”Det kan bero på saker du varit med om”
Toppbild: Unsplash
Är det mitt sorgliga liv som får mig att äta socker, eller har jag skapat ett fysiskt beroende?
David Eberhard svarar:
Hjärnan är plastisk. Det innebär att den förändras rent neurofysiologiskt av det vi utsätter den för. Det är en förutsättning för att vi ska kunna lära oss någonting och för att förändra dysfunktionella beteenden. Men det innebär också att den kan förändras så att den, efterhand, förväntar sig att vi tillför någonting utifrån för att stimulera belöningssystemet. Det som från början gav oss en kick, kommer med tiden inte ge oss njutning utan blir något som krävs för att vi inte ska må dåligt. Vi har skapat "beroendehjärnan". Detta är något man faktiskt kan se med hjälp av särskilda hjärnavbildningsmetoder.
Men dessutom påverkas vi ju från barndom och framåt också av all annan input vi göder vår hjärna med. Mycket av den forskning som i dag används som grund för förklaringsmodeller kring beroenden bygger på gamla råttexperiment. Råttor som är tillvanda vid till exempel kokain väljer kokainet tills de dör av törst.
Vad man dock inte tog i beaktande i dessa ursprungliga experiment är råttornas psykosociala miljö. De satt ensamma i vidriga burar. På 1970-talet gjorde därför den kanadensiska psykologen Bruce Alexander om samma typ av försök, men i miljöer som råttorna älskade, så kallade rat parks. I de studierna blev råttorna inte alls beroende på samma sätt. Alexanders försök har delvis kritiserats, men lyfter ändå tydligt frågan kring hur yttre miljö, såväl vår nuvarande som den vi bär med oss från barndom och framåt, spelar en stor roll för hur vi klarar av att inte fastna i beroende och för att sedan kunna bryta det.
Så din fråga är dessvärre omöjlig att svara på utan mer kännedom om dina individuella förutsättningar. Det kan bero på genetik. Det kan bero på saker du varit med om, för stor långvarig konsumtion av socker och det kan bero på att du för närvarande lever ett "skitliv". Eller alltihop på en gång.
***
