600 miljarder är också pengar
Med tanke på att det handlar om 600 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar och 190000 anställda, har det pratats förvånansvärt lite om förslaget.
Det var onsdagen den 14 mars som den tidigare chefen för Nordea, Hans Dalborg, presenterade resultatet av sin utredning – SOU: 2012:14. Huvudbudskapet: De 58 företag som svenska staten är ägare i ska inte längre skötas direkt av regeringskansliet. I stället ska styrningen läggas i två nybildade holdingbolag.
De två nya ägarbolagen föreslås få två fundamentalt skilda mål. Det första ska sköta statsföretag med »övergripande uppdrag att skapa ekonomiskt värde« – läs på olika sätt maximera sin vinst. Det andra föreslås bli hemvist för bolag med »övergripande uppdrag att skapa samhällsnytta«. Bolagsgrupp två får i sin tur två undergrupper: dels företag som ska »bidra till tillväxt« (främst olika statliga riskkapitalfonder), dels »bidra till välfärd« (som rent samhällsnyttiga företag som Samhall).
Utredningen dristade sig också till att placera in de befintliga statsföretagen i de olika grupperna. Och det är här som det hettar till.
En av grundtankarna i förslaget var att ge varje företag en bättre anpassad styrning. I gruppen för samhällsnytta lär flera få långt mer skräddarsydda mål av sin ägare. Få lär invända mot detta.
Samtidigt kommer placeringarna i två grupper ofrånkomligen leda till renodling av styrningen. Det får särskilt konsekvenser för företagen i holdingbolaget som ska skapa »ekonomiskt värde«.
Här har Dalborg & Co placerat börsnoterade, delstatliga bolag som Nordea, SAS och Telia Sonera. Att dessa vinstmaximerar är inga konstigheter. Långt känsligare är att ge samma mål till Apoteket, Sveaskog och LKAB, företag i dag som har dubbla och ibland något grumliga mål.
Med det nya förslaget blir det politiska inflytandet i det operativa minimalt. Resultatet blir sannolikt högre värden för oss medborgare och långt enklare ansvarsutkrävande. Minuset är att vi inte kan få bolagen att göra vad vi vill.
Särskilt explosivt är att både Vattenfall och SJ är placerade i denna kategori. Som helt vinstmaximerande lär alla politiska krav på miljöhänsyn och punktlighet kunna stoppas vid dörren. Det är också detta som fackförbundet Seko, med ordförande Janne Rudén, har skjutit in sig på i sitt färska remissvar till utredningen. Seko vill att både SJ och Vattenfall flyttas till gruppen för samhällsnyttiga företag.
Vilka bolag som hamnar i varje grupp är upp till politikerna att avgöra. Om regeringens linje ligger nära SOU:ns borde det bli ordentligt med bråk. Remisstiden går ut den 9 juli, och ännu har bara en handfull svar inkommit.
En annan sak som lär få känslorna att svalla är vilka som ska få bossa över de nya bolagen. Såväl nya styrelser som vd:ar i de två bolagen ska utses – personer som alltså kommer utgöra två nya nivåer mellan politikerna och varje företag. I värde-bolagets styrelse vill Dalborg se Sveriges ledande företagsledare. Hans Dalborgs eget drömnamn som ordförande, avslöjade han vid ett seminarium häromveckan, är Leif Johansson – tidigare chef för Volvo.
Sådana namn kostar. I dag går förvaltningen av de statliga företagen på 115 miljoner kronor om året. Utredningens förslag innebär en höjning till 175 miljoner. Vid seminariet sa Dalborg att han, för bästa resultat, gärna skulle se en dubbelt så hög summa.
Det som är befriande med Hans Dalborgs utredning är att den avkräver tydliga svar av politikerna vad de vill med våra företag. Den är också en inbjudan till en efterlängtad debatt. Man får hoppas att fler än Seko vågar ta bladet från munnen.
