Kapitel 9: Donetsk: stadsmord på 1900-talet (2/2)

Med en kort försening avsade sig staden 1924 namnet kopplat till grundaren John Hughes, den "brittiske kapitalisten", och uppkallade sig – alltför tidigt eller förutseende – efter Stalin. Under hans stjärna utvecklades den sedan förbluffande snabbt under åren med NEP. Det som utspelade sig under femårsplanernas stormiga tid efter 1929 var nästan ett nygrundande av staden. Det började som vanligt med att gatorna döptes om och utmynnade i att en ny stad byggdes. De byggnader som projekterades i generalplanen för Stalino finns fortfarande i stadsbilden, trots skadorna under andra världskriget: Ordsjonikidse-flickskolan (från 1937), Hotell Donbass (1938), restaurangen Moskva (1938), biografteatern Komsomolets (1937), Första pionjär- och elevpalatset (1932), statsbanken, skolor och kulturpalats. Många av dem är uppradade längs Artiom-gatan. En tidning i Donetsk skrev med stolthet 1939: "Nästan inget av det gamla Juzovka finns kvar. En ny socialistisk stad har skapats under Stalins femårsplaner. På platser där långa, av nöd nedtryckta, stugor stod och på oanvänd mark växte hundratals flervåningshus med bostäder upp, tillsammans med samhälleliga och kulturella institutioner, blomstrande parker, trädgårdar och grönområden." Från att ha varit en "koloni för utländskt kapital" hade Donetsk blivit "sovjetlandets stolthet" och ett "allsovjetiskt pannrum".

I samband med detta blev gruvarbetaren en filmhjälte och en vägledande gestalt. Donbass levererade nu hjältar för en hel epok, eller rent av för en sovjetisk värld som uppfattade sig som en särskild civilisation. Bilderna till Dziga Vertovs dokumentärfilm Entusiasm – Donbass­symfonin från 1930 är hämtade härifrån. Donbass blev smedjan och födelseorten för den nya människan; här blev den efterblivne bonden till framåtblickande proletär eller ingenjör. I gruvorna i Donbass satte Alexej Stachanov och Nikita Isotov världsrekord som bästa arbetare – Stachanov, som kom från en by i Donbass, arbetade också i en gruva i Donetsk. Här spelade man in filmer om den råa men hjärtliga proletära miljön (t.ex. Gruvarbetarna i Donbass från 1951), i vilka mer än en generation sovjetmedborgare skulle känna igen sig.

Den unge Petro Hrihorenko, senare general och dissident, fångade den nya stadens grundplan, som fortfarande går att känna igen:

Idag är Donetsk en modern storstad. Under 20-talet var den en samling arbetarbosättningar med det jättelika stålverket i centrum. Verkets olika avdelningar var utspridda över den väldiga naturliga sänkan, medan arbetarbosättningarna anslöt sig i periferin ovanför. Den enda stadsdel som kan kallas gammal var den som låg norr om stålverket. Den var indelad av sexton "linjer" (gator), som löpte i nord–sydlig riktning ut från verket. Stadens centrum utgjordes av ett torg – 250 till 300 meter brett och en hel gatulinje långt. Från mitten av torget kunde man, med verket i ryggen, se den första och andra "linjen", som avgränsade lagerhusen och magasinen, saluhallarna och hömarknaden i mitten. Resten av torget upptogs av arbetarskolan (tidigare gymnasiet), gruvtekniska institutet (tidigare handelsskola) och andra officiella byggnader.

Han har också gett oss noggranna iakttagelser av det blandade samhället och de inre barriärerna:

I Stalino var den sociala differentieringen mellan arbetarna faktiskt oerhört stark, vilken kunde avläsas i bosättningarnas geografiska struktur. Mitt bland arbetarförorterna låg stadsdelen Maslovka söder om stålverket. Där löpte gatorna i parallella ringar runt verket och kantades av röda tegelhus som tillhörde verket. I dem bodde en eller två familjer, uteslutande verkmästare och särskilt högkvalificerade arbetare. I utkanten av Maslovka började det fina bostadsområdet. Där låg ingenjörernas enfamiljshus och den tidigare direktörens villa. På min tid sammanträdde en arbetarförening där. I centrum av Maslovka, strax intill verket, reste sig en särskilt framträdande byggnad kallad auditoriet: hörsal, scen, foajé och samlingssal i ett.

Västerut gränsade Maslovka till Larinka, fortfarande söder om bruksområdet. Där fanns inga industrier, men marken tillhörde verket och jordlotterna var reserverade för kvalificerad personal. Längre västerut anslöt Alexandrovka till Larinka, och där fanns också fastigheter som ägdes av verket och som beboddes av den permanenta stocken okvalificerade arbetare, hjälparbetare, bärare och så vidare. Söder om Maslovka fanns ytterligare en stadsdel, "Smoljaninberget", där verkets fyrfamiljshus härbärgerade tjänstemän och medelkvalificerade arbetare. Slutligen fanns några enskilda hus mellan Maslovka och Smoljaninberget, naturligtvis också i verkets ägo, som var reserverade för särskilt viktiga och sällsynta specialister. Vad gäller den stora massan, lumpenproletariatet, tillfällighetsarbetarna utan fast inkomst och de lägst avlönade, bodde de i regelrätta kaninburar, som fastighetsägarna hyrde ut till ockerpriser. Eller också uppförde de "vilda" bosättningar i ytterområdena. Invånarna i alla dessa stadsdelar hade uppfört moraliska murar mot varandra, som var starkare än alla sociala barriärer som hade funnits i det gamla Ryssland. En flicka från Maslovka fick exempelvis på inga villkor gifta sig med en man från Alexandrovka; redan en hälsning eller ett handslag ansågs vara otillbörligt. Det fick jag erfara på min egen kropp.

Det samhälle som uppstod i Donbass, "Sovjetunionens pannrum", hade alla drag av den brådstörtade, hektiska och våldsamma industrialisering som förlöpte parallellt med förstörelsen av den ukrainska och ryska byns traditionella värld under kollektiviseringen, vilken som bekant utmynnade i massvält, i holodomor. Även om industriarbetarna var privilegierade vad gäller livsmedelsförsörjning snappade man i staden, som var förbunden med byarna med tusen trådar, upp vad som pågick där: deportationerna, massdöendet, NKVD:s inbördeskrigsliknande insatser. Industrin behövde arbetskraft, grunden för böndernas livsuppehälle förstördes. Miljontals landsbygdsbor strömmande in i städerna. Även Stalino blev en tillflyktsort och mångdubblade sin folkmängd på tio år. 1939 hade staden nästan en halv miljon invånare. Den påtvingade mass- migrationen och den kaotiska industrialiseringen gjorde smedjan där den nya människan skulle skapas till en tryckkokare som kunde explodera när som helst.

Donbass öppnade hundratusentals vägar ut från byn och störtade hundratusentals i avgrunden, först genom holodomor och sedan genom den stora terrorn. Där så mycket våld, olycka och besvikelse samlades klamrade man sig fast vid utopin om paradiset på jorden och sedan vid hoppet om revansch. "Vilda fältet" blev en tillflykt och samlingsplats för hotade, förföljda, uppåtsträvande och hatiska personer som ville göra upp räkningen för det som drabbat dem. I Donbass, där alla arbetare behövdes kunde man försvinna i mängden: bonden som undflydde deportation; den tidigare soldaten i den vita armén eller medlemmen i ett revolutionärt parti som måste förneka sin bakgrund; prästen eller medlemmen av en etnisk minoritet – polacken, tysken, greken – som över en natt blivit "agent" eller "spion" i den hemliga polisens ögon; ingenjören och företagsledaren som gjorts till syndabock för arbetsplatsolyckor eller bristande planuppfyllelse och som brännmärkts som "skadedjur" och "sabotör".

Den stora terrorn drog med mordisk tyngd över Donbass. Och Chrusjtjov av alla, som hade inlett sin karriär på arbetarinstitutionen i Juzovka, lade 1938 (då just 44 år fyllda!) fram motiveringen med dödlig skärpa: "Donbass utövar stor dragningskraft på fiender, spioner och allt vad de heter – trotskister, högermän, utländska agenter. Vi måste öka vaksamheten och göra oss kvitt alla förrädare ... Kulaken drar till Donbass för att det är lättare att gömma sig här. Han går här i gruvarbetarskjorta, och arbetaren som arbetat tillsammans med honom i tre år tror att han är en like. Men det betyder ingenting."

Balansräkningen över den stora terrorn i Donbass – denna baksida av "Donbass-symfonin" – är fasansfull. Siffrorna för året 1937–38 varierar. Hiroaki Kuromiya kom fram till 50 000 dödsdomar i "terrorbackanalen" i Donbass; en tredjedel av alla avrättningar genomfördes i Donbass, med 16,5 procent av den totala befolkningen. Tanja Penter nämner totalt 37146 människor som greps av NKVD och 9 729 dödsdomar, men tror att en högre siffra är möjlig. Den ukrainske historikern V. Nikolsky kom fram till 20 000 dödade bara i länet Donetsk. Särskilt drabbat var det skikt unga människor som under 1930-talet klättrat högt upp på samhällsstegen: ingenjörer, tekniker, röda företagsledare. Under perestrojkan mot slutet av 1980-talet identifierades några platser för NKVD:s repression och massförbrytelser. Hit hör dagens Prokofjev-konservatorium på Artiom-gatan 44, som på den tiden var säte för NKVD, och en massgrav i Rutsjenkove, där det idag finns ett minnesmärke.

Den 20 oktober 1941 erövrade den tyska armén Stalino, den 8 september 1943 befriades staden. Efter två års ockupation fanns bara en tredjedel av invånarna kvar. Av de 462 395 invånarna 1939 var bara 148 507 kvar 1943. Bortåt 65 000 kunde fly i tid eller blev evakuerade, men merparten av befolkningen tvingades utstå ockupationsregimen. Mångas förhoppningar om att tyskarnas ankomst skulle kunna göra situationen bättre visade sig vara en dödlig illusion. I Nazitysklands planering stod Donbass i medelpunkten för alla koloniala exploaterings- och ordningsföreställningar, inbegripet förintelsen av stora delar av befolkningen. Ingen upplösning av kolchoserna, inget återskapande av småföretag, inget slut på terrorn – det tvingades även de invånare i Donbass som varit beredda att samarbeta med tyskarna snabbt konstatera. Tyskarna, som för övrigt hade kunnat importera mycket råvaror från Donbass efter Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, var bara intresserade av att få igång industrin igen för att mätta sin exploateringshunger och tillfredsställa sina rustningsbehov. För den skull inte bara övertogs stenkolsgruvorna av "Berg- und Hüttenwerksgesellschaft Ost (BHO)" och sändes experter på gruvdrift från Ruhrområdet till Donbass, utan utvecklades också en hämningslös terror. Tanja Penter har i sitt arbete om Donbass utforskat detta universum av svält, terror, tvångsarbete och massmord. Här framstår Donbass som den tyska politikens Ground Zero i östra Europa. Efter den sovjetiska arméns reträtt fanns bara bränd jord kvar: schaktanläggningar, uppfordringsverk, pannhus, verkstäder och schakt hade gjorts obrukbara.

Med husrannsakan som förevändning plundrade den tyska ockupationsmakten – både militär och civil personal – efter behag och i stor stil. I januari 1942 gick den första transporten av människor till Tyska riket. Totalt deporterades över 335000 Ostarbeiter från Donbass, 252 239 bara från Stalino oblast och 83 757 från Vorosjilovgrad oblast, alltså dagens Luhansk oblast. Bara i Stalino oblast förlorade 150 000 sovjetiska krigsfångar livet.

Måltavlan för systematisk förintelse var från dag ett judarna och "zigenarna" i Donbass. I Stalino fanns under en tid ett getto i stadsdelen Belyj Karer. De judar i Stalino, Mariupol, Vorosjilovgrad, Kramatorsk som inte hade flytt mördades; i Stalino bortåt 16 000, i Mariupol mellan 8 000 och 9 000. Bara i Stalino oblast har man enligt officiella rapporter upptäckt massgravar med över 323 000 lik, varav 174 000 efter civila och 149 000 efter krigsfångar. Många av de krigsfångar som överlevde det tyska terrorväldet betecknades som "fosterlandsförrädare" när de återvänt hem och hamnade i stället i Stalins läger. En av de största massgravarna fanns i Schakt 4–4bis Kalinovka. Andra massgravar har upptäckts i krigsfångelägret Stammlager Stalino utanför (av alla ställen) Leninklubben, som förstördes under kriget och återuppbyggdes först 1965. Till Kalinovka fördes också liken efter dem som kvävts i gaslastbilar. Ett vittne berättade senare: "Dagligen anlände flera lastbilar. De backade mot schaktet, och sedan tvingades människorna klä av sig in till underkläderna eller bara huden. En och en fördes de av SD-folk (SD: förkortning för Sicherheitsdienst des Reichsführers SS, Nazitysklands säkerhetstjänst. Ö.a.) till byggnaden över schaktet för att dödas där. Liken kastades ner i schaktet."

I Donetsk kan man leta upp framträdande platser för det tyska herraväldet (och för dess italienska bundsförvanter: italienarna hade det "Italienska casinot" där den centrala saluhallen nu ligger): Hotell Donbass var Gestapos högkvarter, Hotel Grand-Bretagne var en bordell "med förträfflig tysk ordning" (inträde 3 mark), "arbetsförmedlingen" och stadsförvaltningen med en borgmästare vid namn A. A. Eichmann. Stadsteatern och operahuset i Stalino blev 1946 och 1947 skådeplatser för processer mot tyska krigsförbrytare och deras kollaboratörer. "Salen är fylld till sista plats. Hit har kommit arbetare, kolchosniki, högutbildade, hemmafruar. Men det handlar inte bara om åskådare ... Här finns inte en enda person som inte på ett eller annat sätt drabbats av de åtalades brott ... Och osynligt närvarande vid denna process är de som inte kan berätta om hitleristernas illdåd för att de blivit skjutna i stridsvagnsdiket utanför Mariupol, nedkastade i Kalinovka-gruvans schakt eller ihjälplågade i krigsfångelägret i Novo-Ekonomitjeskoje."

Under årtiondet efter 1943 anklagades över 320 000 sovjetiska medborgare för kollaboration, därav 93 590 i Ukraina, samt omkring en miljon militärer. Bara i Stalino dömdes 2 569 personer som tyska spioner, landsförrädare eller kollaboratörer. Det sovjetiska narrativet efter krigsslutet spelade huvudsakligen på klara motsatser: å ena sidan kollaboratörer, å andra sidan partisaner (Alexander Fadejevs roman Det unga gardet (sv. övers. 1950), som reste ett mytiskt minnesmärke över de ungkommunistiska partisanerna, utspelar sig för övrigt i staden Krasnodon i Donbass). Utanför bild hamnade den stora majoritetens förhållningssätt: den gjorde varken öppet motstånd eller stod på ockupanternas sida, utan försökte på något vis ta sig igenom vardagen i en ockuperad stad – ett smärtsamt problem för hela det ockuperade Europa, inte bara för ukrainare och ryssar.

Efter andra världskrigets förödelse, förlusterna av människoliv och alla förkastningarna, var Donbass radikalt förändrat – och drabbades 1946–47 till på köpet av en hungersnöd som krävde en miljon offer. Resultaten av den stora uppbyggnaden under mellankrigstiden var utplånade och samhället tillbaka på ruta ett. Ett land som hade förlorat sina bästa krafter, terroriserats och traumatiserats under 1930-talet blev under kriget sedan så ödelagt att ingen sten låg på sten. Allt tycktes sammanstråla här: svält- och förintelsepolitik, massdeportationer och massmigrationer, slavarbete i nazistisk eller sovjetisk version, massterror och folkmord. Medan vissa flydde från Donbass, sökte andra sin tillflykt där. Generationsväxlingen bröts genom att hela årgångar hade fallit bort, och könsbalansen var rubbad för årtionden framåt. Ett redan instabilt, flytande samhälle som förlorat tydliga strukturer och identiteter var efter krigets förödelser och förkastningar helt i upplösning – om det inte vore för ett enande band i form av en patriotism som framsprungit ur kampen för överlevnaden. Och krigsslutet visade sig sedan bara vara en övergång till ett nytt krig: kalla kriget.

I Donbass som Ground Zero korsades flyktvägarna och deportationslinjerna. Från de västliga territorier som Stalin hade ockuperat 1939 – Galizien, Nordbukovina, Bessarabien – tvingades människor att komma och arbeta i Donbass, medan tyskarna förde ut hundratu- sentals Ostarbeiter från Donbass. Fronten rörde sig över staden, och båda sidor visste vilka som skulle utses till offer. Båda sidor hade sina motståndare och kollaboratörer, ibland i en och samma person.

Donbass blev ett okontrollerbart underjordiskt tillhåll, dit alla de som hade kommit undan kunde fly: röda partisaner och solda- ter i den nationalistiska ukrainska upprorsarmén, krigsfångar som lyckats fly, desertörer, deporterade bönder som hade återvänt, över- levande judar som dock inte var välkomna och åter jagades bort, rotlösa av alla nationaliteter – i sanning ett samhälle bestående av "displaced persons". Donetsk hade varit ett övningsområde för tyska planerare som här levde ut sina drömmar om ett nytt Europa; för trafikexperter som planerade rutter till Stalino och Krivoj Rog och oljeledningar till Majkop och Baku; för experter inom gruvnäringen; men framför allt för – inte sällan disputerade – specialister på "befolkningspolitik i öst", det vill säga folkmord.

Miljontals tyska soldater av alla de slag lärde känna de trakter där strider utkämpas idag. De orter som varenda kväll nämns i rapporteringen om striderna i östra Ukraina hade en gång tidigare figurerat i krigs- och segerrapporter i veckojournalerna. Men tyskarna, som bröstar sig för sin "uppgörelse med det förflutna", vill fortfarande inte ta till sig att det jämte "det ryska fälttåget" också fanns ett "ukrainskt fälttåg". Donbass har också varit ett tyskt slagfält.

Stalino heter numera, sedan 1961, Donetsk. På den plats där en Stalinstaty tidigare stod står idag ett monument över stadens grundare, John Hughes (ruinen efter hans hus hittade jag på Google Maps, men inte i själva staden). Även om återbefolkningen och återuppbyggnaden av området gick häpnadsväckande snabbt, hördes gång på gång protester. Det blev en del drabbningar med en arbetarklass som kände sig styrkt och inte längre fann sig i alla förnedringar. Därför är det kanske inte så förvånande att Donbass blev födelseorten för en arbetarrörelse som inte längre ville låta sig spännas som en "transmissionsrem" mellan staten, fackföreningsbyråkratin och fabriksledningar. Det var gruvarbetare som Vladimir Klebanov och Alexej Nikitin som – med stöd av det spontana motståndet i gruvorna och inspirerade av det polska exemplet – gick in för att grunda oberoende fackföreningar redan mot slutet av 1970-talet. Till skillnad från i Polen lyckades man inte slå en bro till intelligentsian i huvudstaden – till och med Andrej Sacharov talade nedlåtande om Klebanovs initiativ, för att det bara intresserade sig för "materiella frågor" som löner, bostäder och konsumtion. Den framväxande nationella rörelsen Ruch (Narodnyj Ruch Ukrajiny) var inte heller särskilt intresserad av arbetarna i Donbass. Trots det var strejkvågen, som uppstod 1989 och snabbt bredde ut sig, en av de företeelser som bidrog till Sovjetunionens slut.

Även viktiga företrädare för dissident- och medborgarrättsrörelsen, som poeterna Vasyl Stus och Viatjeslav Tjornovil kom från Donbass. Det höga valdeltagandet i folkomröstningen om självständighet och framför allt det klara utslaget för ett självständigt Ukraina – i Donetsk röstade 84 procent för självständighet och i Luhansk 83,9 procent – byggde på förhoppningen att man i ett självständigt Ukraina snabbt skulle lösa alla de problem som i åratal hade plågat befolkningen i Donbass. Denna förhoppning kom snart att grusas.

Kommunisterna vann tillbaka mycket av sitt förlorade inflytande och sköt upp alla strukturreformer som borde genomförts för länge sedan, för att i stället satsa på att regeringen i Kiev skulle lösa problemen genom långsiktiga subventioner. Regionernas parti och oligarkerna, som hade kommit till makten under övergångstidens kaos, lyckades mobilisera gruvarbetarmyten och säkra subventionerna, men de var inte intresserade av att modernisera Donbass, vilket med nödvändighet hade inneburit att stänga ner olönsamma metallurgiska verk och gruvor. I stället betade de av den socialistiska ekonomins kvarlåtenskap, stoppade undan sina rikedomar utomlands (i väst) och använde gruvarbetarna som hot mot "Kiev" för att få gehör för sina krav.

"Kiev" hade å sin sida nöjt sig med att behandla Donbass von oben, som "inte helt i takt med tiden" eller som ett reservat för efterblivna sovjetmänniskor. Bäggedera med katastrofala följder. Spelet med Donbass bekymmer och rädslor, som så länge hade hjälpt Regionernas parti och Janukovitj att exploatera Donbass, gled dem ur händerna eller snarare rycktes ur händerna på dem. Andra tog över regin och gjorde under slagordet "För Nyryssland" Donbass till en tummelplats för misslyckade existenser och imperialistiska äventyrare, som struntar i Donbass öde. De har i stället gjort Donbass till ett övningsfält för ryska militära experter, som provar ut nya former av krig. Sådan export av våld slår någon gång, som vi vet av erfarenheterna av tyska frikårer under mellankrigstiden, tillbaka mot centrum. Det är bara en tidsfråga innan det kommer dithän. Kostnaderna och offren kommer att bli fruktansvärda för Donbass, men inte bara för Donbass.