Kapitel 6: Promenad i Jalta

Även Ryssland har sitt "land där citronerna blommar". Den som låter sig föras söderut från Ryssland genom Ukraina kommer någon gång att bäras över näset Perekop till Krim. Allt pekar ditåt. Krim har visserligen tillhört Ukraina sedan 1954, och Ukraina är en självständig stat sedan 1991, men drömlandskap är stabilare än stater och kartorna finns kvar i huvudet även om nya gränser dragits för länge sedan. I Simferopol, Krims huvudstad, ankommer tåg från det forna Sovjetunionens alla vrår, som om imperiet aldrig hade upplösts. De kommer från Riga och Minsk, från Sankt Petersburg och Moskva, från Murmansk och Vorkuta, ja till och med från sibiriska Tiumen fem dagsresor bort. Simferopol är det man idag kallar en hub, den knutpunkt varifrån de ankommande passagerarna sprider ut sig och sedan åter samlas för återresan. Alla som vill till städerna, bukterna, sanatorierna och stränderna längs Krims kust, och alla som återvänder till vardagen norröver, måste passera Simferopol.

Tågen norrifrån ankommer oftast tidiga morgontimmar. Det är fortfarande gryningsljus över stationen. Morgonluften är sval och välgörande efter flera dagars resa. Blommorna doftar, några caféer har redan öppnat. Taxichaufförer erbjuder en snabb och prisvärd resa till kusten, som ligger bakom bergen mindre än en timmes bilresa bort. Från första ögonblicket står det klart vart man kommit. De sovjetiska arkitekter som ansvarade för återuppbyggnaden av ödelagda städer efter kriget hade alla studerat piazzorna och byggnaderna i Piacenza, Florens och Siena. Kolonnerna och arkaderna, den stora innergården och kampanilen skimrar – det måste vara den vita marmorn från Inkerman. Järnvägsstationen är en hommage till Italien. Men Simferopol är bara porten. Alla vill vidare, till den kust som en gång var den "ryska rivieran".

Svarta havet får man se så snart man har passet och den "syrenfärgade klippväggen" bakom sig. Sedan går det nedåt genom serpentinkurvor och längs kusten på en väl utbyggd väg. Man skulle kunna tro att man var i Ligurien eller vid Côte d’Azur. Krimbergen stupar brant ner mot havet. På bergskammen hänger moln som slöjor. Sluttningarna är djupgröna, ingen solbränd jord. Här växer sällsynta växter och trädarter, däribland ceder men framför allt tallar – nordliga träd på sydkusten. Bakom varje klipputsprång en ny vik, och nästan alla orter har namn som har en magisk klang för medborgarna i det forna Sovjetunionen, kanske för att de är knutna till minnen av de lyckligaste ögonblicken i livet. De är uppträdda som pärlor på ett band: Gurzuf, Sudak, Jalta, Foros, Sevastopol, Jevpatorija i västra och Feodossija, Koktebel och Kertj i östra delen av den rombformade halvön, som faktiskt är av samma storleksordning som Belgien eller Nederländerna. Utrymmet mellan havet och bergen är smalt. Där reser sig hotellborgar i flera våningar, med balkonger som alla vetter mot solen och havet. Städerna är byggda i terrasser på sluttningarna. Bakom höga murar och portar ser man de vita portvalven och fasaderna på stora palats och sanatorier, som är inbäddade i den omgivande parkens grönska. Det doftar som vid medelhavskusten: av oleander, azaleor, lavendel, pinjer.

Efter år av förfall går det uppenbarligen åter framåt. Efter Sovjetunionens upplösning var Krim periodvis svårtillgängligt för stamgästerna, framför allt från Moskva. Sanatorierna och hotellen stod tomma, de organisationer som förvaltade dem hade upplösts. Många föredrog en semester i Antalya eller Eilat eller på Cypern eller Costa Brava. Det var mer prisvärt, och resenärerna fick något som de hade sökt förgäves efter i den sovjetisk-postsovjetiska världen: vänlig service. På Krim föll infrastrukturen sönder: under flera timmar fanns det ingen el eller inget vatten, och det rapporterades till och med om kolerafall. Om det tidigare hade kommit två miljoner semesterfirare om året från alla delar av Sovjetunionen till de omkring 140 rekreationscentren vid kusten, kom det nu bara omkring 300 000. Pågående hotellbyggen avbröts, och nu står de där på Jaltas sluttningar som ruiner eller dinosaurier från en svunnen tid. En vild privatiseringsvåg sköljde över halvön. Campare tältade på stränderna och i bergen. Dessa tider förefaller nu vara över.

På morgonen är det ännu stilla på strandpromenaden i Jalta. Folk är på stranden. Kyparna har tid att ställa sitt rike i ordning. Det är svalt. Gatubeläggningen bestänks med vatten. Under granarnas och palmernas skugga sitter kurgäster och läser. Många har åkt iväg för att inspektera vinkällarna i Massandra eller Nikolaj I:s sommarpalats i Livadija, skådeplatsen för Jaltakonferensen i februari 1945. Andra är på marknaden, för det finns fortfarande många som sköter matlagningen själva. I hamnen händer ingenting; de inställda färjeförbindelserna till Sevastopol, Istanbul och Odessa är den synligaste effekten av krisen.

Desto mer förbluffande är det som händer när solen har gått ner och lyser upp hela bukten i en vid ljusbåge. Staden omsluts av mörker och ljusens stad träder fram. Varje kväll förvandlas strandpromenaden till nöjesfält och catwalk, scen och korso i ett. Trängseln är tät. Människorna kommer ut ur sina nattkvarter och njuter av skådespelet, som är de själva. Ett fantastiskt illuminerat landskap breder ut sig för betraktaren: en spelhåla i form av pyramiderna vid Giza; en restaurang på en av argonauternas flottar, som svävar högt över folkmassans huvuden; ett danspalats som sträcker sig ut i havet. Ett pariserhjul blinkar. Fullmånen hänger på. Varje kväll avslutas med ett fyrverkeri, vars kaskader får bukten att bada i ljus i några sekunder. Det är en hektisk tid på restauranger och caféer. Affärerna är öppna till efter midnatt. Det finns ingen yta som inte är använd på något sätt. Varje trappavsats i staden som sträcker sig upp i bergen blir en estrad för musikgrupper av alla kulörer och riktningar. På natten blir Jalta ett musikaliskt terrasslandskap: zigenarorkestrar, jazz i alla varianter från Riga, Odessa eller Moskva. På en scen sjunger en sångare, ackompanjerad av en orkester, Frank Sinatras "New York, New York" smäktande över bukten. Panflöjten i "El Condor Pasa", detta omisskännliga tecken på skapandet av en enda värld, hörs på långt håll. En grupp från Sankt Petersburg bjuder på wienervals och Händel. Men här finns inte bara musik. Kostymer från en rysk teater är utbredda vid ett fotostånd. På ett ögonblick har Henrik VIII och Anne Boleyn iscensatts, med hermelin, röd sammet och vit blus – med Svarta havet som fond. Överallt finns affischer för framträdanden av stjärnor som Bella Achmadulina, Larissa Dolina och Ansjelika Varum. I kulturpalatsen och de palmbevuxna parkerna hålls kulturella evenemang: klassiskt, opera, allsång, folkmusik. Annonsblad gör reklam för massage, hunddressyr och manikyr. Ensam står Gorkij staty vid ingången till parken. Mercedes-limousiner med ryska, moldaviska och ukrainska registreringsskyltar står nonchalant parkerade. Många låter sig inte påverkas av trängseln och är fördjupade i mobilsamtal. – Så är det natt efter natt under högsäsong.

I likhet med andra kolonier på sydkusten grundades Jalta av greker och hette då Jalita. Det moderna Jaltas historia började med Katarina II:s erövring av Krim, när hela Sydkusten blev en present till tsarriket. Det finns idag knappast några synliga spår från den tid då Jalta var en av Genuas handelskolonier och en av Krimkhanatets stödjepunkter. Hamnen anlades 1837. Den första planen för Jaltas nybyggnation drogs upp av den schweiziska arkitekten Karl Aeschlimann, utbildad i Bern och Prag. Sin nuvarande gestalt antog Jalta mot slutet av 1800-talet då staden, som noteras i Baedekers reseguide 1893, blir en "badort för den förnäma världen" och då det, som Tjechov säger, "på Strandgatan finns affärer som Paris inte hade behövt skämmas för«. Under denna tid får Jalta det som alla uppåtsträvande städer i riket fick då: elektriskt ljus, ett pojk- och ett flickgymnasium, en Alexander Nevskij-katedral, en ny stad komplett med hotell, hamnbyggnader, sanatorier och villor. Jalta blev en medelpunkt i huvudstadselitens sällskapsliv, när den inte längre åkte till Biarritz eller Ostende. Mycket av detta är bevarat: Hotel Rossija, där Anton Tjechov och Modest Mussorgski övernattade, Hotel Marino, den katolska kyrkan, Tjechovs "vita datja", emirens av Buchara palats och många slott i stadens omgivning. Från denna tid härrör de vita fasaderna med burspråk och tinnar i alla upptänkliga stilar, från nyrysk till jugend, från tudor till klassicism. I och med revolutionen försvann det klientel som hade svarat för Jaltas storhet. Villorna ombildades till gemensamhetslägenheter; någon turism i återhämtningens tecken gick ännu inte att tänka på. Först på 1930-talet började man bygga igen. Några nya sanatorier tillkom och en ankomstterminal i hamnen. Även Jalta led av andra världskriget. Men det var den expansiva byggverksamheten under 60-, 70- och 80-talet som mest förändrade Stor-Jaltas uppenbarelse: med elementhus i serien 464-AS, nya biografer, idrottsanläggningar, gigantiska hotell – Hotel Jalta med sina 2 700 bäddar sträcker sig ut i bukten som ett klipputsprång – och en motorvägskorsning inåt land.

Jalta är mer än en badort och Krim är mer än en vacker halvö. Den är ett miniatyr-Europa, ett världshistoriskt mikrokosmos. Här möts hav och stäpp, här möts havsburna karavaner och stäppens karavaner. Tänk vad som sammanstrålat här: den grekiska antiken, den romerska världen, de euroasiatiska stäppfolken, Bysans, de italienska sjörepublikerna, Osmanska riket! Dröm och mardröm har alltid legat nära varandra. Baksidan av den ryska koloniseringen sedan början av 1800-talet var krimtatarernas massflykt till främst Osmanska riket, dit över 300 000 utvandrade. Tyskarna hade ingen liten del i Krims traumatiska historia. Krim hamnade i medelpunkten för stortyska folkförflyttningar och framtidsplaner. I juli 1941 förkunnade Hitler: "Jag kommer att tömma Krim för att bereda plats åt våra egna bosättare." Krim som ett "tyskt Gibraltar för att behärska Svarta havet", Krim som en "stor tysk kurort" och slutpunkten för en fyrfilig riksmotorväg längs vilken turister i det nazistiska rekreationsprogrammet "Kraft durch Freude" (Styrka genom glädje) skulle ta sig från Berlin till "Tauriens" kust. På Krim, som skulle bli Gotenland, vältrade sig SS-genealoger; man hade redan tänkt ut nya namn på Simferopol och Sevastopol: Gotenburg och Theoderichshafen. Krim, "landet som flyter av mjölk och honung", lämpade sig förträffligt för "anvisning" av sydtyrolare som förlorat sin hembygd, menade den österrikiskbördige gauleitern Alfred Frauenfeld, men måste först "frisättas".

Einsatzgruppe D under Otto Ohlendorf dödade inför ögonen på Mansteins 11. armé de omkring 65 000 judar som bodde på Krim. Mot slutet av 1941 var Krim "judefritt". Men separationen av den etniska blandningen på Krim fortsatte efter befrielsen från tyskarna. De tyska bosättarna, som före kriget var en betydande minoritet på Krim, drog iväg tillsammans med den tyska arméns tross. Stalin beskyllde krimtatarerna, som före krigsutbrottet hade utgjort omkring 25 procent av befolkningen, i klump för kollaboration med nazisterna. Genom en blixträd den 17–18 maj 1944 deporterade NKVD hela den krimtatariska befolkningen till Centralasien, framför allt till Uzbekistan. Tiotusentals överlevde inte transporten utan dog i misär. Ett liknande öde beredde Stalin svarthavsgrekerna, som i århundraden hade varit en ekonomiskt och kulturellt viktig folkgrupp på Krim. Krimtatarerna har för länge sedan rehabiliterats och återvänt i tiotusental från Centralasien – över 40 000 bara 1991. Idag bor uppemot 250 000 krimtatarer, omkring 10 procent av befolkningen, på halvön, även om förkrigstidens autonoma krimtatariska republik inte har återupprättats. Det är lätt att känna igen deras bosättningar när man åker bland bergen och på stäppen i norr. De har aldrig tillfrågats, vare sig av Chrusjtjov, som 1954 "skänkte" Krim till Ukraina, eller av den ukrainska regeringen, som inte hade något att ta emot denna "gåva".

Krim var en del av den antika världen. Det framgår redan av städernas namn: Feodossija, Jevpatorija, Jalta. Krim är ett paradis för arkeologer specialiserade på alla epoker. I Kertj har de grävt ut staden Pantikapaion och Mithridates tempel, och i Cersones utanför Sevastopol är resterna av den stad frilagda där Vladimir den store från Kiev lär ha döpts. Från den högkultur som hade utvecklats vid Svarta havets nordkust återstod bara ruiner och minnen efter folkvandringarnas förödelser. Kontrollen över Krim innehades av Bysans och khazarerna, senare av Gyllene horden och genuesare, vilkas fort idag kan beskådas i bland annat Sudak, Feodissija och Balaklava. Från början av 1400-talet till slutet av 1700-talet var Krim sätet för Krimkhanatet, och krimtatarerna fick inte bara halvön att blomstra utan utövade också ett stort inflytande över makterna i norr: storfurstendömet Litauen, kungariket Polen, storfurstendömet Moskva och kosackerna. På Krim lämnade man tribut till Höga porten och inspirerades av Osmanska rikets konst och kultur. Om detta vittnar namnen på orter som Gurzuf, Alusjta, Alupka, Aj-Petri, Koktebel, liksom minareterna i Simferopol och Bachtjysaraj, som mellan 1422 och 1783 var khanernas residensstad. Bachtjysaraj har med sitt palats, sina moskéer, sina madrassor, haremet och den berömda tårkällan blivit till inbegreppet av Orienten i Ryssland, inte minst genom Pusjkins diktning.

Så som vi nu uppfattar Krim och hur Krim fastnat i det allmänna medvetandet är halvön en del av Tsarrysslands och Sovjetunionens historia. Även det är mer än bara kolonialism eller en rysk orientalisms projektioner. Under sin vistelse på släkten Rajakevskijs gods i Gurzuf 1820 skrev Pusjkin sin dikt om havet, som är en dikt till friheten. Krim var allt som Ryssland inte var: sydländskt och fritt, utländskt inom rikets territorium. Krim förtrollade alla: den ryska intelligentsian, som vallfärdade till Maximilian Volosjins hus i Koktebel och till Tjechovs tillflykt i Jalta; de sovjetiska arbetarna, åt vilka fackföreningarna äntligen hade ordnat en semester på sanatoriet Donbass; hippierna under sen sovjettid, för vilka Krim var ett surrogat för Kalifornien. Det finns förmodligen bara ett fåtal så slösaktigt gestaltade, människoskapade landskap i världen: en hel kust som ett park- och villalandskap.

Krims förvandling till ett paradis i det ryska riket, till en luxuös playground för den högre aristokratin, är resultatet av ett arbete som pågått i över hundra år och där landskapets lockelser, gränslös rikedom och även utsökt smak har strålat samman. Det började med att Katarina den stora, som själv hade besökt Krim 1787, generöst skänkte präktiga ägor till personer i sin omgivning: hertig Richelieu i Gurzuf, furst Vorontsov i Alupka och Massandra, greve Potocki i Livadija, furst Golitsyn i Koreiz och Gaspra. Med tiden utvecklades ett sammanhängande människoskapat landskap på Krims sydkust, den "ryska rivieran". I Oreanda kan man se ruinerna efter ett slott som byggdes åt storfurst Konstantin. I Djulber lät storfurst Peter Nikolajevitj uppföra ett slott, i Misjor finns furst Dolgorukijs gods, i Koreiz furst Jussupovs. I Gaspra lät greve Panin uppföra ett slott i nygotisk stil. I Alupka står Vorontsovs slott, ritat av en engelsk arkitekt i engelsk sengotik med inblandade orientaliska motiv. I Livadija lät tsar Nikolaj II 1911 uppföra ett sommarresidens i italiensk renässansstil. Högt över havet, på ett bisarrt klipputsprång, lät (den balttyske oljemiljardären) baron Steingel bygga sitt slott Svalboet. Lärde från vetenskapsakademin, hortonomer och aristokratiska entusiaster skapade underbara trädgårdar, till exempel släkten Vorontsovs i Alupka eller Nikitski-trädgården utanför Jalta anlagd av (Peter Simon) Pallas. I dem finns allt: cedrar, jättesekvojor, pinjer, oleander, magnolior, palmer, citroner, sockerrör, papyrus, lagerhägg, silkesträd, bambu och japanska dadelpalmer.

Den aristokratiska omgivningen på Krim lockade till sig arkitekter som Ippolit Monighetti, Auguste Montferrand och Andrej Stackenschneider från Sankt Petersburg. Gräddan av ryska balneologer och läkare infann sig också. De skapade ett landskap präglat av välbefinnande, sundhet och lyx. Senare lockades också industrimagnater, köpmän och förläggare till kusten. Och mot slutet fick Krim också en intellektuell scen, åtminstone under högsäsongen. Det fanns knappast någon författare, komponist eller målare under den ryska silveråldern som inte varit i Koktebel, Gurzuf eller Jalta. På så sätt blev Krim en palmbevuxen terrass för Rysslands "belle époque".

Det tog slut 1914. Sanatorierna omvandlades till lasarett. Efter det ryska sammanbrottet inkvarterades tyskar och österrikare för en tid i sanatorierna och villorna, och sedan kom britter och fransmän som stred på de vitas sida. Men slutet för den ryska rivieran kom hösten 1920, när vita trupper och tiotusentals flyktingar gick ombord på fartyg och flydde till Konstantinopel.

Den 21 december 1920 undertecknade Lenin dekretet "Om Krims användning för det arbetande folkets rekreation". Det var i princip en officiell sanktionering av de konfiskationer och husockupationer som hade skett under inbördeskriget. Tidigare sommarresidens blir till museer eller sanatorier. Livadija, som färdigställdes så sent som 1911, blir med sina 58 rum ett museum, "som visar den siste tsarens levnadssätt i alla dess småborgerliga framträdelseformer. På ovanvåningen finns tsarens sju privata gemak, som är ytterst smaklöst inredda. På väggarna, klädda med sällsynta träslag, hänger ett enormt antal billiga teckningar, religiösa bilder och ikoner", som det heter i en guide från 1928. I just tsarens sommarpalats inrättas 1923 det första bondesanatoriet. Oreanda blir ett vilohem för tryckeriföreningen i Moskva. I Erlangenträdgården i Jalta inhyses nu den centrala exekutivkommittén. Från Folkkommissariatet för post- och telegrafväsendet till NKVD – alla har ett annex vid kusten. Ukrainas folkkommissarie tillskansar sig Svalboet. Det morisk-saracenska Djulber härbärgerar nu Sanatoriet Röda fanan för politiska arbetare. Furst Dolgorukijs gods heter nu Sanatoriet Röd morgon. De medlemmar av vetenskapsakademin som har behov av rekreation får tillgång till det stora palatset i Gaspra. Jusupovpalatset i Koreiz tjänar nu som sommarresidens för GPU och dess nervsjuka chef Felix Dzerzjinskij. Miljutins sommarresidens i Misjor blir GPU:s lungklinik Bergsol. I stället för adelsfamiljer är det nu fackföreningar och fabriksdirektörer som bestämmer. Kosmas-Damian-klostret blir en arbets- och uppfostringsanstalt. Sovjetiska tjänstemän blir inhysta i slottet Mauretanien i Feodossija.

Att utöva diktatur är ansträngande, så även rådsmaktens anställda behöver rekreation från tid till annan. Beslut om privilegiet att få tillgång till detta paradis blir ett av de viktigaste maktinstrumenten under sovjettiden. Det handlar ju om tillgång till paradiset på jorden. Lyckans landskap tas i beslag och det som en gång varit utestängande skulle nu vara öppet för "alla". Den ryska högre aristokratins tummelplats blir till Komintern-ledningens tummelplats. Hur mycket de gamla residensen och de nya sanatorierna från Stalintiden än liknar varandra till det yttre, är de i grunden olika. Den Nya människan har andra behov. Hennes avkoppling är ingen lyx utan rekreation, som stegrar produktionen. Från och med nu är välbefinnande något som kan planeras och lycka något som kommer till uttryck i produktionssiffror. Platsen för lekfull och förspilld lyx blir ett kombinat för hälsa och rekreation, som styrs av en central kurortsförvaltning med förkortningen Kurupr. Sanatoriet är Krims egentliga genius loci. Det som tidigare var en individuell semester blir nu en sak för de organisationer som fördelar de platser som står till förfogande och planerar och organiserar allt in i minsta detalj. På det sovjetiska förkortningsspråket heter de sådant som Glavdortrans, Ukrastrakass, Karkomzdrav, Narkomzdrav och så vidare. Namnen på sanatorierna – Donbass, Metallurg, Energetik, Rybak – ger en vink om vilken sektor de tillhör.

Den organiserade rekreationen för hundratusentals medlemmar av det arbetande folket blir föremål för en särskild vetenskaplig disciplin, som sammanfattar alla aspekter av den samhälleliga reproduktionen: kurortologija, alltså kurortologi. Något som tidigare hade överlåtits åt den enskilde blir nu föremål för statens eller företagets omsorg. Det finns praktiskt taget ingen som reser på egen hand. Den som söker vederkvickelse tas i förvar och hans sätt att fördriva dagen gestaltas enligt principerna för rationell tidsanvändning. Sanatorierna deltar i den socialistiska tävlan. En ny form av semester uppstår, den sovjetiska vägen till en plats i solen. Den kännetecknas av organisering och kollektivt tillbringad fritid. Dagen börjar med tidig gymnastik för alla och slutar med en anspråksfull kväll med folklore. Den amerikanska journalisten H. R. Knickerbocker, som reste runt på Krim under 1930-talet, betraktade roat dessa krampaktiga försök att organisera lyckan och nakenbadandets sol-och-ljus-ideologi, och kom snabbt fram till att femårsplanen för lycka och sol inte fungerade på Krim heller. Krim var en av de få platser för lycka som inte ens Stalins Sovjetunionen kunde klara sig utan. Där tog Röda arméns soldater av sig sina gradbeteckningar och kvinnorna på sig sina smycken. Platsen för lyckliga dagar har också hamnat i fotoalbumen hos generationer av sovjetmedborgare: stranden i bakgrunden, den vita trappan med palmer, parken med persikor och apelsiner.

Den "röda rivieran" finns inte längre. Det är kanske ingen tillfällighet att Sovjetunionens upplösning är förknippad med Krims kust. Där tillfångatog kuppmakare Michail Gorbatjov den 19 augusti 1991 i den luxuösa regeringsdatjan i Foros. Nu genomgår Krim rafflande snabbt den utveckling som Europas semestervärld redan avverkat och som kan becknas som mallorcaisering. Till intelligentsians förskräckelse förvandlas Krim från ett kulturellt tema till en attraktiv reklamslogan. Sanatorierna befolkas inte längre av de "omedelbara producenterna" utan av anspråksfulla konsumenter. Agitatorerna har avlösts av animatörer, och i stället för frisksport tidigt på morgonen erbjuds fitness. De patriotiska visorna har tonat bort; var och en har sin egen, oftast mycket högljudda, musik. Stats- och fackföreningsturisterna har avlösts av individualturister.

En ny typ har dykt upp på strandpromenaden i Jalta. Den som är här idag har inte delegerats hit, utan betalar för sig själv och sin statistiskt representativa kärnfamilj. På strandpromenaden dominerar ryskan, det tidigare imperiets lingua franca; på växelkontoren anger dollarn kursen. Den nya typen på strandpromenaden är mellan 20 och 45; några äldre finns här inte. Han vet vad som är inne och dricker snarare juicer än vodka. Han vet att han har gjort sig förtjänt av denna semester. Barnen är alltid lite uppklädda, som under sovjetisk tid; ungdomarna är snarare kids. Medan man i Sotji visar mycket kropp och naken hud, visar man i Jalta bara att man är vältränad. Den som är här har råd att vara här. Den som är här vet vad som gäller, kan jämföra, för han har varit utomlands i jobbet eller är bekant med Antalya eller Larnaka. Han har denna gång beslutat sig för Jalta av flera skäl. Han har planer för sig och sina barn. Detta är inte de "nya ryssarna", inte de "nya ukrainarna", inte den jeunesse dorée som tidningarna är fulla av, utan exemplar av en art som man nästan inte vet något om och om vilken man kan undra om den verkligen finns. De sociologer som studerar övergången från ett mobiliseringssamhälle av sovjetisk typ till ett civilsamhälle av västlig typ har väntat länge på honom.

Han förkroppsligar tendenserna i en ohejdbar modernitet: privatisering, individualisering, differentiering. På strandpromenaden i Jalta, Gurzuf, Foros, Jevpatorija och Sevastopol har han äntligen trätt fram: som postsovjetisk medelklass. Dessa homines novi har fått nog av det utlovade "paradiset på jorden" och njuter av det lilla paradis som de själva kan kosta på sig. Denna övergång är lika betydelsefull som övervinnandet av den uppdelning av Europa som en gång beseglades i Jalta.