Kapitel 4: Kiev, metropolis (2/2)

Labora­torium Kiev: Malevitj smyckar staden

Generalplan för det sovjetiska Ukrainas huvudstad

Kiev under tysk ockupation

Med Anatolij Kuznetsov på väg mot Babij Jar

Kiev: den tredje orten

Men under denna världsundergång bröt också energier fram som inte hade haft en chans under den gamla regimens förhållanden. Det var ett slags kärnfusion, för vilken alla ingredienser redan fanns till hands i staden och som blev ytterst laddad och "apterad" genom flyktingströmmarna under inbördeskriget. En symbol för detta var Malevitjs suprematistiska kompositioner för revolutionsfirandet på fasaderna längs Chresjtjatyk.

När man idag går genom staden och studerar de plaketter på byggnaderna som påminner om gamla koryféer vilkas verk varit nära förbundna med Kiev, får man en bild av staden som ett kulturellt laboratorium. På universitetet återfinner vi inte bara de stora namnen inom ukrainsk litteratur och humaniora – Taras Sjevtjenko, Nikolaj Lostomarov, Michajlo Hrusjevskyj – utan också filosofen Lev Sjestov, den senare författaren Vasilij Grossman (som var inskriven som student 1921–23) och den senare teaterregissören Alexander Tairov. Författare som Isaak Babel och Konstantin Paustovskij tog sina första litterära steg i Kiev. Pianisten Vladimir Horowitz gav sin första konsert i Köpmannasällskapets lokaler, dagens filharmoni. Filosofen Nikolaj Berdjajev växte upp i en aristokratisk familj i Kiev och gick på samma gymnasium som Dmitrij Tjisjevskij, som senare ansvarade för rysk idé- och litteraturhistoria i Halle och Heidelberg. Här föddes Lev Kopelev, och de hus han bodde i kan man idag återfinna på Rejtarska-gatan och Dmytrivska-gatan 37. Anna Achmatova bodde några år i ett av de vackraste jugendhusen i Lipsky, på Sankovetska-gatan 7. Nadesjda Chasina, Osip Mandelstams senare fru som räddade hans verk till eftervärlden, växte upp på Rejtarska-gatan 25 och gick på privatgymnasiet på Jaroslaviv Val 36. Arnold Margolin, en av Medel Bejlis försvarsadvokater och senare ansvarig för minoritetsfrågor i direktoriets regering, bodde på Velyka-gatan 4. Från Kiev kom också de sovjetiska författarna Ilja Ehrenburg, Viktor Nekrassov och Anatolij Kuznetsov. Särskilt många adresser i det judiska Kiev finns i området kring Bessarabiska marknaden. På Velyka Vasylkovska-gatan 5 stod det hus där Sholem Aleichem, författaren till Spelman på taket, bodde under sin tid i Kiev. Men även Golda Meir, senare israelisk premiärminister, var född och uppvuxen i Kiev (Basejna-gatan 5a). Lev Trotskij var utrikeskorrespondent för tidningen Kievskaja Mysl. Sergej Lifar, senare balettstjärna i Les Saisons russes, gick på gymnasiet i dagens Ivan Frank-teatern i Lipsky – hans kostym i Apollon musagète och hans gyllene balettskor är idag utställda på Ukrainas nationella historiska museum. Jämte gymnasierna måste Alexandra Exters ateljé på dagens Leontovytj-gatan 1–27 ha varit en särskild häckningsplats, där Osip och Nadesjda Mandelstam och hela det unga avantgardet i Kiev samlades. Från Kiev kommer också bildhuggaren Alexander Archipenko och målaren Alexander Tysjler.

Många vägar ledde ut ur Kiev: Sergej Lifar flyttade till Paris och dansade En fauns eftermiddag i Salle Pleyel; arkitekten Gorodetski gick i exil i Teheran; flygplans- och helikopterkonstruktören Igor Sikorski gjorde karriär i Amerika; Pavlo Skoropadskyj, hetmanen och företrädaren för en marionettregim, ändade sina dagar i Berlin och Potsdam. Nadesjda Chasina följde sin man i förvisningen och räddade hans verk efter hans död i lägret. Michail Bulgakov flyttade som många andra till Moskva och fullbordade sin roman Mästaren och Margarita som rysk författare. Golda Meir utvandrade tillsammans med sina föräldrar till Palestina redan 1903. Berdjajev dog i exilen i Paris, Lev Kopelev i Köln. Ilja Ehrenburg, som hade bott länge i Moskva och Paris, var närvarande vid befrielsen av sin födelsestad 1943. Symon Petljura mördades under ett attentat i Warszawa. Michajlo Hrusjevskyj, radans första ordförande i det självständiga Ukraina, överlevde visserligen som ledamot av vetenskapsakademin, men hans monumentalverk över ukrainsk historia kunde publiceras först efter Sovjetunionens upplösning.

1920-talet har knappt efterlämnat några synliga spår, bortsett från tornet till brandkåren i stadsdelen Sjuljavka, några arbetarklubbar och kulturhus vid Pusjkinparken och Oktoberbiografen, som genom sin elegans bildat norm och som ritats av Noi Trotskij – allt i den rena konstruktivismens former. All kraft, alla resurser, alla symboliska ansträngningar för att uppföra representativa byggnader verkar ha absorberats av Charkiv, det sovjetiska Ukrainas första huvudstad och den "röda modernitetens" centrum. Detta förändrades först när det sovjetiska Ukrainas regering flyttade till Kiev den 24 juni 1934. Folkkommissariat, partiet, centrala institutioner och inte minst komfortabla lägenheter till nomenklaturan krävde mycket utrymme. Men det som kom att kallas stalinistisk arkitektur gjorde sig bara punktvis gällande under 1930-talet och kom att prägla stadsbilden först under återuppbyggnaden och nybyggnationen efter kriget.

Makteliten bet sig fast i Kiev och lade beslag på representativa byggnader i det gamla Kiev och uppförde undan för undan egna, för den ändamålsenliga byggnader. Den gamla guvernementsför- valtningen på Volodymyrska-gatan 30, mitt emot Sofiakatedralen, tog Folkkommissariatet för inrikes ärenden över. Det är känt under förkortningen NKVD och var ett imperium som lade många andra adresser under sig: några villor i Lipsky, Vincent Berettis klassicistiska byggnad högt över Instytutska-gatan, som under 1930-talet rymde ett fängelse och en tortyrkällare, vilket en liten "Minnestavla över offren för repressionen 1937" på byggnadens ena sida påminner om. En stor form och en verklig maktuppvisning för NKVD blev monumentalbyggnaden på Hrusjevskyj-gatan, ritad av Ivan Fomin, stormästare i konstakademin i Leningrad 1935. En väldig, åtta våningar hög byggnad som i en elliptisk form öppnar sig mot gatan och uppfördes otroligt snabbt mellan 1936 och 1938. Idag rymmer den Ukrainas regering och framför entrén står, som det sig bör för sådana institutioner, stora svarta limousiner med väntande chaufförer. Snett över Hrusjevskyj-gatan finns ett palats i nyklassicistisk stil som är hållet i imperiets blekgula ton och inhyser Verchovna Rada (Ukrainas parlament), men uppfördes 1936–39 som säte för Högsta sovjet. Glaskupolen ovanför, som ger dagsljus i parlamentet, påminner lite om Tauriska palatset i Sankt Petersburg eller om ett palmhus i en botanisk trädgård.

Det största projektet, som även stadsplanemässigt och arkitektoniskt skulle göra Kiev till en huvudstad under 1930-talet, stannade på ritbordet, bortsett från ett förverkligat delprojekt. Men när man ser ritningen av arkitekten I. Langbard från Leningrad för första gången (jag råkade få syn på den i en museimonter), står det klart hur mycket Kiev besparades: världens största uppmarschplats på Kievs historiskt mest framstående plats. Den skulle sträcka sig mellan Sofiaklostrets port och klocktorn och Mikaelsklostret, som därför till största delen revs 1936. Mellan dessa båda arkitektoniskt dominerande byggnader i det gamla Kiev skulle terrängen röjas upp och en stor plan anläggas. I dess sida mot Dnjepr skulle två halvrunda byggnader uppföras, vilka i sin tur skulle grupperas kring en monumentalstaty över Lenin. Platsen skulle så att säga löpa fram till dalkanten, där den övre staden sänker sig ner mot Podil och flodstranden. Det färdigbyggda fragmentet, som ger en föreställning om hur det hade sett ut om hela projektet hade förverkligats, är en av de båda flygelbyggnaderna, en byggnad för centralkommittén i det ukrainska kommunistpartiet som uppfördes kring en formell entrégård 1936–39 (ritad av I. Langbard) och som idag inhyser Ukrainas utrikesministerium. En annan byggnad som härrör från denna stadsplaneläggning är dagens nationalmuseum för Ukrainas historia, som inte bara är sevärt på grund av försöket att utveckla ett nytt narrativ för den ukrainska historien utan också på grund av den fantastiska utsikten över Podil och Dnjepr. Här förstår man genast att makten förstod sig på kullens spiritus loci och försökte erövra den. Anläggandet av denna stora plats hade varit liktydigt med en ytterligare förskjutning av stadskärnan bort från Podil, borgar-, handels- och hantverkarstaden som åtnjutit Magdeburgrätt i nästan 400 år, men också bort från Chresjtjatyk, inbegreppet av ett centrum präglat av kapitalism och borgerlig offentlighet. Paradoxalt omintetgjordes planen på att riva det gamla Kiev av början på andra världskriget.

Det är förmodligen ingen tillfällighet att de största och tidigast färdigställda byggnaderna från 1930-talet är de som hade något att göra med Folkkommissariatet för inrikes ärenden, NKVD. Men om man vill spåra den tsunami av våld som utgick från denna apparat måste man söka på annat håll. En väg leder upp till minnesmärket och museet över holodomor uppe på höga stranden, en annan leder bortom stadsgränsen till Bykivnia och grav- och minnesplatser för den stalinistiska terrorns offer.

Minnesmärket för hungerkatastrofens offer, holodomor-monumentet och museet, uppfördes först under Viktor Jusjtjenkos regeringstid 2008. Det är infogat mellan Den eviga ryktbarhetens park med obelisken över den okände soldaten och grottklosterkomplexet. Minnesplatsen är nedsänkt i sluttningen ner mot Dnjepr och påminner om en krypta över vilken ett nattetid belyst torn reser sig som ett stort vaxljus. På de fyra sidorna syns stäpphökar – fick jag höra, medan jag snarare tyckte att de såg ut som uppflygande tranor med brutna vingar. Från "vaxljuset" leder en trappa nedför sluttning, på sidorna finns stenplattor med citat från skriftställare och historiker som Robert Conquest, Andrea Graziosi, Alain Besançon, Malcolm Muggeridge och Vasilij Grossman som bidragit till forskningen om holodomor, svältmordet på ukrainska bönder. I den angränsade parken finns kvarnstenar uppställda, vilka uppenbarligen ska symbolisera den ukrainska byn. På stenplattor längs gångvägen finns namnen på hundratals ukrainska byar som drabbades av hungersnöden. Inne i museet kunde man också köpa en karta över "holodomor-landskapet", punkterad av de byar som utplånades av svälten. De flesta citat som riktar sig mot bönder, i synnerhet kulaker, till exempel "Segern över de små egendomsägarna kommer inte att vinnas på ett år", härrör från Lenin, men några från Trotskij. Grundtonen är att man kan, ja, måste, ta ifrån bönderna allt och göra vad som helst med dem för att rädda sovjetmakten. De områden som drabbades särskilt hårt av svältdöden är förtecknade: Poltava, Kirovograd, Dnjepropetrovsk, Nikolajev, Donområdet, områdena kring Zaporizjzja och Cherson, länen Odessa, Charkiv, Kiev och Tjernigov.

På väggen i holodomor-museet projiceras dokumentära bilder samt Raphael Lemkins definition av folkmord från 1948. Den permanenta utställningen visar bruksföremål, vagnar, kvarnstenar, spannmålssäckar, skiftesförordningar, ett brev till Stalin där en lägre funktionär rapporterar om vad som skett i byarna och vad han sett. Här visas också fotografier tagna av österrikaren Alexander Wienerberger, som han publicerade i sin tendentiösa och antisemitiska bok Hart auf hart. 15 Jahre Ingenieur in Sowjetrussland. Ein Tatsachenbericht, som gavs ut av Anton Pustet i Salzburg 1939, med ett fotomaterial om "avkulakiseringen" som jag dessförinnan inte kände till. Det finns också en liten katalog, dock inte till försäljning. Allt är lidelsefullt iscensatt, men inte helt lyckosamt genomfört.

Det som gör djupast intryck är "offerböckerna" med namnen på människor som dött på grund av deportation, våld eller svält. Man kan bläddra i dem. Den listar tusen sinom tusen namn från byarna med uppgifter om yrke, dödsdag, dödsorsak. Detta arbete påbörjades under Jusjtjenkos tid som president, men det är ännu inte på långt när avslutat. Vem har skrivit ner allt detta? Folkbokföringen? NKVD? Smittskyddsinstituten? Anhöriga? Det är nästan tillfredsställande att uppleva att de miljontals människor som dog ansiktslösa och försvann namnlösa, och därmed dog en andra gång, nu lämnar spår efter sig: namn, datum, kanske ett ansikte som vi kan upprätta förbindelse med.

Den andra resan går till metrons slutstation Lisova vid Brovarskyj Prospekt. Där förstår man bättre vad som hände än vid minnesmärket över repressionens offer vid Oktoberpalatset, den tidigare internatskolan för välborna flickor och den tillfälliga inkvarteringen av NKVD i stadens centrum. Tunnelbanan kommer ut ur tunneln vid Dnjepr, kör över metrobron till en ö i floden. Där kan man kasta en blick tillbaka mot Kievs överväldigande silhuett. Sedan går färden vidare genom massivet med elementbyggen, genom Darnytsia, där hundratusentals sovjetiska krigsfångar internerades efter slaget om Kiev och många tusen dog efter att tyskarna hade utsatt dem för svält, sjukdomar och mord. Man måste sedan åka buss ett stycke i riktning Brovary, genom ljusa tallskogar med ungdomsläger och lekplatser. Idag är Brovarskyj Prospekt en korridor med stormarknader, kiosker, caféer, bilverkstäder och bensinstationer. Bussen stannar vid minnesplatsen i skogsbrynet, som anlades 1994 efter årtionden av tystnad. "Här i det 19:e avsnittet av Bykivnjaskogen är offren för den politiska repressionen begravda", står det på en geomorfologisk karta vid ingången, som flankeras av vaxljus behängda med blåbroderade skjortor – är det dödsskrudar? På vänster hand en staty över en lägerfånge och årtalet 1937. På kartan är platsen för ett framtida museikomplex utmärkt, en kulle bevuxen med tallar på vilka porträtt och födelse- och dödsdatum är häftade, och minnesplatsen för de officerare som mördades här.

För en som inte är lokalkunnig står det inte riktigt klart exakt var på det 15 000 kvadratmeter stora skogsstycket arkeologerna fann massgravarna. Skattningarna av hur många som dödades här sträcker sig från några tiotusental till över hundratusen. Man måste gå långt in i tallskogen, där det denna vårdag doftar starkt av kåda och till och med liljekonvalj. I vägkanten står en lastspårvagn med numret 23 som trafikerade sträckan Kiev–Brovary och transporterade hit fångar från Kiev dit de hade hämtats från hela Ukraina. Och här mördades de sedan av NKVD-kommandon. Skogsvägen kantas av klippblock med inristade kors. På ett kan man läsa: "För er frihet pliktade vi med våra liv." Ett annat har texten: "Till evigt minne av de tusentals oskyldiga som mördades." På några tallstammar har anhöriga satt upp foton med uppgifter om de dödade.

Petro Parchomenko, agronom, skjuten den 25 april 1938. Gavrilo Matsjuk, skjuten den 22 dec. 1937. Kindrat Sidoruk, 1898–1937, med foto. Josif Tkatj 1891–1937. Ivan Chartjenko 1903–1938. Nästan alla dödades mitt i livet. Alla trosriktningar och nationaliteter är representerade. Präster, medlemmar av Ukrainska skyttarna från den ukrainska folkrepublikens tid, skolledare. De kom från alla delar av den ukrainska sovjetrepubliken. Ibland är året för deras rehabilitering angivet – 1959 eller först 1991. Den amerikanska historikern Hirosaki Kuromiya har skrivit en monografi över platsens historia och det årtionden långa förtigandet av "massoperationerna" 1937– 38 mot så kallade kulaker, antisovjetiska element och förmenta spioner för fientliga makter.

Djupare in i skogen kommer man till en glänta, omsluten av en marmormur med tusentals namn på polska officerare, från Kazimierz Abczynski till Aleksy Zelnoruk. På vissa marmorplattor finns ännu plats för namnen på oidentifierade döda. Här mördades 3435 polska officerare. Över porten till gläntan står: "Minnesmärke över de polacker som NKVD grep efter den 17 september 1939." Vitröda band hänger från träden, två flaggstänger med den polska och ukrainska flaggan visar att det handlar om en gemensam ukrainsk-polsk minnesplats.

Bara ett fåtal besökare går genom terrängen med den sakrala atmosfären – portalen, altaret, altarväggen, ständigt det ortodoxa korset, men också davidsstjärnan, halvmånen och det grekisk-unierade korset. Sorgen över lidandet är ett starkt förenande band.

Där tyskarnas förstörelse av Kiev började slutade den också: på Chresjtjatyk. Anatolij Kuznetsov såg de tyska trupperna dra in i staden i september 1941. "Den 12 september 1941 trängde tyska trupper in i Chresjtjatyk från två håll. En kolonn marscherade från Podol, detta var de som vi redan stött på i Kurenjovka, raska, glada, i bilar. De andra kom från motsatta hållet, från Bessarabtorget, de kom på motorcyklar, direkt från slagfältet, nerdammade kom de i hopar, och de fyllde trottoarerna, fyllde hela Chresjtjatyk med dån och bensinångor." Två år senare, efter Kievs befrielse den 6 november 1943, restes galgar på Kostelna-gatan – mellan dagens Majdan och Europatorget – och den dom som dessförinnan hade fällts i krigsförbrytarprocessen mot tyskarna verkställdes under publikens bifall. Ett annat foto visar 40 000 tyska soldater på väg i krigsfångenskap inför Kievbor som står på ruinhögar och betraktar skådespelet.

Den 19 september 1941 var slaget om Kiev över och staden i tyskarnas händer. Den 7 november 1943, i god tid före oktoberrevolutionens årsdag, hade Röda armén återerövrat staden. Historien över slaget vid Dnjepr, ockupationsregimen, befrielsen och återuppbyggnaden finns utförligt – särskilt vad gäller trupprörelser – rekonstruerad i museet för det stora fosterländska kriget, som är inrättat i sockeln till monumentalstatyn Moder hembygd, men också i Kievs stadsmuseum. Staden var ockuperad av tyskar i 778 dagar. Före kriget hade Kiev 900000 invånare; när staden befriades fanns bara 180 000 kvar. 240 000 människor dog i staden och dess omedelbara omgivning. Nästan 250000 deporterades till tvångsarbete i Tyskland. Stadens centrum låg i ruiner; "Ginsburghusets" legendariska skyskrapa reste sig tack vare stålkonstruktionen fortfarande som ett varningstecken mot himlen; broarna över Dnjepr och järnvägs- spåren var sprängda. Den del av Kievs judenhet som inte hade räddats genom evakuering eller stridit i Röda arméns led var utplånad. Det som skedde med staden finns bevarat på flygfoton från tyskt underrättelseflyg inriktat på infrastrukturen, på foton som tyska soldater tog av sig själva och skickade hem (eller som påträffades hos stupade) och i nedteckningar av Kievbor. Anatolij Kuznetsovs dokumentärroman Babij Jar, som inte kunde publiceras oavkortat i Sovjetunionen (Junost gav ut en censurerad version 1966) hör hit, liksom en redogörelse av Valentin Terno, en pojke från Leningrad som åkte till sina farföräldrar i Kiev tre dagar före det tyska angreppet på Sovjetunionen, för att tillbringa sommarlovet där.

Staden är späckad med tecken på strid, mord och död. Det finns knappt någon park som inte har ett litet minnesmärke över dem som stupat där, det finns knappt ett institut, knappt ett museum och inte en enda fabrik där det inte finns någon form av åminnelse av medarbetare som stridit och stupat vid fronten. Det är en oändlig lista som sträcker sig från den okände soldatens grav uppe i Ryktbarhetens park, via minnesmärket över general Vatutin, befälhavare över 1. Ukrainska fronten och Kievs befriare, i parken framför Mariapalatset till entréhallen i Taras Sjevtjenko-universitetet eller teaterfoajén.

Efter 778 dagar tyskt herravälde var Kiev ett slagfält präglat av bränd jord, befolkningens kamp för ren överlevnad, massdöende i koncentrations- och krigsfångelägren och en stad som för evigt blivit förknippad med ravinen Babij Jar, som då ännu låg strax utanför dess portar.

Kiev var staden med det tätaste nätet internerings-, koncentrations- och förintelseläger. Avrättningar av gisslan, partisaner eller tillfälligt gripna hörde till ockupationens vardag. Hundratusentals krigsfångar slussades genom lägret i Darnytsia på vänstra stranden och genom Syrets. Över 600000 soldater i den sovjetiska armén hamnade i krigsfångenskap under slaget om Kiev, och dog i tusentals på grund av svält eller sjukdomar eller – i judars och politiska kommissariers fall – selektiva mord. Bortåt 300 000 slussades genom lägret i skogen utanför Darnytsia, av vilka bortåt 70 000 dog genom våld, svält eller sjukdomar. I lägret Syrets kommenderades sovjetiska krigsfångar i augusti 1943 iväg för att gräva upp och bränna de lik som dumpats i Babij Jar, för att utplåna spåren efter massmordet.

De nya herrarna satte från dag ett sin stämpel på staden. Tyskarna förlade huvudstaden i rikskommissariatet Ukraina till Rivne/ Rovno, men övertog självfallet maktens centrala byggnader och institutioner i Kiev. Den tyska stadskommendanturen låg i "Barnets värld" i hörnet Proresnaja-gatan/ Chresjtjatyk 28, där Kievborna fick stå i kö den 21 september för att lämna in sina radioapparater. Stadskommendanten generalmajor Kurt Eberhards kungörelser, som man kan studera i museimontrar, var trespråkiga: på ukrainska, ryska och tyska (liten stil). De ukrainska tidningarna, som leddes av emigranter som rest hit från Tyska riket eller av inhemska krafter för vilka kollaboration var ett mindre ont och som för ett ögonblick hoppades på en självständig ukrainsk stat, översatte den tyska politiken till Kiev-vardag. Gator och torg fick nya namn: Chresjtjatyk blev Eichhornstraße (efter den tyske befälhavare som föll offer för en socialrevolutionärs attentat i Kiev 1918); Jekaterinskaja-gatan (dagens Lypska-gatan) blev Deutsche Straße och Jelisavetskaja- gatan Gotenstraße. Det fanns en Bahnhofs- och en Horst-Wessel- Straße; Bankovaja-gatan, där presidentens kansli idag har sitt säte, blev Bismarckstraße. På Kievs gator syntes bilar av märkena Horch, Mercedes och Opel.

De tyska ockupanterna inrättade sig i staden. De tog över de finaste lägenheterna i Lipsky och hotellrummen på Vladimirska- ja-gatan, men de byggde också latriner i botaniska trädgården som de använde inför allas ögon och dokumenterade med sina kameror. De gjorde om polytekniska institutet till ett militärsjukhus, plundrade efter behag museerna – i Chanenko-museet vid Sjevtjenko-parken ligger en katalog framme som förtecknar 2 000 konstverk som stulits från enbart detta museum. De förde djur från Kievs zoo till Königsberg (där de senare dog). "Läkarens hus" blev till "Den tyske officerens hus". "Arbetsförmedlingen Kiev" öppnade i konstinstitutets byggnad (idag på Smyrnov-Lastotjkin-gatan 20), som mot slutet av 1800-talet hade uppförts som prästseminarium, men sedan 1925 varit en utbildningsinstitution för den ukrainska konstnärliga modernismen, där Kasimir Malevitj, Vladimir Tatlin och andra hade träffats. Här – fotot visar en hakkorsfana på fasaden – värvades arbetskraft till riket med fantasifulla löften eller fångades helt sonika in under regelrätta människojakter och skickades till Tyska riket som "Ostarbeiter".

Centralstationen i Kiev, som uppfördes i konstruktivistisk stil 1927–32, är i detta sammanhang en anmärkningsvärd adress. Den finns avbildad på otaliga foton med en skylt med de latinska bokstäverna "Kiew Hbf" (Hbf är den gängse tyska förkortningen för Hauptbahnhof; "centralstation" ö.a.). Här påbörjade hundratusentals tvångsarbetare sin resa – 2,3 av total 3 miljoner kom från Ukraina. Men hit kom också tyska soldater på väg till fronten eller stannade till på väg till permission i hemlandet. De måste ha mötts på centralstationen i Kiev, där dagens besökare välkomnas av en nybyggd ortodox kyrka och ett McDonald’s. Gestapo och säkerhetstjänsten övertog NKVD:s byggnad på Vladimirskaja-gatan 33 och på Institutskaja-gatan. Polisens centralförvaltning inkvarterades i vetenskapsakademins byggnad. Ockupationstrupperna begravde sina döda på soldat- och hjältekyrkogårdar som anlades i kultur- och rekreationsparker, till exempel Pusjkinparken och mitt emot Mariapalatset. Efter kriget tillkom över sjuttio kyrkogårdar för tyska krigsfångar på Kievs territorium.

Underhållning bjöds i Kiev: det fanns caféer "endast för tyskar", ett rikt bioutbud, platser för fraternisering, kollaboration och prostitution. Civil och militär personal och folktyskar försörjdes via privilegierade affärer, medan ett kupongsystem infördes för lokalbefolkningen och svälten bredde ut sig. En av de centrala platser där de som blivit kvar i den ockuperade staden kunde försörja sig var "Jevbasar", Judiska basaren, ursprungligen Galizientorget och idag – helt ombyggt – Segertorget. Där fanns inga judar längre, men ockupationspersonalen, såväl civil som militär, kunde där skaffa allt de hade lust med, från kostbara antikviteter för en spottstyver till livsmedel. I stadens centrum fanns dussintals biografer, men alla nu med nytt namn: "Kommunarden" på Lvivskaja-gatan 95 blev till "Lux" och den mest subtila biografen i Podil döptes om från "Oktober" till "Gloria". Bioprogrammet var detsamma som i Tyska riket: Der Tiger von Eschnapur, Das Indische Grabmal, Hochzeitsnacht zu dritt, men också veckojournaler med rapporter om segrar vid fronten och en antisemitisk propagandafilm som Der letzte Schlag, som skulle visa upp dokumentära bilder från kollektiviseringen och de stalinistiska utrensningarna i Ukraina för den ukrainska publiken. Operan hade en klassisk repertoar med Madame Butterfly, Spader dam, Faust och Coppélia. En höjdpunkt som mytologiserades efter Kievs befrielse var "dödsmatchen" mellan Dynamo Kiev och ett urval spelare från det tyska flygvapnet på Zenit-stadion, de förra hämtade från krigsfångelägret i Borjaka och de senare från den tyska ockupationsmakten. Några spelare i Kievlaget, som vann över "Flakelvan", fördes därefter åter till lägret i Syrets och blev senare skjutna.

I början av den tyska ockupationen av Kiev, mellan den 24 och den 28 september, inträffade en serie förödande explosioner på hörnet Chresjtjatyk/Proresnaja-gatan, där "Barnets värld", berömda hotell som Spartak och Continental och flera andra byggnader på båda sidor av Chresjtjatyk förstördes genom fjärrutlösta sovjetiska sprängningar, och bränder flammade upp. Hela stadens centrum, fler än tjugo kvarter, däribland det gamla rådhuset och den senare kommunistiska particentralen, brann i dagar. Staden var upplyst, murar störtade in, släckningsförsök misslyckades, invånarna flydde i panik till parkerna ovanför Dnjepr. "Man fick intryck av att hela staden höll på att explodera", skrev Anatolij Kuznetsov. "Explosionerna och bränderna i Chresjtjatyk måste enligt min mening ingå i krigets historia som en av de mest tragiska och heroiska episoderna." De kunde bara jämföras med en sprängning av Moskvas stadskärna innanför ringen av boulevarder, eller av Nevskij Prospekt i Sankt Petersburg eller centrala Paris. Att spränga en stads centrum är något annat än att spränga en bro. För Kuznetsov var de fjärrutlösta explosionerna de första uttrycken för en äkta patriotism; ingen annan stad hade gett de tyska trupperna ett sådant välkomnande. "De tågade in så som de hade vant sig att tåga in i västeuropeiska huvudstäder och beredde sig att hålla fest, men i stället fick de så på öronen att själva marken började brinna under fötterna på dem." Den 3 november 1941 såg Kuznetsov också Uspenskij-katedralen i Grottklostret brinna och störta samman.

Spåren efter det tysk-sovjetiska kriget finns överallt – och de överlagras nu med de färska spåren efter ett nytt, helt annat, krig som Ryssland oförhappandes har startat mot Ukraina och skördar nya offer nästan varje vecka. Under veckorna före 70-årsdagen av segern över Hitlertyskland kunde man till exempel i foajén till minnesplatsen över det stora fosterländska kriget se en installation med uniformer och personliga tillhörigheter från frivilliga och reguljära soldater som stupat i striderna i Donbass. Det nuvarande kriget skjuts framför det dåvarande kriget, som blev en slags myt om Sovjetunionens grundande och nu väcker helt annorlunda minnen i Ryssland och Ukraina.

Den tid då Jevtusjenko i sin dikt från 1963 kunde skriva "Det finns inget minnesmärke i Babij Jar" är över. Men det är fortfarande inte lätt att orientera sig i terrängen, som sträcker ut sig på båda sidor om Melnykov-gatan i nordvästra Kiev. Staden har visserligen ställt en tomt till förfogande för ett museum för judarnas historia i Kiev, men ännu finns ingen institution som kan berätta judarnas historia från det att de först omnämns i Kiev 1028 till deras slut i ravinen Babij Jar och det judiska livets pånyttfödelse till idag. Den bästa guiden är därför fortfarande Anatolij Kuznetsovs redogörelse, och om man har tur, en man som är så förtrogen med terrängens topografi och historia som rabbi Alexander Duchovny. Från metrostationen Dorohozjytji och den stora gatukorsningen leder vägen till olika minnesmärken: det sovjetiska minnesmärket från 1961, då Kievbor den 29 september samlades för första gången för att minnas 20-årsdagen av massakern. Något längre fram, upp ur en sänka, reser sig ett minnesmärke som uppfördes under Brezjnevs tid 1976. På en sockel står en skulpturgrupp med heroiska, in i varandra slingrade kroppar: en rödarmist, en matros, en kvinnogestalt med barn. Inskriften är på tre språk – ukrainska, ryska och hebreiska – men varken den eller ikonografin klargör att på denna plats mördades 33 771 judar under en organiserad massoperation mellan den 26 och 29 september 1941. Först en inskrift på en menora på den gamla judiska begravningsplatsen påminner om att detta var platsen för en massaker på judar.

Andra minnesmärken uppger att jämte judar från Kiev mördades tusentals andra i Babij Jar: sovjetiska krigsfångar, "zigenare", barn och mentalsjuka från anstalter i närheten, partisaner, representanter för den ukrainska intelligentsian och medlemmar av den underjordiska nationella rörelsen. Ravinen i stadens utkant blev en massgrav för omkring 100 000 människor. Idag kan man knappt ana något av ravinen med dess branta sidor, som före kriget var känd som utflyktsort och för den lera som man bearbetade i de närliggande tegelbruken. "Det var en väldig, man skulle nästan kunna säga gigantisk ravin, djup och bred som en bergdal. Ropar du från ena sidan av ravinen hör man dig knappt på den andra", mindes den då 12-årige Anatolij Kuznetsov. Det enda som återstår av den gamla bebyggelsen är den judiska begravningsplatsens förvaltningsbyggnad. Annars finns här en vanlig park med gångvägar, vilobänkar, lekplatser och joggare. Men rabbi Dchovny leder främlingen till en plats som inte planats ut, till en ravin. Ja, på denna plats med de branta, lerfärgade väggarna infinner sig en viss igenkänningseffekt, nämligen med det foto som finns bevarat från massakern och som användes som bevis i Nürnberg.

Anatolij Kuznetsov, som såg allt, tog sig tidigt före att skriva ner allt. Han citerar den kungörelse på tre språk som utfärdades omedelbart efter explosionerna i stadens centrum och aviserade förintelsen av judarna, om än förklädd till omflyttning:

Alla judar i staden Kiev och dess omgivningar måste måndagen den 29 september klockan 8 på morgonen infinna sig i hörnet av Melnikovskaja- och Dochturnovskaja-gatan (bredvid kyrkogården). De skall ta med sig sina papper, pengar och värdesaker men också varma kläder, linne o.s.v. De av judarna som inte åtlyder denna föreskrift utan påträffas på annan plats kommer att bli arkebuserade. De av medborgarna som tar sig in i de av judarna lämnade bostäderna och bemäktigar sig egendom kommer att bli arkebuserade.

Han iakttar tåget av människor som rör sig upp från Podol:

Det var det judiska Podol på väg! ... O detta Podol! Denna hjärtskärande stadsdel gick att känna igen redan på den tunga luften, en blandning av förruttnelse, billigt fett och torkande tvätt. Sedan urminnes tider huserade det judiska armodet här, de fattigaste av de fattiga: skomakare, skräddare, kolare, bleckslagare, packare, sadelmakare, flyttkarlar, tjuvar, gårdar utan grönska, stickande avfallsgropar, sneda lador fulla av jättelika feta råttor. Avloppsdiken med svärmar av flugor, dammiga, smutsiga gränder, halvt förfallna hus och fuktiga källare – det var det larmande, växande, dödsolyckliga Podol.

De drevs in i ravinen. De hörde skott – de skulle alltså inte forslas bort från den närliggande godsstationen Syrets utan skjutas. Den enda som räddade sig denna dag var Dina Mironovna Pronitjeva, tvåbarnsmor, skådespelare på Kievs dockteater. Hon såg allt och berättade under processen i Kiev om det ofattbara: att över 30 000 människor på tre dagar dödades av drygt 1 200 soldater ur "insatsgrupper", med stöd av ukrainska medhjälpare.

När Röda armén närmade sig i augusti 1943 befallde tyskarna sovjetiska krigsfångar i Syretslägret att gräva upp liken i Babij Jar, lägga upp dem på staplar av järnvägssyllar, hälla på fotogen och tända på. Resterna maldes ner i en benkvarn, som idag kan beskådas på museet för det stora fosterländska kriget. Under ett uppror bland de omkring 350 krigsfångar som hade kommenderats ut till exhumeringen lyckades 15 fly – de blev viktiga vittnen i de senare processerna och har sedan dess mötts den 29 september varje år.

I september 1943 inleddes tvångsevakueringen av Kiev. Hela befolkningen skulle, hette det, evakueras till Tyskland. Det skulle inte längre finnas något Kiev. Återigen en tvångsmarsch, en procession längs gatorna: människor med knyten, sjuka och barn på ryggen. Tusen sinom tusen på väg, tills flyktingströmmarna på sin väg mot Polen upplöstes, vände om eller flydde västerut tillsammans med tyskarna.

Men därmed var historien om Babij Jar inte slut. Ravinen hade täckts över, men en damm som hade uppförts för att dämma upp vatten så att slammet med askan och benresterna skulle sedimenteras brast den 13 mars 1961 och översvämmade det nya bostadsområdet nedanför. Tidigt på morgonen, då människor var på väg till arbetet, rullade en tio meter hög våg av lättflytande slam med ett tågs hastighet över bostadsområdet och slet spårvagnar, bilar och byggnader med sig. "Babij Jars hämnd", löd ryktet.

1962 inleddes det tredje försöket att sanera Babij Jar. Slammet torkades och transporterades tillbaka till ravinen. Där koncentrationslägret Syrets låg byggdes ett bostadsområde på benen efter offren, som överallt kom i dagen. Även den judiska begravningsplatsen utplånades; bara några få gravstenar kunde räddas. På dess tidigare plats står nu det nya tv-tornet.

Men den 29 september 1966 gjordes en deklaration i Babij Jar, där den överlevande Dina Pronitjeva, den marxistiske dissidenten Ivan Dzjuba och den Kievfödde ryske författaren Viktor Nekrassov, som senare gick i exil, närvarade. Den följd minnesmärken sedan dess verkar vittna om: "Man kan bränna något, strö det för vinden, täcka över det, men det lever kvar i det mänskliga minnet." Dessa ord härrör från Anatolij Kuznetsov, som inte fick uppleva den dag då hans Babij Jar kunde publiceras ocensurerad i hans hemland eller den dag då han fick ett eget minnesmärke i Kiev. Han dog den 13 juni 1979 i exil i London.

Den tid som ligger närmast oss är den skenbart mest bekanta, men den minst utforskade. Från Dnjeprs strand ser man de stadsdelar som uppfördes på vänstra stranden efter kriget: ett landskap som ter sig som ett bergmassiv. Varje stadsdel är en egen storstad med sitt eget liv. De är det levande beviset för denna stads återuppståndelse och återuppstigande. Vi kretsar som förtrollade kring det tusenåriga Kievs mikroskopiskt lilla, men diamanthårda kärna med alla dess hack, ärr och sår. Vi är omgivna av det larmande stadslivet, men förstår mycket lite av vad som pågår i denna djungel, vilka krafter som driver den, vilka lidelser och intriger den genomkorsas och hålls samman av. Varför är det så? Är det en déformation professionelle, en yrkesskada hos en tysk som är bedövad av en överdos förflutet? Beror det på att man vill överlåta det omedelbara förflutna och samtiden åt iakttagare och kommentatorer av dagens skeenden?

Kievs återfödelse efter andra världskriget är i likhet med många andra städers som ödelagts under kriget inte helt obegriplig – betänk Warszawa, Minsk, Stalingrad, Königsberg/Kaliningrad och även Berlin. Man kan anföra många förklaringar: människors outplånliga önskan att alltid återuppbygga sin hemort och inte låta sig fördrivas; äregiriga statliga planer och investeringar; det fysiska motstånd mot att saker försvinner som till och med döljer sig i ruiner; hoppet om att åter kunna anknyta till förtrollningen kring ett ändå lyckat samliv i staden; det rena nödtvånget att behöva bosätta sig på den brända jorden. Vad som än krävs för att spinna vidare på livstråden på ödelagda, utbrända, fullständigt uttömda platser så återstår, åtminstone för mig, ett mirakel, något som inte helt går att förklara. Så var det också i Kiev.

Idag kan man knappt se på staden vad den har genomlidit. Den pulserar, den vibrerar. Den har påbörjat ett andra liv, rent av för kanske – om man betänker Batu khans förödande fälttåg på 1200-talet – för n:te gången.

Det har gått mer än ett halvsekel sedan man började utplåna spåren efter förstörelse och utmattning. Genom arbetet har staden åter antagit form och vuxit utöver sina tidigare dimensioner. Sedan den inte längre är huvudstaden i en sovjetrepublik, utan i en självständig och suverän stat, har allt förskjutits ännu en gång: ett ökat självförtroende, mer världstillvändhet, en förvandling till en internationell stad som påskyndats av nya kommunikationsmedel, medier och utbyte. Kiev har lämnat den provinsialism bakom sig som den var dömd till i utkanten av ett imperium. Man förnimmer att det finns ett nytt Kiev, som aldrig mer kommer att vara huvudorten i en provins på Moskvas nåder. Det finns alltför många unga människor som har sett världen och vill göra något av sina liv. Kiev är en destination på de internationella flyglinjerna, förekommer i nyhetssändningarna och namnen på dess politiska aktörer har blivit kända utanför landet, även om det vore bra för landet om det inte längre dök upp i breaking news och alla kunde koncentrera sig på att få ordning på landet. Kiev har inträtt i en annan tid, trots att många drag hos the Soviet way of life fortfarande är synliga. Genom Euromajdan har en punkt utan återvändo passerats. Staden har för länge sedan fått uppgiften att hålla samman ett land som skall tvingas ner på knä, ja, mer därtill: att föra det samman på en ny grund.

Storheten och den oändliga komplexiteten i denna uppgift kan bedömas efter flera punkter. Till exempel i nationalmuseet för historia, där man försöker finna ett narrativ för det flerspråkiga, multikonfessionella, multietniska och socialt splittrade samhälle som står i begrepp att konstituera sig som en politisk nation. Men denna process går framför allt att avläsa i de mångfaldiga och svåra problem som både den politiska eliten och befolkningen måste tackla.

På något vis har Kiev alltid tilltrotts förmågan till integration, till och med av tänkare som hade svårt att föreställa sig ett postimperiellt Ryssland. Georgij Fedotov, den ryske filosofen i exil, uppfattar i sin essä "Tre huvudstäder" Kiev som den stad, bortom det "västliga Sankt Petersburg" och det Asienvända Moskva, där en rysk icke-imperiell kultur skulle kunna utvecklas. För honom var utblicken från Dnjeprs höga strand en utblick i alla riktningar och mot alla landskap, för vilka Kiev är den enande polen och för vilka Kiev kommer att finna det adekvata språket. För Fedotov var Kiev inte bara en helig plats, inte bara den vackraste av alla ryska städer, där till och med Pusjkin blev mållös eftersom han inte hade kunnat foga något till stadens skönhet. Blicken från Kiev vänder sig enligt Fedotov mot den ukrainska stäppen, in i Karpaterna och mot Polen, mot Svarta havet och framför allt mot Grekland – Hellas ande har enligt honom antagit gestalt i Sofiakatedralen.

Också för en annan förespråkare av det ryska rikets återupprättande, denna gång ur ett euroasiatiskt perspektiv, nämligen furst Nikolaj Trubetskoj som också levde i exil, blev Kiev paradoxalt nog en punkt för en grundläggande reflektion. Enligt honom, som var förtvivlad över förlusten av imperiet efter den bolsjevikiska revolutionen, byggde moderniseringen av den moskovitiska staten före Peter den store på det västliga inflytande som hade förmedlats via Petro Mohyla-akademin i Kiev, och i hans ögon var det just idéerna från Kiev som fick Moskva att utvecklas från en regional makt till en stormakt och sedan till en allrysk makt. Hur mycket ett självständigt Ukraina bortom imperiet än vore otänkbart för Trubetskoj, och hade betytt ett återfall i provinsialism och andrarangsstatus, hänvisade han till det civilisatoriska inflytandet från "den västryska-ukrainska" andan, alltså från Kiev mellan 1500- och 1700-talet, till Kievs betydelse som en tredje metropol, bortom den Petersburg-Moskva-diskurs som sedan urminnes tider har bestämt, ja, hypnotiserat västs bild av Ryssland.

Jämte motsatsställningen mellan "Petersburg" och "Moskva", väst och öst, Europa och Asien, rationalitet och irrationalitet, modernitet och tradition, upplysning och ortodoxi formulerade tänkare som Fedotov och Trubetskoj en tredje position: Kiev.

Det är mycket möjligt att Kiev inte bara för västvärlden och västliga intellektuella kommer att bli en plats där de möter en dittills till stor del okänd historia, utan staden skulle också kunna bli en plats för reflektioner kring den ryska kulturens öde, så länge dess frihet undertrycks i Moskva och Sankt Petersburg. I Kiev talar och förstår man ryska obehindrat; det finns ryska tidningar, förlag, tv-program. I Kiev infinner sig undan för undan ryska intellektuella som inte längre står ut i Moskva eller Sankt Petersburg, men ändå vill stanna kvar i en kulturellt och språkligt välbekant omgivning – vilket faller sig svårare i Berlin, Wien eller Paris. Dagens Kiev hyser alltså en rysk diaspora. I ryska intellektuella kretsar är man långt borta från de vulgära fördomar som kommer till uttryck i ömsesidiga stereotyper som chochly eller katsapy respektive moskali, alltså om ukrainare med renrakade huvuden eller hästsvans å ena sidan och moskoviter med bockskägg å den andra. Men något återstår ändå, trots de nära relationerna förmedlade av tusentals släktskapsförhållanden, trots de många besöken där. En uppmärksam rysk analytiker gjorde en bra iakttagelse av det. I sin essä "Det ryska ressentimentet" i tidskriften Otetjestvennye zapiski (nr 6, 2014) konstaterade Sergej Medvedjev lätt resignerat att man i Moskva ganska lätt accepterade Georgiens och Belarus självständighet, och än mer de baltiska ländernas, men att man fortfarande inte har funnit sig tillrätta med Ukrainas självständighet, att man anser denna strida mot normaliteten, ja, nästan vara ohemul. Under loppet av tio år har Ukraina nu för andra gången satt sig upp mot sin "storebror", så man upplever fortfarande Ukrainas självbestämmande som ett förräderi. Trots att självständigheten är 23 år gammal uppfattas den nästan som ett slags missförstånd, ett skämt. Till och med en stor del av de bildade klasserna ser fortfarande med milt överseende på sin "lillebror", eller uppfattar landet som en bananrepublik som man inte kan ta på allvar. Att det finns andra uppfattningar är inte lugnande, men inger åtminstone hopp för att det inte kommer att förbli så som det är nu.

President Putin anmärkte 2014 att om han ville skulle hans trupper lätt vara i Kiev, och ännu längre, på några få timmar. Han misstog sig. Kiev håller på att bli det som staden en gång och länge var: den tredje orten, där spelet mellan öst och väst blivit obsolet och något nytt tar sin början.