Kapitel 5: Odessa: en stad i de stora förväntningarnas tid

Alla bilder av Odessa kretsar kring den stora trappan i Sergej Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin. Staden är kulissen i en av de mest storslagna scenerna i filmhistorien. En barnvagn rullar nedför trappan, steg för steg. Mammans ögon är vidgade av fasa, hennes mun öppen i ett ljudlöst skri. Nedför trappan marscherar soldater likt automater, med bajonetterna riktade snett nedåt. De ska slå ner de revolterande arbetarna, som vill skynda till för att bistå ett myteri på krigsfartyget. Barnet i vagnen har ingen chans. Scenen handlar om mänsklig vanmakt och panisk skräck. Men också själva trappan är ett mästerverk, med sina 192 trappsteg och 10 avsatser. Arkitekten F. K. Boffo gav trappan, som anlades mellan 1837 och 1841, särskilda proportioner så att den smalnar av upptill, vilket förstärker perspektiveffekten. Från första början var trappan mer än bara en förbindelse mellan hamnen och staden. Den var den utkikspunkt från vilken man kunde avnjuta vyn över den amfiteater som bildades av bukten och hamnen. När man tagit sig upp kom man ut på en bred boulevard, med en staty över den första guvernören, en hertig av Richelieu, i mitten och börsen och generalguvernörens palats i vardera änden. Trappan är sceningången till en stad som kom att bli kuliss för en storslagen världsteater. Där iscensatte sig staden, som gärna kallades »det andra Sankt Petersburg", "Söderns Palmyra", "Svarta havets drottning" eller "Lilla Paris". Där gick också den stora ridån ner som under flera generationer höll Svartahavsmetropolen undan för européernas ögon.

När Mark Twain på 1860-talet kom till Odessa kände han sig nästan som hemma: "Oavsett om man blickade uppför eller nedför gatan såg vi på något vis alltid Amerika." En tysk resenär tyckte också: "Det yttre intrycket av Odessa är det av en vacker, modern, elegant stad. Men dess betydelse som handelsmetropol vid Svarta havet blir man varse först när man ser hamnarna, denna skådeplats för ständig rörelse och aktivitet, ett evigt strömmande fram och tillbaka, trängseln i vågor av tusentals människor och forslandet av ändlösa varumängder." Odessa, som firade sin 200-årsdag först 1994, var då ännu en ung stad.

Odessas historia börjar med Katarina den storas förordnande den 27 maj 1794 om att anlägga Odessa på samma plats som den turkisk-tatariska fästningen Chadsjibej. I kriget mot turkarna hade det ryska riket erövrat Svartahavskusten och införlivat den som Nya Ryssland. Odessa skulle bli dess huvudstad och hamnen porten mot söder. Namnet är avlett av en svunnen grekisk koloni vid namn Odessos som man antog låg här. Den 22 augusti 1794 började soldater under viceamiral Joseph de Ribas anlägga staden och hamnen. Detta datum är sedan dess stadens officiella födelsedag. Därmed inleddes ett hisnande uppstigande för staden, som inom hundra år blev den fjärde största staden i ryska riket – efter Sankt Petersburg, Moskva och Warszawa. När staden grundades hade den knappt 2 500 invånare. Tjugo år senare, 1815, var invånarantalet redan 35 000, och i början av 1860-talet 116 000. Med livegenskapens avskaffande, järnvägen och den begynnande industrialiseringen tog staden sedan ännu ett stort språng: strax före första världskrigets utbrott hade Odessa 630 000 invånare. Befolkningen hade mer än fördubblats på 25 år. Men det var inte bara stadens kvantitativa tillväxt som tog andan ur samtiden. Odessa var en multietnisk stad som knappast någon annan längre på kontinenten. "Det kan inte finnas någon annan stad med en så blandad befolkning, sammansatt av alla europeiska och asiatiska folk", skrev en tysk resenär. "På gatorna råder ett sannskyldigt babyloniskt surr av språk: italienska, engelska, tyska, grekiska, turkiska, persiska, tatariska, serbiska, polska och ryska i alla upptänkliga munarter."

Många olika krafter verkade i den hektiska verkstaden Odessa: Katarina den storas bosättningspolitik för Nya Ryssland och hennes tillsatta generalguvernörer, förvärvsmöjligheterna, framför allt inom spannmålshandeln, och tillströmningen av immigranter för vilka Odessa var det förlovade landet. Från första dagen var stadens nya ledare angelägna om att locka dit byggmästare, hantverkare, köpmän, lärare och fackmän av alla de slag. Grekiska och tyska bosättare lystrade till lockropen, så att Odessa under de följande årtiondena blev ett centrum för svartahavsgrekerna och -tyskarna. Nästan alla nationaliteter fanns representerade, även schweizare, britter och holländare. En grupp som kom att spela en stor roll i Odessas ekonomiska och kulturella liv kom från Genua, Livorno och Venedig. Polska storgodsägare uppförde stadspalats i Odessa. Staden var en samlingspunkt för förrymda livegna, kosacker och gränsbönder, för ukrainska och moldaviska daglönare. Den starkaste och mest kompakta gruppen var emellertid judarna. När staden grundades lär den ha haft sex judiska invånare. 1855 var de 17 000, alltså cirka 22 procent av invånarna ; och enligt den allmänna folkräkningen 1897 bodde nästan 140 000 judar i Odessa, det vill säga 34,4 procent av befolkningen. De kom i regel från Volynien, Podolien eller Litauen, men också från det österrikiska Galizien och till och med från Tyskland. Stadens största synagoga, Brodski-synagogan, var uppkallad efter den galiziska staden Brody. Efter ryska var jiddisch det mest talade språket.

Redan grundarna och stadens ledare stod för Odessas internationella prägel. Amiral de Ribas, som hade ansvaret för grundandet, var en spansk-irisk lycksökare från Neapel. Efter honom är stadens viktigaste boulevard, Odessas Champs Élysées eller Kurfürstendamm, uppkallad: De Ribas-gatan eller Deribassovskaja, idag Derybasivska på ukrainska. Franska namn som Richelieu och Langeron är förhärskande. Den geometriska stadsplanen härrör från ingenjören De Voland. De båda ledare under vilka staden tog form var en fransk immigrant och en rysk aristokrat utbildad i England. Hertigen av Richelieu, av Odessaborna kort och gott kallad »Duc«, står som skulptur i en strängt romersk-klassicistisk pose på den stora boulevarden, och en av stadens huvudgator är uppkallad efter honom. Han kom från Bordeaux och trädde i rysk tjänst. Som stadens ledare mellan 1803 och 1814 var han engagerad i planeringen och inflyttningen till Odessa, och det lyceum han grundade finns än idag. Efter fullgjort värv återvände "Duc" till Frankrike. Greve Michail Vorontsov, som ledde utvecklingen i staden mellan 1814 och 1826, var utbildad i Cambridge – i hans slott i tudorstil i Alupka på Krim bodde den brittiska delegationen under Jaltakonferensen. Under hans tid blev Odessa en frihamn och den viktigaste exporthamnen för ryskt spannmål. Under dessa guvernörers starka och lyckosamma ledning föreföll Odessas uppstigande vara ohejdbart. Deras inflytande är fortfarande synligt: börsen och guvernörspalatset är de mest representativa tidiga byggnaderna. Odessa är en ung stad, så dess äldsta skikt är klassicism och empire. Alla inrättningar som är nödvändiga för ett effektivt urbant liv och medborgarnas välbefinnande härrör från denna tid: gator med gatsten av granit, en genomgående plantering med akacior och lindar som sörjer för att fotgängare aldrig behöver lämna skuggan under heta sommardagar; stränder och parker vid kusten, hundratals vattenbehållare och fontäner som skulle lösa det än idag otillräckligt hanterade problemet med vattenförsörjningen, och sist men inte minst den stora och välutbyggda hamnen, det ekonomiska hjärtat i den nygrundade staden vid Svarta havet.

Mellan 1861 och 1914, alltså mellan de stora reformerna och första världskrigets utbrott, femdubblas Odessas invånarantal. Järnvägen har nu nått staden och pumpar in vete och människor i hamnmetropolen som växer så det knakar. Odessa är nu en vändskiva på kartan över varu- och penningströmmarna, en del av den mediterrana världen och Levanten mellan Konstantinopel och Marseille, Smyrna och Port Said. Kring Odessa kretsar Victor Hugos romanfigurers drömmar om snabb och gränslös rikedom. Odessa blir huvudstaden för en brokig bourgeoisie och tillflykt för dem som "arbeten och äro betungade" i hela östra Europa. Det nya Odessa växer utöver de klassicistiska fasaderna från stadens grundande. Det gamla börshuset töms och blir stadshus och ett nytt börshus uppförs i florentinsk stil med Merkurius insignier. Längs Derybasivska- och Richelieu-gatan uppstår hotell, banker, restauranger, en rullskridskobana och tearooms, däribland de berömda caféerna Robinat och Frankoni. De gamla aristokratiska palatsen får konkurrens från pompösa palats från Gründerzeit, som upptar hela kvarter och visserligen är präktiga, men inte vill ha något att göra med den förmätenhet som utstrålas av Palais Royal från 1830-talet och dess intima trädgård prydd med skulpturer. Staden går i nyrenässans, nyromantik, nygotik. Hotellen heter som överallt i Europa Londres, Bristol, Bolsjaja Moskovskaja eller Hôtel du Nord. Atlanter, karyatider, Medusahuvuden, galler och hissdörrar med ornament i jugendstil visar att Odessa går i la belle époques tecken. Det är märkligt att dörrtrycken och speglar med blomgirlanger har räddats genom alla förödelser under 1900-talet.

Under sin snabba expansion får staden en grandios, kupolförsedd järnvägsstation, som under de kommande revolutionerna och krigen blir ett gång på gång häftigt omstritt objekt; en moderniserad och utvidgad hamn; moderna sjukhus och kliniker som används än idag; skolor, vattentorn och det stora fängelset vid den gamla kyrkogården; en hästbana och en spårväg av belgiskt snitt och butiker av en ny typ som kallas passager. Genom en mer än 35 kilometer lång akvedukt pumpas vatten från Dnjepr in i staden och löser det besvärande dricksvattenproblemet. Boulevarderna får elektriskt ljus. I utkanten uppstår nya fabriker, som Brodskis stora sockerbruk och Bellino-Fendrichs maskinbyggnadsfabriker, och ett helt kvarter med spannmålssilor. I Odessa byggs hus ritade av kända arkitekter från huvudstaden, som Schröter och Bernardazzi. På de viktigaste boulevarderna skjuter biografer upp ur jorden: Beaumonde, Odeon, Paris, Urania, Elefant. Odessa får något som inte får saknas i en blomstrande stad: en scen där internationella stjärnor infinner sig. Under 1880-talet bygger Odessa ett av de mest prunkande och eleganta operahusen i Europa, ett Palais Garnier med utblick mot havet, som ritats och byggts av arkitektkontoret Helmer och Fellner i Wien, vilket levererar ritningar till hela kontinenten mellan Leipzig och Odessa.

Det kommer till celldelning i Odessa. Där finns, som den lokalkunnige Isaak Babel berättar, "ett mycket fattigt, tättbefolkat och lidande judiskt getto, en självbelåten bourgeoisie och en ärkereaktionär stadsduma". I Odessa uppstår kvarter för invandrare från shtetlarna och från ukrainska och bessarabiska byar. I Moldavanka koncentreras det judiska, småborgerliga Odessa, som också är skojarnas Odessa och reviret för kung Benzion Krik i Isaak Babels Berättelser från Odessa. I Peressyp växer arbetarslummen i samma takt som fabrikerna. Och på sluttningarna ner mot havet, där den Franska boulevarden löper, uppstår villor och weekendhus i Lansjeron, Novaja Arkadija och Lilla och Stora Fontanka: havsbadets vita arkitektur med inglasade verandor och sommargäster i blickfältet. I den dittills mycket enhetliga stadsbilden dyker nya accenter upp. Till den mjuka musselkalkstenen som Odessa byggdes upp av kommer nya material och former: en smältdegels formvärld. I en stad med många folk, språk och konfessioner finns fler stilar än på andra håll. Till exempel reser sig den ryskortodoxa katedralens förgyllda klocktorn och lökkupoler bredvid den lutherska kyrkan i rött tegel, den klarblå katolska kyrkan i italiensk barockstil bredvid synagogans nyromantiska linjer, en moskés grönvita kupol bredvid ett karaimiskt bönehus i brokigt tegel. Överallt i staden finns måleriska marknader och i parkerna finns många vackra minnesmärken, av vilka många senare demonteras och förstörs.

Det är betydligt svårare att tänka sig in i det svunna Odessas kulturliv. Man måste rekonstruera det från konsert- och teaterprogram, från litteratur och memoarer, från krigsdagböcker och uppteckningar från motståndsrörelsen. En hel del av detta finner man i Odessas välförsedda museer. I Odessa utkom dussintals tidningar på många språk, som också lästes utanför Odessa, som Odesski Listok eller den viktiga ryskspråkiga judiska tidningen Rassvjet. På teatrarna uppträdde Franz Liszt, Fjodor Sjaljapin och Anna Pavlova. På den engelska klubben träffades ett brokigt sällskap av grekiska, italienska, judiska och ryska spannmålsmäklare, börsfolk och köpmän, medan lärda sällskap samlade lärare vid det nyryska universitetet, grundat 1865. I Odessa bildades något i stil med ett "stadssällskap", eller ett "konspirationsnäste", som tsar Nikolaj I kallade det. Där hade de grekiska frihetskämparna en av sina viktigaste baser under 1820-talet. Där hade dekabristerna sammansvurna. Under 1870-talet inledde Sydryska arbetarförbundet sina aktiviteter här. Och Odessa blev ett centrum för de ryska och östeuropeiska judarnas frigörelsekamp. Nästan alla förespråkare för judisk frigörelse hade sin hemadress här: Chaim Bialik på Lilla Arnautska-gatan 9, Simon Dubnov på Basarna-gatan 12, Leo Pinsker, författaren till Auto-Emancipation, på Richelieu-gatan 40, Meir Dizengoff, Tel Avivs förste borgmästare, på Osypow-gatan 30 och Sholem Aleichem på Kanatna-gatan 26. Men via Odessa gick också den judiska utvandringen till länder bortom haven och till Israels land – särskilt efter pogromerna 1881 och 1905.

Odessa har, menar Jevgenij Golubovskij, vice ordförande i Odessiternas världsförbund, inte frambringat några filosofer utan skriftställare och musiker, och detta i sannskyldigt överflöd. "I Odessa passade allt tursamt ihop", skriver Konstantin Paustovskij, "för att frambringa en stam dådkraftiga, talangfulla och bildade människor. Odessa kunde fostra en uppsjö författare, poeter, konstnärer, politiker, musiker, lärde och sjöfolk." Odessa har försett världen med underbarn, genier och talanger. Från stadens musikkonservatorier gick Nathan Milstein och David Oistrach ut i världen. I Odessa sköts förstås också Svjatoslav Richters far, organist i den lutheranska kyrkan, av NKVD 1941. I Odessas urbana folklore föddes en rytm och en esprit som nästlade sig in och erövrade Sovjetunionen: å ena sidan i Pjotr Lesjtsjenkos sentimentala romanser och chansons och å andra sidan i Leonid Utiossovs nervösa och ironiska jazz, som firade triumfer i Moskva 1937 av alla år. Utiossovs sound är kanske Odessas seger, periferins seger över centrum. Hans triumf är jämförbar med en annan Odessabos senare segertåg, komikern Michail Sjvanetskij.

Folkblandningen frambringade uppenbarligen inte bara ett Odessafolk som inte var någons undersåte, utan också ett särskilt idiom som bara kunde utvecklas där över hundra etniska grupper stötte på varandra på en mycket begränsad yta. Vlas Dorosjevitj, en av den ryska novellens mästare från silveråldern, betecknade en gång Odessabornas språk som "världens åttonde underverk". Viktor Sjklovskis beteckning Odessaskolan eller "den sydryska skolan" har vunnit burspråk i litteraturhistorien. Med den syftade han på en ny ton där knapphet och ironi, sorg och en skoningslös blick ingått en unik förbindelse. Bland författarna från Odessa kan nämnas Isaak Babel och Konstantin Paustovskij, parhästarna Ilf och Petrov och poeterna Eduard Bagritskij och Vera Inber. Under inbördeskriget var Odessa deras universitet. Isaak Babel flyttade avsiktligt från det borgerliga föräldrahuset till Moldavanka för att studera förbrytarnas och överlevnadskonstnärernas värld. Författarparet Ilf och Petrov kunde här bara upptäcka den geniale skojaren Ostap Bender och följa honom under hans vandringar genom den sovjetiska vardagen. I stadsträdgården vid Derybasivska-gatan står en av de "Elva stolarna", och i Odessas litteraturmuseum har man återskapat den byråkratiska interiör i vilken deras hjältar rörde sig. För Konstantin Paustovskij bildade Odessa fonden för hans enastående epos om revolutionen och inbördeskriget. Hans minnen kan läsas som en vägledning tillbaka till "De stora förväntningarnas tid". Om man tänker på dessa Odessaförfattare kan man lätt glömma andra, vilkas verk också är förbundna med Odessa, däribland så betydande gestalter som Alexander Pusjkin och Adam Mickiewicz, som tillbringade en del av sin tid i förvisningen i Odessa.

Odessas storhetstid slutade i en serie våldsamma brott; första världskriget, revolutionen, inbördeskriget, 30-talets repressalier, terrorn under den tyska och rumänska ockupationen under andra världskriget och den långa tiden av isolering från den stora vida världen. Det är en historia om förfall, folkminskning, massdöd och en nästan ofattbar återuppbyggnad och återuppstigande. För varje smäll gick en del av Odessa under. Vem gjorde väl inte anspråk på Odessa under krigets och inbördeskrigets förvirring: tyskar, rumäner, röda, vita, italienare, greker, britter, fransmän! Mellan 1918 och 1920 utmärktes Odessa av de föränderliga fronterna och det ohjälpliga virrvarret. "Under det året", skriver Paustovskij, förbluffades alla av Odessas ofattbara folkblandning. De små börshandlarna och svartabörshajarna överskuggades av invasionen av fräcka och tuffa spekulanter, som hade flytt från "Sovdepija" (nedsättande beteckning på Sovjetunionen bland emigranter; ö.a.) som de elakt kallade det … Där gnistrade briljanter som absolut kom från tsarens krona, där lades sprillans nya pund och schweizerfranc fram ; sällsynta, mjuka pälsar gled från axlarna från berömda skönheter från Petrograd ner i de darrande händerna på grekiska förmedlare, vilkas ansikten skimrade i blått efter rakningen … På Deribassovskaja-gatan kunde man i närheten av blomsterflickorna varje kväll träffa på många berömdheter, som dock redan hade förlorat något av sin glans och lockades av hektiskt spridda, löjliga rykten. I detta hänseende överträffade Odessa alla andra städer i söder.

Paustovskij såg ut över bukten från den berömda trappan:

Ångfartyg överfulla med flyktingar avreste till Konstantinopel … Alla vägar ner till hamnen var igenproppade. Det tycktes som om trädgårdar och hus måste rämna under trycket från människorna, som om också de strax skulle ge efter och störta ned i djupet … Söndertrampade koffertar, bylten och korgar gled och rullade som missfoster under människors fötter på väg ner mot hamnen. Saker kvällde fram ur dem, slingrade sig om de flyendes ben så att de släpade blusar, spetsar, barnkläder och band efter sig. Dessa föremål från fredstid gjorde bilden av flykten ännu sorgligare … Och nu såg det ut som om rockarna guppade av sig själva på osynliga vågor och flöt som svarta mattor ner mot hamnen … Vi såg hur förtöjningarna kapades och ångfartygen sköt ifrån utan att dra in landgångarna. De gled av och föll tillsammans med människorna ner i havet.

Staden dog. Antalet "förvildade hus" som stod tomma för att ägarna hade försvunnit uppgick till tusentals. "Under dessa år avfolkades Odessa mer och mer. Många industriarbetare migrerade norrut till Sovjetryssland, närmare bestämt med de första enheterna från Röda armén, trossen och matroserna… Havet låg dött i månader utan att livas upp av rökpelaren från skorstenen på ett ångfartyg. Odessa var isolerat från det sovjetiska norr på grund av de förstörda järnvägslinjerna, ständiga överfall från olika band, de ’vilda territorierna’ där ingen hade något att säga till om och de sprängda broarna." Det fanns inget elektriskt ljus. Vera Imber gick för att hämta vatten i en dyrbar jugendvas. På bakgårdarna höggs mörkbetsade ekbord upp till brännved.

Trots utvandringen och decimeringen av borgerskapet återhämtade sig staden häpnadsväckande snabbt efter inbördeskriget. Snart gick åter en ångbåt till Konstantinopel två gånger i veckan. Det flerspråkiga Odessa blommade till och med upp ; det fanns en judisk och en tysk teater. Före det andra kriget hade staden åter 600 000 invånare. Stadens karaktär hade förstås förändrats, eftersom den från början hade varit kosmopolitisk och dess existens helt och hållet vilade på förbindelsen med yttervärlden. Vladimir Sjabotinski, även han en odessit, frågade en gång: "Vilka var de verkliga skaparna av dessa utomordentligt vackra städer, hamnar, järnvägar, gator, spannmålslager och fartyg, av teatrarna och sjukhusen och universiteten ? Det var köpmännen." Men Stalins Sovjetunionen behövde ingen handelsstad utan en industristad, helst med tung industri. En stad som Odessa blev en främmande kropp i arbetar- och bondestaten. Köpmännens Odessa skulle förvandlas till en proletariatets fästning. Richelieu-gatan blev Lenin-gatan, Katarina-gatan Karl Marx-gatan, Handelsgatan Röda gardets gata och Franska boulevarden Proletära boulevarden. Hotell Bristol blev till Röda hotellet. Och det var harmlösa förändringar som utan besvär har gjorts ogjorda på senare år. Annorlunda förhöll det sig med utplånandet av kyrkogårdar med berömda Odessabors gravar, till exempel filmstjärnan Vera Cholodnajas, med sprängningen av Spaso Probrasjenski-katedralen 1936, med förvandlingen av synagogor till sporthallar och med bortforslandet av minnesmärket över Katarina den stora. Börshuset fyllde inte längre någon funktion och gjordes om till en konsertsal. Paustovskij har skildrat hur den nya byråkratin började sprida sig som ogräs och hur en organisation vid namn Oprodkomgub inrättade sig i plywoodburar i det gamla hotellet på Deribassovskaja-gatan. Även Odessa, den skimrande "pärlan vid Svarta havet", skulle förvandlas till en grå stad i den sovjetiska landsorten.

Ett andra dråpslag var den tyska och rumänska ockupationen under andra världskriget. Det gäller den fysiska förstörelsen av bland annat järnvägsstationen och hamnanläggningarna. Det gäller avfolkningen av staden genom evakueringen av 300 000 människor och fabriksanläggningar. Men det gäller framför allt det judiska Odessas undergång. Odessa var under tyskt herravälde i 907 dagar. Staden som gjorde motstånd verkade ha dragit sig tillbaka till katakomberna. Idag kan man stiga ner i en del av systemet av hundratals kilometer tunnlar och katakomber. Det fanns ingen utväg för de 100 000 judar som var kvar i staden och som, efter att ha drivits samman i Moldavanka och Slobodka, tvingades till Chvorostin-torget och ut på en dödsmarsch till ett transnistriskt läger, där de antingen dog av farsoter eller mördades i tiotusental av tyska insatskommandon. I stadsmuseet finns en karta över Odessas tyska topografi, ritad av "Krigskartografiska och lantmäterimyndigheten Prag 1944" och endast var "för tjänstebruk".

Om denna tid handlar också en passage i Anna Seghers roman Die Toten bleiben jung (De döda förblir unga), som återigen kretsar kring den berömda trappan. Om en soldat i Wehrmacht heter det: "De ryckte in i Odessa. Han hade redan en gång, i en avlägsen tid, hukat sig på denna trappa och blivit nedtrampad av mäktiga stövlar … En del av de ynglingar som nu marscherade ner mot hamnen hade kanske sett samma film: Pansarkryssaren Potemkin. Om redan minnet av en egen upplevelse är svårgripbart, är minnet av en bild av en annans upplevelse undflyende. Men inte för honom. Han kände att han var där i dubbel bemärkelse ; hans egna stövlar, som trampade nedför trappan på allt levande och samtidigt trycket från dessa djävulska stövlar som trampade ner honom så att benknotorna knakade." På museet finner man också annonseringen av den otursamme (ryske/rumänske tangokungen) Pjotr Lesjtjenkos och hans frus konserter på operan i Odessa.

Odessa återhämtade sig snabbt från de yttre skadorna från kriget. Arkitekterna gjorde varsamma förbättringar och anpassade sig mer eller mindre efter existerande byggnader. Dekoren från slutet av stalineran passar inte så illa till byggnaderna från grundartiden. Befolkningen kom tillbaka från evakueringen. Staden växte snabbt. Under efterkrigstiden nästan fördubblades befolkningen, så att det idag bor 1,2 miljoner människor i Stor-Odessa. Denna expansion syns nästan inte inne i staden, eftersom den historiska kärnan är nästan oförändrad och de nya bostadsområdena, sovstäderna, ligger inåt land eller längs bukten långt utanför staden. "bostadsblocken" syns långt i fjärran.

Men ändå talar många om avskedet från Odessa. Huvudanledningen är den judiska utvandringen under 70-, 80- och 90-talen, som inte upphörde efter perestrojkan och Sovjetunionens upplösning. Forna odessiter finns idag överallt i världen: i Tel Aviv, Brighton Beach eller Berlin. Gamla Odessabor talar om provinsialiseringen och ukrainiseringen av en tidigare internationell stad. Men de vet också att "Mamma Odessa", som staden ömsint kallas, fortfarande lockar till sig barn och inte behöver två generationer för att förvandla inflyttade, oavsett om de är ukrainare, moldaver, ryssar eller judar, till riktiga odessiter.

Sedan gränsen öppnades har Odessa försökt anknyta till den roll staden spelade före revolutionen, med handel och kommunikationer, kultur och nöjen. Odessa drömmer om att bli en frihamn och åter bli en port mot världen. Alla myterna om det gamla Odessa återupplivas för att få det nya Odessa på benen. Det låter osannolikt när man känner till stadens nuvarande problem: stadens el- och vattenförsörjning, som idag regelbundet stängs av, alltså problem som var lösta i början av 1900-talet. Framtidsvisioner för staden framstår som en överflödig lyx med tanke på att den genomsnittliga månadsinkomsten ligger kring 40 dollar. De stora företagen ligger nere, hamnen är underutnyttjad – två gånger i veckan går fartyg till Konstantinopel. Illavarslande statistik och skräckscenarier grasserar: ökad droganvändning och spridning av aids i en stad som ligger på drogrutterna från Orienten till Europa. Men ändå går Odessas imponerande förvandling under de senaste tio åren inte att bortse ifrån.

Staden lever ingalunda bara på sina myter, utan av egen kraft. Återigen pågår ett stort dekorationsskifte. Boutiquerna och caféerna har övervägande franska namn och heter Champs Élysées, Le Cardinal eller Madame de Gaulle. Lenin-gatan heter åter Richelieu-gatan. Det finns en omfattande trafik mellan Odessa och Brooklyn. Tel Aviv och Berlin. På stationen får man under turistsäsongen intryck av att alla i norr strömmar till Odessa. Tågen från Sankt Petersburg, Kiev, Lviv, Warszawa och till och med en direktvagn från Berlin, och från Donbass och Ural forslar oförtröttligt tusen sinom tusen semesterfirare till stationstorget, där staden genast suger upp dem. Odessa är en snabb stad, men med stränder, hotell och sanatorier. Fabrikerna står stilla, men på marknaderna är det ett hektiskt folkliv, som om hela staden vore på benen. Tätast är trängseln och vimlet där företagsamt sjöfolk för tolv år sedan började handla med varor som de importerat. Först var allt på gränsen till olagligt, men nu har det utvecklats den största basaren i hela Ukraina. Den ligger sju kilometer utanför centrum, i ett industriområde på en tidigare soptipp. Basaren heter därför Sedmoj Kilometr, "Sjunde kilometern". Rusningstid är tidigt på morgonen och på eftermiddagen. Raderna av köpmän är kilometerlånga och butikerna består av containrar som staplats ovanpå varandra. Där finns allt, från brudklänningar till kyrkklockor, från badkar till kondomer, från soffgrupper till parfymer. Här korsas handelsvägarna mellan Dnipropetrovsk och Istanbul, mellan Förenade Arabemiraten och Kiev, mellan Łódź och Kaukasus. På sistone kommer många varor från Indien. Här infinner sig hundratusentals människor varje dag. Basaren är den näst största arbetsgivaren efter hamnen. Bussar kommer från hela Ukraina. Man kan åka härifrån till Warszawa eller Łódź. Basaren har en telefoncentral, restauranger, en milisstation och en akutvårdsenhet. Den är uppdelad i olika sektioner, varav en är begagnade bilar i alla prisklasser. Ännu längre bort, i Kujalnyk, finns Odessas stormarknad för bilar. – Det som här dagligen utspelar sig är marknaden som början på all stadsbildning, ett sätt att ständigt på nytt grunda en stad. Det är bara en tidsfråga innan staden utanför stadens portar återvänder till Odessas centrum, till passagen på Derybasivska-gatan eller affärerna i Palais Royal, varifrån den en gång fördrevs. Någon gång kommer den provisoriska staden att träda fram ur sin latens och ge sig tillkänna.

På vissa håll är så redan fallet. Till exempel på sommarkvällar, då staden infinner sig till korson på Primorski-boulevarden och njuter av den svalkande brisen och utsikten över det månbelysta havet. Eller när lokalbor och turister sitter på caféerna längs Derybasivska-gatan till långt efter midnatt. Framför kasinona stannar blänkande lyxbilar. Utanför caféerna står personer som sköter sina ouppklarade affärer via mobiltelefon. Luften är full av musik från olika band. Man hör mycket arabiska. Studenter från Damaskus eller turister från Libanon eller Gulfstaterna. Odessa har åter blivit en stad vid Levanten. Detta står helt klart längre ut, på stranden vid Lansjeron och i Novaja Arkadija, som lokalborna skämtsamt kallar Las Vegas. Där är det fullt med människor till långt efter midnatt. Laserstrålar skär genom natthimlen, musiken dånar. Diskoteken heter "Ithaca" och är doriska tempel som byggts ut i havet. Det finns inga berusade, som man annars ofta träffade på i sovjetiska kultur- och rekreationsparker. Alla är unga och vackra som grekiska gudar eller som joggarna på stranden i Santa Monica. De njuter av kvällen och vet att allt har sitt pris. Knappt någon av dem har naturligtvis sett Eisensteins film. Det finns intressantare saker. Potemkintrappan är inte längre en ikon från 1900-talet. Den scen på vilken Odessa förbereder sin comeback är bara en sevärdhet i pockande behov av underhåll.