Kapitel 7: Skåda denna stad: Charkiv – en 1800-talets huvudstad (1/2)

Charkiv är Ukrainas näst största stad efter Kiev, och man vågar inte tänka på vad som skulle hända om staden drogs in i det krig som redan ödelagt Luhansk och Donetsk bara två timmars tågresa bort. Sommaren 2014 förefaller Charkiv vara långt borta från raketbeskjutning, husstrider och förstörd infrastruktur. På stationstorget trängs resenärerna, det är trafikstockningar på Sumska-gatan, Charkivs motsvarighet till Kurfürstendamm eller Nevskij prospekt, som förbinder stadens nya och gamla centrum. På kvällarna är caféerna, som heter så här liksom överallt annars i världen, fulla med människor, många med surfplattor framför sig, På veckosluten kan den festligt upplysta Gorkij-parken, med kulturevenemang och nöjesfält med de senaste amerikanska attraktionerna, knappt rymma alla gamla och unga. Men så såg det också ut i Donetsk innan de ryska frikårerna hade fått staden i sitt våld. Också i Charkiv gjordes våren 2014 försök att rubba den ömtåliga jämvikten. Utsocknes försökte utropa ”folkrepubliken Charkiv”, men jagades bort av tusentals demonstranter. Det kom till blockader och skottlossning i innerstaden, och för ett ögonblick var den ryska fanan hissad över länsförvaltningen. Anhängare av Euromajdan tvingades löpa gatlopp genom en ”skammens korridor” och blev slagna sönder och samman. Stadens borgmästare, Gennadij – en 1800-talets huvudstad Kernes, blev svårt skadad under en attack, men det är fortfarande inte klart vem som låg bakom attentatet.

Proukrainska aktivister har i brist på bättre idéer dragit ner Leninmonumentet i stadens centrum från dess sockel, en symbol för sovjettiden där rebelliska poeter rökte sina första joints och som i månader varit samlingspunkt för proryska demonstranter, men framför allt för arga och uppviglade kvinnliga pensionärer – en trist handling som bildat skola och fortsätter i andra städer. Det verkar åter som om den prekära balansen i en stad kan rubbas på ett ögonblick och få vanliga medborgare att bli fiender som är beredda att skjuta på varandra. Den dag i maj då presidentvalet hölls, vilket överlag gick lugnt och avspänt till, samtalade jag med en man på ett café om konstruktivismen och den förbluffande lätta atmosfären i Charkiv. Han berättade att hans första yrke var pianostämmare, men hans andra en flera gånger dekorerad skarpskytt som hade härdats i Afghanistan, och medgav att han när som helst var redo att byta från det första till det andra yrket när tiden var kommen att ta itu med ”juntan i Kiev”. Man behöver inte mycket fantasi för att föreställa sig vad som händer med en stad med halvannan miljon invånare när pianostämmare blir skarpskyttar.

Om Charkiv vet vi föga. 2012 var Metalist Charkivs hemmastadion en av arenorna i fotbolls-EM. Tiotusentals supportrar – framför allt från Nederländerna – kom till staden ”i Europas utkant”. Än idag märker man av långtidseffekten av denna europeiseringspuff, bland annat genom att gatuskyltarna också har engelsk text och att servicen i hotellreceptionen är världstillvänd och helt osovjetiskt vänlig. Slutligen gjorde rapporteringen om nedskjutningen av Malaysia Airlines flygplan, vars offer tillfälligt förvarades i frysvagnar på Malysjev-verkets område, att staden hamnade i samtidens medvetande. Mycket måste ligga bakom att en storstad som Charkiv hamnat bortom européernas horisont.

Charkiv är inte bara en stad med 1,5 miljoner invånare, ett centrum för vetenskap och kultur med över 130 000 studenter, en stad med en traditionsrik maskinbyggnadsindustri och en första rangens knutpunkt. I det sena tsarriket rankades staden på åttonde plats, efter Sankt Petersburg, Moskva, Warszawa, Odessa, Łódź, Riga och Kiev. Mellan 1919 och 1934 var Charkiv formellt Ukrainas huvudstad och ett centrum för det europeiska avantgardet. I Charkiv kan man avläsa hela raden hemsökelser som drabbade Ukraina under 1900-talet: inbördeskriget, kollektiviseringen och holodomor, den stora terrorn, den tyska ockupationen och Förintelsen.

Den som anländer till Charkiv vet genast att han eller hon har hamnat i en stad av stort format. Det beror inte så mycket på snabbtåget mellan Kiev och Charkiv, den andra och första huvudstaden, byggt av sydkoreaner. Endast städer av rang har sådana stationer och stationstorg. Här är det ingen ”1800-tals-katedral” utan ett palats i stalinistisk empire, med ett väldigt tunnvalv, takmålningar från det stora fosterländska kriget och en paradtrappa ner till stationstorget – ett monument över återuppbyggnaden efter kriget. Torgets nordsida markeras av en mönstergill byggnad i sovjetisk konstruktivism, föredömligt restaurerad, helt i vitt och med fönsterrader i Bauhausstil. Mitt emot upptas nästan ett helt kvarter av Järnvägsförvaltning Syds byggnad från 1890-talet, från tiden för det ryska imperiets industriella take–off då Charkiv hade blivit den viktigaste järnvägsknuten i söder. På så sätt möts redan här tre skikt som man återser i hela staden: boomen under Tsarrysslands fin de siècle, den sovjetiska moderniteten på ukrainsk mark och den sena Stalintidens monumentalism. Men allt är dränkt i soundet från en vibrerande halvannanmiljonstad som alltmer – på affischer, i skyltfönster, på om kvällen upplysta fasader – draperar sig i de ukrainska nationalfärgerna gult och blått.

Charkiv grundades sent. De första bosättarna – kosacker, bönder som flytt livegenskapen – kom troligen 1653 till det område som kallades Slobodskaja Ukraina, Fria Ukraina. Universitetsberget, omflutet av floderna Lopan och Charkiv, är med Uspenskij-katedralens dominerande klocktorn, universitetsbyggnaderna och de representativa byggnaderna kring Författningstorget det gamla Charkivs centrum. Därifrån anlades senare, vilket var vanligt i alla guvernementshuvudstäder i tsarriket, gator som strålade ut i alla riktningar enligt en geometrisk stadsplan. Den som känner till hur mycket staden skadades, först genom sprängningen av den centrala Nikolajkyrkan på 1930-talet och sedan genom ödeläggelsen under andra världskriget – två tredjedelar av byggnaderna förstördes, befolkningen minskade från 1,5 miljoner invånare före kriget till 190 000 vid befrielsen – förundras över att bebyggelsen är så kompakt. Det beror säkert också på att de byggnader som hade uppförts sedan mitten av 1800-talet i detta viktiga centrum i södra ryska riket var så solida. Bland dessa byggnader i företrädesvis historicistisk stil kan nämnas bankpalats som Volga-Kama- och Azov-Don-banken, hotellet Astoria, försäkringsbolaget Rossijas komplex, teatern och dagens filharmoni. Bland arkitekterna återfanns nästan alla då tongivande namn i Sankt Petersburg: Thon, Stackenschneider, Pretro, Verjovkin, Lidvall. Den nya makten övertog dessa byggnader under andra namn: adelsförsamlingen blev till Ukrainas centrala verkställande utskott och senare pionjärpalatset; domkapitlet till stadsarkivet; stadsduman till stadssovjeten.

Man förvånas över hur komplett bebyggelsen i affärsgator och bostadskvarter har bevarats. På Darwin-gatan kan man till exempel studera jugendstilar i alla upptänkliga varianter som var utbredda i Europa: engelsk cottagestil, tysk korsvirkesromantik, morisk-orientalisk stil. Och däremellan, likt meteornedslag, alltid byggnader med den sovjetiska konstruktivismens omisskännliga klara linjer. Den bysantiskt inspirerade Bebådelsekyrkan, den katolska kyrkans nygotiska tegelbyggnad på Gogol-gatan, koralsynagogan på Pusjkin-gatan visar att Charkiv var en etniskt blandad och multikonfessionell stad. Stadens huvudgata, som leder från centrum mot Sumy (den var under en tid uppkallad efter Karl Liebknecht och torget i dess ände efter Rosa Luxemburg), är en encyklopedi över Charkivs utveckling.

På den kan man avläsa alla steg i det moderna stadsbygget: hästbana, elektrifiering, belysning, dagvattenavledning, passager och nöjesetablissemang, luxuösa bostadshus med hiss och telefon. Hit hör också anläggningen av parker, en hippodrom (som senare användes för politiska massmöten) och ett zoo. Saluhallar, skolor, varuhus och hotell sköt upp ur jorden. Företagen i Charkiv var internationella, som framgår av namnen: Novaja Bavarija, konditoriet George Borman (senare fabriken Oktober), Dietmars järngjuteri (senare Gruvarbetarens ljus), lantbruksmaskinfabriken Helfreich & Sade.

Köpmännens, företagarnas och den borgerliga intelligentsians gamla Charkiv gick under i revolutionen och inbördeskriget, som drog fram över staden flera gånger. Men Charkiv, som ockuperades av tyska trupper 1918 och slutligen erövrades av Röda armén och sovjetmakten 1919, förblev modernitetens stad till skillnad från Kiev, som med Grottklostret och Sofiakatedralen närmast stod för den ärevördiga traditionen från Kievrus, Dnjepr-Ukraina och hetmanatet. Det fanns en viss logik, inte bara ren beräkning i Moskva, i att göra Charkiv till huvudstaden i det sovjetiska Ukraina.

Det som Charkiv var under tiden som huvudstad, alltså mellan 1919 och 1934, kan än idag lätt avläsas i stadsbilden. I backspegeln är det lätt att förstå att Charkiv en gång var en vallfartsort för många som ville veta hur morgondagens värld skulle se ut. Staden uppsöktes av notoriska Sovjetvänner som Henri Barbusse och Theodore Dreiser, politiker som Édouard Herriot och Edvard Beneš, som inte ville se något av den fruktansvärda hungersnöden i Ukraina, samt konstnärer, arkitekter, ingenjörer, fysiker och senare också politiska flyktingar från ett Europa hotat av Hitler. Under ett årtionde blev Charkiv dynamon i en självmedveten ukrainsk modernitet, med namn – Alexandra Exter, bröderna Burljuk – som idag ingår i det inter- och transnationella ”sovjetiska avantgardets” persongalleri. Under ett årtionde var staden medelpunkten i ett stort experiment, där social omvälvning och postimperiell frigörelse uppenbarligen kunde samverka för att skapa en blomstring för den ukrainska kulturen. En yngre ukrainsk författare som Serhij Zjadan kunde bara se ”den medeltida solstaden”, ett ”rött downtown”, en ”ingång till Valhalla”. Men i själva verket var ”det nya Charkivs” och »den röda modernitetens« byggnader viktiga referenspunkter i den europeiska diskussionen om stadsplanering och arkitektur, uttryck för bemödandena om att inrätta världen på ett rationellt sätt – en storslagen gest som påminner om projektet Rockefeller Center i New York, bara ett årtionde tidigare.

Till den del av ”den röda moderniteten” som man kan beskåda i Charkiv hör inte bara det grandiosa huvudpostkontoret vid stationen (A. Mordwinow 1927), utan också järnvägsarbetarnas spektakulära klubbhus (A. Dmitriev 1929), Folkets hus och bibliotek (1929), fabrikskantiner, offentliga bad och stadion (Metalist 1929), studentbostadshuset Gigant, telefonkontoret på Ivanov-gatan och naturligtvis de nya fabriksanläggningar med vilka man efterliknade Henry Fords Amerika. Längs dagens Moskovskyj Prospekt ligger traktorfabrikens och turbinverkets kilometerlånga anläggningar, vilka med ett parkområde avskils från det ”Nya Charkivs” arbetarbosättningar med skolor, bad och idrottsanläggningar. När man står inför dessa lika enkla som estetiskt övertygande byggnader får man en aning om den fascination, men också provokation, som måste ha utgått från dem i ”det gamla och heliga Ryssland”. Det är ingen tillfällighet att Sergej Eisenstein lät sin film ”Bezjins äng” – som handlar om kollektiviseringen, böndernas motstånd och förtrycket av dem – utspela sig framför konstruktivistiska arkitekters vita byggnader i Charkiv och en armada traktorer som nyss lämnat bandet.

Statyn av Grigorij (Sergo) Ordzjonikidze (1886–1937) vid ingången till fabrikskontoret påminde till för en kort tid sedan om Stalins företagsledare under industrialiseringen, om röda direktörer och mönsterarbetare (den och andra minnesmärken över sovjetiska storheter forslades bort i april 1915). Minnestavlan meddelar oss: ”Fortleva för evigt kommer arbetarnas hjältedåd på traktorfabriken, som uppfördes med deras händer 1930–1931.” En annan plakett manar till evig åminnelse av de anställda på företaget som stupade under det stora fosterländska kriget. Förteckningen över de modeller som producerades på fabriken kan läsas som en kortversion av historien över Sovjetunionens industrialisering och motorisering. Tavlorna på båda sidor om fabriksporten anger de viktigaste datumen: den första traktorn, en SjTZ 15/30 med 30 hästkrafter, lämnade bandet den 1 oktober 1931. 1941 evakuerades fabriken till Rubtsovsk i Altaj, där produktionen återupptogs redan i augusti 1942, då fabriken i Charkiv låg i ruiner. Återuppbyggnaden påbörjades redan i november 1943 och ett år senare levererades den första efterkrigstraktorn. Även övergången till marknadsekonomi 1991 gjorde sig gällande, genom en anpassning av produktionen för kolchoser till enskilda bönders och småföretags behov.

Men centrum där det nya Charkiv antog form ligger precis där Leninstatyn avlägsnades från sin sockel hösten 2014: på den tidigare Dzerzjinskij-torget (uppkallat efter Tjekans grundare Felix D. ; ö.a.), dagens Frihetstorget, ett av de största i världen. Man får bäst överblick över torget uppifrån, ur fågelperspektiv. Kring den halvcirkelformade platsens västra ände grupperas nya stora huskroppar: komplexet Derzjprom (Gosprom var det ryska namnet) bestående av sex kroppar, ”stadshuset”, nationaluniversitetet och militäruniversitetet. Den tävling som utlystes 1925 vanns av arkitekterna S. Serafimov, S. Kravets och M. Felger i Leningrad. Byggnaderna uppfördes inom loppet av tre år. Derzjprom-komplexet i armerad betong och glas skulle härbärgera alla ministerierna i den, med tusentals kontor, två konferenssalar för 1 000 och 250 deltagare, ett stort tekniskt bibliotek, en radiostation, restauranger, cafeteria, post- och telegrafkontor. Huskropparna är strålformigt placerade, har upp till tolv våningar och platta tak, och är förbundna med varandra med övergångar på fjärde, sjätte och åttonde våningen. Alla trapphus, kontor och korridorer har dagsljus från totalt 170 000 kvadratmeter glas. Komplexet skadades svårt under kriget, men förstördes inte på grund av sin konstruktion i armerad betong. Det renoveras för närvarande (är sedan 2002 ett av Unescos världskulturarv), och ett litet museum berättar om byggnadshistorien och stadsplaneläggningen av det ”nya Charkiv”. Om man har tur och stöter på husets chef får man till och med åka den ännu fungerande hissen och känna på originalmässingshandtagen och de massiva fönsterramarna. Det är inte svårt att föreställa sig hur trafiken strömmade ut på torget genom ”ravinerna” mellan husblocken.

På den halvrunda delen av platsen finns också höghus, men de har inte byggts upp efter kriget i enlighet med den ursprungliga planen, utan i en variant som närmar sig den stalinistiska empiren: jordfärgat, massivt. Detta gäller också för det långsträckta Hotell International, nuvarande Hotell Charkiv, som fick en guldmedalj på världsutställningen i Paris 1937, och bredvid projekt- och byggorganisationernas hus från 1950-talet. Frihetstorget avgränsas i öster av länsförvaltningens monumentala byggnad, med en fasad prydd av 14 korintiska kolonner, som efter kriget uppfördes på den plats där tyskarna hade förstört ett konstruktivistiskt mästerverk från 1932. På foton från den tyska ockupationen kan man se hängda personer över portalen. På sydsidan ansluter sig den vidsträckta stadsparken med Taras Sjevtjenko-monumentet – där anhängarna av Euromajdan träffas – med åtskilliga paviljonger och caféer. Under torget finns metrostationen Universitetet, och genom det ständiga vimlet av fotgängare och studenter förtas något av platsens överväldigande monumentalitet. Bakom Derzjprom-komplexet finns, helt i enlighet med stadsplanen från 1920-talet, bostadshus för den anspråksfulla nomenklaturan, vilka i den stalinistiska sociala ingenjörskonstens anda är indelade efter yrkesgrupper: kemister, ordarbetare, ledande tjänstemän i tobaksindustrin och så vidare.

Vi vet mycket om Charkiv under dessa år eftersom huvudstaden helt naturligt drog till sig och samlade medlemmar av de politiska, vetenskapliga och kulturella eliterna. Här möter vi inte bara byggmästare – till exempel ingenjören Pavel Rottert, som senare ansvarade för bygget av tunnelbanan i Moskva – och inte bara naturvetare Skåda de nna stad: vid Ukrainas fysikaliska och tekniska institut (UFTI), som konstruerade världens första kärnreaktor under ledning av underbarnet och enfant terrible Lev Landau. Vi möter också ingenjörer på Charkivs traktorfabrik och Michail Kosjkin, konstruktören av den legendariska stridsvagnen T-34 (han bodde på Krasin-gatan). Vi möter ledaren på Charkivs arkitekturskola Alexej Beketov, vars byggnader än idag präglar hela gatustråk. På en villa på Pusjkin-gatan ser vi en minnestavla över den store ukrainske regissören Alexander Dovzjenko. Spåren efter Charkiv har avsatts i memoarer avfattade av ättlingar till den baltiskbördiga industrisläkten Bosse.

Särskilt viktig för tyskar är förstås Lev Kopelev: den rysk-judisk-ukrainske författaren som föddes i Kiev 1912 och dog i Tyskland 1997 tillbragte sina präglande ungdomsår i Charkiv. Vi kan förlita oss på vägbeskrivningarna i första delen av hans memoarer, И сотворил себе кумира (”Och skapade mig en avbild”), för att komma in i Ukrainas »första huvudstad”. ”Ukraina”, skriver Kopelev, är min barndoms och ungdoms land. Ukrainska talade min första barnflicka med mig, och berättade sagor och sjöng vaggvisor. Ukrainska talade också barnen på min fars arbetsplatser på landet, vilka jag blev vän med, lekte med och bråkade med. I skolan och på universitetet var det ukrainska språket och litteraturen ett ämne. Jag älskar Sjevtjenkos våldsamma poesi, Ivan Frankos och Lesia Ukrainkas prosa och dikter, Kulisjs och Kotsiubinskijs böcker. Jag känner mig också hemma i den moderna ukrainska litteraturen: Mikola Kulisjs kloka, sorgliga teaterpjäser ; Tytjinas, Serovs, Rylskijs, Sosjuras dikter; och Chvyljovyjs och Janovskijs poetiska prosa har varit oändligt kostbar för mig. Fram till 1935 missade jag inte ett enda uppförande av Alex Kurbas pjäser, och sprang på varenda film av Dovzjenko.

För Kopelev var tvåspråkigheten en självklarhet: ”En del av mina elever talade ukrainska, några inflyttade från Ryssland talade ryska, men flertalet talade en förortsblandning av ryska och ukrainska som man efter behag kunde avleda från det ena eller det andra språket.”

Den senare generalen i Röda armén Petro Hrihorenko (på ryska Pjotr Grigorenko), som på 1960-talet blev en av de mest framstående dissidenterna i Sovjetunionen, började också sin karriär på Tekniska institutet i Charkiv. Detaljerade skildringar från livet i studentbostadshuset Gigant har vi fått från ingenjören Viktor Kravtjenko, som efter sin flykt till väst utlöste en skandal, ”Kravtjenkoaffären”, bland intellektuella och kommunistsympatisörer i Frankrike. Och slutligen är ett av de tidigaste och viktigaste vittnesbörden om de stalinistiska utrensningarna Hexensabbat från 1951, av den österrikiske fysikern Alexander Weißberg-Cybulski, som var vän med Arthur Koestler och kom till det världsberömda fysikaliska institutet i Charkiv 1931 och där hamnade i de stalinistiska kvarnarna. Efter att Albert Einstein och makarna Joliot-Curie hade ingripit frigavs han av Stalin, men bara för att utlämnas till Nazityskland (han hoppade av tåget i Polen och gick under jorden).

Charkiv har också avsatt spår i Vasilij Grossmans verk. Han hade förmodligen aldrig skrivit sin roman Allt flyter [sv. övers. 2010] om kollektiviseringen och holodomor utan sin studenttid i Charkiv. Många levnadsbanor löper alltså samman i Charkiv, och staden är inte oss så fjärran som den framstår i förstone. Vi kan gå med dessa memoarer till Tjernysjevskij-gatan 78, där Lev Kopelev bodde i lägenhet nr 3 efter att hans familj hade flyttat hit från Kiev. I universitetsarkivet fann man nyligen protokollet från Kopelevs antagning till universitetet. Vi kan med den unge Kopelev vid handen gå till lokomotivfabriken Komintern, där han var ansvarig för företagstidningen och -radion, eller till operan, där alla litterära berömdheter på hans tid framträdde, till exempel Majakovskij. Eller till Derzjprom-komplexet, där han personligen träffade nästan alla ledare i det ukrainska kommunistpartiet för att intervjua dem i sin företagstidning. Kopelev lärde känna Mykola Skrypnik, de ukrainska kommunisternas ledare under 1930-talets ”ukrainska pånyttfödelse”, innan han sköt sig i huvudet på sitt kontor 1934 då räkningen gjordes upp med hans likar, så kallade borgerliga nationalister. Där träffade Kopelev också Pavel Postysjev, som verkställde den stalinistiska politiken i Ukraina och själv föll offer för utrensningarna 1939. Kopelev, som skrev sina första dikter på ukrainska, träffade också de ledande ukrainska författarna på 1920-talet, vilka senare föll offer för terrorn. I Kopelevs memoarer får man veta mycket om de svårigheterna, men också möjligheterna, förbundna med en multipel identitet: ukrainsk, rysk, judisk. Det är kanske inte så förvånande i en stad som visserligen är övervägande rysktalande, men friktionsfritt rör sig mellan språken och kulturerna.

För den unge Kopelev var Charkiv under 1920-talet och början på 1930-talet porten till en ny värld och en ny tid. ”Charkiv är en huvudstad. Det märker man genast. Det är så mycket folk att trottoarerna inte räcker till, så man går ut i gatan. Det är första gången jag ser så många människor – och lastbilar. I Kiev är de sällsynta, men här finns ungefär lika många bilar som droskor och lastvagnar.” Kopelev återger topografin, som kan identifieras än idag.” I Charkov finns det redan nya hus. Vi åkte förbi det stora röda ’Passage-varuhuset’ och den gråa redaktionsbyggnaden för tidskriften Kommunist. På taket står statyn av en arbetare med en slägga. Den farbror som plockade upp oss berättar att man nu hade börjat bygga en riktig skyskrapa.” I jämförelse med Charkiv framstår Kiev som långsamt och efterblivet. ”Kiev tycktes mig provinsiellt efter huvudstaden Charkov, efter samtalen med Mark om vårt lands öde och världsrevolutionen, och allt som pionjärerna och skolan sysslade med tycktes mig småttigt och barnsligt.”

Han började lära sig esperanto, som då var folkförbrödringens språk, men som under Stalin sedan förföljdes som den utländske fiendens och spioneriets språk. Han rycktes med av det blomstrande och flerspråkiga litterära livet i föreningar och klubbar, som hette Ungdomen, Plogen, Den nya generationen och Avantgarde. Under NEP (Nya Ekonomiska Politiken), en stormig, men kortlivad återfödelse för handel och kapitalistiskt företagande, fanns kabaréer, varietéer och kasinon i staden, med namn som Chemin de fer och Sjutton och fyra, och dandyer med Tjechov-pincenéer, Henrik IV-skägg och sammetsdamasker – figurer från en svunnen tid.

NEP innebar privata varuhus och affärer som hade betydligt mer att erbjuda och såg vackrare ut än de trista centrala arbetarkooperativbutikerna. Den innebar snobbigt klädda herrar och eleganta damer på restauranger, där dansorkestrar spelade på kvällarna, kasinon där rouletterna snurrade och croupiererna ropade »Les jeux sont faits !«. Den innebar chicka flickor i korta kjolar som långsamt promenerade på gatorna om kvällen, tilltalade ensamma män eller satt i droskor och skrattade gällt.

Den unge Kopelev blev också åskådare till en av de första skådeprocesserna mot ”Förbundet för Ukrainas befrielse”, som hölls i operahuset 1930. Som Trotskij-sympatisör blev han under tio dagar också bekant med fängelset i Cholodnaja Gora (nu Holodnaya Gora), som vi också känner från andra memoarer.

Fängelset var en fyravåningsbyggnad i tegel. Därinne löpte smala järngallerier längs väggarna, och bakom dem låg cellerna; i hörnen fanns plattformar som fångvaktarna stod på. Branta järntrappor från våning till våning. Mellan våningarna fanns nätstängsel. Ett glastak som i de stora varuhusen. Väggarna i de fyrkantiga cellerna var gröna nedtill och vitmålade upptill; tre britsar i varje cell. Högt uppe ett fönster, utan möjlighet till mörkläggning. Mitt emot, på andra sidan muren, kunde man se flygeln med yrkesförbrytare. Därifrån hördes sånger hela dagen, och ibland på natten också.

Vintern 1930–31 arbetade Kopelev på järnvägsstationen Osnova utanför Charkiv, där också en tysk landsflyktig kommunist arbetade, finmekanikern Willi Husemann, som han senare återsåg i DDR, som portvakt i centralkommitténs byggnad.