Kapitel 7: Skåda denna stad: Charkiv – en 1800-talets huvudstad (2/2)

Men de närvarandes minnen av Charkiv på den tiden – Kopelevs, Grigorenkos, Kravtjenkos, Weißberg-Cybulskis – handlar framför allt om monstruösa erfarenheter av våld: först processerna mot "borgerliga specialister" och "skadedjur" mot slutet av NEP, sedan kollektiviseringen, vars våldsamma genomförande i byarna de själva deltog i; sedan som åsyna vittnen till massdöden bland bönderna under holodomor, klappjakten på "ukrainska nationalister" och slutligen den stora terrorn. Om man är någorlunda välinformerad kan man göra en resa genom Charkivs våldstopografi. Man behöver ha tid för noggrann läsning, stadskartor, en taxi och ännu mer tid. I den villa på Darwin-gatan som idag är Arkitekternas hus huserade Tjekan under inbördeskriget. På Olminskij-gatan bodde folkkommissarien Valerij Mezjlauk, som dömdes i en skådeprocess i Moskva 1937 och avrättades. I stadspalatset vid torget med de sex gatuanslutningarna, idag en filial av PreCreditBank, fanns tidigare hemliga polisen. På Artiom-gatan 6 bodde Kopelevs kusin Mark innan han greps. I hörnhuset Tjernysjevskij-/Radnarkomviska-gatan residerade NKVD och idag inrikesministeriet. Bakom byggstaketet på gården fanns förr det inre fängelset, vars interner mördades innan tyskarna intog staden den 25 oktober 1941. På fasaden finns en minnestavla om mordet 1941 på de över 3 000 polska officerare som hade förts till Charkiv, bland dem Andrzej Wajdas far. Liken kastades i massgravar längs Belgorod-chaussén ut från stan, kantad av pensionat, villor och komfortabla hotell. Där finns idag en polsk-ukrainsk minnesplats med gravplattor med de mördades namn, födelse- och dödsdatum samt yrke.

Vi har detaljerad information om det fängelse med då 12 000 fångar där Kopelev fick tillbringa några dagar och där Weißberg-Cybulski uthärdade bland hundratals medfångar. Dessa var av dussintals olika nationaliteter: i hans cell fanns få ryssar och ukrainare, men i gengäld alla etniska grupper som fanns i Charkiv, som polacker, judar, tyskar, armenier, georgier, letter, litauer, finnar, assyrier, kineser, greker, turkar, makedonier, bulgarer, koreaner, ungrare, tatarer, basjkirer och vitryssar. Ingen av dem visste varför de satt där. "Fängelset Cholodnaja Gora ligger i stadens utkant", skriver Weißberg-Cybulski i sina memoarer.

Jag hade tidigare dagligen kommit förbi i bil när jag åkte till försöksstationen. Då kunde man ännu se halvnakna fångar som hängde i fönstergallren. De såg knappt mänskliga ut, och jag rös när jag såg dem … Byggnaden härrörde från tsartiden. Fångvagnen släpptes först igenom en järnport. Vi steg ur och gick till en andra mur, där en liten dörr öppnades vid vår ankomst. Vakten granskade våra papper och lät oss gå vidare. Min ledsagare förde mig till byggnad nr 2, en fyravåningsbyggnad i T-form. I T:ets stapel fanns 50 enskilda celler i fyra våningar. Tvärbalken innehöll 12 stora gemensamhetsceller. Jag fick den enskilda cellen nr 37, tror jag. Egentligen hade den bara varit en enskild cell under tsartiden, medan det nu fanns bäddar för tre personer. Cellen var fyra meter lång och två meter bred. Det fanns järnsängar (två på den ena väggen och en på den andra) som kunde fällas upp. När de fälldes ner på kvällen var mellanrummet mellan sängarna 30 cm. Jag var ensam i min cell.

På kvällarna kom flickor och pojkar från bostadshusen i närheten och spelade dragspel och dansade. "Musiken trängde in till oss i cellerna." Det vitmålade, massiva tukthuset från Katarina den storas tid är fortfarande i drift, nu med persienner, och kan beskådas från nära håll.

Men de viktigaste spåren leder ut till de ukrainska byarna, skådeplatserna för kollektiviseringen, som var förbunden med inbördeskrigsliknande sammandrabbningar, deportationer av hundratusentals bondefamiljer och svältdöd för mellan 3,5 och 5 miljoner människor. Till minnet av dem har ett monument rests på en konstgjord kulle vid byn Ruska Losova vid motorvägsringen och den chaussé som leder till den ryska gränsen bara 38 kilometer bort. Kring monumentet rasade en åratal lång strid, som delade staden i två läger: Borde holodomor anses vara en parallell till holocaust, ett folkmord riktat mot den ukrainska nationen och genomfört av Moskva, eller borde det snarast tolkas som collateral damage till följd av det stora experimentet att kollektivisera jordbruket, som inte bara drabbade ukrainska utan också ryska bönder och kazakiska nomader? Ämnet har varit tabu i årtionden, men är numera väldokumenterat med källmaterial och utforskat i vetenskapliga studier.

Petro Hrihorenko skriver tillbakablickande om sina upplevelser av tragedin: "För min del var jag i den positionen att jag kunde se vad som nu försiggick. Till exempel skickade partiet ut oss Komsomol-medlemmar på institutet i Charkiv på landsbygden sommaren 1930 för att ’hjälpa till’ med skörden. Och efter det där korta förberedelsemötet före vår insats kunde jag se vilken faktisk fara som hotade mitt folk. För den skull behövde jag bara lyssna på partiledaren i Ukraina Stanislav Kostor." Hrihorenko hade vistats några gånger i byn – hans far var agronom – och höll sig därmed löpande informerad. Han såg helt utdöda byar och järnvägsstationer som kryllade av halvnakna människor och utmärglade barn som fyllde kupéerna.

Samma scen på alla ukrainska järnvägsstationer. Floden av svältande bara växte ju längre söderut vi kom. Efter denna resa förvånades jag inte över det jag nu fick se i Borissovka. Bygatorna var helt tomma. De få jag mötte sprang förbi utan att reagera på min hälsning – något oerhört i en ukrainsk by. Min far var hemma. Bara med möda kunde han stå på benen. Till följd av undernäringen visade sig de första symptomen på vattusot: ödem på bålen och extremiteterna. Förutom en liten pumpa fanns absolut inget ätbart i huset, och det i mitten av december.

En tysk iakttagare, Ewald Ammende, återger i sin bok Muss Rußland hungern? från 1935 redogörelser från personer som återvänt från resor i svältdrabbade områden, redogörelser som länge avfärdats som antisovjetisk propaganda: "På gatorna i den forna ukrainska huvudstaden ligger liken efter svältdöda bönder, som kommit med tidigare tåg för att tigga till sig något i staden, men var så försvagade att de föll döda ner. I industristäderna i Donbass är bättre bemedlade teknikers och ingenjörers bostäder belägrade av svältande bönder från morgon till kväll." En tysk ekonom, som ännu 1933 kunde resa i alla delar av Sovjetunionen, rapporterade: "När tåget ankommit går man ut i stationshallen, Den är ren och där finns ingen utom järnvägsanställda och GPU-funktionärer. Men sedan kommer man ut på stationstorget. Hela torget är täckt av lik. Fruktansvärda skelett ligger i smutsen på stenarna. Några rör sig fortfarande, andra är orörliga. Om man närmar sig de senare ser man att det redan rör sig om lik. Alla är svältoffer. Svälten drev dem att fly från byarna, men föll sedan offer för den i staden." I en annan redogörelse hos Ammende heter det:

Lik på gatorna! Det översteg min fattningsförmåga. Till en början ville jag inte tro mina ögon. Barn reste sig en sista gång för att med en kraftsamling söka efter något ätbart på gatan. Men de var så svaga och kraftlösa att de föll och blev liggande. De stackars barnen gjorde djupast intryck på mig… I Charkov såg jag en pojke som låg mitt på gatan avmagrad som ett skelett. En annan pojke satt och plockade ut äggskal ur en sophög bredvid. I hopar släpade sig barnen genom gatorna. De letade efter mat, ätbara sopor, frukt. På vägen dog de som vilda djur… När svältspöket hängde över byarna förde föräldrar sina barn till staden och lämnade dem där i hopp om att man där skulle ha förbarmande med de stackarna.

Kopelev skriver om sitt arbete i byn: "Självfallet skällde jag på alla kulaker och deras likar, förbannade dem och hotade dem med folkets förakt och proletariatets hat och straffande svärd, som skulle träffa alla som illvilligt eller av okunskap gömde undan spannmål." Om situationen i Charkiv skriver Kopelev vidare:

Vänner som besökte mig under min sjukdom 1933 berättade att järnvägsstationerna var fulla av bönder. Hela familjer med barn och åldringar försökte resa bort, vart som helt, för att undkomma svälten. Många strök i gatorna och tiggde. Nattetid samlades liken – under broar, i portgångar och infarter – upp med särskilda bilar. Dessa kapellförsedda lastbilar körde omkring sent på natten när ingen var ute. Andra bilar samlade in hemlösa; de sjuka och helt utmattade transporterades till sjukhus. Alla kliniker i staden var överfulla, liksom alla bårhus. Barn som blivit föräldralösa fördes till barnhem. Vuxna som ännu hade hälften av sina krafter kvar kördes helt sonika ut ur staden, där de fick klara sig bäst de kunde.

Under färden genom övergivna byar observerade han: "Två slädar släpas fram längs gatan av två skrangliga hästkrakar. Tre män går långsamt bredvid. Kring pälsmössorna har de virat remsor av grovt tyg eller kvinnosjalar så att de ser ut som baschliker. Männen har benen tjockt omlindade med säckar och går långsamt, steg för steg. I den ena släden ligger två bastsäckar, täckta med bastmattor och säckväv. Den andra är tom. De går förbi hus vilkas fönster är inslagna eller igenspikade med brädor. I vissa hus är visserligen fönstren hela, men dörrarna står öppna och hänger löst i gångjärnen. Här bor ingen längre." Även den store författaren Vasilij Grossman, som studerade i Charkiv 1932–34, använde material från denna omgivning i sin roman Allt flyter.

Stadens territorium är märkt av våld. Varje massgrav – idag ligger de ofta på upplåtna kyrkogårdar, parker och industriområden – står för en epok av katastrofer. Denna ändlösa följd av våld fortsätter i stadsparken, som ursprungligen var den judiska begravningsplatsen, sedan Komsomols park och nyligen omdöpt till Minnesparken. Här finns nämligen ett minnesmärke över de "likvidatorer" som fick en dödlig stråldos i Tjernobyl och en uppenbarligen skändad grav för medlemmar av den ukrainska upprorsarmén efter 1945.

Frågan hur staden ska minnas dessa döda stod i medelpunkten för det så kallade minneskriget, som startade efter perestrojkan och pågår än idag. Vilka döda och vilka offer ska hållas i åminnelse, vilka sovjetiska namn på gator och torg bör "rensas bort" och vilka kan behållas, vilka helgdagar från sovjetisk tid bör behållas och vilka helgdagar för det självständiga Ukraina bör införas? I denna namnstrid, som Tatiana Zhurzhenko har analyserat, handlade det inte alltid bara om att dra fram länge förtigna historiska fakta i ljuset, utan också om att instrumentalisera det förflutna i striderna mellan parterna – företrädesvis anhängare och motståndare till Euromajdan – och att använda det i kampen om definitionsmakt och inflytande.

Som om det inte vore nog följdes holodomor och den stora terrorn bara några år senare av tyskarnas ockupation. För de rödarmister och försvarare av staden som stupade i striden finns en minnesplats, även den vid Belgorod-chaussén, som genom sina stränga former påminner om det sovjetiska äreminnesmärket i Berlin-Treptow. Charkiv var i tyska händer från den 25 oktober 1941 till den 23 augusti 1943. Vi har också detaljerad kännedom om det tyskockuperade Charkivs topografi. På stadsmuseet finns den tyska stadsplanen över Charkiv från 1942, "Endast för tjänstebruk", foton av sovjetiska medborgare som har kastats ut från balkonger eller hängts i ingångarna till banker och hotell, men också gruppfoton av tyska meniga framför Derzjprom-komplexet eller framför ett Café München. Gestapo huserade i en modern tegelbyggnad på Sumska-gatan 100, mitt emot ett adelspalats som idag fungerar som "bröllopspalats".

Redan i november 1941 tvingades de kvarvarande judarna i Charkiv samman i ett getto på traktorfabrikens område, där de lämnades att dö av svält och köld. I den svartbok som Ilja Ehrenburg och Vasilij Grossmann sammanställde efter Charkivs befrielse berättar Maria Sokol: "Det är svårt att teckna denna bild: minst 15 000 människor gick över Gamla Moskva-gatan till traktorfabriken. Många släpade med sig sina ägodelar. Där fanns sjuka och till och med förlamade, som måste bäras. Vägen från Gamla Moskva-gatan till traktorfabriken var översållad med liken efter barn, gamla och sjuka." Från helvetet i lägret vid traktorfabriken gick de sedan några kilometer vidare ut från staden till Drobytskyi-ravinen, som idag ligger vid vägen till Tjugujiv. Där finns ett minnesmärke och en minnesplats som informerar om mordet på Charkivs judar. En menora i rostbrunt stål reser sig över ett stenfält och röd sand. På tavlan står det: "Hic locus ubi mortui docent vivos" (ung. "Detta är en plats där de döda undervisar de levande"). Ett fridfullt landskap. Vinden smeker ängarna, akaciorna doftar liksom över allt annars i Ukraina på våren. Inskriften på en av stelarna på vägen till minnesplatsen påminner om de över 16 000 judar från Charkiv som tyskarna mördade: "Gamla, kvinnor och barn, för att de var judar." En annan lyder: "Vi sänker huvudet i minnet av fascismens offer." På själva minnesplatsen, en helvit båge, står på många språk: "Du skall icke döda." I ett rum en trappa ner som påminner om en krypta är namnen på mordoffren förtecknade.

Mer om Charkivs judar före kriget och Förintelsen kan man lära sig på ett museum i stadens centrum, på Petrovskij-gatan 28. Larisa Volovik tog själv initiativ till det i början av 1990-talet, men numera stöds det av staden. Där visas interiören i ett judiskt hushåll; bilder av de mördade, men också av räddare och hjälpare; antisemitiska affischer producerade av de tyska ockupanterna och av deras ryska och ukrainska kollaboratörer; myndighetsförordningar; bevarade reliker som skedar, knappar, patronhylsor, skor, medicinflaskor, flakonger, en inträdesbiljett till Charkiv-processen, ett exemplar av protokollet "Procès de Kharkov". I museet finns också journalfilmer från den första krigsförbrytarrättegången efter Charkivs befrielse den 23 augusti 1943, som hölls mellan den 15 och 18 december i operahuset, dagens filharmoni på Rymarska-gatan. Där kan man se de åtalade, vittnen och rapportörer som Ilja Ehrenburg, Konstantin Simonov och Alexej Tolstoj. De dömda tyskarna och den ryske chauffören Michail Bulanov, som körde lastbilen med gas, hängdes sedan i Blagovesjtjenskij-basaren i stadens centrum inför 40 000 invånare.

Den ukrainska sociologen och skribenten Tatiana Zhurzhenko har med hänvisning till George Y. Shevelov, en berömd lingvist från Charkiv som undervisade på Harvard och Columbia, talat om ett "femte Charkiv". Enligt Shevelovs läsart var det första Charkiv kosackernas bosättning på 1600- och 1700-talet; det andra guvernementsstaden i ryska riket under 1800-talet; och det tredje den ukrainska modernitetens stad under 1920-talet, som gick under på grund av Stalins terror. För honom var det fjärde Charkiv den stad som återföddes efter den tyska ockupationen och förödelsen under kriget, en stad som dock inte hade något minne av sin blomstringstid. Är nu tiden kommen för ett "femte Charkiv", för en återkomst till skaran stora europeiska städer? Charkiv har, som Tatiana Zhurzhenko har visat, förvandlats från en stad vid den ukrainsk-ryska gränsen, en stad i gränslandet, till en frontstad. Fronten ligger bara fyra mil från staden. Före kriget körde man på en halvtimme till släktingar på andra sidan, medan Belgorodbor omvänt åkte till Charkiv för att gå på bio. Denna tid är förbi. Bussarna mellan Charkiv och Moskva tvingas ofta göra ett uppehåll på två, tre timmar. Passagerare från Belgorod till Charkiv får stiga ur bussarna, som har sin ändhållplats här, och gå till fots genom ingenmansland. Den som kommer på motorvägen norrifrån in mot Charkivs centrum välkomnas demonstrativt av en gulblå fanborg, som signalerar för besökare från Ryssland: Charkiv är en ukrainsk stad, även om den ligger bara några mil från gränsen!

Det pågående kriget påverkar stadens livsrytm. Det finns över 130 000 flyktingar och "displaced persons" registrerade i staden, och mörkertalet är mycket högre. Järnvägsstationen med sitt monumentala tunnvalv över huvudhallen kryllade tidigare av människor, men är nu tämligen öde när tågtrafiken till och från Moskva, Krim och södra Ukraina har ställts in. I väntsalen, med en jättefresk från 1950-talet som visar Charkiv som en stad med skyskrapor, har man i stället inrättat en mottagning för flyktingar från de ockuperade områdena, från Luhansk, Donetsk och andra städer. Flyktingarna, som ofta inte har fått med sig mer än sina dokument och några få ägodelar, får här sina första informationer, medicinsk och psykologisk rådgivning och adressen till sitt första tak över huvudet. På borden, vid vilka representanter för arbetsförmedlingen, ministeriet för undantagstillståndet och frivilliga krafter sitter, ligger informationsbroschyrer och erbjuds tillgång till databanker som ska hjälpa dem att ta sina första steg i sin nya hemstad – för de allra flesta flyktingar finns ingen återvändo till de ockuperade områdena.

Stadens sjukhus tar emot skadade; över staden hör man helikoptrar komma direkt från fronten. Utanför myndigheter på olika håll i staden ser man grupper som vill avverka de byråkratiska procedurer som krävs för att införlivas i den nya omgivningen. Huvudarbetet, till större delen osynligt för utomstående, verkar utföras av frivilliga. Trots all förbluffande normalitet är kriget allestädes närvarande: i tidningarna, på nyheterna, på reklamplatser och i upprop om donationer eller insamlingsbössan på disken i hotellreceptionen, där gästerna får möjlighet att ge en slant för att hjälpa dem som drabbats av kriget. Staden tar hand om kämparna så gott den kan, men den lever i anspänningen att något kan hända när som helst, vilket också skulle få starkare städer att förlora jämvikten.

Västeuropéer har i många år kunnat resa till Ukraina utan visum. Men även om inget står i vägen för en upptäcktsresa till detta stora, främmande land har bara ett fåtal använt sig av den nya friheten. Allt är enkelt: inga byråkratiska procedurer, och prisvärda och vänliga övernattningsmöjligheter överallt och alltid. För yngre personer finns Eurolines-bussar till varenda vrå av Ukraina. Där finns saker att se som de flesta västerlänningar inte har sett, och en historia som inte är lätt att förstå ens för experter och som måste berättas på nytt. Ukraina är ett miniatyr-Europa, ett språkligt och kulturellt ytterst heterogent land som har fantastiska städer och landskap att erbjuda. Men i Tyskland talar man mindre om den kulturella rikedomen än om den risk för klyvning som påstås ligga i den. Ukrainarna, framför allt de yngre, har rest en hel del i Europa för att söka arbete och utbildning, vilket gör det lätt att kommunicera med dem.

Det finns något för alla som är intresserade att upptäcka detta land: för dem som lockas till Nürnbergs vänort eller företagare – till exempel inom turism och jordbruk – som på goda grunder misstror pratet om en failing state och själva vill göra sig en bild av de ekonomiska möjligheterna. Arkitektsamfundet som redan har sett allt – från Rockefeller Center i New York till Zaha Hadids arkeologiska museum i Rom – kommer nu äntligen att uppsöka Derzjprom-komplexet i Charkiv och den röda moderniteten, vilket de hittills inte haft tid eller lust till. För tekniska hjälparbetare och humanitära organisationer finns det oändligt mycket att göra i ett land som nu fått "ryska hjälpkonvojer" på halsen. För unga människor som tröttnat på klubbscenen i Berlin och vill göra något annat i sitt liv är Charkiv den rätta platsen. I denna stad med dussintals universitet och högskolor kan de träffa en generation som de utan vidare kan finna ett gemensamt språk med och förstå något av situationens allvar, som ännu inte riktigt nått resten av Europa. Ryan Air och Easy Jet skulle göra en förtjänstfull insats om de äntligen tog med Charkiv och andra ukrainska städer i sina nät av destinationer. Den som vill tona in denna stad i förväg kan läsa Serhij Zjadans Anarchy in the UKR eller Erfindung des Jazz in Donbass. Det är soundet i det nya Charkiv, en stad som vet vad som står på spel och att allt när som helst kan gå förlorat.