång i Kiev. Revolution och inbördeskrig som apokalyps – i Mästaren och Margarita dechiffreras Moskva och Jerusalem som Kiev, eller som Michail Bulgakov skriver i sin essä "Kiev – staden", som "Staden". Kiev är så att säga en synonym för staden i sig. Som Petrovskij noterar blir Kiev ett vagnsfönster genom vilket Bulgakov betraktar staden under sin resa genom tiden. Lika många motiv som återfanns i Kiev-tidningar under rubriken Faits divers eller i teaterrecensionerna återkommer i Bulgakovs texter: uppförandet av mysteriespelet Judarnas konung 1917, Kiev som operettstad, attentatet mot den tyske generalen von Eichhorn, det första Alexandergymnasiet på dagens Taras-Sjevtjenko-boulevard, där Bulgakov gick, det pedagogiska museet, Madam Anjous salong i hörnhuset bakom operan, platsen framför Sofiakatedralen. För kännaren är Det vita gardet nästan en guide genom Kievs topografi. Detta gäller framför allt för huset på Andreevskij spusk, dagens Andrijvskyi usvis 13, ett borgerligt boningshus på en av de vackraste och brantaste gatorna som leder från den övre staden ner till Podil, lite nedanför Francesco Bartolomeo Rastrellis S:t Andreaskyrka. Redan under sovjetisk tid blev huset, där den sovjetiska intelligentsians "kultförfattare" bodde mellan 1906 och 1919, ett slags vallfartsmål. Någon gång sattes en minnestavla upp, och 1989 öppnades ett museum med allt som hör till rekonstruktionen av ett mönstergillt hushåll i intelligentsian. Museets nuvarande utformning är ännu mer ambitiöst: det iscensätter ett slags »magisk realism« genom att presentera en del av inventarierna – järnsängen, anrättningarna, familjefoton, exemplar av tidskriften Niva – i originalskick och andra helt vitmålade, så att besökaren får en känsla av att röra sig mellan verklighet och fantasmagori. Familjen Bulgakovs kultiverade hem delades efter revolutionen upp och blev en gemensamhetslägenhet i likhet med de flesta stora borgerliga lägenheter och förblev det fram till Sovjetunionens upplösning. Den som idag ser ut från fönstren på Andrijvskyi usvis 13 får en vacker vy över Podil och en mängd turister som banar sig väg till den övre staden förbi kioskerna med kultföremål.

Husens och villornas öde är ett kapitel för sig, med vilket Kievs historia hade kunnat berättas. I Mariapalatset flyttade Folkkommissariernas råd in 1919. Många villor beslagtogs av den nya makten. Grevinnan Uvarovas hus på dåvarande Jekatariskaja-gatan 16 (dagens Lipska-gatan), härbärgerade nu den allukrainska Tjekan. I generalguvernörens tidigare hus på Institutska-gatan 40 inhystes guvernementets Tjeka och i en av släkten Brodskys villor inkvarterades också denna senare så illa beryktade myndighet.

Bulgakov kunde med egna ögon följa det borgerliga Kievs undergång som apokalyptisk urerfarenhet, från vilken även Mästaren och Margarita hämtade sin näring, inte enbart i sitt eget hem. Han såg de hus som sköts i brand av de stridande parterna i inbördeskriget, och under senare besök i sin hemstad såg han rivningen av Mikaelsklostret för att bereda plats för Sovjettorget. Stadens undergång som världsundergång.