Kapitel 9: Donetsk: stadsmord på 1900-talet (1/2)

Att det skulle gå dithän gick inte att förutse ens efter ockupationen av länsförvaltningen i Donetsks centrum den 6 april 2014: att den blomstrande miljonstaden Donetsk inom loppet av ett år skulle bli en spökstad, en döende stad. Så uppfattade en bloggare i staden situationen bara några veckor efter de proryska separatisternas våldsamma stormning. I sitt "Brev till alla som inte bor i Donetsk" skrev han:

Mina kära, ni kan inte föreställa er hur kusligt och fasansfullt det är att se en stad dö. Donetsk kommer aldrig mer att vara så som jag minns det, ni kommer aldrig att kunna se staden så som den var. Till det yttre är den fortfarande en blomstrande, vårlik stad – med yppig grönska, lekande barn, öppna livsmedelsbutiker, många blommor, breda gator, och ute kan man höra bollen slås på tennisplanen. Donetsk liknar en människa som är dödligt träffad men inte vet att hon snart kommer att dö. Staden är nästan som den var förut. Nästan – för infekterade sår har redan blivit synliga i form av vägspärrar, betongfästen med sandsäckar, maskerade beväpnade män och kulsprutor. På veckosluten finns det knappt några bilar på gatorna, och en skrämmande tystnad råder. Staden dör. Efter klockan tio på kvällen finns den inte en enda öppen affär, inget apotek, inte en enda människa på gatan och inga bilar utom taxibilar. Alla caféer, alla etablissemang är stängda. För att följa en vän hem efter klockan tio på kvällen och gå 500 meter tar vi med oss våra pass – det är inte riktigt tillåtet på grund av utegångsförbudet. För att förflytta sig en kilometer i stadskärnan efter klockan tio – jag måste flytta min gitarr och jag bor i centrum – måste man vara helt uppgiven eller berusad ... Jag är rädd och ängslig i min stad ... Ingen tror att någon över huvud taget behöver oss som bor här. Människorna är övergivna. Donetsk är en bur, ett fängelse, som man hittills bara kunnat fly ifrån om man lämnar allt bakom sig, bostad, ägodelar, arbete, förhoppningar och planer för framtiden. Man måste slita sig loss för att överleva – det är ändå det viktigaste. Alla har förstått att det är det som gäller på sikt. Att det kommer att bli mycket illa. Mycket illa. Och att många kommer att dö – precis som denna stad kommer att dö.

När jag återvände från min resa till Donetsk vid påsk 2014 ville jag inte tro att den lilla grupp som hade stormat och ockuperat förvaltningsbyggnaden på Taras-Sjevtjenko-boulevarden skulle lyckas få staden i sitt våld. Jag hade genom egna observationer avslöjat att de ryska mediernas rapporter om kaoset i städerna i Donbass var lögnaktiga. Staden fungerade som om inget hade hänt: tågen avgick punktligt; det var trafikstockningar (huvudsakligen bilar av utländska märken) på huvudgatan, Artiom-gatan, uppkallad efter en bolsjevik från staden som stupade i inbördeskriget. Det fanns inte ett spår av krig eller inbördeskrig och än mindre av något "folkmord" på den rysktalande befolkningen i en stad där ryskan är dominerande.

I de bilder som utländska tv-bolag sände saknade jag också det jag såg med mina egna ögon: sakernas gilla gång, rutinerna, ja, den tillbakalutade inställningen i en miljonstad som inte utan vidare låter sig bringas ur fattningen, och absolut inte av den konstiga grupp som hade ockuperat oblastförvaltningen. På Pusjkin-boulevarden med dess fontäner och blomsterrabatter flanerade elegant klädda par och gick mammor ut med sina barn – och över alltihop lyste reklam för italienska restauranger och för internationella varumärken från Apple via Gucci till Siemens. På biograferna visades "Adventures" och operaprogrammet omfattade Aida och en ny iscensättning av Den flygande holländaren. I boklådan omedelbart intill det torg där stadens öde skulle avgöras fanns intressanta nya publikationer, texter om terrorn under Stalintiden med material från lokala arkiv – bokhandlaren föreslog att jag skulle beställa på nätet och försäkrade att beställningar skulle levereras punktligt till Berlin. I denna stad gjorde barnen fortfarande sina läxor, gick ungdomar till sin idrott, funderade studenter på en utlandssemester i Polen och drog redan upp planer för semestern.

Efter de uppslitande månaderna på Majdan i Kiev och den snabba annekteringen av Krim var inte heller Donetsk, vars län var stamområdet för den störtade presidenten Janukovitjs och hans Regionernas parti, längre en hel och oskadd stad. Det hade funnits deklarationer för och emot Euromajdan, och i Donetsk kom det första dödsoffret, Svoboda-aktivisten (Svoboda är ett smeknamn på Allukrainska unionen, ett nationalistparti med starkast fäste i västra Ukraina; ö.a.) Dmitro Tjernjavskij. Och de personer som samlades runt Leninmonumentet, satte upp sina tält där och sedan stormade byggnaden gav snarast intryck av en teatergrupp, en imitation av Euromajdan, med den skillnaden att det framstod som en iscensättning i stället för en massrörelse med en hel stad i ryggen.

Vid huvudingången har man rest barrikader av bildäck, som tjänar som affischtavla för slagord som "Europa, stick härifrån!" och "Omedelbart tillbakadragande av US-Securitys legoknektar". Alla är maskerade. Ibland släpper de förbi en, efter behag. Ingen arbetar längre i tolvvåningsbyggnaden; förvaltningen har flyttat till hotell med sina datorer. På fasaden hänger ikoner och flaggor för "Folkrepubliken Donetsk". Äldre kvinnor och pensionärer bevakar demonstrativt ett första-hjälpen-tält, trots att det inte finns någon inom synhåll som skulle kunna angripa "fästningen". De män som passerar ingången har improviserade kamouflageuniformer, pannband, tatueringar, påkar och en del till och med piskor med metallbitar som hade kunnat vara hämtade från en film om lägervakter. Inga tal till folket, över torget dånar bara uppspelad musik, företrädesvis med texter som rimmar med Donbass och arbetarklass. Allt detta mycket nära gågatan, konstmuseet, länsbiblioteket, stadens bästa bokhandel och olika universitetsinstitutioner.

Hur skulle denna samling galningar kunna få staden att förlora fattningen och rubba dess jämvikt? Det tar säkert bara några dagar innan ockupationen blir något som inte är värt att orda om och glöms bort! Det urbana livets rutiner, upprepningen av ständigt detsamma och det inkörda, som det urbana livet bygger på, måste snart komma över mellanspelet och avstöta våldsverkarna. – Ungefär så var mitt intryck av de östukrainska städerna efter ockupationen av Krim.

Men redan då stod det egentligen klart att ockupationen i Donetsk – och nästan samtidigt i Charkiv, Luhansk och Mariupol – inte var en spontan och tillfällig händelse, utan en planerad, samordnad och riktad aktion. Efter övertagandet av Krim i en handvändning skulle nu det område övertas lika lätt som utropades till Novorossija, Nya Ryssland, och som – om framgången på Krim skulle upprepas – skulle söka den ryska militärens "beskydd". Spelet, som då inte var lätt att genomskåda för utomstående, har sedan dess avslöjats genom aktörernas egna detaljerade, ja, ordrika, skildringar. Framför allt av Igor Girkin-Strelkov, som efter kuppen på Krim träffsäkert ockuperade Slovjansk, en överskådlig stad som var lätt att inta och en viktig järnvägsknut. Det utlöste en våg av ockupationer så att en rad städer hamnade i hans våld: förutom Slovjansk också Artemivsk, Jenakijeve, Kostjantinivka, Lyman, Horlivka, Chartsysk, Makijivka, Makijivka och framför allt storstäderna Donetsk och Luhansk.

Medan det vanliga livet pågick hade en grupp människor ockuperat strategiska höjder och upprättat ett slags dubbelmakt. Kapning i stor stil. En miljonstad som gisslan. Allt detta gick under de första dagarna och veckorna inte att se för vad det var (åtminstone inte för mig, och inte heller för den nya regeringen i Kiev, tycks det). Det tåg som hade fört mig från Charkiv till Donetsk passerade punktligt Slovjansk och Kramatorsk, både med välstädade perronger och pendlare på väg hem. Girkin-Strekjivs mannar hade redan Slovjansk i sitt våld, men på tåget tittade passagerarna i luftkonditionerade vagnar på en amerikansk blockbuster eller arbetade på sina laptoppar. Efter ankomsten till Donetsk körde taxichauffören "på grund av oroligheterna" en annan väg till hotellet, som jag hade bokat i förväg på nätet, och hade "på grund av oroligheterna" också en något högre taxa.

En riktad motaktion mot de terroristiska ockupationerna av offentliga institutioner i Donetsk och Luhansk misslyckades av flera skäl: regeringen i Kiev, nytillträdd och inte helt säker i sadeln, kan ha missat det rätta ögonblicket och underskattat aktionernas följdverkningar för upplösningen av det statliga våldsmonopolet; milisen på plats kan ha vägrat eller ryggat tillbaka för en insats mot en beslutsam terrorgrupp; eller kanske rent av att det mot dess demonstrativa våldsberedskap inte fanns någon vettig möjlighet till militärt ingripande med utsikter om framgång. Man kan i alla händelser anta att det fanns en point of no return, från vilken kidnapparna inte hade någon återvändo utan bara kunde fortsätta radikaliseras. Och gå från ett symboliskt besittningstagande till ett reellt, från en punktuell ockupation till en heltäckande, från kontroll över det offentliga rummet till våldsam kväsning av all opposition, från nonchalans och brott mot alla spelregler till upprättande av en despoti, där plundring, våldtäkter, tortyr och rent av avrättningar hör vardagen till. En av befälhavarna i separatistbataljonen Sjachtiorsk, Roman Onisjtjenko, rättfärdigade skräckregementet på följande sätt: "Vi menar att det är bättre att förlora Snezjnoje som stad än våra soldater."

Även om Europa har gjort flera erfarenheter av stadsdöd och stadsmord blir det allt svårare att föreställa sig sådant. I den långa raden av döda städer finns metropoler som jämnats med marken och meter för meter lagts i aska och ruiner. Stalingrad, Warszawa, Minsk, och också tyska städer under de allierades bombningar. Det finns städer som varit oskadda till det yttre, med fasader och murverk intakta, men där det mänskliga innehållet utplånats – genom gas eller deportationer till läger, eller någon gång genom byte av hela befolkningen: Vilnius, Lviv, Łódź, Wrocław. Allt detta är städer som genom katastrofer upphörde att vara det de tidigare hade varit. Den som ligger oss närmast i tiden och rummet är förmodligen Sarajevo, förstörelsen av en månghundraårig multietnisk stad inför våra ögon, och senast en av de äldsta städerna över huvud taget: Aleppo.

Den som befinner sig i "orkanens öga" har annat att tänka på än att skildra skeenden som kostar en livet. De försök till beskrivningar vi ändå känner till visar att varje stad dör på sitt vis – och kanske överlever: Leningrad under belägringen och svältdöden, skildrad av Daniil Granin, Ales Adamovitj och Lidija Ginzburg, annorlunda än Warszawa, skildrad av Miron Białoszewski som ett getto som brändes ner meter för meter, och i sin tur annorlunda än Berlin som bombmål i Ursula von Kardorffs dagböcker (eller "Fästning Königsberg" i greve von Lehndorffs Farväl mitt land) eller Vilnius i Herman Kruks dagböcker.

Endast Donetskborna själva kan skildra det som händer dem. Det är de som bäst känner sin försvagade livsande, sin psykiska hushållning och sin förmåga att uthärda. De iakttar på nära håll sina nya, blott alltför självsäkra, herrars gemenheter och de vet att allt en dag kommer att dras fram i ljuset. Med sin i livsfara skärpta varseblivning missar de inte en enda detalj i en verklighet som utomstående inte har en aning om. Det åligger dem att dokumentera allt och avlägga vittnesmål. Redan nu kan vissa bloggar från staden läsas som själviakttagelser av en patient som ligger på operationsbordet för en öppen hjärtoperation.

Trots den täta informationen har vi på avstånd svårt att följa skeendena. Efter min återkomst har jag bredvid skrivbordet kartor över Donbass i alla möjliga skalor: översiktskartor och stadskartor med gatu- och institutionsförteckningar. På dessa kartor kan man föra in allt: de sprängda broarna, det beskjutna bostadsområdet, transformatorstationerna, järnvägsstationerna, kratrarna efter vilsegångna raketer eller den fabrik som besköts så att den började brinna. Tekniskt uppdaterade personer kan mycket lättare, snabbare och kanske också exaktare ta reda på detta på Google Maps och Google Earth. Sådana digitala verktyg hjälper dem att hänga med i skeendena, i realtid, multiperspektivistiskt ur så många synvinklar som det finns ögonpar och utkikar, det vill säga praktiskt taget oändligt många. Bilder, kartor och kommentarer ger sedan tillsammans ett panorama som förändras dag för dag och som avbildar förvandlingen av en stad på slagfältet. Vad som kan åstadkommas med en sådan mapping, som bygger på de sociala nätverkens oändligt rika källor, framgår av rekonstruktionen av det ryska Buk-robotsystemets färd från Kursk oblast till det separatistkontrollerade territorium varifrån Malaysia Airlines-planet sköts ner. Denna analys kom inte från ett statligt, professionellt underrättelseväsen utan från researchnätverket Bellingcat, med säte i Storbritannien.

Förvandlingen av en stad till ett krigslandskap pågår på alla plan och påverkar alla sinnen. Människor lär sig ge akt på ljud. Av dem kan de sluta sig till vapentyp och riktning, och från detonationen kan de sluta sig till det ungefärliga avståndet till nedslaget. De vuxna har redan vant sig vid alarmen som tidigare satte skräck i dem, och barnen kan snart inte sova längre när stridslarmet äntligen tystnar. Man har lärt sig skilja mellan vanliga lastbilar och militärkolonner. Stadsbor som förr sällan var i källaren under sitt element- hus har inrättat sig där, först provisoriskt och sedan för längre tid, och har så att säga blivit grottinvånare – ett fenomen som uppträder i alla krigsdrabbade civiliserade städer. Fönster kläs med plywood och rutorna säkras med vävtejp mot splitter. Kommunikationsnät blir nödvändiga för överlevnaden och mobiltelefonen till ett slags system för tidigvarning och faran är över – förutsatt att man kan ha den laddad när elen försvinner gång på gång.

Den tidigare trygga staden börjar sönderfalla i korridorer som man tror är säkra och i no­go­areas. Det finns stunder då man kan gå ut och rasta hunden och andra stunder då man absolut måste undvika det. De tidigare välbekanta vägarna har blivit mer riskabla och man söker efter andra för att undvika de förhatliga och oberäkneliga främlingar som har kommit till staden. Den som är ensam och inte vågar sig ut löper risken att bli utan mediciner eller frysa ihjäl på vintern. Hundratals människor dog av svält eller köld i vintras. Under fredstid ägnar man inte en tanke åt vad som skulle hända om man skulle stå utan el eller vatten eller om avloppet slutar fungera, men när transformatorstationen har träffats och vattenledningen brutits av slungas man tillbaka i en tid då det inte fanns hissar och rinnande vatten. Vardagliga ärenden blir till olösliga problem, och städerna faller tillbaka i stenåldern.

Busshållplatser och människosamlingar över huvud taget blir farliga: de kan – avsiktligt eller genom en blindgångare – plötsligt förvandlas till en bombkrater eller ett blodbad. Bussar och spårvagnar går fortfarande, och allt emellanåt blir de träffade. Ibland registreras explosionerna av övervakningskameror. Bränder släcks inte längre eftersom brandkåren inte har vatten när de eldrivna pumparna inte längre fungerar. I somras brann fälten i Donbass, antända av skottlossning, men de brigader som oförväget sattes in kunde knappt släcka dem.

Den som inte måste ut stannar hemma. Invånarna drar sig till- baka från stadens offentliga rum och barrikaderar sig, medan det till synes kontrolleras av militär personal. De talar ofta en ryska som låter annorlunda än den som talas i Donbass, och de kör bilar med registreringsskyltar från Vologda eller Saratov – eller helt utan registreringsskyltar, eftersom trafikreglerna inte gäller för dem. Unga män undviker gatorna för att de kan bli utsläpade ur sin bil och tvångsrekryteras "till folkrepublikens försvar". Bilförare som aldrig låst dörrarna under färd gör det nu, just för att undkomma kidnappare.

Bilhandlarna och bilparkerna längs utfartsvägarna, där alla internationella märken och alla klasser finns representerade, har vant sig vid oönskade besökare i kamouflagefärg. Beslagtaganden för eget bruk eller för vidare försäljning och smuggling framstår nästan som en ny variant av det bolsjevikiska slagordet "Expropriera expropriatörerna" eller "Röva tillbaka det bortrövade". Sådan godtycklig tillägnelse har gått längst vad gäller bostäder. Tusen sinom tusen invånare har lämnat staden, för alltid eller temporärt, för att "övervintra" någon annanstans i osäkerhetens tid – hos släktingar i det fria Ukraina, på andra sidan gränsen i Ryssland eller i en sommarbostad vid Svarta havet. Vilt främmande människor flyttar in i de tomma lägenheterna. Hotell förvandlas till logementen för fritt kringdrivande krigare och deras kvinnor. Lägenheter töms precis som stormarknader och bilhandlare. Det som avgör är inte pengar utan kalasjnikovar. Den gamla lösningen "svart omfördelning" är åter aktuell; vem som helst kan roffa åt sig vad som helst bara han är rabiat nog.

Platser som tidigare var mötesplatser töms. Caféerna – av vilka en del har skadats – stänger tidigt eller har slagit igen. Kyrkliga församlingar anpassar sig efter utegångsreglerna och ställer in gudstjänster. Biograferna ändrar sina visningstider för att staden har blivit alltför otrygg på kvällarna. Det finns inga platser kvar dit man kan dra sig tillbaka. Grustaget som barnen lekte i har träffats, liksom dammen där tusentals döda fiskar flyter omkring efter detonationen. Någon gång slutar uttagsautomaterna att fungera, någon gång uteblir pensionerna, någon gång återvänder natura- och byteshandel till stadskärnan.

I denna kamp har gisslantagarna en fördel: de dikterar, åtminstone för en tid, hur de utpressade ska reagera. Den ukrainska arméns och de frivilliga förbandens "antiterrorverksamhet" var inte förberedd på separatisternas terrorhandlingar. Genom beskjutning över stora avstånd, med föga träffsäkra skyttar, kunde de inte uträtta mycket mot separatisternas urban warfare. De ökade tvärtom hatet mot dem som beskylldes för allt elände: regeringen i Kiev och dess försvarare.

Att förskansa sig i en stad, omvandla lokala fabriker till reparationsverkstäder för stridsvagnar och annan krigsmateriel, ställa upp haubitsar och granatkastare mitt i bostadsområden och använda invånarna i hela kvarter med elementhus som mänskliga sköldar har länge varit känt från andra trakter i världen, men nu vandrade denna praktik in i Europa via Donbass. Vapen och annan militär materiel, som först hämtades från den ukrainska arméns depåer i ockuperade områden, men sedan dag för dag levererades splitternya över den ryska gränsen, har förvandlat civilisternas värld till ett militärläger. På de människotomma gatorna dominerar khaki; man möter mer militär personal än normala fotgängare. Kamouflageuniformen dominerar över de normala kläder som människor har på sig på väg till arbetet. Tusentals bostäder är skadade, oanvändbara. Många tusen människor har försvunnit. En stad blir till övnings- och exercisfält för militär logistik, för uppförandet av försvarsanläggningar eller för omvandlingen av skolor och sjukhus till fältlasarett.

Det är lätt att räkna ut på vilka punkter en stad eller en region kan rubbas och läggas i ruiner. Den som åker genom Donbass lär sig inte bara att detta är stäpp – särskilt på våren då akaciablommorna ligger som en vit slöja över industristäderna – utan framför allt att Donbass är ett människoskapat landskap av järn och stål. Det är lika överväldigande som andra industrilandskap i världen, från Kuzbass (Kuznetskbäckenet) till Pittsburgh, med sina kilometerlånga verkstadshallar och rälsar som här löper samman i väldiga knutpunkter, med järnvägs- och vägbroar, kanaler och pipelines. Men detta cyklopernas landskap är också sårbart, och hur striden om Donbass utvecklas kan exakt avläsas i striderna om kontrollen över eller förstörelsen av dessa strategiska punkter och linjer som håller allt samman. Förstörelsen av järnvägsspår förlamar i ett slag delar av Donbass, och innehavet av väg- och järnvägsknutpunkter som Ilovaisk och Debaltseve avgör vem som kontrollerar terrängen – mer än alla avtal som tagits fram av kartografer i Genève eller Minsk.

När järnvägsstationen i Donetsk träffades bredde paniken ut sig, eftersom den för tusen sinom tusen var vägen ut ur den belägrade och beskjutna staden. Striden om flygplatsen fick en större och större symbolisk betydelse – den som fick överhanden här skulle till sist avgå med segern. Men den var också ett avgörande steg för att göra staden otillgänglig och skära av den från resten av världen, och slunga den tillbaka i en provinsialism som den just lämnat bakom sig. När gruvorna och fabrikerna träffas eller ligger nere upphör "Donbass hjärta" att slå och därmed alla industrier, som hittills erbjudit arbete i staden och regionen.

Många av gruvorna har vattenfyllts när de blivit utan el till sina pumpar och måste startas om. Kraftverk och transformatorstationer har träffats. Stora produktionsanläggningar har förskonats som genom ett under – eller genom avtal mellan ägare som Rinat Achmetov och de separatistiska makthavarna. Skottet mot Donbass-arenan, detta glaspalats som likt ett rymdskepp sänkt sig ner över en oanvänd yta och satt staden på den internationella kartan, riktade sig inte bara mot ett stadion utan också mot Donetsks identitet och självbild som gruvarbetar- och fotbollsstad. De "miljoner rosornas stad", som gruvmetropolen hade utvecklats till sedan 1960-talet, blev en stad som präglades av khakifärgade uniformer. Sedan den förste demonstrantens död har rädslan staden i sitt grepp, ja, på vissa håll råder rent av lynchstämning. En kvinna som Irina Dovgan, som fjättrades vid en lyktstolpe för att som förrädare vid en skampåle förödmjukas av förbipasserande, och under deras bifall misshandlades svårt, är ett exempel på det. Det är också paraderandet av tillfångatagna ukrainska soldater i Donetsks centrum genom en "skammens korridor", alltså genom en upphetsad mobb. Därtill kommer rapporter om tortyr i separatisternas fängelseceller.

Terrorn verkar fungera. Den som kan lämnar staden. Hela yrkesgrupper flyr bort. Advokater har inte längre något att göra och ger sig därför av. Universitetet, vars ledning övertagits av separatisterna, har jämte större delen av personalen gått i exil i Vinnytsia för att fortsätta med forskning och undervisning där. Små och medelstora företag, som särskilt inom IT-branschen utvecklats under postsovjetisk tid, har allt färre kunder i en stad som inte längre följer marknadsekonomiska imperativ utan lyder under en politisk-terroristisk kommandoekonomi där det främst handlar om att omfördela och komma över byten. De stora företagen sänder sina medarbetare till andra städer. De köpcentra som uppförts på senare år töms i brist på efterfrågan. Borta är de högutbildade, som inte såg några möjligheter för sig och sina familjer i krigsherrarnas stad. Borta är också läkarna och sjukhuspersonalen. Byggnationen ligger nere. De town houses som uppförts under de senaste åren står tomma, och den som vill och är tillräckligt hänsynslös kan ockupera dem. Alexander Polkvoj kallade i september 2014 Donetsk "Ukrainas Detroit": en stad som pengarna och de ekonomiskt starka skikten har lämnat. "Hela den del av ekonomin som kunde det är borta från Donetsk. Det har inget med politik att göra – det går bara att göra affärer där det finns entydiga, transparenta regler, där man kan planera för framtiden och lita på samtiden."

Den underbara Donbass-arenan används inte längre, och står där som ett monument, likt en Cheopspyramid av glas som fortfarande minns energin i den tidigare vibrerande staden, men nu är täckt av graffiti och prisgiven åt försummelse, slocknande "likt hissknapparna i höghusen". Den ryska journalisten Julia Latynina uppfattar inte Donetsk som ett ukrainskt Detroit, utan tycker sig se uppkomsten av ett slags Palestina i Donbass (palestinizatsija). Hon syftar här på den avskurna Gazaremsan och planerna på att omge Donbass med en gräns och en mur för att kontrollera våldets och laglöshetens utbredning. För andra påminner det totala godtycket snarare om förhållandena i Somalia.

Det står klart att de utropade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk inte kan bestå av egen kraft. Deras herravälde säkrades i slagen om Ilovajsk och Debaltseve, med stöd av ryska specialförband och vapen, som slutade med en massaker på den underlägsna ukrainska armén. De så kallade folkrepublikerna var från dag ett beroende av inflöde av människor och militär materiel från Ryssland, eftersom folket i Donbass mot brandstiftarnas förhoppningar inte reste sig. Igor Grelkin-Strelkov, den ryske specialisten på att starta uppror, klagade över att Donbass inte ens förmådde få 20 000 man på benen. Och folkomröstningen var lätt att genomskåda som en ren PR-aktion utan någon som helst representativitet. Det är mer än tveksamt att ledningen utan hjälp utifrån skulle kunna bygga upp en parastat som vore mer än en Quisling- eller marionettregim.

Det som har tilldragit sig under folkrepublikernas baner är lika brokigt och disparat som deras uniformer. Krigarna påminner i mångt och mycket om frikårer och historiska hopar av landsknektar. Någon gång kommer denna grupp aktivister och deras retorik, levnadslopp och tankemönster att finna sina biografer och analytiker – och någon gång också sina domare. Det står klart att man inte kan fånga och avfärda dem med uttryck som "avskum" eller "samhällets bottensats", även om vissa sådana typer har samlats i deras led: småkriminella som efter "upprättelse" släppts fria från fängelser, slagskämpar, före detta livvakter och kampsportutövare. Drogberoende, folk som inte behöver någon idé eller ideologi för att vara beredda till allt. Men viktigare är stridserfarna veteraner från sen- och postsovjetiska krig och inbördeskrig i Afghanistan eller Tadzjikistan, Tjetjenienkrigen, insatserna i Transnistrien eller Jugoslavien. De är proffs, och dem hade rekryterna och reservisterna i en oerfaren armé som Ukrainas till en början föga att sätta emot.

Den som granskar förteckningen över krigsherrarna, de självutnämnda guvernörerna och befälhavarna i dessa "folkrepubliker" stöter på en hög andel karismatiska och patologiska figurer som gjort karriär som killers. På vilka skådeplatser de gjort sina erfarenheter, kan avläsas av deras tatueringar. Det finns många, alltför många, i det "postsovjetiska rummet", framför allt i Ryssland, som inte har hittat vägen tillbaka till det normala, civila livet – som till på köpet var ett "normalt liv" i 1990-talets kaos. Och för dem föll sig vägen till Krim och in i Donbass hur naturligt som helst: här kände de igen sig, kriget var deras värld.

Men man får inte glömma idealisterna och romantikerna, som rådbråkade sina huvuden över hur Ryssland skulle komma "på fötter efter att ha gått på knäna" och bara väntade på det ögonblick då allt det ressentiment som de hade satt i sig och läst sig till kunde få utlopp. Bland dem finns tidigare studenter i historia (Igor Grelkin-Strelkov är en sådan) och folk som sökte sin frälsning i den ortodoxa kyrkan och ortodoxa oligarker som Konstantin Malafejev (t.ex. Alexander Borodaj, "premiärministern" från Moskva som deltog i förberedelserna av kuppen på Krim och i östra Ukraina). Hit hör också beundrare av Alexander Dugin, som svalt hans nyeuroasiatiska lära och som i åratal laddat upp sig med högerradikala och rasistiska idéer (t.ex. den nynazistiske "folkguvernören" Pavel Gubarev).

En förbluffande hög andel består av folk som via reklambyråer och PR hamnat högt upp i separatisternas hierarki. Man behövde bara spela på de reella motsättningarna inom en befolkning som är exploaterad och förnedrad av oligarker och som känner sig lurad på frukterna av sitt arbete. För den skull behövdes ett fint väderkorn och en demagogisk kompetens, vilket ställde dittills helt okända figurer i offentlighetens strålkastarljus, inte bara i Donbass utan i världen. Vi har alla lärt känna dem under de senaste åren, inte minst den där "folkborgmästaren" Vjatjeslav Ponomarjov, som lät gripa observatörer från OSSE och fick internationella diplomater och världspressen att dansa efter sin pipa. Nästan alla av dem har varit utomlands, i Frankrike eller USA, och vad gäller mode och retorik lärt sig mycket av postmodernismens stil och utformning. Andra föredrar däremot att framträda i färgstarka, exotiska kostymer, eller som kommissarie i läderrock eller i den välkända blåvitrandiga matrosskjorta som alltsedan revolutionen och Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin varit en symbol för sovjetisk manlighet. Därtill har kontingenten fyllts på med muslimska krigare från Tjetjenien, som president Kadyrov skickat till Donbass.

IT-revolutionen har gjort att vi är ganska välbekanta med personalens ansikten och identiteter. De anser det inte längre vara nödvändigt att maskera sig och känner sig så självsäkra att de låter hela världen ta del av deras selfies framför stridsvagnar och haubitsar. Bland dem finns äventyrare som inte har något bättre för sig på semestern än att dra i krig, som ser Donbass som en lekplats där man dessutom kan bärga rikliga byten och som framför allt finner kamratskap och gemenskap som inte längre finns i vardagen därhemma. Krig som fritidsaktivitet, i jeans, moderiktiga solglasögon och kalasjnikov. Och sedan finns det bilder av stackars satar som skickats i krig utan att ens få veta vart och sedan skickas hem som lik – till Pskov eller Vologda – från ett land där det officiellt inte finns något krig eller några stupade.

Men viktigare är de som verkar i det fördolda, de verkliga specialisterna, analytikerna och hightech-krigarna, som inte visar sig med kosacksablar eller vapen från teatergarderoben. De förstår sig på data, avlyssning, kontraspionage och komplexa vapensystem och kan använda de apparater som Moskva ställer till förfogande för detta. Det är de som tar fram de analyser på grundval av vilka mästaren i Moskva förbereder nästa drag.

Allihop tillsammans har inte verktygen för att förvalta, hålla igång och än mindre utveckla en miljonstad och en industriregion. Deras existens bygger på vapenleveranser och hjälpkonvojer utifrån, och inte minst inflyttning av människor som uppfyller sina förväntningar i Donbass – det är inte första gången regionen får erfara ett herravälde av det slaget.

Fredagskvällen den 22 augusti 2014 träffades Donbass hembygdsmuseum av flera granater och blev allvarligt skadat – de båda sidorna, separatisterna och den ukrainska armén, skyllde på varandra. Bilderna visade en uppsliten fasad, splittrade glasmontrar och nedfallna innertak. Djurpreparat – hjortar och ett vildsvin – stod plötsligt under bar himmel. Mammuten lär ha klarat sig oskadd, liksom den sal som ägnas åt den tyska ockupationen av Donbass och det stora fosterländska kriget. Museichefen Denisenko var i chock – hans museum, som hade öppnat 1924, nittio år tidigare, och är ett av de viktigaste regionsmuseerna i Ukraina, fick stänga för obestämd tid. Personalen började genast röja upp och rädda de utställda föremålen.

Jag hade besökt museet i april. Det här slaget av museum fanns bara på det forna Sovjetunionens territorier: museet som läroanstalt och ofta den enda platsen där man, i brist på publikationer, kunde få en överblick över den lokala historien. Där hade man gruppvisningar, framför allt för skolklasser. De var museer av det gamla slaget, utan allt topprustat multimedialt och interaktivt krimskrams som vi har i väst; man fick vara ifred och skriva sina egna anteckningar. De följde samtliga och över hela unionen samma narrativ, en historia om framsteg som hade kunnat vara hämtad från 1800-talet. De förmedlade grundläggande kunskaper om geologiska tidsåldrar, om naturförhållanden, om flora och fauna, om historiska epoker och framför allt om landvinningarna i Sovjetunionen, historiens slutpunkt. Där fanns stora luckor: viktiga historiska skeenden och personer som förklarats vara icke-personer var frånvarande. Något liknande kan sägas om presentationen av de utställda föremålen – en föremålslig naturalism som måste ha tett sig misstänkt för postmodernismen, men som nu, då studiet av materiell kultur kommit på modet, åter har sin charm. Här finner man en sådan planbottnad båt som kosackerna for med genom forsarna i Dnjepr, den blinde sångarens bandura, den obligatoriska Thonetstolen när sovjetiska museiarbetare skulle återskapa en borgerlig interiör. Tillsammans med Sovjetunionens upplösning upplöstes också museernas narrativ, eller hamnade åtminstone ur takt med tiden. Luckorna blev synliga, liksom frågorna som aldrig kunde ställas.

Hembygdsmuseet i Donetsk var fram till förstörelsen arketypen för ett sovjetiskt präglat hembygdsmuseum, som inte fick chansen att förnya sig totalt. Men trots alla förenklingar visade det stadens överväldigande rika och dramatiska historia. Den grundades av den walesiske industrimannen och bibeltroende John Hughes 1869 och uppkallades efter honom till Juzovka. Sedan växte den explosivt: 1917 hade den 57 000 invånare och före andra världskriget 300 000. 1924 döptes Juzovka, med sitt kapitalistiska grundande och sin kapitalistiska framgångssaga, om till Stalino, och hette så fram till 1961, då den i samband med avstaliniseringen fick sitt nuvarande namn, efter en biflod till Don.

De utställningssalar som avhandlar naturen är välmotiverade i Donetsk: geologiska skikt, tektoniska förkastningar och markförhållanden döljer naturtillgångar som gjorde staden och regionen till ett av de viktigaste centrumen för tung industri i först ryska riket, sedan Sovjetunionen och idag Ukraina. Under markytan finns här unikt förtätade förekomster av antracit, järnmalm, grafit, dolomit, gips och kaolin. Floder levererar det vatten som behövs för upparbetningen och erbjuder billiga transportvägar. Upptäckten av naturtillgångarna på stäppen på båda sidor av floden Kalmius följdes av en hisnande boom.

I dioramat – även det en produkt av den dåvarande museikulturen – kan man se hur gruvor och järnverk blev till de organiserande centrumen i en stor ansamling bruksorter, som sedan dess förvandlats till storstäder: Jenakijeve, Makijivka, Altsjevsk med flera. De nu upp till 1 400 meter djupa gruvschakten och de kilometerlånga anläggningarna vid stålverket och Verk Nord präglar fortfarande det urbana rummet. Det anlades för övrigt i ett rutmönster uppdraget av engelska stadsplanerare på 1800-talet, vilket sedan tjänade som utgångspunkt för den nya planeringen av staden på 1930-talet. Däremellan fanns allt som var nödvändigt för sådana städer byggda från ingenting: direktörsvillan, brandstationen, sjukhuset, handelsskolan, Grand hotell, bank, kyrkor och bönehus för alla de religioner som skulle komma med arbetsmigranterna till den blivande staden: ryssar, ukrainare, judar, armenier, tatarer och greker – och ett inte ringa antal utlänningar, framför allt engelsmän, skottar, belgare, fransmän och tyskar. De firmaskyltar, tillverkarnamn på maskiner och skrivbordsdon som är utställda på museet visar att Donetsk var en smältdegel med 37 nationaliteter, en europeisk stad. Den var också en "machine in the garden" (Leo Marx) som grundats på "Vilda fältet", på stäppen, på kosackernas område. Där fanns jämte "Nyryska aktiebolagets" Hughes-verk företagen E. E. Olivier och Bosse, som ägdes av den från Estland invandrade ryskbalten Eduard Bosse, samt belgiska och franska företag. Vid sin besiktning av Donbass 1888 tyckte sig den ryske forskaren Dmitri Mendelejev ana ett "blivande Amerika".

En bild av Juzovka mot slutet av tsartiden kunde man få i museets borgerliga interiör med kommod och orgel (som för övrigt också skadades), med notblad av Johann Strauss och gruppbilder från en kraftsportförening. Sedan övergick det till krig, revolution och inbördeskrig med pansartåget "Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg" från Starokramatorsk, mässingsbeslagna pickelhuvor från kejserliga tyska trupper, som ockuperade Juzovka 1918. Foton av socialbanditernas intåg under anarkisten Nestor Machno eller de vitas trupper under general Denikin. De avsatte alla spår i staden – med plundringar, pogromer, arkebuseringar av gisslan.

1920-talet med den halvfria marknaden och den snabba återuppbyggnaden framställs i form av en välförsedd lanthandel, med modernitetens sedvanliga insignier, järnplog och en telefon på den röde chefens skrivbord. Även efter revolutionen förblev Donetsk och hela Donbass den stora smältdegeln och smedjan för hela unionen. En som hade flyttat från guvernementet Kursk till Donetsk var den unge Nikita Chrusjtjov, som här inledde sin hisnande karriär på bland annat Bosse-verket, först som rebellisk arbetare, sedan som ungkommunist vid gruvtekniska institutet. Av Chrusjtjov kan man på museet se ett par ramlösa glasögon, en förgylld reservoarpenna och ett melankoliskt porträtt som pensionär. Även "det socialistiska arbetets hjältar" som Alexej Stachanov och Nikita Isotov var figurer i myten om Donbass, så som den kommer till uttryck i tänkespråket "Röken från industriskorstenarna är Sovjetunionens andedräkt".

Trots allt industrialiseringspatos har museet i Donetsk plats för de stora katastroferna i det sovjetiska Ukraina: tvångskollektiviseringen och holodomor, hungersnöden 1932–33 med miljontals döda. I förklaringarna till de utställda föremålen är det till och med tal om "folkmord". I salen, som nästan har fått karaktären av en minnesplats, kan man se deportationsbesked, bilder av gripna bondefamiljer, av barn som gräver efter potatis på redan skördade åkrar, läkarrapporter om symptomen på svältdöd och statistik över dödstalen. Det finns också en avdelning om den stora terrorn i Ukraina 1937–38, som enligt museiutställningen krävde omkring 25 000 människoliv. Här visas porträtt av avrättade fabriksdirektörer, forskare, poeter.

Under tiden för den tyska ockupationen blev staden ett slagfält och hela Donbass till bränd jord. Museet ger information om det ockuperade Donetsk: Gestapo hade sitt högkvarter i dagens Donbass Palace och kommendanturen låg i det senare teatercaféet. Här visas den plats där tusen sinom tusen sovjetiska krigsfångar svalt ihjäl och dit stadens judar drevs för att mördas. På "Stalinos stadsteater", dagens operahus på Artiom-gatan, iscensatte Toni Graschberger (från Staatstheater i München) "frontoperans" uppförande av Léo Delibes Coppélia och Bleknad dröm efter Pusjkin. Till sist anlades tyska soldatkyrkogårdar på oanvänd mark i staden, och kolonner med tyska krigsfångar marscherade genom ruinstaden. Ännu senare tvingades tyskar från Transsylvanien till Donbass, och deras öden känner vi genom Herta Müller och Oskar Pastior.

Mest utförliga och färgstarka är de avdelningar som visar återuppbyggnaden och fredstiden efter 1945. Det handlar mest om ämbetstiden för borgmästaren och "den röde företagsledaren" Vladimir Degtjarev, en mäktig och förmodligen omtyckt provinspamp som staden har en hel del att tacka för: bostadsbyggande i stor stil, stormarknader, idrottsanläggningar, skolor och sportbefrämjande åtgärder under 60- och 70-talen – han var själv en aktiv fotbollsspelare. Jämte "berömda söner" från staden, som Nikita Chrusjtjov, komponisten Sergej Prokofjev (som den förstörda flygplatsen är uppkallad efter) och den rysk-judiske författaren Vasilij Grossman, som kom från Berdytjiv och studerade i Stalino, svarar idrottare som stavhopparen Sergej Bubka, några boxare i världsklass och inte minst fotbollslaget Sjachtar för stadens stolta självbild.

Allt tyder på att den långa efterkrigstiden var den lyckligaste tiden för Donetsk och Donbass. Då hade bostäder blivit viktigare än bombastiska palats för en ny arbetararistokrati, konsumism viktigare än den kommunism som fortfarande stod på partiprogrammet.

Arvet från denna tid är imponerande: sjukhus, bostäder, varuhus, daghem, kulturpalats. Allt detta inbäddat i parkanläggningar längs floden Kalmius, som här har dämts upp till en sjö, mot en fond av delvis bevuxna slagghögar.

Det stämmer att stadens existens vilar på gruvorna, uppfordringsverken, det jättelika stålverket och andra legendariska fabriker (t.ex. leksaksfabriken), men den är inte bara ett bihang till allt detta. Den har ett eget centrum, esplanader med representativa byggnader, de flesta i 30- och 40-talets yppiga nyklassicistiska stil, och några byggnader – som det gamla Hotel Angleterre, ett gymnasium och statsbanken – härrör från tiden före revolutionen. Man kan inte se på staden – som med sina höghus och kontorsskrapor längs en huvudaxel påminner om Essen eller Bochum (liksom Magdeburg har Bochum för övrigt Donetsk som en vänort) – vilka tragedier den utstått och överlevt. Boomen efter grundandet följdes av revolution och inbördeskrig. Den andra industrialiseringsvågen under 20- och 30-talet beledsagades av holodomor och den stora terrorn och slutade i den tyska ockupationen mellan 1941 och 1943, vilken på ett historiskt ögonblick utplånade allt som hade byggts upp i flera generationer.

Två gånger stadsdöd inom loppet av två årtionden. Och här är statistiska siffror bara det grövsta och mest abstrakta sättet att skildra katastroferna. Varje datum står för ett avbrott, varje datum för en nystart och för en paradoxal, säregen kontinuitet. Den amerikanska historikern Hiroki Kuromiya började studera Donbass hundraåriga historia när arkiven blev tillgängliga mot slutet av 1980-talet, och presenterade resultatet av sin analys under titeln Freedom and Terror in the Donbas. A Ukrainian­Russian Borderland 1870s ­1990s.

Historien över industriregionen Donbass börjar med upptäckten och brytningen av kol och malm vid mitten av 1800-talet. Fram till dess var den "Vilda fältet", ett ingenmansland, som befolkades undan för undan, ett gränsland mellan Polen-Litauen och Moskva i norr och Osmanska riket och dess bundsförvant Krimkhanatet i söder. Detta mellanliggande land var zaporogernas och Donkosackernas territorium, som integrerades i det ryska riket senast under Katarina II. Som "Vilda fältet" lockade det – inte helt olikt Vilda västern i Nordamerika – till sig alla som inte stod ut med förhållandena i de landsändar som lydde under den polska kronan, tsaren eller sultanen: bönder som flydde från livegenskapen, gammaltroende som ville undkomma den ortodoxa kyrkans förföljelser, förbrytare som ville undslippa straff, judar som ville komma undan pogromerna i bosättningsregionens städer och äventyrare som sökte lyckan på de öppna vidderna.

Upptäckten av kol- och malmfyndigheter i mellersta Donetsk utlöste inte bara en industriell boom utan också en lika stor migration. 1917 producerade detta "ryska Ruhrområde" 87 procent av ryska rikets kol, 70 procent av tackjärnet, 57 procent av stålet, över 90 procent av koksen och över 60 procent av natronet och kvicksilvret. Invånarantalet rakade i höjden. Enligt folkräkningen 1897 hade Donbass 700 000 invånare, 1920 var det trots åderlåtningen under inbördeskriget och "förvirringens tid" 2 miljoner och 1959 redan 7 miljoner.

Efter att John Hughes (1815–89) 1869 hade skrivit under ett avtal rörande "Nyryska aktiebolaget för stenkols, järn- och räls- framställning" och 1871 smält den första järnmalmen, började andra intressera sig för den nya industrin. Godsägare ville bli företagare och utländska företag ville ha sin del av jätterikets industriella take­ off. Författaren Konstantin Paustovskij, som då var i Donetsk, skildrade den "stenkolsfeber" som drabbat staden. 26 av 36 aktiebolag i Donbass var utländska, de flesta franska och belgiska. Många av de idag kända metallurgiska verken i Makijivka, Kostiantynivka och Jenakijeve har sina rötter i fabriker som grundades av utländska företagare före revolutionen. Det storslagna metallurgiska kombinatet i Mariupol grundades av det belgiska företaget Ruski Providans, och Dongormasj-verket i Donetsk var till en början Bosse-verket.

Det franska Société minerale et industrielle de Routchenko uppfördes i den nuvarande stadsdelen Petrovskij i Donetsk.

Hughes tog med sig ingenjörer, bokhållare och predikanter från England, gjorde fotboll på modet och lät uppföra det första hotellet i europeisk stil. Som historikern Stanislav Kmet har anmärkt hade Donbass under denna tid mer att göra med Västeuropa än med Poltava och Charkiv. Men regionen var "europeisk" redan före Hughes grundande. Den lilla staden Novgorodske i närheten av Dzerzjinsk hette ursprungligen New York och hade grundats av tyska mennoniter, som Katarina II hade hämtat till landet. Det som idag heter Telmanove ("Thälmann-bosättningen") var en gång den tyska församlingen Ostheim. Omkring 1800 fanns det 68 tyska bosättningar i regionen.

Kapitalet sökte arbetskraft, och arbetskraft strömmade till Donbass från alla delar av det ryssländska riket. Enligt folkräkningen 1897 bestod befolkningen i centrala Donbass av 52,4 procent ukrainare, 28,7 procent ryssar, 6,4 procent greker, 4,3 procent tyskar, 2,9 procent judar, 2,1 procent tatarer, 0,8 procent vitryssar och 0,4 procent polacker. För Donetsks del gav statistiken 1917 också bilden av en smältdegel. Av de 54718 invånarna av 37 nationaliteter var 31952 ryssar, 9934 judar, 7086 ukrainare, 2120 polacker, 1465 vitryssar, 421 armenier, 334 tatarer, 130 kazaker, 101 engelsmän, 96 romer och 70 tyskar. Den ukrainske poeten Volodymyr Sosiura, född i Debaltseve, hade ungrare, judar, fransmän och karatjajer bland sina förfäder. Chrusjtjov mindes sina kontakter med bulgariska bönder och tyska bosättare.

Arbets- och levnadsförhållandena var, liksom i andra regioner under den tidiga industrialismen, extremt hårda och präglade av utsugning. Olyckor i gruvorna var vanliga. Företagsledning och arbetarklass levde i skilda världar. Lönedagarna utmynnade regelbundet i fylleri, våldsutbrott, slagsmål och organiserade knytnävs-matcher mellan olika, efter nationstillhörighet organiserade gruvarbetare. Sammandrabbningar med kosackmilisen var lika vardagliga som uppflammande etniska spänningar, särskilt mellan ryska och ukrainska bönder från byarna och judar från bosättningsregionen – även den unge Chrusjtjov blev en gång vittne till en blodig pogrom. Ett samtidsvittne berättar om livsvärlden i Juzovka med arbete, olyckor, alkoholism, smuts och våld: "Vitt och brett runt Juzovka förnimmer man andningen från gruvindustrin i guvernementet Jekaterinoslav och känner kapitalismens maktlystnad. Därmed ser man tydligt vad den ger massorna och vad den tar ifrån dem. Likt symboler för den framtida kampen, som överallt uppstår ur föreningen av kapital och proletariat, ligger med kortare eller längre intervall i och runt Juzovka dystra, långsträckta fabriksbyggnader med himlastormande eldkvastar och rökmoln från väldiga skorstenar, som fyller luften med knakande, susande, gnisslande, skriande toner." På chocken följer, som man kan läsa i Alexander Kuprins berättelse Molok, en fascination för den moderna industrin:

Tusentals ljud blandades här i långt galopperande larm: fina, rena och svåra klanger från huggmejslarna; de klara stötarna från nitstansarna; de tunga smällarna från ånghamrarna; de mäktiga suckarna och visslingarna från ångrören och av och till mullret från underjordiska explosioner som fick marken att skälva ... Det var en fruktansvärd och samtidigt gripande bild. Det mänskliga arbetet pågick för fullt, likt en tung och exakt mekanism. Tusentals människor, ingenjörer, huggare, mekaniker, timmermän, finsmeder, gruvarbetare, finsnickare och smeder hade här samlats från olika delar av världen för att, enligt den järnhårda lagen om kampen för överlevnad, uttömma sina krafter, sin hälsa, sitt förstånd och sin energi för att ta ett enda steg vidare i det industriella framåtskridandet.

Spänningarna mellan en ung arbetarklass och en ung kapitalism bröt gång på gång fram i revolter, strejker och demonstrationer. Den patriotiska och chauvinistiska mobiliseringen i början av första världskrigen kunde skyla över dem för ett ögonblick. Genom den gamla ordningens sammanbrott 1917 frigjordes krafter som var förödande för "maskinen på stäppen", men sedan ledde till en andra utvecklingspuff. Under åren av revolution och inbördeskrig byttes herrarna ut flera gånger. I Donetsk och Luhansk hade radikalerna, bolsjevikerna, fått majoriteten av rösterna. Men general Kaledin erövrade regionen och en våg av vit terror sköljde över Donbass. Trakten kring Don blev centrum för kontrarevolutionen, där alla återfanns, från vita generaler till liberaler. Mot den centrala radan i Kiev konstituerades kortvarigt republiken Donetsk/Krivoj-Rog (nu Kryvyj Rih). Men det följdes snart av de tysk-österrikiska truppernas ockupation av Donbass, tills dessa försvann hösten 1918. Med de röda kom nationalisering och konfiskation av "bursjujerna" (ung. "borgarbrackorna", ö.a.), och fördrivning av företagsledare och ingenjörer. Med de vita återställdes den gamla ordningen, inbegripet strejkförbud och kroppsbestraffningar. Ett sådant skifte var alltid, oavsett åt vilket håll, förbundet med plundringar, massavrättningar och ohyggliga fasor, samt pogromer mot judar, som hamnade mellan fronterna.

För industristäderna i Donbass innebar detta sammanbrott. Ingen av de 65 masugnar som fanns 1913 var i drift vid inbördeskrigets slut; produktionen låg praktiskt taget nere; 80 procent av hästarna – det viktigaste transportmedlet – var borta och järnvägarna förstörda. Varje gång fronterna skiftade decimerades det som en gång varit samhällsbygget i Donbass. "Bursjujerna" flydde till de vita, många företagare tog sin tillflykt utomlands. Det blev jakt på ingenjörer och specialister. Kommunikationerna, telegrafen och förbindelserna till centrum bröt samman. Den som ville överleva var tvungen att dra ut på landsbygden och ta spannmål från bönderna. Under dessa år inleddes något som kom att upprepas i Donetsk i framtiden: den avsiktliga översvämningen av gruvor (denna gång genomförd av de tyska ockupationstrupperna och de stridande parterna i inbördeskriget), och bruket att kasta ner politiska motståndare, döda eller levande, i gruvschakten.

Därmed upplöstes det som hade blivit en stad. Tillsammans med industriarbetet försvann också själva industriarbetarklassen, vilket en bolsjevik korrekt iakttog 1919: "Sovjetrepublikens ekonomiska centrum har blivit en kyrkogård för Donbass gruv- och metallarbetare." Därmed måste allt börja om från början.