Kapitel 8: Dnipropetrovsk – raketstad vid Dnepr och Potemkins stad (1/2)

För alla som reser hit från Centraleuropa har Dnipropetrovsk något amerikanskt över sig. Det beror först och främst på de silverglänsande kontorsskraporna, bankpalatsen och apartmenthöghusen. Stadens skyline höjer sig tydligt från Dnjepr, som här är två kilometer bred: "Manhattan vid Dnjepr". Att döma av stilen och allt glas är de alla uppförda under de senaste tjugo åren. De står som solitärer, självtillräckliga, som om de inte behövde infogas i stadens ensemble. De tycks säga: Vi behöver inte bry oss om sambandet med den gamla staden, vi vill lämna det sovjetiska Dnepropetrovsk bakom oss, vi vill komma vidare. Som symbol för en ny take off kallas staden Dniprocity eller kort och gott Dnipro av invånarna själva. Dnjepropetrovsk var en gång centrum för metallurgi och maskinbyggnad i Sovjetunionen, en stängd stad som var otillgänglig för utlänningar på grund av rustningsindustrin och rakettillverkningen. Dnipro står för hightech, bank och finans. Dnipropetrovsk är Ukrainas finanscentrum.

Men sommaren 2014 är det krig i landet, även om det inte märks vid första ögonkastet. Donbassexpressen, vars gulblåa vagnar under fredstid bara behövde två timmar för att komma till Donetsk, är inte längre i regelbunden trafik utan ställs in allt emellanåt. På stadens internationella flygplats finns visserligen flyg till Sharm el-Sheikh och Abu Dhabi, men på flygfältet står också en hel eskader helikoptrar som just återvänt från en insats eller står beredda för en sådan. Ett ukrainskt flygplan med elitsoldater stationerade i Dnipropetrovsk sköts nyligen ner av separatister i Luhansk oblast.

På huvudgatorna i staden blir det trafikstockningar; på Europatorget och den nyöppnade gallerian är det full fart; i stadens vidsträckta parker springer joggarna. Staden sköter sina affärer som vanligt. Men den demonstrativa färgläggningen av staden – gulblått i alla variationer överallt – och nyhetsrapporteringen tyder ändå på en viss vaksamhet, ja, anspänning, som tyder på att något är i görningen som skulle få livet i staden att stanna eller kapsejsa. "Dnipropetrovsk är inte Donetsk", sa Gennadij Korban, ställföreträdande ledare för länsförvaltningen, i en intervju i oktober 2014. Staden och länet är rustade mot angrepp och subversion; tusentals soldater och reservister, som utrustas och finansieras av staden och privatpersoner, är redo och framför allt vaksamma.

Hur berättigad oron var redan våren 2014 framgår av en iakttagelse jag gjorde i samband med mitt sökande efter en stadskarta över Dnipropetrovsk. Jag var i en bokhandel specialiserad på kartor, en trappa ner på Lenin-gatan, för att förse mig med stadskartor och stadsplaner. Bokhandelsbiträdet såg förbluffat på mig. Jag var den n:te kunden den dagen som ville ha kartor över Dnipropetrovsk, så exakta som möjligt, helst topografiska kartor och generalstabskartor. Vad är det som händer i staden? Hon hade redan kommit underfund med det. Turister behöver kartor för att orientera sig i det urbana rummet, för att navigera genom stadens historiska skikt och hitta sevärdheter. Men exakta kartor behöver också fiender utan lokalkännedom, som vill göra sig en bild av strategiskt viktiga punkter, urban infrastruktur, symboliskt viktiga platser eller rent av leta upp adresser till framstående personer. Det finns mer än nog indicier för ett sådant inte turistiskt, utan terroristiskt intresse för stadens geografi : stormningen av länsförvaltningen i februari genomförd av motståndare till Euromajdan; hissandet av ryska flaggor på offentliga byggnader; skrämsel- och terroraktioner mot Euromajdan-aktivister. Men staden lät sig inte rubbas ur sin jämvikt. Tack vare ett initiativ från stadens viktigaste oligark och senare guvernör, Ihor Kolomojskyj, är Dnipropetrovsk mer än någon annan stad centrum för Ukrainas självförsvar.

Dnipropetrovsk är bara ett av många namn som staden haft under sin inte alltför långa historia. Över forsarna i Dnjepr fanns först fästningen Kodak som uppfördes 1635 av zaporogkosackerna. Efter att kosackhetmanatet hade krossats under Katarina den stora 1775 grundades staden Novo-Moskovsk på vänstra stranden 1776 som ett första tecken på den ryska erövringen – där kan man idag beskåda ett kloster med en betydande träkyrka. Men det var först 1783 som den verkliga staden grundades och uppkallades efter Katarina den andra: Jekaterinoslav, som betyder ungefär "Katarinas ära". På sin resa genom "Nya Ryssland" på Dnjepr hade Katarina själv kommit till denna plats, där hennes gunstling furst Potemkin sedan tog de första stegen för att anlägga staden. Under en kort period under Paul I:s regeringstid hette den Novorossijsk – han hatade sin mor Katarina. Dess uppstigande till en betydande guvernements- och industristad skedde under den sista tredjedelen av 1800-talet och sammanföll med den framväxande revolutionära rörelsen. Staden ville bli kvitt tsarinnans namn och gjorde ett nytt försök 1917, då den för en kort tid hette Sitjeslav för att hylla traditionen från kosackerna. Men officiellt och varaktigt blev namnbytet 1936, då staden med Moskvas godkännande döptes om efter sin berömde son, yrkesrevolutonären Grigorij Petrovskij. Han förblev under hela sitt liv, även under kollektiviseringen och terrorn, en lojal partigängare och bisattes efter ett långt liv i muren runt Kreml 1958. Det största stålverket, det gamla Brjansk-verket, uppkallades också efter honom. Det finns ett monument över honom på stationstorget i Dnipropetrovsk. Om detta namn, som är knutet till det sovjetiska Ukraina och Stalintiden, kommer att bestå kan man bara sia om. Striden om en omdöpning har börjat föras med en ny hetsighet.

När stadens grundsten lades den 9 maj 1793, i närvaro av Katarina II själv, var det långt ifrån klart att stadsgrundandet skulle lyckas. Hon hade anlänt från Kiev med en flottilj med 80 fartyg med en besättning på 3 000 man och hundratals musikanter, sångare och skådespelare, för att grunda inget mindre än "Nya Rysslands" centrum, ett "Söderns Petersburg" eller "Nordens Aten" som kärnan i sitt "grekiska projekt" med udden riktad mot Osmanska riket. Katarinas vision, att förvandla "Vilda fältet", den Pannoniska stäppen, till en »blomstrande trädgård« överläts åt furst Potemkin att förverkliga. Det som sedan blev ett talesätt om »Potemkinkulisser« för förskönande anordningar eller blotta fasader var inget annat än ett kostbart åskådliggörande som på den tiden användes överallt i det absolutistiska Europa, i detta fall av den stad som skulle uppföras i framtiden. Och Potemkins projekt – från uppförandet av hans palats till stadsplanens rutmönster och bestämmelser om husens höjd – stannande inte på papperet eller vid uppbyggnaden av kulisser, utan förverkligades faktiskt.

På den högsta punkten, med utsikt över Dnjepr som här vänder skarpt mot söder, lades grundstenen till Preobrasjenskij-katedralen, som till sina dimensioner skulle överträffa Peterskyrkan i Rom. Dagens kyrkobyggnad, uppförd av ingen mindre än det petersburgska amiralitetets byggmästare Andrejan Sacharov, gjordes under sovjetisk tid om till ett museum för ateism och var ursprungligen bara avsedd att vara ett provisorium. När man från platsen framför katedralen går ner mot flodstranden, där Taras Sjevtjenkos kultur- och rekreationspark (under en tid kallad Kommunistisk ungdoms park) nu breder ut sig, kommer man till det gamla guvernörspalats som Potemkin lät bygga åt sig 1790. Efter revolutionen gjordes det om till ett rekreations- och sedan kulturpalats för studenterna vid Dnipropetrovsks universitet. Från denna långsträckta klassicistiska byggnad, som skadades allvarligt under kriget, löper blicken över till klosterön (som under sovjetisk tid hette Kommunistisk ungdoms ö), där det fanns ett kloster långt före Katarinas grundande av staden. Idag är ön en rekreationspark och badplats med många tusen besökare. Dnjepr, som innan den dämdes upp av Dnjeproges-kraftverket var ofarbar här på grund av forsarna, vidgar sig idag nästan till ett innanhav. Staden sträcker sig längs båda stränderna – och erbjuder på sommarkvällar och sett från strandpromenaderna ett nästan mediterrant sceneri.

För de besökare som var med vid grundandet 1787 – bland dem den habsburgske kejsaren Josef II – kunde mycket framstå som "Potemkinkulisser", och det såg länge ut som om Jekaterinoslav, som 1803 upphöjdes till guvernementshuvudstad, inte skulle komma på benen. Men Jekaterinoslav blev till "tsarrikets boomstad" (Rainer Lindner) i det ögonblick man fann kol i det närbelägna Donetsbäckenet och en betydande järnmalmsfyndighet utanför Kryvyj Rih. Jekaterinoslav hade redan tillgång till den viktigaste transportvägen på 1800-talet – Dnjepr med 1 400 fartyg om året ! Och nu anslöts staden till det snabbt växande järnvägsnätet, framför allt Katarinalinjen och järnvägsbron över Dnjepr, som invigdes på festligast tänkbara sätt 1884.

Den "Sydryska utställningen för jordbruk, industri och hemproduktion" 1910 var förmodligen en av höjdpunkterna i stadens utveckling, när den från ett "Söderns Petersburg" snarare omvandlades till ett tsarrikets Manchester. Denna utveckling accelererade när fabriksanläggningar evakuerades hit från ryska rikets västliga provinser i början av första världskriget. Alltsedan 1860-talet hade det gått slag i slag. Den 10 maj 1887 togs det första stålverket, Alexanderverket (ägt av ett aktiebolag i Brjansk, idag Petrovskij-verket), i drift och var med sina periodvis 30 000 arbetare i årtionden stadens största arbetsgivare. Hösten 1889 togs det fransk-belgiska aktiebolaget Chaudoirs stålrörverk i drift, och senare tillkom verket Gantke (efter revolutionen kallat Karl Liebknecht), Chaudoir-B (senare Komintern) liksom tågverkstäder (senare Kirovverken). 1895 öppnade det belgiska företaget Esau & Co (senare Skördetröskfabriken Vorosjilov). Jekaterinoslav blev ett säte för utländska företag, som kontrollerade 90 procent av metallindustrin och 63 procent av kolbrytningen.

Staden växte. 80 procent av arbetsmigranterna kom från ryska byar, men också från den judiska bosättningsregionen, där framför allt hantverkare, små butiksägare och verksamma inom fria yrken rekryterades. Det industriella lyftets, den ursprungliga kapitalackumulationens och den agrara massinvandringens stad utvecklades på kortast tänkbara tid till ett centrum i en häpnadsväckande samhällsbildning. Den kan bäst avläsas i förstörelserna under 1900-talet längs huvudesplanaden, som ritades av stadsplanerare från Sankt Petersburg på 1700-talet. Den drar genom staden från Katedralplatsen till järnvägsstationen i ett 12 kilometer långt och 100 meter brett stråk: Katarina-prospekt, som idag – fortfarande ! – heter Karl Marx-prospekt, medan den under den tyska ockupationen 1941–43 kallades Breite Straße.

Spårvägslinje nr 1 löper mellan stadens båda ändar, katedralplatsen och stationstorget. Under resan får man se mycket, till exempel reliefen av staden, som ligger på tre kullar och därmed har förbluffande höjdskillnader. Man får också en uppfattning om stadens enorma utbredning: 25 kilometer i nord–sydlig riktning och 40 i väst–östlig. Esplanaden är tolv kilometer lång och utgör den egentliga centralaxeln i staden, så som Katarinas byggmästare ritade den på 1700-talet. 1926 bytte staden namn och enligt generalplanen från 1933 skulle axeln förskjutas : staden på båda sidor om floden skulle orienteras efter sin naturliga huvudaxel, nämligen Dnjepr. Det var kanske helt i andan av "Söderns Petersburg", så att Dnjeprs vattenyta skulle motsvara Nevas som centralt urbant rum. Stadsplanerarna på 1930-talet tänkte sig imposanta byggnader, däribland ett höghus åt Röda armén.

Idén att flytta staden till floden är fortfarande levande. Den breda, kilometerlånga strandpromenaden med gångvägar, kajer och utblick över Dnjepr är en av de vackraste i Europa. Hotell Parus-höghuset, som på 1980-talet byggdes ut i floden i form av ett segel, är fortfarande ofärdigt – förmodligen för att det inte uppfyller dagens krav. Idag används det för nattliga illuminationer i gult och blått, Ukrainas nationalfärger, samtidigt som en jättelik månskiva dyker på himlen på motsatta sidan, vilken vid närmare påseende visar sig vara en installation på ett fabriksområde som ägs av Igor Pintjuk.

Men Dnjepr blev inte innerstadens axel, utan denna funktion har Katarina-prospekt alias Karl Marx-prospekt fyllt från första början. Varje promenad genom staden, varje bilfärd mynnar nästan per automatik i denna esplanad, som påminner om en parkanläggning med sina gångvägar, sina blomsterrabatter och sin bildmarknad. En resa med spårvagn nr 1 leder inte bara genom staden, utan blir en resa genom århundradena. Allt som varit av betydelse i denna stad är representerat här eller relaterat till detta urbana rum. Alla historiska skeenden har utspelat sig här eller i den omedelbara omgivningen. Varje generation har bidragit med något till helheten, och varje generation har tagit bort eller förlorat något i detta rum. Det finns påminnelser om en del, men mer förtigs eller har utplånats.

Men det viktiga är att detta urbana rum par excellence förblivit en scen för dagens aktörer. Framför länsförvaltningen och borgmästarhuset, som båda ligger vid nästan skrämmande stora torg längs axeln, kom det till allvarliga sammandrabbningar mellan anhängarna av Euromajdan och deras motståndare våren 2014. Den sockel som Lenin stod staty på har röjts och omgärdats av en affischvägg med en flicka i ukrainsk nationaldräkt. En installation på torget – en överdimensionerad råttfälla – vill väl varna medborgarna för råttfångare och demagoger.

En kort introduktion till stadens historia kan man få på historiska museet, som bygger på Alexander Pols (1832–90) samlingar. Han var en pionjär inom gruvdrift och järnvägsbygge, kallad "Nya Rysslands Kolumbus", och en av 1800-talets viktigaste företagare över huvud taget. Senare sköttes samlingarna in i sovjetisk tid av en ansedd forskare, Dmytro Javornytski, som var en representant för en stad med sällskapsliv, föreningar, lärda sällskap, filantropi och självförvaltning. Just nu förbereds en utställning om "Det stora kriget och guvernementshuvudstaden Jekaterinoslav". Avdelningen om kollektiviseringen är förbluffande liten. Där visas foton av genomsökning av bondgårdar och beslagtagande av spannmål, och protokoll från rättegångar om fall av kannibalism. I salens medelpunkt står likt en konstinstallation en traktor av 1931 års modell, svartlackerad med knallröda fälgar.

Av ögonvittnesrapporter, som den från studenten Viktor Kravtjenko som var en av de ungdomar som Kommunistisk ungdom mobiliserade och skickade till byn Petrovo, vet vi hur det såg ut i byarna och att det fördes ett krig mot bönderna på landsbygden: "Det hemskaste var åsynen av de små barnen med kroppar uppsvällda som ballonger från vilka lemmarna dinglade skelettaktigt. Svälten hade utplånat varje spår av ungdom från deras ansikten och endast i ögonen fanns något av barndomen kvar. Överallt låg män och kvinnor utsträckta med uppsvällda ansikten och bukar och helt uttryckslösa ögon." Följderna av hungersnöden 1932–33 kunde också iakttas i själva Dnipropetrovsk: "Trots drastiska polisiära åtgärder för att hålla offren hemma översvämmades Dnepropetrovsk av utsvultna bönder. Många låg orörliga, för svaga för att ens kunna tigga, kring järnvägsstationerna. Deras barn var föga mer än skelett med uppsvällda magar. Förr i tiden hade vänner och släktingar på landet skickat matpaket till städerna. Nu var det tvärtom. Men våra egna ransoner var så små och osäkra att det inte var många som vågade skänka bort något."

Ett annat rum i stadens museum ägnas åt Alexander Krasnoselskij, den arkitekt som mest präglat staden. Man kan här beskåda en borgerlig atmosfär, dagboksanteckningar från en resa till Västeuropa, notblad och musikinstrument, bilder från "gårdagens värld". Han har bland annat ritat varuhuset Univermag på Karl-Marx-prospekt (1936–38).

I översta änden av esplanaden ligger stadens mest välbärgade bostadsområde. Där finns inte bara gator med villor från förrevolutionär tid, som senare övertogs av medlemmar av nomenklaturan – till exempel bodde Leonid Brezjnev på Vorosjilov-gatan 11. Här har också utbildningsinstitutioner uppstått undan för undan sedan 1890-talet, till exempel gruvtekniska institutet. Under den sovjetiska industrialiseringen byggdes de ut, oftast monumentalt och i tidens nyklassicistiska stil.

Fotona av det gamla Jekaterinoslav visar att staden var multietnisk. Affischer och skyltfönster visar en judiskt, ryskt, ukrainskt, svartahavstyskt och internationellt präglad stad, och särskilt belgiska och franska företag sticker ut. I hörnet Karl Marx-prospekt/Gogol-gatan står den ukrainska nationalbankens välrenoverade byggnad, och upptill på fasaden har en tsaristisk örn genom historiens list dröjt sig kvar. Hotellen på esplanadens båda sidor hette som överallt Astoria, Bristol, Europa, Grand, och efter revolutionen hade de som överallt i Sovjetunionen namn som Spartak, Oktober och så vidare.

Esplanaden är en zon för tidsfördriv och avkoppling. Därför finns här caféer och framför allt biografer, till exempel Coliseum som senare döptes om till Oktober. På vissa byggnader finns minnestavlor uppsatta, så att man till exempel får veta att den ukrainske anarkistledaren Nestor Machno bodde på Astoria 1919. Trots att Grand hotell skadades allvarligt under andra världskriget känner man genast igen det i korsningen Karl Marx-prospekt/Gogol-gatan – det fanns alltså en ukrainsk jugendstil. Genom sin formgivning hade det lika gärna kunnat stå i München eller Graz. Den engelska klubben blev senare en träffpunkt för revolutionärer och ännu senare en lokal för Frivilliga sällskapet till stöd för armén, luftvapnet och flottan (DOSAAF).

"Makten i Jekaterinoslav", heter det i Viktor Kravtjenkos memoarer, "växlade varje månad, ja ibland varje vecka mellan de olika grupperingarna. Vi visste till slut inte vem som bestämde, de röda, de vita, de gröna, Petljuras, hetmanen, Skoropadskijs, Barko Machnos eller Grigorjevs truppstyrkor. Under några månader ockuperade tyskarna staden. Sedan drog de sig tillbaka och de sinsemellan tävlande arméerna, soldater i trasor som var lika likgiltiga för sina egna som för andras liv, böljade fram och tillbaka över den utblottade staden." Gatorna var översållade med lik, men bredvid satt soldater och åt. "Det går knappt en dag utan hemska historier om pogromer i judekvarteren, rånkupper mot banker och tåg. Varje ny regering kallar sina föregångare ’banditer’ för att snart i sin tur skällas för ’banditer’. I en veckas tid gick alla människor i stor spänning över den anarkistiska Machna-regeringen som hade installerat sig i Jekaterioslav; sedan kom de röda tillbaka igen och det var som om Machno aldrig hade existerat."

Huvudpostkontoret från 1910 har en plakett som uppmärksammar berömda bankkunder : den redan nämnde yrkesrevolutonären Petrovskij, författaren Alexej Tolstoj, som då ännu stod på de vitas sida och här fann material till sin romantriologi Lidandets väg, men även anarkistledaren Nestor Machno, Stalins stridskamrat Kliment Vorosjilov och befälhavaren över 1. kavalleriarmén Semjon Budjonnyj, som alla infann sig här under inbördeskriget. Huvudpostkontoret som historisk plats : här utkämpade kontrarevolutionärerna sin sista strid mot bolsjevikerna den 29 december 1917, och här sorterade tyskarna sin avgående fältpost under ockupationerna, först 1918 och sedan 1941–43.

Karl Marx-prospekt utmynnar i ett stort torg framför centralstationen, där spårvagn nr 1 vänder. På kvällen är stationstorget fullt av liv; stationsbyggnaden, som har återupptagit proportionerna i den byggnad från 1894 som tyskarna förstörde, får sin fasad upplyst. Här kan man också ta en annan spårvagn, som leder till metallurgins och kemins värld. Bakom stationen finns det stora fabriksområde som gjorde Jekaterinoslav/Dnipropetrovsk till ett centrum för järn- och stålproduktion. Spårvagnen skakar i flera kilometer förbi rostfärgade och sotsvarta hallar, från vilka fräsch grönska bryter fram – som om naturen återtar dessa Vulcanus smedjor. Någonstans övergår staden i bosättningar, där det inte är klart om de fortfarande är stad eller redan byar. 

På så vis blir en färd längs Katarina-prospekt/Karl Marx-prospekt till en resa längs tidsaxeln. Hit hör för övrigt också att vagnarna, som uppenbarligen har utrangerats i Tyskland och levererats till Ukraina, fortfarande har skyltar med den tyska texten: "Bei Aussteigen bitte Knopf drücken" ("Vid avstigning var god tryck på knappen"). Spårvagnen skumpar förbi fasader i vilka ifrågavarande epoks anda har utkristalliserats. Vi far till exempel förbi klassicistiska byggnader i 1700-talsupplysningens anda och vidare till eklekticismen från tiden för stadens grundande, då man inte visste vad man skulle göra av sina rikedomar. Vi är glada över att finna rester av den under sovjettiden så föraktade jugendstilen och tappar nästan fattningen inför tyngden av de byggnader som en fullständigt utmattad stad uppförde under återuppbyggnaden efter 1945 – i vissa fall med hjälp av tyska krigsfångar. De nyaste accenterna i denna kuliss har satts av en postmodernism som sällan uppträder så anständigt och anspråksfullt som den gör i Business and Entertainment Center, med en imitation av Big Ben i London.